torsdag 27 juni 2013

Reklam för en svartmarknad

video

Det finns fler svartmarknader än Silk Road. Ovan görs en reklamfilm för marknaden Atlantis och det finns även ett ställe som heter BMR.

Vänta...reklamfilm?! För en svartmarknad?!

Mm, visst är det awesome!

Jag märker nu att jag missade totalt att skriva om hur den tekniska utvecklingen är ett annat väldigt gott skäl till att vara optimistisk för frihetens frammarsch. När jag skrev om det för ett halvår sedan var jag helt fokuserad på den intellektuella frammarschen, som också sker, men det kan nog mycket väl vara så att den ekonomiska är viktigare.

Tänk såhär, om den här trenden håller i sig och i princip allt blir krypterat i framtiden, och även transporten av droger kan göras anonymt, då kommer narkotikamarknaden vara helt fri. Ingen polis kommer att kunna stoppa den, i princip - förutom genom att spionera på vad folk gör i sina egna hem. Visst, de skulle kunna försöka fånga producenterna och langarna, men det kräver också en massa övervakning och det har de misslyckats med redan idag.

Jag tror inte att polisen kommer att kunna knäcka dagens eller framtidens krypteringar, så jag tror att om två år kommer det vara allmänt accepterat att vem som helst som har egen lägenhet kommer att kunna köpa droger utan någon risk att bli tagen. Och idag går det redan att göra detta.

En annan sak som jag tror sker i framtiden är att skatteparadis för de med stora förmögenheter förflyttas till den digitala valutamarknaden. Nu är det kanske osäkert vilken valuta som kommer att dominera framtidens marknader, men när bitcoin eller någon annan kryptovaluta väl blir tillräckligt stabil och integrerad i marknaden kommer diverse krusösar att införskaffa dessa istället för att ha sin egendom i en form som går att kontrollera av stater.

Tipstack: en ovän till staten.

EDIT: Dåliga Youtube tog ned klippet så fick ladda upp det med Bloggers tjänst. Det finns lite mer info om sidan i det här nyhetsklippet:


tisdag 25 juni 2013

Borde vi diskutera endgamet?



Det finns vissa som menar att vi - frihetsvänner - lägger ned alldeles för mycket tid på att komma fram till den perfekta ideologin. Vi borde satsa på att övertyga fler om 95% frihet istället för att lägga samman de sista pusselbitarna för att kunna se hur den mest fulländade bilden av frihet och mänsklig blomstring ser ut.

Överlag rätt vettigt, men det finns ett rationellt skäl till att vilja veta exakt vad frihetsfilosofin kommer att innebära för en i framtiden. Och det är enkelt, det är för att kunna göra en rationell kalkyl om filosofin är värdig en eller inte. Om vi alla i politiken vore rationella vore det glasklart att den filosofi som säger klart och tydligt hur lagarna är, och därmed hur ens välfärd lär påverkas, i framtiden, är bättre filosofin som är tyst om det.

Utifrån det här perspektivet, måste jag sent erkänna, har Stefan Molyneaux rätt på ett plan. Den stat som inte kan beskriva hur de med stor sannolikhet kommer att lyckas sköta sin politik väl i framtiden erbjuder inte någon bra deal till sina undersåtar. Liksom, varför vilja ha en viss politisk filosofi som du inte vet vad den kommer att göra med dig i framtiden? Och, än mer uppenbart, varför vilja ha en politik som aktivt förstör för dig både idag och i framtiden, och vars politiska ledare inte ger en vink om att de vill ändra politik? (Knarkare borde vara vår tids revolutionärer.)

Det här argumentet, att vi tjänar på att kunna jämföra med vad som erbjuds i framtiden, gäller inte bara på ett rent logiskt plan, utan gäller nog i synnerhet för människor. Många är idag nämligen rätt usla på att verkligen komma fram till vad som kommer att ske med dem ifall den andra sidan vinner i det politiska valet. Då hittar man på skräckhistorier om vad som händer när ens fiender vinner - som att alla blir tvungna att arbeta tolv timmar om dygnet i en liberal värld, enligt visst vänsterfolk - för att få folk på den egna sidan att inte våga byta sida. Det förhindrar folk från att byta sida, för att de då skulle bli sedda som förrädare.

Det finns alltså säkert en massa gruppdynamik och psykologiska bekymmer från våra hjärnor som gör att folk överskattar skadan som sker vid politiska förändringar. (Fast ibland underskattar folk den också - få sa emot kommunismen tillräckligt hårt.) Hur hjälper det då oss att börja diskutera de här frågorna öppet? Jo, för då hanteras frågan i rätt forum, i det vetenskapliga forumet där man endast böjer sig för bevis och där det finns ett lite starkare socialt stigma mot att anta att något stämmer enbart för att så många andra redan antar det.

Alltså, att diskutera slutspelet av ens ideologi är rätt bra, för att andra skall kunna se vart den skulle ta en och samhället. Det gäller även för en själv; ifall ideologin inte tar en i rätt riktning då är den inget att ha.

