From Mutual Aid to the Welfare State - Skydd för barnen

En sorts försäkring som mutual aid-sällskapen erbjöd var för ens barn. Alltså att om en eller båda av föräldrarna skulle dö, så skulle sällskapet kunna hjälpa de överlevande barnen. Den vanligaste tjänsten de erbjöd verkar ha varit fosterhem.

Fraternal societies founded seventy-one orphanages between 1890 and 1922, almost all without governmental subsidy.

De två största organisationerna som upprätthöll barnhem var IOOF och frimurarna, som tillsammans skötte 64 barnhem 1933. Där bodde ungefär hälften av alla barn som mutual aid-sällskapen hjälpte.

I boken beskriver David Beito hur ett sådant här barnhem, Mooseheart, fungerade, och vilka som togs hand om där.

The admission procedure for children was fairly straightforward. The local lodge helped fill out the paperwork. Each application had to provide confirmation that the child’s father had been a member for five years before his death, a certificate of the child’s good health from a doctor, a statement by a schoolteacher, and details about the family’s economic condition. A final stipulation was that the guardian sign a contract ceding day-to-day control of the child. In exchange the board of governors provided free room and board, medical care, and education. This was a conditional promise. Mooseheart did not make a formal adoption and reserved the right to return the child at any time to the legal guardian. (s. 66)

Själva hemmet blev väldigt stort, över 1 000 barn bodde där, så att det blev en ”barnstad”. De som drev stället var noga med att skapa en trevlig miljö.

Throughout its history Mooseheart represented a self-conscious rejection of the orphanage stereotype as popularized in the writings of Charles Dickens. It banished or radically modi?ed such obvious badges of institutional life as uniforms, factory-like dormitories, corporal punishment, and military regimentation. In this way Mooseheart followed the model of the “anti-institution institution.” Matthew P. Adams, superintendent from 1916 to 1927, drew a contrast between Mooseheart and the “cruel old-fashioned institution.” In his view Mooseheart more closely approximated a loving family, or “National School Home,” than an orphanage. Similarly, another official declared that “real homes, the genuine affection and the spirit of a home, can be found all over our Child City.” (s. 72)

Hur gick det då för barnen som bodde där? Två mått som undersökare har kollat på i efterhand var deras utbildning och lön relativt andra amerikanare. I båda områden verkar det ha gått relativt bra för barnen.

The most compelling evidence appeared in a study conducted by Martin Reymert of 402 graduates between 1919 and 1929. The response rate, 77.6 percent, was unusually high. The results point to a record of achievement. The male respondents (see table 4.5) earned weekly wages that exceeded the national average by 70.9 percent; the wages of the females were 62.5 percent higher than those of other American women.

The gap was even wider when measured by standards of educational progress. Ironically, an institution founded to demonstrate the superiority of manual education turned out a bumper crop of college students. Moosehearts alumni were four times more likely than other Americans (ages 18-24) to have attended institutions of higher learning. More than 34 percent of the graduates (female and male) went to college, compared with a U.S. Average in 1930 of 7.6 percent for males and 4.8 percent for females. (s. 85-86)

Barnhemmet Mooseheart som kapitlet beskriver verkar ha varit ett framgångsställe för sin tid. Målet var att skapa ett hem åt alla föräldralösa barn, och det verkar de ha lyckats med; barnen kände gemenskap och tillit med varandra och sina många olika (surrogat) föräldrar. På hemmet tilläts ingen aga och man lärde ut ansvarstagande och självbestämmande.

Alla barnhem var dock inte lika bra, och i ett senare kapitel kollar Beito på hur det fungerade för ett barnhem som SBA skapat. Den här föreningen verkar annars ha varit det första mutual aid-sällskapet som ville erbjuda trygghet ”från vaggan till graven”. Det hade de bestämt sig för att göra 1916 när de planerade att bygga ett äldrevårdshem, ett barnhem och ett sjukhus. 1925 var de färdiga med sitt mål. De fick pengar för detta både genom en avgift för alla medlemmar, men också genom donationer från dem. De första fyra åren fick de in $131 000 till barnhemmet. Donationerna spelade en viktig roll ända in på 1930-talet. 1925 skaffade barnhemmet även en grundskola.

The early 1930s represented the height of the SBA's effort to provide cradle-to-grave protection. SBA Hill was now the site of a substantial farm (complete with hogs, chickens, and fifty Holsteins), a separate water supply, and a power plant. In 1933 the population of the Old Folk's Home increased to eighty-six; sixty-five children lived in the Children's Home. The boys and girls had moved into separate halls, with about two children per room. Each building had a live-in matron or a married couple; a trained dietitian prepared all the meals. The annual per-child cost was $480. … Once admitted [to the Children's Home], the child obtained free room and board, medical and dental care, and a full high-school education. (s. 89)

Till skillnad från Mooseheart var detta dock ett mindre intimt barnhem, och de hade viss kroppsbestraffning ifall man bröt mot deras regler. Skolan de erbjöd erkändes dock som “Superior” enligt en statlig kontrollant. Och med tiden förbättrades de stränga reglerna.

Man kan fråga sig hur väl barnen hade det i USA för drygt 90 år sedan i dessa privata barnhem, och hur väl föräldralösa barn hade det när staten tog hand om barnen istället. Det skulle vara en intressant jämförelse.