To Serve and Protect - Fyra recensioner

En kik på Wikipedias sida om TSAP visar att boken har fått blandad kritik från olika författare. Den är encyklopedisk, analyserar väl utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men är samtidigt dogmatisk och använder inte den senaste statistiken när den finns tillgänglig. Efter att ha gått igenom fyra av de källor som ligger till grund för Wikipedias artikel (den femte var inte tillgänglig via biblioteket) kan jag säga att den är något felvinklad, men bara något. Så som jag ser det var recensenterna något mer uppskattande av boken än vad artikeln avslöjar.

Vad sa då recensenterna? Här tänkte jag gå igenom dem, en åt gången.

Roger B. Parks (Nov., 2000). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson and The Privatization of Policing: Two Views by Brian Forst; Peter K. Manning". The Journal of Politics (Cambridge University Press on behalf of the Southern Political Science Association) 62 (4): 1208–1211. JSTOR 2647878.

Den här recensionen var väldigt kortfattad. Författaren var imponerad av samlingen av beskrivningar på privatiseringar, kontrakteringar, tillväxten av privat säkerhet, privata fängelser, självhjälpsystemen för att bekämpa brottslighet och dylikt community-arbete. Däremot kritiseras han (implicit) för att inte diskutera litteraturen från de som är emot privatisering. Men han går samtidigt igenom hur Benson visar hur de som är emot privatisering argumenterar emot denna med argument som kan riktas mot det statliga systemet också.

Det här var en av recensionerna som Wikipedia tar som grund för att Benson skrev dogmatiskt:

Benson writes from an avowedly Public Choice perspective, basing much of his critique of bureaucracy, for example in the work of Niskanen. His writing is heavy going in places, drifting off into Ayn Rand-like pronouncements. John Galt might have written much of Chapter 10, for example. Still, the reader who stays the course will learn a great deal from this book.

Jag får känslan att för Parks så är varje artikel som en libertarian skrivit om rättvisa säkerligen väldigt likt vad han tror att John Galt skulle skrivit. För en som har läst Rands och Bensons verk ett antal gånger är liknelsen något haltande; Rand skriver mer medryckande och Benson säger inget om objektiv moral.

Brian Forst (Sep., 2000). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson". The Social Service Review (The University of Chicago Press) 74 (3): 489–493. JSTOR 30012764.

Brian Forsts recension är den mest kritiska, men samtidigt ser han mycket av värde i boken, och mycket att hålla med om. Exempelvis:

Benson’s thesis is supported by a trove of compelling observations, anecdotes, and conjectures. He documents the explosion of private sector alternatives to the criminal justice system—from low-tech security guards to satellite technology devices that track stolen autos—presenting extensive evidence of the relative efficiency of many of those alternatives to conventional policing, court-related, and correctional services. He identifies the primary sources of those efficiencies: high levels of specialization, competition, risk of failure, and associated incentives to reduce costs and build reputation by improving the quality of service. He observes that consumer dollars spent in the marketplace, targeted to specific demands, are more decisive and efficient than votes cast for broad political agendas through the electoral process. He notes that decision makers in the public sector behave badly in part because they are typically shielded from liability in ways that their private sector counterparts are not. Even arrangements in which governments contract out for private services create opportunities for politics, overregulation, corruption, and other inefficiencies that could be obviated through full privatization. Benson would improve prison conditions by replacing our warehousing-oriented correctional system with one that encourages offenders to pay off their debts to victims through privatized work arrangements, with prison reserved for dangerous offenders and shirkers.

Senare noterar han att Bensons tes stöds av starka empiriska och teoretiska bevis. Inte desto mindre finner Forst mycket att kritisera också. Först så stör han sig på att Benson hävdar att det inte finns några marknadsmisslyckanden med privat rättssäkerhet och polis; dessa är bara påstådda. Forst hävdar tvärtemot att dessa är offentliga varor, vilket automatiskt (för en viss typ av ekonomer) innebär att staten har en "komparativ fördel" i produktionen av dessa. Men Forst ger inga argument för sin sak, inte ett enda! Forst bara implicerar att Benson argumenterar fel.

