Ärligt talat är jag inte speciellt intresserad av den här debatten längre, då jag finner att minarkisterna har fastnat i sin argumentation mot anarki, med argument som vi har blivit bemötta sedan länge. Därför tänkte jag nu sammanställa några av de vanligaste argument (som även icke-libertarianer har nytta av att ta del av) som förts fram mot anarkokapitalismen, och samtidigt visa att läget nästan förhåller sig till det motsatta än vad debattörerna gör gällande. Slutligen tänkte jag ta upp under vilka omständigheter jag kan tänka mig att ändra mina uppfattningar, alltså vilka nya fakta eller resonemang som kan övertyga mig om att människan fungerar på så sätt att en nattväktarstat är att föredra framför anarki. Jag kan redan nu säga att under vissa omständigheter är det säkert bättre med en stat, men mitt argument har nog alltid varit att anarki är bättre, allt annat lika, än en stat.
Vad är då argumenten som förs fram mot anarkokapitalism? (Varning: Jag tar upp argumenten som jag minns dem, efter ca fyra års debatterande med minarkister om saken, så inget enskilt argument kommer passa ihop med alla minarkisters argument. Men, på ett sätt eller annat, har minarkister lagt fram dessa argument. Många minarkister har enbart framfört rimliga argument mot anarki, men de har samtidigt inte fört fram några rimliga argument för sin stat.) (För definitioner av stat, stat, anarki och anarki, se mitt lilla inlägg om det, så att inga missförstånd uppstår; jag skall annars försöka vara tydlig i texten om vad jag menar, men det kan vara bra att ha läst igenom hur jag försöker göra skillnad på de konceptuella verktygen som, tyvärr, ofta sammanblandas.)
#1: Det går inte att ha ett statslöst/polycentriskt samhälle, för då finns det inte några lagar i samhället. // Det går inte att ha ett samhälle där det inte finns en överordnad makt som bestämmer vad lagen är i samhället eller hur enstaka tvister skall lösas, annars kommer konflikter inte att kunna lösas, eller så får man ett evigt allas krig mot alla, eller så bildas bara en ny (säkerligen diktatorisk) stat som folk kommer att följa bara för att slippa kaoset och eländet. (Vad konsekvensen är beror oftast på den som tar upp argumentet.)
Det finns en myt i dagens samhälle - vilket även Hayek påpekade i första volymen av
Law, Legislation and Liberty (se även
här) - att det var staten som skapade lagarna. Det finns andra, liknande, myter som säger att det var kristendomen. Båda är ett skämt, om man kikar på historian lite närmre. Båda myterna är egentligen enkla att vederlägga, speciellt för oss svenskar som alla kan sitt lands historia, då såväl kristendomen som staten inte kom till Sverige förrän under 1000-talet. Innan dess fanns det såklart
hövdingar och
präster, men dessa saknade såväl monopol som makten ifrån det kristna samfundet. Men lag fanns; mord och stöld var ett lagbrott, om än att straffen kunde skilja sig åt, exempelvis om man dödade en träl eller fri man. Denna senare uppdelning förnekar inte att lagar inte fanns, men den visar att lagarna kanske inte var de bästa. Om man skulle säga att privilegier för en grupp eller individ gör att samhället är laglöst, då måste man samtidigt säga att
endast de anarkistiska samhällena kan ha lagar, eftersom det i
alla statliga samhällen finns vissa individer som har rättigheter som en vanlig medborgare inte har. Om du betvivlar den här punkten, pröva att ta ut skatten ifrån vanligt folk (istället för Skatteverket) - för de stackare som minns det, runt tio år sedan kunde du, om du vore av manligt kön, bli tvingad att tjänstgöra hos staten (om de ville ha dig), annars kunde de frihetsberöva dig.
Vad finns det då för källor som stödjer denna, min enkla, slutsats i ämnet? Först kan jag igen nämna Hayek som argumenterar för att i princip all lag (men inte all lagstiftning) uppstod genom sedvanerätt och att närhelst man ser någon härskare komma ut med en lagbok - i vårt svenska fall handlar det om diverse kungar som kommit ut med diverse landslagar - så gav inte denna ut lag, utan den bara samlade ned de lagar som redan fanns i samhället, och möjligtvis förbättrade den på sina ställen, så att den skulle vara mer uniform. De tidiga "lagskrivarna" var lika mycket skapare av lagen som dagens Svenska akademin skapat svenska språket. Den lag som sedan uppstod genom att en monopolistisk kraft skapade nya lagar kallar Hayek för lagstiftning (legislation), och här kommer egentligen många anarkistiska argument fram mot statens informationsproblem med att stifta lagar som
stämmer överens med vad folk egentligen tycker är rätt och fel. Detta har dagens stater misslyckats ganska rejält med, vilket ses över folks indignation över hur staten bestraffar våldtäktsmän och skattesmitare. Nog för att båda anses vara dåliga saker enligt de flesta (själv har jag inget emot de senare), men överlag tycker de flesta att det är skam att de förra inte bestraffas hårdare än de senare. För, är det inte många gånger värre att våldföra sig på en individ än att bara låta bli att betala pengar man är skyldig? Förbudet mot att ladda ner saker kan också läggas till som tydligt exempel på hur staten är dålig på att stifta lagar som överenstämmer med folkets rättskänsla. Jag fick inte så mycket ut boken, men Hayek och andra refererar även till Bruno Leonis
Freedom and the Law, som argumenterar starkare än Hayek för att lag bör "skapas" av samhället och att staten inte bör lägga sig i processen (Hayek tar upp
ett argument mot helt privat lag: den tar tid att rätta till sig, vilket Bruce L. Benson har argumenterat emot på
olika ställen). Ett senare verk som använder lite av Hayeks utgångspunkt, speciellt i synen på kunskap, är Randy Barnetts
The Structure of Liberty, som rent teoretiskt är ett av de bättre försvaren för anarkokapitalism.