Sedan behöver man självklart inte ha koll på 99,99% av hur väl ideologin fungerar i alla lägen. Man behöver, i vissa lägen, inte ha koll på mer än 95%, om det är så att alla andra alternativ ändå är rätt kassa, och de sista procenten inte lär ha alltför många överraskningar. Där är fördelen med att ha en logisk ideologi byggd på frivillighet, den är förutsägbar och ifall en strikt tolkning av den inte passar, finns det många sätt att ändra lite på den för att den verkligen skall bli den bästa ideologin möjligt.

måndag 24 juni 2013

Konsistent politisk argumentation


Att argumentera konsistent innebär att varje argument man för fram har samma tyngd i varje diskussion; att, om man tar för givet att det krävs vissa beviskrav för att en viss sak skall vara rimlig, då måste man acceptera alla andra påståenden som uppfyller det kravet; att, om man accepterar att en viss kunskapsfilosofisk grund inte är tillräcklig för att stötta ett arument, då måste man på samma sätt avfärda alla andra argument som också vilar på den grunden. Att argumentera konsistent innebär att den världsbild som argumentet bygger på måste vara internt konsistent; i den mån och på det sätt som man är skeptisk över andras påståenden, måste ens egen argumentation formas av en konsistent skepticism på alla områden man själv tar upp.

En konsistent argumentationsfilosofi leder en inte nödvändigtvis direkt till att komma fram till sanningen. Att säga "det ligger en kortlek på bordet i ett visst rum; beviset är att Bertil sa det, och enbart för att Bertil sa det" är konsistent med att säga "Jag var inne i rummet för fem minuter sedan och då så jag ingen kortlek på bordet"; man kan helt enkelt ha högre förtroende på Bertils ord än vad man upplevde i det förflutna. Det är dock fullt möjligt att det inte ligger en kortlek på bordet.

En konsistent argumentationsfilosofi leder en dock troligtvis närmre sanningen, om man ständigt uppdaterar ens syn på vilka sorts argument som är giltiga. Fast vägen dit behöver inte vara rak.

(Genom att arumentera på det här sättet kommer ens världsbild, när man uppdaterar den med ny information, och därefter varje gren i hela ens världsbild, nog gå mot att bli så korrekt som möjligt.)

Konsistent politisk argumentation är då nödvändigtvis en del av att argumentera konsistent, så att allt man kan säga om det senare gäller det första. I det här inläget tänkte jag dock gå igenom vad det här systemet sätter för krav på en när man diskuterar politiska frågor, och vad för val man ställs inför om man hela tiden argumenterar konsistent.
Lika rättfärdiganden: Om man anser att motivet X rättfärdigar Y, då måste man, allt annat lika, stå för allt annat som detta motiv rättfärdigar.

Exempel 1-A: "Jag anser att LAS/lagen om skiljeförfarande/förbudet att sälja sprutor är rättfärdigad för att det är lagen."
Påståendet är alltså att en viss lag som finns idag är legitim, för att den är lag. Det här påståendet är internt konsistent; det bryter inte mot några logiska regler. (Dock ger den inte någon anledning till att tro på påståendet; argumentet är cirkulärt.) Men, vad medför det här påståendet för en som vill argumentera konsistent?

Jo, den som säger att lagen rättfärdigar en viss lag är även logiskt bunden till att säga att all lag är rättfärdigad, all lag är moralisk. Detta inkluderar Svea Rikes lag anno 1609 som förbjöd sex utanför äktenskap (tacka statskyrkan för det!) och som bestraffade det med döden, samt förbudet av att äta toppslätskivling från 1997. Med argumentet "lagen säger så" måste båda lagar ses som rätt, för båda har samma rättfärdigande grund. Anser man att grunden är rätt i ena fallet, måste man anse att, allt annat lika, grunden är rätt i andra fallet också.

Detta innebär att man måste hävda att alla lagar är rättfärdigade, men bara för sin speciella tid och miljö; man måste hävda att en lag som utfärdas i ett land är korrekt, men om samma lag utfärdas i ett annat land då är lagen också rättfärdigad, fast bara i det landet och inte i det första. Det tvingar en till att ta dra samma slutsats som många kristna tvingas göra när de vill hålla fast vid att deras guds gärningar alltid varit goda. Nämligen att det gud gjorde (det lagen sa) "var okej för den tiden och den kontexten".

I det läget kommer argumenteraren att ställas inför ett val med åtminstone tre möjligheter. Antingen kommer denne att:
  1. försöka tycka om att rättfärdiga alla lagar i alla tillfällen utan att hitta några skäl att göra det; eller
  2. försöka göra detta men också genom att försöka hitta några nya argument för att det faktiskt varit bra med det systemet; eller
  3. avfärda det tidigare argumentet och ändra på sitt resonemang.
Av dessa alternativ är (1) något slutgiltigt. Har man väl antagit det behöver man inte testa sitt resonemang längre, utan då är man nöjd med resultatet. De andra två ser ut att innebära att ens argumentationsstruktur inte behöver vara i vila; i båda fall tar man på sig en undersökning som man inte behöver bli nöjd med. I ekonomiska termer skulle man kunna säga att (1) är ett jämviktsläge medan (2) och (3) skulle kunna leda till en ny jämviktspunkt, men behöver inte göra det. Annars innebär både (1) och (3) att man avslutar den här diskussionen.

