From mutual aid to the welfare state - Introduktion

I ett tidigare inlägg tog jag upp frågan om att ha helt privata socialförsäkringar; att privatisera välfärdsstaten, ungefär. Där nämnde jag att det funnits historiska exempel på privata lösningar på det generella problemet med osäkerhet för alla i samhället. Och i det här inlägget inlägget tänkte jag diskutera ett sådant privat alternativ för att en individ skall kunna skydda sig själv, och sin familj, mot oförutsedda händelser (olyckor, sjukdomar och kraftiga marknadssvängningar).

Det system jag skall ta upp kallades för ”mutual aid” i de engelsktalande länderna och dess amerikanska version beskrivs utförligt av historieprofessorn David T. Beito i hans verk From Mutual Aid to the Welfare State - Fraternal Societies and Social Services, 1890-1967. Det är svårt att säga vilket system som skulle uppstå i ett framtida fritt samhälle; kanske skulle något som mutual aid bli populärt, kanske inte. Men oavsett vad som uppstår, så kan vara värt att känna till hur det har fungerat förr. Om så bara för att se att det faktiskt är möjligt.

Mutual aid-systemet / Sällskapssystemet
Tanken bakom mutual aid-systemet är rätt enkel. Som enskild individ kan man lätt hamna i oförutsedd knipa, även om man är försiktig. Så för att skydda sig mot detta gick folk med i olika sällskap vilka tog ut en viss avgift och gav sedan ut pengar till de som drabbades av olika besvär. Som Beito beskriver dem:

During the late nineteenth and early twentieth centuries, millions of Americans received social welfare benefits from their fraternal societies. The defining characteristics of these organizations usually included the following: an autonomous system of lodges, a democratic form of internal government, a ritual, and the provision of mutual aid for members and their families. An organization of females that also met these criteria generally embraced the label of “fraternal” rather than “sororal”.

By the late nineteenth century three fraternal types dominated: secret societies, sick and funeral benefit societies, and life insurance societies. (s. 1)

Så, likt dagens välfärdsstater hjälpte dessa organisationer folk som blivit sjuka och familjer vars löntagare dött. Tjänsterna som erbjöds blev dock fler med tiden och verkar ha varit mer nischad för olika grupper och vad de behövde:

As a spokesman for the Modern Woodmen of America (MWA) (which called its members “neighbors” and its lodges “camps”) wrote in 1934, a “few dollars giver here, a small sum there to help a stricken member back on his feet or keep his protection in force during a crisis in his financial affairs; a sick Neighbor's wheat harvested, his grain hauled to market, his winter's fuel cut or a home built to replace one destroyed by a midnight fire – thus has fraternity been at work among a million members in 14,000 camps.” (s. 2)

Från början sågs det som att dessa klubbar gav ut välgörenhet till sina medlemmar, men med tiden skiftade språket och uppfattningen till att man, som medlem, hade rätt till hjälp. Det var The Independent Order of Odd Fellows som pionerade den här inställningen, och de var även först med att ge ut regelbundna betalningar till de som var sjuka, vilket gjorde processen mer förutsägbar.

Det här systemet blev väldigt stort i USA. 1920 hade de olika sällskapen $9 miljarder i värde att betala ut i livsförsäkring. Ett flertal organisationer erbjöd läkarhjälp till mycket lägre priser än de vanliga sjukhusen, genom att kunna köpa en läkares tjänst för en längre tid, som då får sin inkomst garanterad av att ha många och stadiga kunder. Några byggde sina egna sjukhus och även några kliniker för de som drabbats av tuberkolos. Ett antal klubbar expanderade till att erbjuda ett fullständigt kit av tjänster ”från vaggan till graven”; från vaggan då för barnen till föräldrarna som köpte dessa tjänster.

Att människor organiserade sig i dessa grupper för att lösa en viss typ av välfärdsproblem var inget speciellt nytt för amerikanarna. Denna vilja att organisera sig för att tillhandahålla alla möjliga tjänster stötte Alex de Tocqueville på under mitten av 1800-talet.