Ovanstående kan sägas utgöra det
teoretiska (för den som vill göra den uppdelningen) perspektivet på polycentrisk lag (och speciellt sedvanerätt), men det finns även gott om
empiriska eller
historiska exempel för den som hellre smälter sådan litteratur. Här skall jag nog först nämna
Extraterritoriality av Shih Shun Liu, vilket är ett omfattande verk om historien om extraterritoriella lagsystem, d.v.s. lagsystem där lagen inte (som dagens) är bundet till platsen, utan till individen. (Richard C.B. Johnsson har skrivit en bra
recension av boken.) Ett kortfattat sätt att förstå det är att säga att, i ett sådant system skulle tyskar som bor i Sverige leva under tysk lag, medan svenskar som vill bo i Tyskland leva under svensk lag. Enligt Lius historiska samling har det här systemet varit väldigt vanligt genom tiderna i väst, och det är inte, som vissa författare gjort gällande, så att det systemet importerades till öst av väst, utan även här fanns det tidiga fall av det. Vad dessa exempel visar är att samhällen där folk lever under olika lagar kan fungera, och även där det inte finns en monocentrisk lagbeslutande organisation eller person. Ett sent, och framstående såvitt jag sett, exempel på ett extraterritoriellt system var staden Shanghai, som gick igenom sin industriella revolution samtidigt som utländska investerare, företagare och (rimligtvis) ingenjörer levde i staden under extraterritoriella lagar. Det här verkar vara oförståeligt för vissa minarkister, men det var faktiskt så att parterna i en konflikt hade bestämt
på förhand hur en konflikt skulle lösas - exempelvis mellan en kines och en fransman - precis som anarkokapitalister menar skulle bli fallet under deras system.
Annars kan jag här nämna rättshistorikern Harold J. Berman som i
Law and revolution: The Formation of the Western Legal System diskuterar den polycentriska lagordningen i Europa från runt år 1000 till 1500. Här diskuterar han den bakomliggande sedvanerätten som rådde runt om och hur kungars, adelsmäns, handelsmäns och speciellt kyrkans rätt uppstod ur det systemet och bildade grunden för att systemet skulle utvecklas till vad vi har idag. För mer om denna tid och hur denna politiska ordning (då i avseendet att det saknades
en ensam hegemon i Europa) faktiskt var av viss nytta se Raplh Raicos artikel
The European Miracle, boken av Eric Jones med
samma namn, eller
min recension av den senare. För information om hur den monopolistiska staten uppstod under samma period genom krigföring och förtryck, och då mer om hur rättsystemet inte var bestämt av någon enskild härskare, se den väldigt intressanta
The Rise and Decline of The State av Martin van Creveld. I slutet förutspår han att staten är på väg att försvinna och att vi
kanske får anarkokapitalism - men han har sin bild av vad det innebär från den på ett annat sätt lika intressanta (utifrån ett mem-perspektiv)
Snow Crash.
Alltså, man behöver inte ha en monopolistisk organisation för att upprätthålla lag och ordning. Teori och praktik visar att en sådan uppfattning, såvitt jag kan se, är
falsk.
#2 Det går inte att ha ett privat rättsväsende, för ett rättsväsende är en offentlig vara, och det kan inte privata företag producera effektivt.
Detta argument är väldigt sofistikerat; det vilar på ett antal antaganden om vad som rimligtvis kan produceras på en fri marknad, givet att marknaden styrs av de incitament som uppstår för försäljning av varor med definitiva egenskaper. Att lösa det argumentet är egentligen ganska lätt, man behöver bara peka på en form av privat säkerhet, så visar man att argumentet (även om det låter fint), faktiskt inte stämmer. Och det finns gott om exempel där privata företag hanterar säkerhet (säkrar ens rätt till ens egendom) och löser tvister mellan parter utanför det statliga rättsystemet. För det första kan ni bara tänka på så kallade "Gated-communities", vilka alla förstås hört talas om, men tyvärr ofta har en negativ uppfattning om. Bilden man får, här i Sverige, är fina områden där
de rika stängt in sig för att slippa beblanda sig med
de fattiga (det är bilden jag får iaf när jag hör vissa svenskar beklaga sig över dessa väldigt trevliga, vackra och säkra områden). Men, och det är ju av något intresse, är detta en lösning som endast kan fungera för
de rika? Nej, det har även används för att skydda
öppna områden, som allmänheten har tillgång till vilket Alison Wakefield tar upp i sin bok
Selling Security (en recension
här), och det är ju något som man även kan se om man är ute och går på stan. Ibland när jag vandrar runt i Göteborg ser jag fler privata väktare som patrullerar än poliser; de senare ser jag däremot oftast när det är demonstrationer eller fotbollsspel på gång. Bruce L. Benson ger i
To Serve and Protect (s. 153-56) ett exempel på hur privat säkerhet kan fungera i bostadsorter i städer. Bostadsplatsen som patrulleras av främst privat säkerhet ger betydande fördelar åt de som bor där, och verkar vara ett mycket bättre alternativ än vad folk i samma område (precinct) får nöja sig med. Diagrammet nedan visar hur brottsligheten i bostadsområdet
Starret City är mycket lägre än dess grannskap - och kom ihåg att området inte är till för överklassen utan för den konsumerande massan.