Samma typ av icke-argument dyker upp precis innan när han skriver att Benson är dogmatisk:

The book does have a debilitating weakness: it is profoundly dogmatic. A more scholarly and open-minded approach would be vastly more credible. Benson dedicates the book to his daughters: ‘‘May they grow up and grow old in a free society . . . free from both fear of crime and fear of ill-conceived government solutions to crime.’’

Implikationen man skall dra är här att det är fel att säga att staten har en dålig lösning på att minska brottslighet, och att det kan orsaka rädsla hos de som är medvetna om det. Men är det så att Bensons argument för att den statliga polisen gör en hel del saker fel, är felaktiga? Det säger Forst inte, han nöjer sig med att implicera det. Och han gör det på fler ställen.

En viktigare kritik Forst kommer med är att Benson alldeles för snabbt drar breda slutsatser på för lite material.

The text is replete with conjecture and assertion masquerading as fact. In discussing the history of criminal justice in the westward expansion of the United States, Benson observes, ‘‘the fact is that a private-sector enterprise of law was chosen mainly because it worked’’ (p. 97), not primarily because of a paucity of public alternatives. He adds, in the absence of systematic statistical evidence: ‘‘The fact is that there were very few robberies, thefts, or murders’’ on California’s mining frontier (p. 105). Benson’s ‘‘the fact is’’ construction shows up repeatedly throughout the book not just as a writing tic but again and again as a rhetorical device that sets up claim, not fact.

Det första påståendet är lite problematiskt; finns det väl en statlig rättvisa, går det inte att välja en privat. Forsts invändning i det andra fallet är dock korrekt i sig; Benson tar inte upp någon fullständig statistik på området, och det är ju då möjligt att han kan ha haft något vinklade källor. Här skulle Benson ha kunnat vara lite mer försiktig i sin slutsats.

Forst invänder också mot att Benson inte diskuterar de fattiga tillräckligt mycket. Det verkar vara belagt att fattiga drabbas mer av rika av brottslighet, och att det är de rika som satsar mest på att försvara sig från brott. Vad skall man göra åt detta? Här är Forsts invändningar till hjälp, då han föreslår att Benson borde lagt ned mer energi på att visa hur hans förslag faktiskt kan hjälpa dessa. Forst finner hans reformförslag något "kalla":

His reforms appear likely to produce results that compassionate people would prefer, but the proposals would be considerably more attractive if presented with a lighter and more sensitive touch, truly in a spirit of community.

Som slutkläm säger Forst att Bensons förslag kräver en djupare analys, och har potentialen att revolutionera ett väldigt dåligt statligt system. Men han framhäver att staten behöver finnas med på ett plan i det nya systemet.

Morgan O. Reynolds (2000). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson". Public Choice (Springer) 102 (1/2): 175–178. JSTOR 30026144.

Reynolds recension är den mest vänligt inställda av de fyra jag läst.

Benson is no blue-sky idealist. His careful treatment allows scholars and policy wonks alike to learn a great deal, yet pick and choose their favorite policy changes according to taste, from mild to wild. Ultimately, because Benson’s work is solidly anchored in historical reality, the logic in favor of a fully private justice system is surprisingly convincing, especially since he advocates it on an incremental and decentralized basis. Reasonable guy that he is, his work is far more persuasive than previous tracts by anarcho-capitalists like Robert Nozick or Murray Rothbard.

Stackars Nozick, det är så många som är oförsiktiga med att uttala sig om honom.

Reynolds har också lite vettig kritik mot Benson:

A reviewer, of course, is obliged to offer criticisms. Shortcomings are few, and usually amount to legitimate differences of judgment or opinion. Benson too often fails to use the latest data available, relying, for example, on the 1993 Sourcebook of Criminal Justice Statistics when 1996 was avail able (1997 is out now), and ignoring the best estimates available, say, for the probability of prosecution upon arrest. Sometimes he attributes facts like exclusionary rules to the statist nature of the justice system too quickly, ignoring competing hypotheses like rent-seeking by lawyers in an adversary system. Understandably, Benson is prone to exaggerate the failure of the current system, referring to a “public breakdown,” or positing high recidivism estimates of 70 percent to support his contention that “prison does not impose very high costs” on criminals.

Jo, det amerikanska rättsväsendet är nog allt rätt hårt mot sina medmänniskor. Benson skulle förstås ha kunnat vara lite slarvig och menat att kostnaderna inte var tillräckligt höga för att förmå folk att inte begå brott (som lite tortyr skulle gjort kanske). Trots dessa problem anser Reynolds att boken är riktigt bra.