(Jag kan nämna här att jag ser ens argumentation som sitt eget kunskapsnätverk och att man jämt och ständigt behöver uppdatera den för att kunna komma närmre sanningen. Varje nytt argument medför förändringar i den strukturen, men den behöver inte förändra så mycket om den inte är av så stor vikt.)

Dessa tre möjligheter gäller i varje sådant här fall, efter att det blivit tydligt vad konsekvensen av ens resonemang är. För att bara visa strukturen kommer här ett annat exempel på hur ett visst rättfärdigande, allt annat lika, alltid måste användas lika på allt den kan rättfärdiga.
Exempel 1-B: "Jag anser att LAS/lagen om skiljeförfarande/förbudet att sälja sprutor är rättfärdigade för att de är upprätthållna av en demokratisk regering."
Det här argumentet är också internt konsistent och medför likt det övre att man måste acceptera alla andra lagar som uppnår samma rättfärdigandekrav. I det här fallet är kravet att lagen måste vara upprätthållen av en demokratisk stat; alltså måste man säga att allt annat lika så är alla andra lagar i demokratier rättfärdigade. 

Detta leder, likt ovan, till att man behöver acceptera en sorts politisk relativism. LAS finns i Sverige, men det verkar inte finnas någon sådan lag i USA eller Schweiz, båda demokratiska länder. Dessutom fanns den här lagen inte i demokratiska Sverige före 1974. Detsamma gäller förbudet att sälja sprutor, som enbart skall finnas i Sverige. Så, man tvingas säga att lagar och regler är rätt för en viss kultur och tid, men inte för andra - fast bara för de regler som demokratiska stater kommit på. Det leder exempelvis till att man måste acceptera lagarna som stöttade tvångssteriliseringen i Sverige och det generella förbudet i västländer mot att ta emot judar under 1930-talet som rättfärdigade.

Nu har man alltså återigen kommit till ett vägval, och det finns tre alternativ:
  1. var nöjd med läget; eller
  2. visa att ens position verkligen är rättfärdigad; eller
  3. ändra ens argument.
Alltså, antingen försöka övertyga folk om att alla demokratiska lagar är korrekta som princip, eller övertyga folk med nya argument eller överge det tidigare argumentet.
Lika beviskrav: Om man anser det rimligt att tro på X på grund av Y, då blir det, allt annat lika, lika rimligt att tro på allt annat som Y implicerar.

Exempel 2-A: "Jag anser att det är rimligt att tro att LAS/lagen om skiljeförfarande/förbudet att sälja sprutor uppnår deras uppsatta mål för att dessa fanns förr, och det har överlag gått bra för samhället sedan dess."
Det här argumentet är internt konsistent så att det på förhand, utan några bevis i frågan, skulle kunna se ut att vara sann. (Dock är det, likt 1-A, ett felslut.) Men konsekvensen av att ta påståendet för givet är att man tvingas, allt annat lika, att tro att all politik som genomförts i det förflutna uppnådde sitt mål. Det finns enligt det resonemanget goda skäl att tro att den repressiva narkotikapolitiken var lyckad, trots bevis som säger motsatsen. I det fallet måste man då antingen avfärda dessa andra bevis och stå fast vid sin verklighetssyn eller så tar man till sig den nya informationen och omvärderar ens argument.

I det här fallet uppstår en kulturmässigt relativistisk ekonomisk syn, på liknande sätt som en relativistisk politisk syn uppstod ovan. För, det finns många samhällen som har utvecklats med olika lagar; som sagt, LAS finns varken i USA eller i Schweiz men dessa länder har ändå lyckats utvecklas sedan 70-talet. Samma gäller med ett mer vanligt argument som görs i det här sammanhanget - att den svenska modellen skall ha varit lyckosam för att det gått bra för landet sedan 30-talet. Men det har också gått bra för Schweiz och USA som båda inte haft en stor fackrörelse. Relativismen uppstår då dessa lagar uppenbarligen, enligt resonemanget, inte kan fungera lika för olika länder. Det kan inte både vara så att lagen varit nödvändig för utvecklingen, samtidigt som utveckling skett i andra länder där lagen inte funnits. Alltså måste samhällena i dessa tre länder fungera efter olika samhällslagar.

Detta leder också till att man blir tvungen att ta ett val, där det finns åtminstone tre valmöjligheter:
  1. Fortsätta tro på det ursprungliga påståendet samt avsluta diskussionen.
  2. Fortsätta tro på det ursprungliga påståendet, men lägga fram bevis för att det är rimligt att tro att samhällslagarna fungerar olika i olika länder.
  3. Ifrågasätt det ursrprungliga påståendet och uppdatera ens världsbild så att det påståendet inte är troligt.
Låt mig ta upp ett exempel till, sedan får det vara nog.
Exempel 2-B: "Jag anser att det är rimligt att tro att prisökningar över tiden orsakas av att penningmängden blir större, då detta är den rådande åsikten bland de flesta ekonomer, då ekonomer lär veta mest om orsak och verkan i dessa ...ekonomiska frågor."
Det här är också ett internt konsistent påstående och låter rätt så rimligt för de flesta. Men även om det är rimligt undantas man inte från logikens lagar. Genom att säga detta blir man, allt annat lika, också tvungen att erkänna att det är rimligt att tro att frihandel är bra, att organmarknader är bra, att narkotikapolitiken borde gå mot att liberaliseras och att det finns många problem med demokrati. Samt att internetförsäljning bör beskattas