Utöver detta så rapporterar befolkningen i
Starret City sig vara mycket mer nöjda med sina privata väktare än vad de som bor i andra områden är med sina statliga poliser. Samma sak gäller även vice versa; väktarna är mer service-minded än vad poliserna är. Benson ger även exempel på hur privata säkerhetsföretag som helt och hållet tar över den statliga polisens jobb kan få ner kostnaderna och förbättra kvaliteten (mätt på sådant sätt att de patrullerar mer och har bättre responstid).
Hur är det då med domstolar, måste inte dessa vara statliga? Nej, och återigen finns det gott om exempel på hur privatpersoner anlitat företag för att lösa tvister. Jag nämnde ovan att handelsmännen under medeltiden "skapade" lagar, vilket är ett av de mest kända exemplen på privata lagar,
Lex mercatoria, och den traditionen har levt, på ett eller annat sätt, kvar till våra dagar. Fram till 1967, exempelvis, fanns det inte någon internationell rätt för att hantera handelstvister, och då var det alltså privata domstolar som löste dessa tvister, utan att det fanns någon internationell statlig överenskommelse om hur de skulle lösas! Man kan alltså säga att internationell handel fram till dess förlitade på ett anarkistiskt och privat lagsystem! Även idag finns det inget avtal mellan
alla länder, men för de flesta, och i 90% av fallen där det finns avtal kommer parterna att på egen hand, genom på förhand valda skiljemän, lösa tvisten. Mer information om detta går att läsa i Peter Leesons
Contracts without Government.
Här skulle jag vilja ta lite tid att diskutera närmre exakt hur dessa privata handelsdomstolar fungerar. För många är det något mystiskt, eftersom det inte finns någon våldsfaktor som ser till att dessa privata företag håller sina överenskommelser eller låter sig dömas helt frivilligt. Varför självmant gå med på att låta sig dömas i en tvist, om tvisten slutar med att man blir dömd att betala? Först kan jag säga att dessa handelstvister oftast inte brukar vara så antagonistiska som man kan föreställa sig, och sedan, det korta svaret på frågan är: rädslan för bojkott. Ifall ett företag, som i ett kontrakt med ett annat företag är bunden att ta upp alla tvister till en viss skiljedomstol, inte gör detta, då bojkottar alla andra företagen det företaget. Enligt den litteratur jag läst skall detta ha varit den grundläggande mekanismen bakom alla dessa handelssystem, vilket verkar ganska rimligt, då den verkar vara ganska universell; i artikeln
Public Choice and the Economic Analysis of Anarchy tar ekonomerna Benjamin Powell och Edward Stringham upp många och olika exempel på hur denna mekanism funnits i flera handelsnätverk. Egentligen borde det inte vara en alltför främmande tanke, se bara på Ebay, som också verkar bygga på denna ryktesmekanism. (Benson har gett exempel på hur amerikanska staten försvagat den här mekanismen genom att stifta lagar som förhindrar företag från att skapa sådana här kontrakt, men jag minns inte var jag läste det. Exempelet handlade om filmindustrin i alla fall.)
Det finns de som hävdar att denna mekanism inte finns är eller endast fungerar för att det finns ett bakomliggande statligt tvång som upprätthåller kontrakten. Detta är tveksamt då dessa lagar kom till i USA under 1920-talet, samtidigt som de berörda företagen inte ville ha dem (men väl juristerna), och dessa privata domstolar hade funnits i USA sedan innan staten skapades. För mer om detta se
en artikel av Benson.
Men, det finns ju även andra typer av tvister, där man kan behöva använda våld som hot för att få folk att följa lagen. Det stämmer, men det
verkar som att dessa, där de funnits, opererat på samma bojkott-princip som ovan. Som exempel kan vi ta medeltida Island, amerikanska "vilda västern" och nutida Somalia, där lagen verkar ha varit att en som brutit mot lagen och vägrar inställa sig eller följa en privat domstols beslut blir betraktad som fredlös och därmed kan den som åtalat person ta vad denne behagar från den första. Denna doktrin kan synas vara rätt så hänsynslös - och jag håller med! - men man får betrakta att detta gällde samhällen som inte var så utvecklade materiellt som dagens svenska
och att det svenska rättsystemet tillämpade en sådan här hänsynslös bestraffning ända in på 1800-talet, och då för sådant som att ha skändat den gode konungens namn! (Och i andra uttalat civiliserade länder fortsätter man att döma folk till döden, ja, usch vad ruttet de anarkistiska samhällena var!) Det går alltså att förvänta sig att istället för att helt förklara en brottsling för en fredlös, går det att systemet utvecklas. (För mer om exempel, se nedan.)
