Russel Roberts: In politics, it seems that the cost of admitting a failure must be close to infinite...
Tim Harford: Absolutely. Partly it's down to the voters. One of the really memorable choices in U.S. political history - I'm biased, I was living in Washington, D.C. another time - but John Kerry, George Bush. And I think the defining image of that campaign was that George Bush knew his mind and made decisions, and Kerry was a flip-flopper. And that was how the campaign was decided. Now, Kerry's defenders said "That's not fair: he's not a flip-flopper. He is decisive." Nobody defended Kerry by saying: "Hey, what's wrong with changing your mind?"
Complicated place. Lots of people were in support of the war in Iraq, for example, and later saw it wasn't going well and changed their mind. Oh, well, in retrospect this has been a mistake. Some people always thought it was a good idea, some that it was bad idea. But a lot of perfectly reasonable people changed their minds halfway through. That's an indication of sanity. Yet politically very toxic.- Econtalk, Harford on Adapt and the Virtues of Failure
Det politiska spelet är delvis ett spel om allianser; vi går med i olika grupper, som partier eller intresseföreningar, för att uppnå ett gemensamt mål. För att få gruppen att fungera bestraffar vi de som förråder gruppens ideal eller försöker komma med en väldigt dålig strategi för att uppnå mål. En ledare för en grupp skall då helst ha en tydlig och fungerande strategi för att uppnå deras verkliga mål.
Detta skulle kunna vara en förklaring till varför folk inte ville argumentera för att John Kerry bytte politisk ståndpunkt. För, det skulle implicera att han antingen inte var förutseende nog att ha insett att Irak-kriget var dåligt eller så var han det, men gick medvetet för att få USA att sträva efter ett dåligt mål. Lägg därtill att många nog är vana vid att låta andra ta beslut och att det är lättare att tro på folk som låter säkra än de som är tveksamma, så verkar Bush vara det givna valet (om man bortser från att frågan handlade om krig, åtminstone). Problemet med en sådan situation är att politik blir svårare att ändra; att misstag tenderar att finnas kvar längre än tills de upptäcks som misstag.
En till förklaring skulle nog vara att varje politisk förändring, oavsett vad den är, skapar relativa vinnare och förlorare. Ibland även absoluta förlorare. Och en ledare som säger A och sedan byter till B måste ju då, om det inte fanns uppenbara skäl för dig också att ändra position, förespråka att du skall få det (relativt) sämre. Och det tolkar en del av din hjärna som att det finns risk att du kanske blir utesluten ur stammen, att du kanske dör; den har en alldeles för pessimistisk syn på vad en politisk förlust kommer att innebära för en.
Roberts bedömning om hur allvarligt det här problemet är, var nog sagt med lite överdrift. Men, från vad jag själv märkt av så är det jäkligt svårt att erkänna att man har haft fel i en politisk fråga, och det i vanliga debatter. Det verkar vara allmänt accepterat att kostnaden för att erkänna att man har fel är ganska hög i dagens värld. Bland engelskaspråkarna, exempelvis, ses erkännandet av misstag som att förlora sin stolthet.
Och det här är helt sinneslöst! Det borde snarare vara tvärtom, att den som erkänner att denne har fel blir belönad för att ha vågat göra det. Det bör så klart fortfarande finnas en kostnad för att ha gjort fel, men inte för att man senare erkänt det. En person som flera gånger gör fel är inte pålitlig, definitivt, men vid varje tillfälle man gör fel är det bättre att erkänna det än att gå runt i fortsatt okunskap.
Vi behöver vända på detta, så att vi, istället för att inte våga erkänna fel, är stolta för att vi kan erkänna misstag. Att man kan ta till sig andras resonemang, jämföra de med sitt eget och, ifall ens egen världsbild inte stämmer med likvärdig info som andra har, lätt kunna ändra på sig. Samt att man därmed inte hindrar att detta sprids som en norm, som när amerikanarna klandrade John Kerry för att ha ändrat åsikt när det kom upp en hel del ny information.
Hur sprider vi detta som en norm då? Jag tror inte att det är bäst att alltid försöka ge någon positivt besked ifall denne ändrat sig från en felaktig inställning. Det är ju, än så länge, pinsamt för många att öppet säga att man har ändrat åsikt, så att bara påminna andra om det i en debatt kan vara negativt. Det gäller även om det ser ut att vara positivt formulerat ("Vad bra att du ändrar dig!") - istället borde det nog vara ("Fan vad lång tid det tog för dig att ändra dig!") för vissa. Det beror väldigt mycket på situationen.