Än så länge ser det alltså ut som om hävdaren bara behöver lägga till fler saker att tro på, vilket inte implicerar att det finns något fel med det här argumentet. Men det leder faktiskt till en sorts relativistiskt samhällssätt som ovan. För, det har inte alltid varit en allmän uppfattning bland de flesta ekonomer att pris-inflation orsakas av penning-inflation. Under den keynesianska episoden var det inte allmänt accepterat; Russel Roberts hävdar att Milton Friedmans arbete som avgörande för att få de flesta ekonomer att acceptera den här ståndpunkten. Men innan Keynes var det vanligt att folk accepterade kvantitetsteorin, som uttalandet bygger på, och efteråt gjorde folk det igen.

(Om det bara hade varit en svängning bland ekonomer, då hade det här nog kunnat tas som en del av vetenskapens gång; nya teorier slår ut gamla. Men nu gick det fram och tillbaka, och då borde det bli tveksamt ifall det vissa ekonomer sysslade med under 1900-talet helt och hållet var vetenskap.)

Alltså, uttalandet implicerar att det under olika tidsepoker var rimligt och inte rimligt att tro på kvantitetsteorin, alltså att tro att den bara gällde under vissa tider. Ställt mot det här på förhand uppenbara problemet har uttalaren tre alternativ framför sig, men de behöver jag nog inte räkna upp igen.

Finns det ett mål i slutet?
Om man följer den här strukturen i sin argumentation och aldrig slutar lyssna på ny information, kommer man då nå sanningen i slutändan? Det borde ju inte nödvändigtvis göra det, för strukturen har inte sagt vad som är grunden för epistemologi, vad som skiljer sanning från falskhet.

Jag tror det finns ett argument som talar för att det här sättet leder en rätt. Och det är att sanningen är, till sin natur, konsistent och oföränderlig. Och alla argument som vill vara sanna måste vara konsistenta men också oföränderliga. (Ens egen natur och andra saker i förändring är inte direkt oföränderliga, så varför skulle sanningen vara oföränderlig när det gäller dessa saker? Sanningen är oföränderlig även här, det är bara det att vi fortsätter använda samma ord för skilda saker. Påståendena "Jag är hungrig" och "Jag är mätt" kan båda vara sanna, vilket blir förståeligt när man betänker att det som egentligen sägs är "Jag, klockan 17:23, är hungrig" och "Jag, klockan 17:53, är mätt".) Det finns då ett antal sätt tillgängliga för oss att kunna skilja på sant och falskt, för de som argumenterar konsistent:
  • Ifall någon skiftar fundamentala ståndpunkter hela tiden så är det ett bevis för att denne inte närmar sig sanningen. Man borde förvänta sig att den som närmar sig sanningen efter ett tag kommer att se vissa kunskapsmässigt fundamentala frågor (hur får man kunskap, vilka primära saker i politiken är sanna) som givna.
  • Den som inte inhämtar ny information lär vara mindre trolig att närma sig sanningen än den som gör det.
  • Troligtvis lär också den som inhämtar information som ens meningsmotståndare ser som mest viktig närma sig sanningen mer än den som inte gör det.
  • Ännu mer troligt är att den som tar till sig mer grundläggande kunskap som har påverkan över flest områden (epistemologi och teori, d.v.s.) lär närma sig sanningen mer än den som inte gör det.
Detta stämmer överens med min intuition att det är mycket viktigare att ha koll på just ekonomi och filosofi när det gäller politik, än att ha koll på realpolitik. (De som sysslar med det senare kan gräva ned sig i detaljer som det är ganska svårt att hitta någon sanning i. Det är särskilt problematiskt då hela deras ramverk kan vara fel i grunden. Tänk dig en socialdemokrat som anstränger sig enormt för att ta reda på vilken sorts politik som centralbanken bör ha för att maximera möjligheten att samordna dess möjlighet att utföra en expansiv monetär operation med det lilla uttrymme som finns för politiker att komma överens om att en sådan politik är bra och nödvändig. Det är en fråga som debatterades livligt av keynesianer och monetarister, så en vanlig politiker kan gräva ned sig totalt där. Utan att komma fram till ett svar, i en fråga som förutsätter en helt annan politisk ordning än den mest rationella.)