Låt mig nu gå tillbaka till den första punkten jag tog upp, nämligen effektivitet. Vad detta handlar om i den här kontexten är att vissa ekonomer menar att varor som är
offentliga inte blir producerade i lika stor omfattning som om de hade varit privata. Och därför anser de att produktionen är ineffektiv, eftersom människor
borde agera gentemot offentliga varor som om de vore privata. Poängen kan göras klarare för alla som inte känner till den nationalekonomiska debatten i detta område, men för de som känner till den borde detta argument vara fullt tillräckligt för att visa att det är helt hopplöst nonsens att prata om att privat produktion av offentliga varor skulle vara ineffektiv. Notera att jag inte säger att offentliga varor inte finns, utan att den jämförelse som höjdare som
Paul Samuelson har hållit på med inte är giltig.
Hur är det då med frågan om privat rättsväsende är mer effektivt eller inte än ett statligt? Jag underkänner ju den nationalekonomiska diskussionen som ett "nirvanafelslut", så hur skall man avgöra frågan? För egen del verkar det rimligt att utgå från hur bra de båda systemen fungerar. Och när det gäller privat säkerhet är nog de exemplen som ges övervägande på den privata sidan; privat säkerhet är billigare och bättre än statlig sådan och privata rättsväsenden, även om det finns mindre fakta om dessa, har visat sig vara mycket mer effektiva än de statliga på många områden. Ett helt utförligt test finns tyvärr inte, utan det är den kvalificerade gissningen jag kommit fram till efter allt jag läst, och här nämnt några av de viktigaste verken. Några som jag inte nämnt och är värda att nämnas är David Friedmans
Law as a Private Good och
Anarchy and Efficient Law. Som sagt tar jag upp all litteratur som hör till de tre exemplen ovan, men som också hör till detta ämne nedan.
#3 De samhällen som varit närmast ert ideal har alla varit katastrofala i termer av mänsklig frihet och välstånd! Hur kan du förespråka anarkokapitalism när de samhällen som verkligen saknat stater/leviathans varit kaotiska och eländiga?
Först vill jag uppmärksamma på det mindre bra argumentet som vissa minarkister kommer med - den unge Norberg exempelvis i
Fragment och Argument - där man säger att vilket samhälle som helst som saknar ett våldsmonopol bör jämföras med ett anarkokapitalistiskt. Låt oss bara säga att detta är det rimliga sättet att handskas med diskussionen, då borde det även följa att det motsatta även gäller, att alla exempel där staten haft så stor makt som möjligt visar hur dålig en nattväktarstat är. För en nattväktarstat bekänner sig ha samma tillgång till makt som
Leviathan gör, den känner inga andra gränser för vad som är rätt eller fel, en dess egen. En envåldshärskare som endast skipade rättvis libertariansk lag skulle vara en nattväktarstat, lika mycket som den som väljs av pleberna och följer en noggrannt sammansatt författning som binder den till att följa liberala grundprinciper. Det borde vara klart nu att den som endast vill
likna ett system med ett annat, och endast bryr sig om en variabel som kännetecknar det systemet, då är det lätt att visa att ens dröm-samhälle är minst lika dåligt som något annat hemskt som skett i historien. Annars har jag en bild som förhoppningsvis säger lite till än de ord jag redan lagt på saken (uppskattningen av graden av polycentritet i landet bygger både på hur centrerad makten är i en organisation och hur monolitisk den organisationen är - allt är högst subjektivt, men jag hoppas att den ger en lite bättre förklaring av hur jag resonerar):
Vad följer av detta då? Först att endast ta upp ett exempel är inte tillräckliga för att visa att ett system är bra eller dåligt, och att andra faktorer också spelar in hur bra eller dåligt systemet var, och detta gäller speciellt för en stat. Sedan skulle jag säga att i regel borde man förvänta sig bättre samhällen ju mer polycentriska de är, och att Norbergs exempel på
Rwanda inte talar emot anarki, utan mot staten. För, det var inte i ett speciellt anarkistiskt system som det bildades en tutsu-styrka som slogs mot, vad de ansåg vara en tyrranisk, stat styrd av hutuer, och det var inte någon anarkistisk förening av privatägda företag som bestämde sig för att decimera tutsue-befolkningen. Och detta är inte endast mina idéer utan även självaste FN menar att de som är skyldiga till brottet var statsmakten och de milisgrupper som statsmakten stödde. Alltså, det ohyggliga krig som resulterade i runt en miljon offer borde skyllas på den mer monocentriska ordningen som fanns i landet, än den påstådda och mer polycentriska ordningen som saknades.
Just det här argumentet har kommit upp i olika former när jag diskuterat med minarkister - att alla inbördeskrig (och för vissa även mellanstatliga krig) är exempel på hur dåligt det är med anarki. Man kan tänka sig att om man endast ser på det medan det är krig, så kanske man endast ser lika starka styrkor slå ihjäl varandra, och sedan dra den enkla slutsatsen "Jaha, då har vi anarki här". Den slutsatsen stämmer endast om man med anarki menar kaos, men inte om man menar en polycentrisk ordning. För, det vi vill veta är ju hur detta kaos uppstod, och för att veta det måste man undersöka i vilken miljö det var som gav upphov till konflikten. Och såvitt jag minns har de flesta fall som minarkisterna tagit upp varit fall där en stat förargat en del av befolkningen, så att dessa bildat rebellgrupper för att få bort den nuvarande regimen, eller dylikt, så att den bakomliggande miljön otvivelaktigt varit en relativt monocentrisk politisk miljö. Alltså: inbördeskrig verkar oftast ha varit något som följt ifrån förekomsten av en stat, än förekomsten av anarki.