När jag själv började lära mig att kunna erkänna mina misstag för andra så var det på ett forum, Liberal debatt, när jag kom med något felaktigt resonemang och visste om att det inte kunde hålla i längden. Och det var bara bättre att erkänna det snabbare tidigare än senare. Där fick jag dock höra från min motdebattör att det var stort gjort, vilket gjorde mig glad. Jag tror att det var passande då för att vi varit i en rätt hård diskussion om diskussionen vi haft, och jag var kanske den som först viftade vit flagg för att få den helt ärlig. I andra situationer skulle ena sidan dock kunna misstänka att den andre bara vill spela mäktig, som en som verkligen visste att den andre hade fel (istället för att bara ha en liten starkare magkänsla för att det var så). Kanske den här normen kan spridas lite enklare genom att vi också erkänner hur mycket osäkerhet vi verkligen har i våra politiska idéer?
I vilket fall, om du återkommande kan backa ut ifrån en debatt, ta en paus, undersöka ifall argumenten talar emot dig, och sedan välja att erkänna öppet att ditt tidigare resonemang inte stämde, då kan du vara rätt stolt.
Lite extra filosoferande i frågan
Det här principen kan uttryckas som en moralisk princip i enligt med den fundamentala idén att moral är de regler som vi anser att alla borde följa, men också med den lika fundamentala idén att moral har att göra med att uppnå sin egna värden på ett rationellt sätt. Låt mig ge lite mer filosofiska argument för det här, utifrån det andra perspektivet, om du tycker att det är intressant.
Ur ens eget intresse borde det, som regel, vara vettigt att känna till sanningen. Men det är nog ännu viktigare att inte gå runt med en falsk världsbild, för då riskerar man att lägga ned en massa tid på att lösa ett problem på ett sätt som inte fungerar. Det kan säkert finnas undantag, men detta stämmer definitivt som regel. (Om någon argumenterar emot det borde det gå att svara, helt konsistent med argumentets filosofi, att det vore bättre att inte veta om det stämmer. Vilket givetvis inte är ett argument mot motargumentet, men det kräver att den som säger det har en fullständig filosofi som rättfärdigar varför just hen vill veta sanningen, men inte andra.)
Men, om man en gång påstått att, säg, centralplanerade ekonomier är jättebra, varför säga annorlunda till folk? Det finns två skäl. Det ena är att det inte är i ens intresse att det systemet faktiskt sprids, om man inte råkar vara ledaren för gruppen (att vara bland det ledande skiket hjälper inte, se Trotsky) och även då är det inte så trevligt liv för icke-psykopater. Det andra är att man blir tvungen att slösa ned extra mycket energi på att komma ihåg att det här påståendet man säger, är en lögn, och sedan, om man säger det till någon, måste man komma ihåg att skilja på vilka som vet det och vilka som inte vet det.
Men, tänk om sannolikheten för att det sprids är riktigt låg? Kommunism kommer inte att uppstå i något land i väst, bortsett från de fall där det finns på en lokal, frivillig skala - är det då irrationellt att stå för det? Tänk dig att du är ledare för Kommunistiska partiet, du har en massa goda vänner som är med dig i kampen mot förtryck och ni kommer inte att svika varandra i kampen mot fienden, makten och finanseliten. En dag tänker du dock att drömmen som ni alla har i hjärtat - att samhället kan planeras så att alla får vara fria och att pengarna läggs på de viktigaste sakerna - kanske inte kan fungera väl för människor (och skulle inte heller vara bäst för superintelligenta varelser heller).
Alltså, säg att det dyker upp bara en sådan tanke, att du inte har skäl att tro på det du predikar. Tanken kommer att finnas kvar resten av livet. Varför då inte bara ignorera den? Tja, i många fall är det ju rätt lätt att ignorera något, men när det gäller något som ligger en väldigt nära om hjärtat borde det ju stanna kvar, även om det bara är undermedvetet. Det skulle göra att ens bild av andra förändras, att man slutar se dem som medkämpar utan kanske bara som dumma människor som försöker hålla fast vid något beständigt, en grupp som bara signalerar att de står för allmänt goda saker, men som faktiskt inte gör det. Synen på en själv lär då också förändras, och man kan inte längre vara hjälten i sin story.
Det är i alla fall vad jag skulle gissa mig till med min ofullständiga och halvtaskiga förståelse av mänsklig psykologi. Finns det något annat argument för att rationella egoister bör erkänna sina misstag idag?
Tja, man missar ju att vara en positiv del av den rörelse av individer som - även om de också är drivna av primitiva instinkter, som en vilja att gå ihop med andra, bevisa sig ha rätt eller en djup känsla av avsky inför tanken att behöva lyda under folk som varken har rätten, visheten eller kunskapen att styra andra - faktiskt har kommit närmast svaret hur vi bör förhålla oss till varandra, rent politiskt. Alltså hur vi bäst uppnår våra egna mål på bästa möjliga sätt, samtidigt som man koordinerar sig med andra på det sätt som orsakar mest vinst för en själv. Alternativt, hur man gör det samtidigt som man erkänner att de allra flesta i samhället har samma moraliska status som moraliska individer.