Det här sättet att tänka känns som det jag alltid använt mig av i diskussioner. Ofta har det inte varit att direkt ifrågasätta vad den andra säger utan att lirka runt med vad påståendet denne kom med verkligen innebär. Vilken moral impliceras det att man verkligen stöttar ifall man står för statlig välgörenhet? Nationalism. Vilken epistemologi ser man som rimlig ifall man ser politiker eller det allmänna medvetandet som auktoriteter i ekonomiska frågor? Då är makten auktoritet. Jag skulle gissa att mycket av tankesättet kommer ifrån Ayn Rand, men också ifrån det ekonomiska tänkandet, som i mångt och mycket handlar om att se vad effekten av något är i många led framöver. Numera argumenterar jag dock mer med fakta och långa resonemang, fast det är inte riktigt lika roligt då det inte lika ofta leder till en diskussion. Men jag skall se ifall inte det här sättet går att applicera på fler diskussioner idag, för att gå igenom vad de verkliga konsekvenserna av vissa ideologier egentligen är.

torsdag 20 juni 2013

En intressant läslista

It is often assumed that if government didn't provide a certain good or service, no one would. The five books below challenge this common assumption with regard to five different areas in which the role of government is often taken to be essential: education, welfare, environmental protection, criminal justice, and monetary institutions. But it is not only argued that these things can be (and historically have been) provided privately, but also that private provision increases both quality and efficiency in addition to being more just.
De fem böcker Fritz-Anton Fritzson tar upp och som argumenterar för att privat koordinering är bättre än statlig för att lösa många samhällsproblem är: Reclaiming Education, Overcoming Welfare, Free Market Environmentalism, To Serve and Protect och The Theory of Free Banking. Länkarna går till sidor där du kan ladda ned böckerna - hittade tyvärr inte några för de första två.

Ta och läs böckerna (det skall jag!) och kolla annars in recensionerna på Oxymoron Review! Den enda han inte recenserar är Bruce Bensons bok, som jag dock har en längre recension av.

onsdag 19 juni 2013

Var stolt över att du kan erkänna misstag

Russel Roberts: In politics, it seems that the cost of admitting a failure must be close to infinite...

Tim Harford: Absolutely. Partly it's down to the voters. One of the really memorable choices in U.S. political history - I'm biased, I was living in Washington, D.C. another time - but John Kerry, George Bush. And I think the defining image of that campaign was that George Bush knew his mind and made decisions, and Kerry was a flip-flopper. And that was how the campaign was decided. Now, Kerry's defenders said "That's not fair: he's not a flip-flopper. He is decisive." Nobody defended Kerry by saying: "Hey, what's wrong with changing your mind?"

Complicated place. Lots of people were in support of the war in Iraq, for example, and later saw it wasn't going well and changed their mind. Oh, well, in retrospect this has been a mistake. Some people always thought it was a good idea, some that it was bad idea. But a lot of perfectly reasonable people changed their minds halfway through. That's an indication of sanity. Yet politically very toxic.
Det politiska spelet är delvis ett spel om allianser; vi går med i olika grupper, som partier eller intresseföreningar, för att uppnå ett gemensamt mål. För att få gruppen att fungera bestraffar vi de som förråder gruppens ideal eller försöker komma med en väldigt dålig strategi för att uppnå mål. En ledare för en grupp skall då helst ha en tydlig och fungerande strategi för att uppnå deras verkliga mål.

Detta skulle kunna vara en förklaring till varför folk inte ville argumentera för att John Kerry bytte politisk ståndpunkt. För, det skulle implicera att han antingen inte var förutseende nog att ha insett att Irak-kriget var dåligt eller så var han det, men gick medvetet för att få USA att sträva efter ett dåligt mål. Lägg därtill att många nog är vana vid att låta andra ta beslut och att det är lättare att tro på folk som låter säkra än de som är tveksamma, så verkar Bush vara det givna valet (om man bortser från att frågan handlade om krig, åtminstone). Problemet med en sådan situation är att politik blir svårare att ändra; att misstag tenderar att finnas kvar längre än tills de upptäcks som misstag.

En till förklaring skulle nog vara att varje politisk förändring, oavsett vad den är, skapar relativa vinnare och förlorare. Ibland även absoluta förlorare. Och en ledare som säger A och sedan byter till B måste ju då, om det inte fanns uppenbara skäl för dig också att ändra position, förespråka att du skall få det (relativt) sämre. Och det tolkar en del av din hjärna som att det finns risk att du kanske blir utesluten ur stammen, att du kanske dör; den har en alldeles för pessimistisk syn på vad en politisk förlust kommer att innebära för en.

Roberts bedömning om hur allvarligt det här problemet är, var nog sagt med lite överdrift. Men, från vad jag själv märkt av så är det jäkligt svårt att erkänna att man har haft fel i en politisk fråga, och det i vanliga debatter. Det verkar vara allmänt accepterat att kostnaden för att erkänna att man har fel är ganska hög i dagens värld. Bland engelskaspråkarna, exempelvis, ses erkännandet av misstag som att förlora sin stolthet.

Och det här är helt sinneslöst! Det borde snarare vara tvärtom, att den som erkänner att denne har fel blir belönad för att ha vågat göra det. Det bör så klart fortfarande finnas en kostnad för att ha gjort fel, men inte för att man senare erkänt det. En person som flera gånger gör fel är inte pålitlig, definitivt, men vid varje tillfälle man gör fel är det bättre att erkänna det än att gå runt i fortsatt okunskap.

Vi behöver vända på detta, så att vi, istället för att inte våga erkänna fel, är stolta för att vi kan erkänna misstag. Att man kan ta till sig andras resonemang, jämföra de med sitt eget och, ifall ens egen världsbild inte stämmer med likvärdig info som andra har, lätt kunna ändra på sig. Samt att man därmed inte hindrar att detta sprids som en norm, som när amerikanarna klandrade John Kerry för att ha ändrat åsikt när det kom upp en hel del ny information.