Men, vad finns det då för samhällen som varit nära det anarkokapitalistiska idealet? Det finns ytterst få sådana exempel, då det är högst vanligt förekommande att, när väl en civilisation blir tillräckligt stor, kommer någon bestämma sig för att det kanske är lättast att råna andra istället för att producera tillsammans med dem. Har någon väl lyckats ta positionen som "stationär bandit" verkar det vara svårt för folket att slå ned förtrycket, och eftersom många potentiella banditer tävlar om den här positionen, krävs det bara att en lyckas för att den "parasitiska staten" skall uppstå. Den här parasitiska staten behöver inte hålla på med frågor om lag, rätt och fel, förutom att instifta någon lag som säger att folket skall ge honom pengar. Alltså skulle dessa samhällen kunna kallas anarkistiska, om man bortser från att lite av vad man producerar försvinner till den parasitiska klassen. Från vad jag läst om Småland under tidigt 1500-tal verkar det vara en väldigt bra beskrivning: lagar och rättsväsende var överlag privat men det fanns fogdar som kom ibland. Så, om vi bortser från dessa samhällen, vilka samhällen har varit statslösa och haft ett privat rättsväsende?
Ytterst få, är tyvärr svaret. De vanligaste exemplen som tas upp för diskussion, och som jag redan nämnt, är
medeltida Island, amerikanska "
vilda västern" och (mer eller mindre)
nutida Somalia. Det
har föreslagits att
induscivilisationen var statslös, men bevisen för detta är arkeologiska och det verkar möjligt att tolka de bevisen som finns för att det fanns en stat där (för egen del verkar det möjligt att civilisationen var statslös). Till dessa samhällen kan man lägga till
en del primitiva samhällen.
Hur var det då med Island, vilda västern och Somalia? Många som hör exemplen från första början tvivlar att de visar på att samhällena faktiskt var speciellt positiva, och att de istället visar på att, även om anarki är möjligt, så är det inte något man vill ha. För, var inte alla dessa samhällen våldsamma? Till viss del, ja, men detta bör sättas i relation till de alternativa samhällsskick som fanns tillgängliga.
Island är känt för att vissa familjer löst sina konflikter med vendettor, och för att detta skall ha blåst upp till stora strider mellan familjernas vänner. Detta stämmer, men gissningsvis är detta drag av det isländska samhället överdrivet. Enligt historikern Jesse Byock i
Viking Age Iceland skall dessa strider varit sällsynta och ha högst bestått av ett tusen man, medan bara ett fåtal dog i dem. Istället menar han att deras rättsystem fungerade effektivt, och refererar då till David Friedmans
artikel om landets rättsystem, och att det var troligtvis mindre våldsamt än det norska systemet. För det senare ger Byock två argument: för det första verkade islänningarna, från vad han kunde läsa ifrån sagorna, mer villiga än norrmännen att låta ett domslut gälla än riva upp det genom att hänge sig åt blodhämnd. De verkar dessutom ha varit något stolta över det. För det andra kom kristendomen över till Island mer eller mindre fredligt; beslutet huruvida Jesus skulle accepteras som en gud togs upp till ett domstolsbeslut vilket resten av samhället sedan följde, medan norrmännen slogs ett inbördeskrig för att lösa frågan.
Det verkar alltså som att det isländska samhällets våldsamhet är något överdrivet, vilket troligtvis har att göra med de sagor som beskriver perioden. Här finns det två problem med att förlita sig på dem. Först så skall antalet döda i strid eller avrättning under den mest våldsamma delen av deras historia, Sturlunga-perioden, enligt en beräkning av
Einar O. Sveinsson som Friedman
hänvisar till, bara ha uppstigit till 350 personer. Dessa skall ha dött mellan 1208-1261, alltså 52 år. Eftersom Islands population låg på runt 70 000 då innebär det att runt 9,6 personer dog varje år per 100 000 invånare (vilket är det mått dagens forskare använder sig av). Den här siffran är samma som
Peru har idag och mycket högre än vad den är i kanske 25
amerikanska städer. Siffran är dock något osäker, för sagorna kanske inte fick med alla betydelsefulla mord, så det kanske saknas några dödstal. Samtidigt så kanske de även är för höga då de som efterfrågade sagorna (vilka var släktberättelser till stor del) kanske ville se ut att ha ett krigiskt förflutet och därför premierades sagor med mycket våldsamhet. Oavsett vad så verkar Island inte visa att ett anarkistiskt samhälle är speciellt våldsamt, relativt dess något mer etatistiska grannar.
Amerikanska västern är också känt som ett väldigt våldsamt samhälle, av ett högst förklarligt skäl: Hollywood. Men det är inte bara Hollywood som hjälpt att skapa den här bilden, utan det
verkar även som att de småstäder som haft en något känd strid försökte få dit turister genom att försöka sprida idén om den vilda fronten. De historiker som beskriver perioden verkar inte heller försöka bevisa att västern var våldsam, utan de utgår bara ifrån det, som DiLorenzo
tar upp:
In a thorough review of the “West was violent” literature, Bruce Benson (1998) discovered that many historians simply assume that violence was pervasive—even more so than in modern-day America—and then theorize about its likely causes. In addition, some authors assume that the West was very violent and then assert, as Joe Franz does, that “American violence today reflects our frontier heritage” (Franz 1969, qtd. in Benson 1998, 98). Thus, an allegedly violent and stateless society of the nineteenth century is blamed for at least some of the violence in the United States today.