“Americans of all ages, all conditions, and all dispositions constantly form associations. … The Americans make associations to give entertainment, to found seminaries, to build inns, to construct churches, to diffuse books. … Wherever at the end of some new undertaking you see the government in France, or a man of rank in England, in the United States, you will be sure to find an association.”

- Democracy in America

Hur många var med i en sådan här förening? Det finns inga exakta uppgifter och klubbarnas egna siffror ger inte en ensam bild eftersom många valde att gå med i fler än en klubb. En statlig rapport från New Hampshire tänker sig att nästan alla är med i iaf en klubb:

The tendency to join fraternal organizations for the purpose of obtaining care and relief in the event of sickness and insurance for the family in case of death is well-neigh universal. To the laboring classes and those of moderate means they offer many advantages not to be had elsewhere. - New Hampshire Bureau of Labor, Report (1894) (s. 1)

Den här uppskattningen verkar dock ha varit för stor (eller så var det fler som var medlemmar i NH). Beito tror mer på andra källor som uppskattar graden av anslutning för män över 19 år att vara en tredjedel, konservativt uppskattat.

The precise extent of fraternal organizations in the United States during this period will never be known. The fraternal life insurance societies had at least 1.3 million members by 1890, and by 1910 they had grown to 8.5 million. That year the combined membership of all types of fraternal societies was at least 13 million. The proportion of Americans who were lodge members is more dificult to gauge. Many individuals belonged to more than one society, and large segments of the fraternal population, such as blacks and immigrants, were often undercounted. A conservative estimate would be that one-third of all adult males over age nineteen were members in 1910. (s. 14)

Det bör påpekas att det även fanns vanliga försäkringar som folk kunde köpa och det verkar ha varit många som var med i det.

Fraternal hegemony in insurance did not go unchallenged. Commercial industrial insurance (small burial policies paid on a weekly basis) spread rapidly among the poor. Significantly, two of the three largest companies in this feld, Prudential and Metropolitan Life, had evolved from fraternalism. Prudential was originally chartered as a friendly society, while Metropolitan Life initially relied on the Hildise Bund, a German mutual aid association, to collect its premiums. 22 The rivalry between fraternal and commercial insurance was complicated. The competition was not a simple zero-sum game in which increases in the one led, perforce, to diminutions in the other. Wage earners did not necessarily think in terms of an either/or choice. Many carried some combination of both industrial and fraternal insurance. Black families were particularly noted for relying on private companies for industrial policies and fraternal societies for sick benefits. In Chicago 9 of 10 black families had life insurance (table 2.4), but only 1 in 10 (table 2.3) had fraternal life policies. By the same token, more than 4 in 10 blacks in Chicago carried sick benefits. This ratio was higher than that of any other group except Lithuanians, and twice that of native-born whites. (s. 24-25)

Sedan kan jag nämna att många av de som varken skaffade en försäkring eller gick med i en mutual aid-klubb gjorde det för att de ansåg sig klara sig på sina besparingar eller var unga och inte särskilt sannolika att bli sjuka, och inte för att de inte hade råd till det.

Som jag tog upp ovan är det inte säkert att folk i ett framtida fritt samhälle skulle organisera sig i denna föreningsform för att kunna säkra sig mot diverse olyckor och bekymmer. Beito lägger till att den specifika formen som mutual aid-systemet då hade troligtvis inte skulle uppstå igen.

It would be foolish, and probably impossible, to try and recreate the fraternal social welfare world of [the early 20th century]. Ritualistic societies thrived in specific historical contexts that have long since disappeared. Nevertheless, it would be equally foolish to dismiss societies as the quaint curiosities of a bygone era. Despite continuing efforts, Americans have yet to find a successful modern analogue to the lodge, either as a provider of services, such as low-cost medical care, or as a means to impart such survival values as thrift, mutualism, and individual responsibility. (s. 4)

När det gäller den rituella delen kan Beito mycket väl ha rätt, men, vem vet, det kanske blir populärt.

EDIT: En lista på alla inlägg som hör till den här boken finns här.