Hur sprider vi detta som en norm då? Jag tror inte att det är bäst att alltid försöka ge någon positivt besked ifall denne ändrat sig från en felaktig inställning. Det är ju, än så länge, pinsamt för många att öppet säga att man har ändrat åsikt, så att bara påminna andra om det i en debatt kan vara negativt. Det gäller även om det ser ut att vara positivt formulerat ("Vad bra att du ändrar dig!") - istället borde det nog vara ("Fan vad lång tid det tog för dig att ändra dig!") för vissa. Det beror väldigt mycket på situationen.

När jag själv började lära mig att kunna erkänna mina misstag för andra så var det på ett forum, Liberal debatt, när jag kom med något felaktigt resonemang och visste om att det inte kunde hålla i längden. Och det var bara bättre att erkänna det snabbare tidigare än senare. Där fick jag dock höra från min motdebattör att det var stort gjort, vilket gjorde mig glad. Jag tror att det var passande då för att vi varit i en rätt hård diskussion om diskussionen vi haft, och jag var kanske den som först viftade vit flagg för att få den helt ärlig. I andra situationer skulle ena sidan dock kunna misstänka att den andre bara vill spela mäktig, som en som verkligen visste att den andre hade fel (istället för att bara ha en liten starkare magkänsla för att det var så). Kanske den här normen kan spridas lite enklare genom att vi också erkänner hur mycket osäkerhet vi verkligen har i våra politiska idéer?

I vilket fall, om du återkommande kan backa ut ifrån en debatt, ta en paus, undersöka ifall argumenten talar emot dig, och sedan välja att erkänna öppet att ditt tidigare resonemang inte stämde, då kan du vara rätt stolt.


Lite extra filosoferande i frågan

Det här principen kan uttryckas som en moralisk princip i enligt med den fundamentala idén att moral är de regler som vi anser att alla borde följa, men också med den lika fundamentala idén att moral har att göra med att uppnå sin egna värden på ett rationellt sätt. Låt mig ge lite mer filosofiska argument för det här, utifrån det andra perspektivet, om du tycker att det är intressant.

Ur ens eget intresse borde det, som regel, vara vettigt att känna till sanningen. Men det är nog ännu viktigare att inte gå runt med en falsk världsbild, för då riskerar man att lägga ned en massa tid på att lösa ett problem på ett sätt som inte fungerar. Det kan säkert finnas undantag, men detta stämmer definitivt som regel. (Om någon argumenterar emot det borde det gå att svara, helt konsistent med argumentets filosofi, att det vore bättre att inte veta om det stämmer. Vilket givetvis inte är ett argument mot motargumentet, men det kräver att den som säger det har en fullständig filosofi som rättfärdigar varför just hen vill veta sanningen, men inte andra.)

Men, om man en gång påstått att, säg, centralplanerade ekonomier är jättebra, varför säga annorlunda till folk? Det finns två skäl. Det ena är att det inte är i ens intresse att det systemet faktiskt sprids, om man inte råkar vara ledaren för gruppen (att vara bland det ledande skiket hjälper inte, se Trotsky) och även då är det inte så trevligt liv för icke-psykopater. Det andra är att man blir tvungen att slösa ned extra mycket energi på att komma ihåg att det här påståendet man säger, är en lögn, och sedan, om man säger det till någon, måste man komma ihåg att skilja på vilka som vet det och vilka som inte vet det.

Men, tänk om sannolikheten för att det sprids är riktigt låg? Kommunism kommer inte att uppstå i något land i väst, bortsett från de fall där det finns på en lokal, frivillig skala - är det då irrationellt att stå för det? Tänk dig att du är ledare för Kommunistiska partiet, du har en massa goda vänner som är med dig i kampen mot förtryck och ni kommer inte att svika varandra i kampen mot fienden, makten och finanseliten. En dag tänker du dock att drömmen som ni alla har i hjärtat - att samhället kan planeras så att alla får vara fria och att pengarna läggs på de viktigaste sakerna - kanske inte kan fungera väl för människor (och skulle inte heller vara bäst för superintelligenta varelser heller).

Alltså, säg att det dyker upp bara en sådan tanke, att du inte har skäl att tro på det du predikar. Tanken kommer att finnas kvar resten av livet. Varför då inte bara ignorera den? Tja, i många fall är det ju rätt lätt att ignorera något, men när det gäller något som ligger en väldigt nära om hjärtat borde det ju stanna kvar, även om det bara är undermedvetet. Det skulle göra att ens bild av andra förändras, att man slutar se dem som medkämpar utan kanske bara som dumma människor som försöker hålla fast vid något beständigt, en grupp som bara signalerar att de står för allmänt goda saker, men som faktiskt inte gör det. Synen på en själv lär då också förändras, och man kan inte längre vara hjälten i sin story.

Det är i alla fall vad jag skulle gissa mig till med min ofullständiga och halvtaskiga förståelse av mänsklig psykologi. Finns det något annat argument för att rationella egoister bör erkänna sina misstag idag?

Tja, man missar ju att vara en positiv del av den rörelse av individer som - även om de också är drivna av primitiva instinkter, som en vilja att gå ihop med andra, bevisa sig ha rätt eller en djup känsla av avsky inför tanken att behöva lyda under folk som varken har rätten, visheten eller kunskapen att styra andra - faktiskt har kommit närmast svaret hur vi bör förhålla oss till varandra, rent politiskt. Alltså hur vi bäst uppnår våra egna mål på bästa möjliga sätt, samtidigt som man koordinerar sig med andra på det sätt som orsakar mest vinst för en själv. Alternativt, hur man gör det samtidigt som man erkänner att de allra flesta i samhället har samma moraliska status som moraliska individer.

(Ja, jag tror definitivt att jag är med i den rörelsen, och jag tror att mer än 50% av befolkningen skulle hålla med om den, om de bara läste om den.)

Sedan finns det ju alltid scenarion av låg sannolikhet, med extremt hög belöning av att göra det rätta. Som att vi lever i en datorsimulering skapad för att försöka skapa moraliska agenter som inte kommer att ta över världen och förstöra sina skapare. Eller något sådant.

Slutligen, i ett öppet samhälle kommer sanningen att komma fram i slutändan. Så de som inte erkänner sina misstag direkt kommer att få äta upp dem senare.

torsdag 6 juni 2013

Beatrice Ask har ingen koll på det allmänna rättsmedvetandet


Beatrice Ask gick ut i dagarna med att hon tycker att straffen för narkotikabrott skall bli hårdare. Detta efter att högsta domstolen ändrat hur hårt narkotikabrott skall straffas av staten, varpå domstolarna i landet följde efter och började ge ut mer lindriga straff. Konstigt nog sade hon också i intervjun ovan från slutet av 2011 att hon tycker att straffen för narkotikabrott borde följa vad folk i samhället tycker är rimligt:
"...min ambition är att straffen skall vara proportionella och de skall vara begripliga och de skall spegla den uppfattningen allmänheten har om hur allvarliga de här brotten är." (Från 13:02 i klippet ovan.)
Den här ambitionen bryter hon genom att vilja tvinga på folk högre straff. Detta eftersom folk i allmänhet vill ha lägre straff för narkotikabrott enligt undersökningen Svenskarnas syn på straff av Kristina Jerre och Henrik Tham.

De frågade folk vilket straff, om något, och hur hårt det borde vara, man borde få för att ha smugglat 250g heroin. I den första informerade situationen ansåg 20% av de tillfrågade att inget fängelsestraff borde ges ut och 43% av de som ville ge ut ett fängelsestraff ville inte ge ut längre än två års fängelse. Men, i den andra konkreta situation, fick de tillfrågade ännu mer information om fallet och fick diskutera med andra om det. Då ändrade sig ett flertal av deltagarna så att nu ville hälften av deltagarna inte ge ut något straff alls. Från rapportens sammanfattning:
Undersökningen fördes vidare för att se om förslagen till straff skulle förändras ytterligare om mer information kring brottet och de inblandade tillfördes. Fokusgrupperna tog efter filmvisning och diskussion ställning till fallen med narkotikabrott, butiksrån, våldtäkt och gatuvåld. I våldtäktsfallet skedde ingen egentlig förändring. För de övriga tre fallen minskades straffen ytterligare. I fallet med narkotika, som juridiskt sett är ett grovt brott, ville hälften av de svarande ge en icke frihetsberövande påföljd. Detta kan jämföras med domarna som angett över fem års fängelse.
Domarna berättade då vad som skulle vara praxis när de dömde, vilket år 2009 visst var längre än fem års fängelse. Nu så skall ju domstolarna generellt ha börjat sänka de straff de ger ut, men även om man tar det i beaktande finns det en enorm skillnad mellan vad folk säger sig vilja ge ut i straff för ett brott de läst på om och vad domstolarna ger ut i straff idag. Och sedan finns det en ännu större skillnad mellan folks rättsmedvetande och vad Ask tycker är rätt.

Summa summarum: av en infomerad grupp individer vill mer än hälften ge ut ett lägre straff än två års fängelse för narkotikasmuggling. Av en grupp som får diskutera ett konkret fall så vill enbart hälften skicka narkotikasmugglare i fängelse. Idag skickas de i fängelse ett antal år, medan Beatrice Ask vill ha ännu längre straff och säger sig ha ambition att ha straff som är proportionerliga med vad folk tycker är rätt och fel.

Nu bör man dock kritisera studien för att den inte var tillräckligt stor i det senare konkreta fallet, så att resultatet inte är statistiskt säkerställt där. Men, även så pekar resultatet från studien på att vår justitieminister föreslår en politik som går i helt fel riktning med folkets rättskänsla.

Detaljer från rapporten och tankar om ett "allmänt rättsmedvetande"
Här är större delen av sammanfattningen från rapporten:
Det allmänna rätts medvetandet har alltmer lyfts fram i den kriminalpolitiska debatten. Förändringar i strafflagstiftningen berättigas i tilltagande grad genom hänvisningar till vad folket tycker. Vad folkviljan verkligen säger om brott och straff är dock inte särskilt klart.

För att undersöka det allmänna rättsmedvetandet har därför ett forskningsprojekt med datainsamling 2009 genomförts i alla de nordiska länderna. De översiktliga resultaten från den svenska delen av projektet publiceras i denna rapport.

I projektet unders öks i enlighet med internationell forskning tre typer av rättsmedvetande, det generella, det informerade och det konkreta. Det generella eller abstrakta rättsmedvetandet har mätts genom att ett representativt urval i Sverige har fått ta ställning till enkla frågor som ”Är straffen i Sverige är för milda?”. Det informerade rättsmedvetandet undersöktes genom att över tusen människor i en postenkät fick ta ställning till längre beskrivningar av sex olika rättegångsfall och fick sedan utifrån en lista ange vilk et straff man tycker var bäst. Det konkreta rättsmedvetandet, slutligen, studerades genom att 119 stockholmare i olika grupper först fick se en film av en rättegång från något av fyra rättsfall från postenkäten och därefter fick diskutera fallet innan de bedömt lämpligt straff på samma sätt som i postenkäten.

De sex rättsfallen utgjordes av relationsvåld där kvinnan efter skador får uppsöka sjukhus, smuggling av 250 gr heroin...

Undersökningen av det generella rättsmedvetandet visar att svenskarna vill ha hårdare straff. Två tredjedelar anser att straffen är för milda, mer än hälften är generellt för längre fängelsestraff och tre fjärdedelar tycker att våldsbrott bör straffas mycket strängare än de görs i dag. Slutsatsen av denna delstudie tycks alltså vara att en skärpning av strafflagstiftningen och hårdare straff i domstolarna har stöd i befolkningen.

När allmänheten får ta ställning till utförligare beskrivningar av rättsfall blir dock bilden en annan. De svarande har fått ange vilket straff de tror skulle dömas ut i en domstol och vilket straff de själva tycker är rimligt. Dessa bedömningar har sedan ställts mot en bedömning som gjorts av totalt nio domare vid tre olika tingsrätter.

Allmänheten tror genomgående att domstolarna dömer mycket mildare än de gör. Allmänheten föreslår också högre straff i förhållande till vad man tror ges av domstolarna. Detta straff ligger dock i fem av de sex fallen under vad de tillfrågade domarna föreslagit. Särskilt anm ärkningsvärt är skillnaden i bedömningen av narkotikabrottet.

Undersökningen fördes vidare för att se om förslagen till straff skulle förändras ytterligare om mer information kring brottet och de inblandade tillfördes. Fokusgrupperna tog efter filmvisning och diskussion ställning till fallen med narkotikabrott, butiksrån, våldtäkt och gatuvåld. I våldtäktsfallet skedde ingen egentlig förändring. För de övriga tre fallen minskades straffen ytterligare. I fallet med narkotika, som juridiskt sett är ett grovt brott, ville hälften av de svarande ge en icke frihetsberövande påföljd. Detta kan jämföras med domarna som angett över fem års fängelse. 

Frågan blir hur skillnaden mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet ska förklaras? En förklaring är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna – i denna undersökning underskattade allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.

En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i olika länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Dessa ”tilläggspåföljder” kan tolkas på olika sätt. De kan ses som att allmänheten föreslår ett t re delat straff. En del gäller rättvisa och proportion , e n annan del upprättelse av och hjälp till brottsoffret , och en tredje del åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.

Skillnaden mellan allmänhetens och domarnas bedömning varierar med typ av brott i undersökningen. Vad gäller fallen med relationsvåld och våldtäkt ligger allmänheten på samma eller liknande straffnivåer som domarna. I förhållande till den politiska debatten är d ock dessa straffnivåer i domstolarna alltför låga. Domarna har kritiserats för att ligga i den nedre delen av straffskalan, och politiska krav har rests på att hela straffskalan i högre grad ska utnyttjas.

De politiska kraven på skärpta straff tycks inte ha stöd i allmänhetens informerade och konkreta rättsuppfattning. Ett minimiresultat av denna undersökning är att frågan om det allmänna rättsmedvetandet och människors uppfattning om vad som är en lämplig straffnivå bör problematiseras.
En sak som jag tänker är annars att det inte finns något allmänt rättsmedvetande - likt det inte finns någon demokratisk vilja. Folk har helt enkelt alltför olika idéer av hur folk skall behandlas om de smugglar narkotika. Om vi kikar på den informerade situationen först blir detta väldigt tydligt. Såhär blev svaren i den situationen:


Om man tänker sig att straffet är en kontinuitet från [Inget fängelsestraff] till [5 år eller mer] då måste man säga att folket i undersökningen har sina åsikter väldigt jämnt fördelade på skalan. Vad är det "allmänna rättsmedvetandet" i det här fallet? Uppenbarligen kan den ju inte vara vad domarna dömde efter då, men att säga att den ligger på ca 2 års straff i fängelset stämmer bara överens med ungefär lika många som inte vill ha något straff alls.

Fast, när man kikar på den andra konkreta undersökningen finner man väl ett större likhet i svaren:

 Och denna likhet pekar på mer lindriga straff.