In a book-length survey of the “West was violent” literature, historian Roger McGrath echoes Benson’s skepticism about this theory when he writes that “the frontier-was-violent authors are not, for the most part, attempting to prove that the frontier was violent. Rather, they assume that it was violent and then proffer explanations for that alleged violence” (1984, 270).
McGrath åsikt om västern-historikerna går lika väl att applicera på alla som försöker förklara att anarki är våldsamt. I vilket fall verkar det vara klart att det fanns lag och ordning i västern och att denna tillhandahölls av privata organisationer. Återigen DiLorenzo:
What were these private protective agencies? They were not governments because they did not have a legal monopoly on keeping order. Instead, they included such organizations as land clubs, cattlemen’s associations, mining camps, and wagon trains.
So-called land clubs were organizations established by settlers before the U.S. government even surveyed the land, let alone started to sell it or give it away. Because disputes over land titles are inevitable, the land clubs adopted their own constitutions, laying out the “laws” that would define and protect property rights in land (Anderson and Hill 1979, 15). They administered land claims, protected them from outsiders, and arbitrated disputes. Social ostracism was used effectively against those who violated the rules. Establishing property rights in this way minimized disputes—and violence.
The wagon trains that transported thousands of people to the California gold fields and other parts of the West usually established their own constitutions before setting out. These constitutions often included detailed judicial systems. As a consequence, writes Benson, “[t]here were few instances of violence on the wagon trains even when food became extremely scarce and starvation threatened. When crimes against persons or their property were committed, the judicial system . . . would take effect” (1998, 102). Ostracism and threats of banishment from the group, instead of threats of violence, were usually sufficient to correct rule breakers’ behavior.
Dozens of movies have portrayed the nineteenth-century mining camps in the West as hot beds of anarchy and violence, but John Umbeck discovered that, beginning in 1848, the miners began forming contracts with one another to restrain their own behavior (1981, 51). There was no government authority in California at the time, apart from a few military posts. The miners’ contracts established property rights in land (and in any gold found on the land) that the miners themselves enforced. Miners who did not accept the rules the majority adopted were free to mine elsewhere or to set up their own contractual arrangements with other miners. The rules that were adopted were often consequently established with unanimous consent (Anderson and Hill 1979, 19). As long as a miner abided by the rules, the other miners defended his rights under the community contract. If he did not abide by the agreed-on rules, his claim would be regarded as “open to any [claim] jumpers” (Umbeck 1981, 53).
The mining camps hired “enforcement specialists”—justices of the peace and arbitrators—and developed an extensive body of property and criminal law. As a result, there was very little violence and theft. The fact that the miners were usually armed also helps to explain why crime was relatively infrequent. Benson concludes, “The contractual system of law effectively generated cooperation rather than conflict, and on those occasions when conflict arose it was, by and large, effectively quelled through nonviolent means” (1998, 105).
When government bureaucrats failed to police cattle rustling effectively, ranchers established cattlemen’s associations that drew up their own constitutions and hired private “protection agencies” that were often staffed by expert gunmen. This action deterred cattle rustling. Some of these “gunmen” did “drift in and out of a life of crime,” write Anderson and Hill (1979, 18), but they were usually dealt with by the cattlemen’s associations and never created any kind of large-scale criminal organization, as some have predicted would occur under a regime of private law enforcement.
In sum, this work by Benson, Anderson and Hill, Umbeck, and others challenges with solid historical research the claims made by the “West was violent” authors.
Mer information om den amerikanska västern, som jag läst, finns i Bensons
bok samt Anderson och Hills artikel
An American Experiment in Anarcho-Capitalism: The Not So Wild-Wild West och bok
The Not So Wild-Wild West: Property Rights on the Frontier. De referenser DiLorenzo tar upp är säkerligen också av högt intresse.
Hur många var det då som dog under den här perioden? Anderson och Hill citerar en historiker som menar att i staden Abilene så dog inte någon alls förrän sheriffer dök upp dit, men i andra städer så skall en eller två dött per år. Dessa skall ha blivit skjutna i "rättvisa" strider, så det skall ha varit något som lokalbefolkningen kunde undvika. I och med att bara någon blev skjuten så steg dödstalet till kanske 100 personer per 100 000 om året (eftersom städerna var på kanske 1 000 personer). Därmed blir
vissa städer något mer våldsamma än
San Pedro Sula i Honduras, våldsammaste landet i världen, är. Det är dock lite osäkert på hur många som blivit dödade när staten fanns där och när de inte fanns där.
Annars, ett intressant argument som Anderson och Hill tar upp i sin bok, vad gäller krigen med indianer är att dessa minskade i styrka från 1800-talets början tills efter det amerikanska inbördeskriget. Då fick nämligen den amerikanska militären mer betalt om de var i strid, än om de var i fred.
Då har vi slutligen Somalia, som de flesta säkert kan minnas nyhetsartiklar om hur farligt det har varit där. Och det bör inte förnekas att det har varit väldigt mycket våld på sina ställen i det landet. Men sedan kommer frågan: fanns det någon speciell anledning till att vissa delar är farligare än andra? Här har jag själv inte läst så mycket, så jag kan inte vara helt säker, men
en vän som läst
Somalia: Economy Without State säger att författaren till den menar att folket i Somalia var överlag glada över att ha blivit av "sin" stat och att de områden som varit våldsamma är de där en ny stat försökt ta makten. Det senare påståendet får stöd av en
rapport från International Crisis Group, som jag tagit upp i
ett annat inlägg. Dessutom skall bönderna i Somalia haft det säkrare än bönderna i grannlandet Kenya, då det var enklare för de förra att anlita hjälp mot rövare än för de senare.
