lördag 4 februari 2012

To Serve and Protect - Steg mot ett libertarianskt rättsväsende II

I detta sista kapitel av TSAP undersöker Benson vad för privatiseringar och liberaliseringar man kan göra i det amerikanska rättsystemet som skulle förbättra att rätt personer åtalas och döms, samt att dessa också får lättare att betala kompensation.

För att öka andelen som åtalas kan man se till att färre som arresteras flyr iväg efter att de släppts mot borgen. Ett sätt att lösa det är att ta bort det statliga borgensystemet och enbart lita på det privata, som är mycket bättre på att få folk att dyka upp till sin rättegång – lyssna även på en intervju med Alexander Tabarrok om detta.

Fler kan också åtalas – och säkert bättre – av att man tillåter privatpersoner att åtala andra (direkt eller via ombud). Fortfarande gör 3% av individerna det i England, och det är en gammal historisk rättighet. Benson för dock inte fram några positiva argument för att detta är en bra sak, utan pekar på de dåliga incitament som offentliga åklagare har för att ge en bra tjänst; de är överösta med rättsfall och undviker fall som riskerar att inte gå igenom. Man skulle kunna minska kostnaderna för brottsoffret att åtala folk genom att ha ett voucher-system för åklagare. Man kan använda en statlig åklagare, eller en privat. Eller så kan man tvinga pengar från brottslingen och tillåter privat åtalan, vilket skulle ge en liknande effekt. Det här verkar finnas i Frankrike och är ganska populärt:
In France a crime victim has the right to file a civil claim against the accused, but this claim can be filed in a criminal court and considered at the same time as the criminal case is being prosecuted by a public prosecutor. Furthermore, the civil suit can be filed in the criminal court even before the public prosecutor files a criminal proceeding. As a result, “[p]rivate prosecution is very popular in France, since it enables the victim to collect damages quickly and inexpensively” (Cardenas 1986: 385). (s. 290)
För att förhindra att folk kan hota andra med ett dyrt åtal, som de hellre kanske vill betala en mindre summa för att slippa, kan den som åtalar själv bli dömd ifall åtalet är falskt eller ”lättvindigt”.

Ett annat sätt att öka andelen åtal som går igenom är att ta bort ”the exclusionary rule” som säger att bevis som en polis hittar genom att kränka en individs konstitutionella rättigheter inte skall gillas i en domstol. Regeln verkar finnas där för att förhindra polisen från att störa en individs trygghet och säkerhet alltför mycket. Men eftersom polisen ändå gör det, och tar fast folk som bara tekniskt sett blir oskyldiga, tar Benson upp några som föreslår att polisen istället måste betala för alla misstag som de gör. För varje lägenhet de förstör måste de betala, men om de hittar ett bevis däri får de behålla det. Saken är den att i nuläget är det nästan omöjligt att, som ett av polisens offer, få upprättelse. Om man kan tvinga polisen att betala för sina misstag ger det dem incitament att vara mer försiktiga, men, om man samtidigt tar bort den exkluderande regeln, leder också till att fler skyldiga fälls. (Den här frågan är ganska okänd för mig, så jag är mindre säker på om resonemanget inte missar något vettigt.)

Och slutligen, det går även att tillåta privata domstolar in på kriminalområdet. Som nämns finns det några föregångare för detta i modern historia (och väldigt många i ett längre perspektiv).

När det gäller att brottslingarna skall betala för sitt brott, har Benson först en kort och intressant diskussion om varför det är svårt för staten att kontraktera ut fängelsetjänster. Detta beror, som i många andra fall, till stor del tack vare fängelsefacken, vilka ser sådana förändringar (rätteligen) som ett hot mot deras jobb. Det är riktigt galet, egentligen, att mer än 200 år efter att det uppdagats att sådana aktiviteter är anti-sociala, så låter folket sig styras av aktiviteter där de få lurar flertalet på pengar. Men, men... Bensons fortsatta diskussion handlar om hur kostnaden för straff kan skiftas från skattebetalarna till brottslingarna.

För det första behöver man nog inte så många fängelser som det finns i dag. Istället för att låsa in folk kan man låta de vara fria, så länge de betalar in sin wergeld. Vissa brottslingar är man ju rädd för skulle orsaka mer brott, så dessa borde kanske vara kvar i fängelse, enligt ett visst resonemang. Men alla brottslingar är inte lika benägna att göra det, och det skulle gå att ha ett privat rating- och borgensystem för att avgöra vilka som är mer benägna att vara laglydiga, ställa lämpliga borgen för att få ytterligare försäkring för det, och, ifall bedömningen var felaktig, ge folk incitament att jaga fast de som flyr. Det privata bail-bond-systemet i USA är ju verkligt effektiv med att fånga de som flyr sin borgen, så systemet borde kunna utvecklas och även ta hand om dömda brottslingar.

Men, även om man inte accepterar det här systemet – och det finns vissa individer som ingen vill hjälpa från ett fängelse – så kan brottslingarna arbeta i fångenskap. Detta är inte en så ny tanke; under slutet av 1800-talet i USA var fängelserna självförsörjande, och gick även ibland med plus. Systemet hade dock sina problem – det var ju statligt – men dessa borde kunna undvikas genom att flera fängelser har möjlighet att konkurrera om att anställa/hysa en brottsling, som kan välja var denne vill arbeta/hållas i fångenskap.

Historiskt verkar arbetsfängelser ha försvunnit delvis för att staten förbjöd transporten av varor gjorda i fängelser över gränsen mellan delstater. Efter att dessa regler ändrades inrättade ett flertal delstater regler som tillät privata firmor att anlita fångar. Dock var de nya reglerna begränsade (av uppenbara politiska krafter):
Congress removed the federal restrictions on the interstate sale of prison-made goods in 1979, on the conditions that (1) inmates working in private prison industries are paid at a rate equal to or greater than the rate paid locally for similar work; (2) local unions are consulted before the project is initiated; and (3) no employed workers outside the prison are displaced, the prison work does not involve an occupation for which there is a local surplus of labor, and existing contracts for services are not impaired (Auerbach et al. 1988: 10–11). (s. 301)
Trots restriktionerna har arbetsfängelse-industrin gått framåt, och är uppenbarligen till fördel till alla involverade:
A 1989 NIJ survey identified more that seventy private manufacturing, service, and light assembly firms that employed prison labor in sixteen states (Stewart 1989), up from thirty-eight in fourteen states two years earlier (Auerbach et al. 1988: 16). Expansion has continued. South Carolina prisoners in the start-up phase of two private-sector programs had already earned $2.4 million in wages by the end of 1992, with about $500,000 going to taxes, $119,000 to victim compensation, $322,000 to room and board, $364,000 to family support, and $1.1 million to inmate savings accounts (Reynolds 1994b: 34). (s. 302-303)
Trots detta är det bara en liten andel fångar som anställda i privata firmor. De flesta jobbar på statliga fängelser med väldigt lågbetalda yrken. Detta kan delvis bero på att det inte finns någon idé om att det är lukrativt att anställa fångar bland kapitalisterna.

Benson tar även upp ett väldigt intressant exempel på hur även statliga fängelser kan göra rätt, när de tillåter fångarna att arbeta.
At the Maine State Prison, inmates were given access to the prison’s shop equipment to produce novelties. Other prisons have done the same thing, but Maine’s program differed from others in some significant ways. First, there is a strong market for novelties because the prison is located on a major tourist route. Second, inmates were allowed to hire one another, thus allowing for specialization and the division of labor. The prisoners could not use dollars for these transactions, however (they could earn dollars from selling their novelties, and bank their income for use upon their release), so an alternative was needed. The currency used within the internal labor market was canteen coupons, which could be spent in the prison’s canteen or banked in the prison’s business office.

After Warden Richard Oliver was appointed in 1976, prisoners were allowed to “patent” their novelty designs; thus, they had incentives to innovate and expand their production. More significantly, Oliver lifted the limit on inmates’ economic activity, and by 1978 the cap of five thousand dollars and five novelty patents that existed in 1976 was tripled (Shedd 1982: 25). A “miniature economy” quickly developed inside the prison, with two-thirds of the inmates voluntarily participating as employers, employees, or both.

Clearly, prisoners will work voluntarily if incentives to do so exist. Additional evidence comes from the fact that prisoners strongly support the developing prison work programs discussed above (Auerbach et al. 1988: 1). Prisoner support for the programs rises when they are paid wages based on productivity, when they are able to keep some of the payments, and when they are given an opportunity to develop marketable skills. Resistance to such programs does not come from the prisoners.

The Maine program also had some significant effects on prisoners. Some entrepreneurs were extremely successful. One took over the prison’s canteen and turned it into a profit-making operation. This individual also had thirty to fifty employees in novelty production and had diversified into other areas (e.g., he owned and rented to inmates about one hundred TV sets). One prison administrator considered him to be the “most brilliant businessman I’ve ever seen” (Shedd 1982: 26).
Att jobba i fängelser och betala sin skuld till offret är en del av rättvisa. Men det innebär även positiva fördelar. Dels blir ju hela samhället rikare av att fångarna arbetar, men fångarna blir även mer benägna att fortsätta vara laglydiga efter fängelsevistelsen, vilket ett flertal studier påpekar.
Several recent studies indicate that prison industries can substantially reduce recidivism rates. Ohio’s prison industry program was credited with reducing the state’s overall recidivism rate by 18 percent in 1995, for instance. Prisoners who did not participate in Florida’s prison industry program had recidivism rates that were 245 percent higher than those of prisoners who participated in the program. The Texas program produced even more dramatic results: the overall recidivism rate for the general prison population was estimated to be 700 percent of the rate among prisoners who participated in the program.10 In Florida, only 11 percent of prisoners employed in the prison industry program for six months returned to prison during a four-year study, compared to the 60 to 70 percent recidivism rate that applies nationally (Yeomans 1995). (s. 309)
Som Bastiat skrev, rättvisa, ekonomi och förnuft, det leder alla till samma sak.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar