Hur en libertariansk värld skulle kunna bli den bästa av världar

Det är egentligen ganska enkelt, men svårt att formulera. Grejen är den att det liberala ekonomiska systemet - laizzé-faire kapitalism - är det mest produktiva systemet, det som leder till att ett givet antal människor kan samarbeta på mest effektiva sätt och tillsammans skapa de värden som individerna högst önskar sig.

Enbart detta gör ett libertarianskt samhälle väldigt trevligt att leva i för de allra flesta. Men givet att människor kan agera lite olika i det samhället, kan det leverera många helt skilda processer, och vad man skulle kunna kalla "resultat". En libertariansk värld befolkad av objektivister ser ut på ett sätt, en befolkad av hoppeianer på ett annat och en befolkad av småborgerliga naturrättare ett tredje.

Jag tror att det allra bästa libertarianska samhället skulle uppstå om alla medborgare vore utilitarister, då skulle nämligen alla tänkbara "allmänningarnas tragedier"-problem kunna lösas av att alla har ett intresse av att se till så att de löses på bästa möjliga sätt.

En vän sa dock till mig en gång att människan är en egoistisk varelse och skulle få mycket större drivkraft ifrån av att söka egen vinning, och skulle därför, något paradoxalt, leda till ett bättre samhälle än ett där folk är utilitarister. Mot det sa jag att om det stämmer skulle utilitaristerna agera egoistiskt istället, om det nu är det som leder till det bästa resultatet.

Och skulle en upplyst egoism kunna leda till den bästa av världar? För att få det måste varje individ vara beredd att hjälpa andra för att dessa skall kunna klara sig så väl som möjligt. Tocqueville har skrivit på några ställen - vilket jag tror citeras i The Voluntary City men också i From Mutual Aid to the Welfare State - att folket i USA hade något av den här inställningen. De levde efter en sorts individualism där varje individ hade rätten att gå sin egen väg och söka sin egen lycka men att varje individ hade ett egenintresse av att se till så att alla andra har det bra. Den här ideologin som rådde då tror jag att sociologen och libertarianen William Graham Sumner summerade väl i boken What Social Classes Owe to Each Other:

[N]o one of us lives up to what he knows. The man struck by the falling tree has, perhaps, been careless. We are all careless. Environed as we are by risks and perils, which befall us as misfortunes, no man of us is in a position to say, "I know all the laws, and am sure to obey them all; therefore I shall never need aid and sympathy." At the very best, one of us fails in one way and another in another, if we do not fail altogether. Therefore the man under the tree is the one of us who for the moment is smitten. It may be you tomorrow, and I next day. It is the common frailty in the midst of a common peril which gives us a kind of solidarity of interest to rescue the one for whom the chances of life have turned out badly just now. Probably the victim is to blame. He almost always is so. A lecture to that effect in the crisis of his peril would be out of place, because it would not fit the need of the moment; but it would be very much in place at another time, when the need was to avert the repetition of such an accident to somebody else. Men, therefore, owe to men, in the chances and perils of this life, aid and sympathy, on account of the common participation in human frailty and folly.

Eftersom vi inte vet om vi kan drabbas av något av oaktsamhet är det bäst att samarbeta i denna typ av AT-problematik. Och eftersom sådant är rationellt är det helt i individernas intresse att göra det. Det skulle inte innebära en uppoffring, såvida man inte är en sådan person som tar 2 mynt i en kollosal hög av mynt.

Skulle regeln att samarbeta i att hjälpa folk som drabbas, även av oaktsamhet, av naturen vara tillräcklig för att se till så att alla i samhället får största möjlighet att leva ett gott och rikt liv? Troligtvis rent praktiskt. En sådan regel skulle nämligen säga att närhelst någon är i bekymmer så skall man agera så smidigt som möjligt för att hjälpa den personen - vilket inte nödvändigtvis innebär att man skall hjälpa någon nu, utan kanske förebygga sådant arbete genom ökad produktion eller utarbeta strukturer för att hantera sådana problem bättre i framtiden; man skall ju även hjälpa de i framtiden som kan råka ut för problemet.

Den libertarianism som utvecklades spontant i det demokratiska amerika, en individualistisk ideologi där man såg sin egen nytta vara väl förknippat med alla andras nytta, var alltså rätt nära den utilitaristiska ideologin. Det är en ideologi för individualister som ser sig förenade i kampen för att övervinna de plågor som naturen kan straffa en med. Det är en ideologi som utvecklades i ett samhälle utan en välfärdsstat, och vars regler skulle passa bra i alla samhällen. Om alla människor kunde anamma den ideologin tror jag att världen skulle kunna bli den bästa möjliga. (Och om det skulle krävas av incitamentsskäl, är det kanske även det bästa alternativet för utilitarister.)

Ett aber, dock. Libertarianismen kan inte vara absolut, även om den rent praktiskt kanske alltid skulle vara det. När, rent filosofiskt, blir det okej att kränka någons rättigheter? Ah, den frågan har jag inget bra svar på. Lyckligtvis är det inte ett praktiskt problem.