Men, nog blev det väl sämre i Somalia efter att staten kollapsade i inbördeskrig? Det blev det definitivt under de åren det begav sig, men, likt händelserna i Rwanda, kom inte det här kriget till för att landet innan dess saknade en stat. Att bara se på kaoset som uppstår, låta hjärnan koppla samman det med anarki och sedan bli övertygad om att "anarki" är ohållbart är inte riktigt rätt. Det som orsakade inbördeskriget var staten som fanns där. Det mer intressanta är istället att kolla på hur många som mördades efter att det funnits anarki ett tag i Somalia.
Enligt en undersökning av FN så var det bara 3,3 per 100 000 som blev mördade där 2004. Även nio år senare, när utländska "regeringen" invaderat för att ta makt över landet så var det bara
8 per 100 000 som mördades under det året. Folk får en bild om att det är kaos, men det är inte mycket värre än de flesta länder i världen idag.
Ett argument som kan riktas mot den anarki som fanns (och till viss del fortfarande finns kvar) är att närliggande stater kan vilja ta över området. De människor som dödats för att återuppväcka den somaliska staten eller för att ge mer makt åt en grannstat kan man säga har dött på grund av statslösheten i Somalia (eller för att det finns stater runt om i världen). Denna risk är definitivt rimlig för alla som försöker bryta sig ur en stat i dagens läge, och kanske även för hela svenska samhället om folket imorgon bestämde sig för att avskaffa staten. Men jag tror att risken är mycket mindre att Norge, Danmark, EU eller FN skulle försöka invadera Sverige om vi alla lade ner "vår" stat.
Rent ekonomiskt verkar dock utvecklingen i landet ha varit positiv, vilket Little också argumenterat för. Utöver hans forskning är nog Peter Leesons artikel
Better Off Stateless: Somalia Before and After Government Collapse mest känd bland libertarianer. Det intressanta med Leesons artikel är att han är väldigt noga med att poängtera vikten av att göra en komparativ jämförelse mellan anarkistiska Somalia och vad som rimligtvis vore dess alternativ, vilket Leeson menar är en lika fin rövarstat som finns i trakten. Vad Leeson finner, genom att använda den tillgängliga officiella statistiken, är att somalierna har fått det bättre efter att staten försvunnit och att utvecklingen där på vissa håll blivit mycket bättre än i andra länder. Följande två grafer från hans artikel är väldigt intressanta och borde, om infon stämmer, tala för anarki.
Inget av detta medför att jag eller någon annan anarkist faktiskt vill bo i Somalia, vilket jag förklarar varför
här. Annan intressant litteratur i ämnet är
Somalia After State Collapse: Chaos or Improvement? av Benjamin Powell, Ryan Ford och Alex Nowrasteh och
The Law of the Somalis av Michael van Notten.
Vad kan man då säga sammanfattat om dessa exempel? Bland annat att anarkistiska samhällen är möjliga, att de kan producera lag och ordning, ge en grund för ekonomisk utveckling, att individer spontant kan skapa organisationer för att säkerställa lag och ordning och att det inte är uppenbart att anarkistiska samhällen är sämre än de som tvingas livnära en stat. Vad gäller det senare finns det dessutom vissa bevis på att ett samhälle kan klara sig bättre utan en stat.
#4 Det går inte att ha en marknad för våld; marknader kräver att varor och tjänster utbyts frivilligt.
Det här är ett vanligt argument bland många objektivister som förespråkar en nattväktarstat. Jag har egentligen ganska svårt att förstå varför de sätter sådan vikt vid detta argument. För, det borde vara klart att det på egen hand kan sägas vara ett semantiskt argument mot att kalla den fria konkurrensen om lagar under anarkokapitalism för fri, att det är ett missbruk av vårt språk. Detta kan jag köpa, men det är inte direkt ett speciellt träffande argument, för vad spelar det för roll om det stämmer eller inte? Vad som spelar roll är hur väl systemet skulle fungera jämfört med en minimal stat, inte vad vi kallar systemen.
Så, om det här argumentet inte är något annat än en semantisk fråga, då måste det direkt ses som felaktigt. För, det är ju uppenbart att det faktiskt går att ha en marknad för våld och lagar. Detta är inte heller något som endast är möjligt under anarki; i Sverige under den, så kallade, frihetstiden var det mer eller mindre öppet att man kunde köpa en riksdagsledamots röst och en adelsätts röst i Riddarhuset hade ett marknadsvärde. Och som bekant är det även möjligt att köpa polisers lydnad.
Finns det då någon annan mening i det här argumentet som jag missar? Det verkar som att det bara tjänar som en semantisk inkörsport till några av de andra klassiska argumenten mot anarkokapitalism.
#5 Anarki kommer bara leda till att en ny stat uppstår, och då är det bäst att ha en stat från början som man kan kontrollera enklare än den nya, troligtvis mindre trevliga stat som uppstår ur anarkin.
Det är givet att varje samhälle som varit i anarki har fallit för en stat, förutom för vissa delar av Somalia. Men innebär detta verkligen att det är omöjligt att vi kan få ett anarkistisk samhälle där en stat inte uppstår? Det gör det inte. Och det säger faktiskt inte heller att vi borde förvänta oss att en stat uppstår. För att se ifall en sådan förutsägelse verkar rimlig, borde man utgå från vad vi vet om hur stater uppstår och sedan se ifall det verkar rimligt att den kan återuppstå i ett mer avancerat samhälle.
Robert L. Carnerio sammanfattar litteraturen fram till 1970-talet i artikeln
A Theory of the Origin of the State med att det var erövring och krig som utgjorde grunden för att stater skulle kunna uppstå.
A close examination of history indicates that only a coercive theory can account for the rise of the state. Force, and not enlightened self-interest, is the mechanism by which political evolution has led, step by step, from autonomous villages to the state.
Regardless of deficiencies in particular coercive theories, however, there is little question that, in one way or another, war played a decisive role in the rise of the state. Historical or archeological evidence of war is found in the early stages of state formation in Mesopotamia, Egypt, India, China, Japan, Greece, Rome, northern Europe, central Africa, Polynesia, Middle America, Peru, and Colombia, to name only the most prominent examples.
Thus, with the Germanic kingdoms of northern Europe especially in mind, Edward Jenks observed that, “historically speaking, there is not the slightest difficulty in proving that all political communities of the modern type [that is, states] owe their existence to successful warfare.” And in reading Jan Vansina’s Kingdoms of the Savanna, a book with no theoretical ax to grind, one finds that state after state in central Africa rose in the same manner.
Enligt Carneiro är dock våld och erövring inte en tillräcklig förklaring för att staten skall uppstå. Något mer behövs för att förklara statens uppkomst, och det är, något grovt, en avsaknad möjlighet för folk att fly till lika ekonomiskt nyttiga områden som de den nya staten tar över. En grupp kan ta kontroll över andra människor ifall de senare finner att de inte kan tjäna mer på frihet än att lyda under de nya förtryckarna. Om vi för över den här teorin till ett anarkokapitalistiskt samhälle finner vi att en potentiell stat måste slå ned all opposition i ett område och antingen hindra folk från att fly därifrån eller hoppas att det är ett så rikt område att folk hellre vill bo där än ha frihet. Dessutom måste de slå ned all tänkbar opposition de kan få utifrån.
Det senare visar på ett speciellt problem som den nya staten måste hantera, nämligen att ägande är så utspritt i ett kapitalistiskt samhälle. För, oavsett vad för område som tas över kommer troligtvis de största och mest rika företagen där ägas av företag och privatpersoner i resten av samhället. Detta innebär att den nya gruppen troligtvis kommer göra sig till en fiende till alla i hela världen som äger en fond som investerat i dessa företag.
Ett liknande problem uppstår av att folket som bor i området troligtvis har gått samman med många andra i en sorts försäkring så att de blir beskyddade från dylika rövarband. Alltså, den grupp som skall försöka ta över oavsett hur litet området är, kommer i praktiken att behöva slåss mot resten av samhället. Potentiellt mot hela världen om hela världen skulle ingått i anarkin.
Mot dessa argument har några sagt att det visst är möjligt för något stort och välbeväpnat företag att ta över detta område, och att de är just de företag som är tänkta att beskydda en som kommer att göra det. Jag skulle nog hävda att det är ännu svårare för ett etablerat företag att göra detta än för en liten grupp anti-sociala rövare. Detta eftersom ifall ett företag skulle göra det blir det verkligen en global kamp. Detta eftersom detta företag som nu skaffat sig globala fiender, nu måste göra om varje litet kontor det har till ett fort för att slippa bli attackerade. Och de kommer att bli attackerade eftersom i stort sett alla i hela världen nu kommer att se dem som en aggressor som tänkt lägga grunden för en förtryckarstat. Även om folk inte hade ekonomiska incitament att stå emot ett sådant företag har man säkerligen även ideologiska och moraliska sådana.
Ett företag måste nog helt enkelt ta över hela samhället på en gång för att lyckas etablera sig. Men vad kräver inte detta i form av koordinering? Eller i avsaknad av konkurrenter, privata mililser samt mod och vapen hos befolkningen? Jag säger inte att det här skulle vara omöjligt - liknande saker har skett, men då i mycket primitivare miljöer där det varit svårare för massan att kunna stå emot ondskefulla krafter - men väl att incitamenten pekar på att det verkar högst osannolikt att lyckas.
Och även om det finns en viss sannolikhet att
ett företag bland tiotusentals skulle kunna visa sig vara så bra att de blir dominerande, tränar upp sina anställda i hemlighet att på en given signal koordinerat slå till mot resten av samhället och sedan ta över det, då verkar sannolikheten för att det skulle lyckas mycket mindre än för att en redan etablerad stat skulle kunna använda sin militär för att slå ut sin opposition. Alltså, en redan etablerad stat verkar mycket farligare än ingen alls.
---
Slutsats: Utifrån allt jag nämnt och hänvisat till ovan verkar det alltså som att anarkokapitalism är ett rimligt alternativ till nattväktarstaten. Det verkar som att de argument som lagts fram mot det systemet är felaktiga. Härmed kommer jag nog att lägga ned debatten mot minarkisterna, tills de eller någon annan visar på att den litteratur jag tagit upp ovan är falsk, överdriven eller på annat sätt inte stöder de slutsatser jag dragit ifrån dem.
Edit: Jag har lagt till lite siffror för Island, amerikanska västern och Somalia, som visar hur farliga de är.
.jpg)