Let’s give final grades. The book is A+ on content, B– on style. The lower grade primarily reflects Benson’s serviceable if dull prose. Overall, I wish more economists were like Benson: first-rate on the narrow stuff (not uncommon) and first-rate on breadth (rare). Clearly, the crime solution lies in more individual responsibility and less public responsibility. Benson’s daring conclusion – privatize both the demand for and the supply of criminal justice services – leaves us with a wealth of provocative diagnoses and examples for further research. I am convinced that a rights-based system with effective property rights to restitution would produce far less crime. Benson has given us a breakthrough book.

Och jo, Bensons verk kommer tyvärr inte bli ihågkommen för sin stil.

Thomas J. Miles (Feb., 2001). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson". Economica, New Series (Blackwell Publishing on behalf of The London School of Economics and Political Science and The Suntory and Toyota International Centres for Economics and Related Disciplines) 68 (269): 129–131. JSTOR 3548887.

Miles leverar en lågmäld kritik av Bensons verk. Han noterar, med Parks, att Benson undvikit att citera vissa kritiker av kontrakteringen av vissa statliga tjänster. Han ger en subtil kritik av de exempel Benson tar upp på lyckade privata poliser i kapitel sju:

Chapter 7 focuses on the potential benefits of privatization with particular attention given to those of private security. While these experiences are compelling, concerns exist about the ability to generalize from them. For example, what is striking about extant empirical analyses of observable private precautions against crime is that largely they do not control for self-selection into these forms of privatization. If communities with the most to gain from privatizing police functions are the most likely to undertake it, estimates of the reductions in costs and crime rates may be biased. If so, it would not necessarily follow that, were privatization universal, benefits of similar magnitudes would accrue to all communities. Without correcting for such endogeneity, or at least considering how places that have elected to privatize differ from those that have not, claims that observable precautions deter crime in the aggregate, rather than merely shifting the costs of victimization, lack the full force that they might have had.

Alltså, skulle det inte ha kunnat vara så att de områden med privat polis är så effektiva för att det är områden med hög brottslighet? Jämfört med områden med färre brott borde effektiviteten varit lägre. Är det då så att dessa områden som har privat polis varit de som behövt det mest? Detta verkar vara en rimlig kritik; ifall vi inte vet om det finns något sådant självval av de communitys som har privat polis (och min intuition säger att det troligtvis är de som mest behöver som väljer att skaffa), så borde förbättringarna man faktiskt skådat där inte vara lika generella för alla områden. Det innebär förstås inte att privatisering inte är bra, utan bara att effekterna borde bli större i Malmös förorter än i Täby.

Miles tar även upp ett problem med kompensation till brottsoffret, vilket betalas genom att sätta fången i arbetsläger när denne inte har pengar för det:

Setting aside the possible objection that such an arrangement smacks of indentured servitude (which Benson notes in Chapter 9 was an historically acceptable penalty), would it be economically feasible? A murder typically imposes a roughly $3.2 million loss; a convict earning the US minimum wage and working 40-hour weeks would need to work nearly 300 years (before payroll taxes) to pay this amount. For more severe offenses, then, servitude does not appear to solve the problem of judgment-proof criminals. Calculations of this back-of-the-envelope flavour would be helpful in identifying which of Benson's proposals might be implemented and which are implausible.

Gissningsvis kommer lönerna att kunna gå upp lite högre med tiden, speciellt i ett helt privat samhälle utan regleringar på arbetsmarknaden och andra störande effekter. Men, om Miles siffra stämmer lär det ändå inte vara tillräckligt. Så, vad att göra? Ett problem som måste lösas är att inte ge brottslingen något incitament att inte begå ytterligare fler brott, vilket innebär, om man endast ger ut böter som straff, att böterna måste sänkas. Eller att man lägger in andra straff till detta. Vilken blandning som är bäst vet jag inte; det kanske inte finns en bästa lösning heller, eller så är den inte känd.

Detta är dock inte ett större problem med ett libertarianskt system, då kompensation fortfarande är bättre än inte, och arbetsfängelser är bättre än att fångarna tränar eller sysslar med väldigt lågavlönat arbete.