(Ja, jag tror definitivt att jag är med i den rörelsen, och jag tror att mer än 50% av befolkningen skulle hålla med om den, om de bara läste på om den.)
Sedan finns det ju alltid scenarion av låg sannolikhet, med extremt hög belöning av att göra det rätta. Som att vi lever i en datorsimulering skapad för att försöka skapa moraliska agenter som inte kommer att ta över världen och förstöra sina skapare. Eller något sådant.
Slutligen, i ett öppet samhälle kommer sanningen att komma fram i slutändan. Så de som inte erkänner sina misstag direkt kommer att få äta upp dem senare.
Detta skulle kunna vara en förklaring till varför folk inte ville argumentera för att John Kerry bytte politisk ståndpunkt. För, det skulle implicera att han antingen inte var förutseende nog att ha insett att Irak-kriget var dåligt eller så var han det, men gick medvetet för att få USA att sträva efter ett dåligt mål. Lägg därtill att många nog är vana vid att låta andra ta beslut och att det är lättare att tro på folk som låter säkra än de som är tveksamma, så verkar Bush vara det givna valet (om man bortser från att frågan handlade om krig, åtminstone). Problemet med en sådan situation är att politik blir svårare att ändra; att misstag tenderar att finnas kvar längre än tills de upptäcks som misstag.
En till förklaring skulle nog vara att varje politisk förändring, oavsett vad den är, skapar relativa vinnare och förlorare. Ibland även absoluta förlorare. Och en ledare som säger A och sedan byter till B måste ju då, om det inte fanns uppenbara skäl för dig också att ändra position, förespråka att du skall få det (relativt) sämre. Och det tolkar en del av din hjärna som att det finns risk att du kanske blir utesluten ur stammen, att du kanske dör; den har en alldeles för pessimistisk syn på vad en politisk förlust kommer att innebära för en.
Roberts bedömning om hur allvarligt det här problemet är, var nog sagt med lite överdrift. Men, från vad jag själv märkt av så är det jäkligt svårt att erkänna att man har haft fel i en politisk fråga, och det i vanliga debatter. Det verkar vara allmänt accepterat att kostnaden för att erkänna att man har fel är ganska hög i dagens värld. Bland engelskaspråkarna, exempelvis, ses erkännandet av misstag som att förlora sin stolthet.
Och det här är helt sinneslöst! Det borde snarare vara tvärtom, att den som erkänner att denne har fel blir belönad för att ha vågat göra det. Det bör så klart fortfarande finnas en kostnad för att ha gjort fel, men inte för att man senare erkänt det. En person som flera gånger gör fel är inte pålitlig, definitivt, men vid varje tillfälle man gör fel är det bättre att erkänna det än att gå runt i fortsatt okunskap.
Vi behöver vända på detta, så att vi, istället för att inte våga erkänna fel, är stolta för att vi kan erkänna misstag. Att man kan ta till sig andras resonemang, jämföra de med sitt eget och, ifall ens egen världsbild inte stämmer med likvärdig info som andra har, lätt kunna ändra på sig. Samt att man därmed inte hindrar att detta sprids som en norm, som när amerikanarna klandrade John Kerry för att ha ändrat åsikt när det kom upp en hel del ny information.
Hur sprider vi detta som en norm då? Jag tror inte att det är bäst att alltid försöka ge någon positivt besked ifall denne ändrat sig från en felaktig inställning. Det är ju, än så länge, pinsamt för många att öppet säga att man har ändrat åsikt, så att bara påminna andra om det i en debatt kan vara negativt. Det gäller även om det ser ut att vara positivt formulerat ("Vad bra att du ändrar dig!") - istället borde det nog vara ("Fan vad lång tid det tog för dig att ändra dig!") för vissa. Det beror väldigt mycket på situationen.
När jag själv började lära mig att kunna erkänna mina misstag för andra så var det på ett forum, Liberal debatt, när jag kom med något felaktigt resonemang och visste om att det inte kunde hålla i längden. Och det var bara bättre att erkänna det snabbare tidigare än senare. Där fick jag dock höra från min motdebattör att det var stort gjort, vilket gjorde mig glad. Jag tror att det var passande då för att vi varit i en rätt hård diskussion om diskussionen vi haft, och jag var kanske den som först viftade vit flagg för att få den helt ärlig. I andra situationer skulle ena sidan dock kunna misstänka att den andre bara vill spela mäktig, som en som verkligen visste att den andre hade fel (istället för att bara ha en liten starkare magkänsla för att det var så). Kanske den här normen kan spridas lite enklare genom att vi också erkänner hur mycket osäkerhet vi verkligen har i våra politiska idéer?
I vilket fall, om du återkommande kan backa ut ifrån en debatt, ta en paus, undersöka ifall argumenten talar emot dig, och sedan välja att erkänna öppet att ditt tidigare resonemang inte stämde, då kan du vara rätt stolt.
Lite extra filosoferande i frågan
Det här principen kan uttryckas som en moralisk princip i enligt med den fundamentala idén att moral är de regler som vi anser att alla borde följa, men också med den lika fundamentala idén att moral har att göra med att uppnå sin egna värden på ett rationellt sätt. Låt mig ge lite mer filosofiska argument för det här, utifrån det andra perspektivet, om du tycker att det är intressant.
Ur ens eget intresse borde det, som regel, vara vettigt att känna till sanningen. Men det är nog ännu viktigare att inte gå runt med en falsk världsbild, för då riskerar man att lägga ned en massa tid på att lösa ett problem på ett sätt som inte fungerar. Det kan säkert finnas undantag, men detta stämmer definitivt som regel. (Om någon argumenterar emot det borde det gå att svara, helt konsistent med argumentets filosofi, att det vore bättre att inte veta om det stämmer. Vilket givetvis inte är ett argument mot motargumentet, men det kräver att den som säger det har en fullständig filosofi som rättfärdigar varför just hen vill veta sanningen, men inte andra.)
Men, om man en gång påstått att, säg, centralplanerade ekonomier är jättebra, varför säga annorlunda till folk? Det finns två skäl. Det ena är att det inte är i ens intresse att det systemet faktiskt sprids, om man inte råkar vara ledaren för gruppen (att vara bland det ledande skiket hjälper inte, se Trotsky) och även då är det inte så trevligt liv för icke-psykopater. Det andra är att man blir tvungen att slösa ned extra mycket energi på att komma ihåg att det här påståendet man säger, är en lögn, och sedan, om man säger det till någon, måste man komma ihåg att skilja på vilka som vet det och vilka som inte vet det.
Men, tänk om sannolikheten för att det sprids är riktigt låg? Kommunism kommer inte att uppstå i något land i väst, bortsett från de fall där det finns på en lokal, frivillig skala - är det då irrationellt att stå för det? Tänk dig att du är ledare för Kommunistiska partiet, du har en massa goda vänner som är med dig i kampen mot förtryck och ni kommer inte att svika varandra i kampen mot fienden, makten och finanseliten. En dag tänker du dock att drömmen som ni alla har i hjärtat - att samhället kan planeras så att alla får vara fria och att pengarna läggs på de viktigaste sakerna - kanske inte kan fungera väl för människor (och skulle inte heller vara bäst för superintelligenta varelser heller).
Alltså, säg att det dyker upp bara en sådan tanke, att du inte har skäl att tro på det du predikar. Tanken kommer att finnas kvar resten av livet. Varför då inte bara ignorera den? Tja, i många fall är det ju rätt lätt att ignorera något, men när det gäller något som ligger en väldigt nära om hjärtat borde det ju stanna kvar, även om det bara är undermedvetet. Det skulle göra att ens bild av andra förändras, att man slutar se dem som medkämpar utan kanske bara som dumma människor som försöker hålla fast vid något beständigt, en grupp som bara signalerar att de står för allmänt goda saker, men som faktiskt inte gör det. Synen på en själv lär då också förändras, och man kan inte längre vara hjälten i sin story.
Det är i alla fall vad jag skulle gissa mig till med min ofullständiga och halvtaskiga förståelse av mänsklig psykologi. Finns det något annat argument för att rationella egoister bör erkänna sina misstag idag?
Tja, man missar ju att vara en positiv del av den rörelse av individer som - även om de också är drivna av primitiva instinkter, som en vilja att gå ihop med andra, bevisa sig ha rätt eller en djup känsla av avsky inför tanken att behöva lyda under folk som varken har rätten, visheten eller kunskapen att styra andra - faktiskt har kommit närmast svaret hur vi bör förhålla oss till varandra, rent politiskt. Alltså hur vi bäst uppnår våra egna mål på bästa möjliga sätt, samtidigt som man koordinerar sig med andra på det sätt som orsakar mest vinst för en själv. Alternativt, hur man gör det samtidigt som man erkänner att de allra flesta i samhället har samma moraliska status som moraliska individer.
(Ja, jag tror definitivt att jag är med i den rörelsen, och jag tror att mer än 50% av befolkningen skulle hålla med om den, om de bara läste på om den.)
Sedan finns det ju alltid scenarion av låg sannolikhet, med extremt hög belöning av att göra det rätta. Som att vi lever i en datorsimulering skapad för att försöka skapa moraliska agenter som inte kommer att ta över världen och förstöra sina skapare. Eller något sådant.
Slutligen, i ett öppet samhälle kommer sanningen att komma fram i slutändan. Så de som inte erkänner sina misstag direkt kommer att få äta upp dem senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar