From Mutual Aid to the Welfare State - Sympati genom samhörighet

Det finns ett gammalt spår inom moralfilosofin att vi människor kan känna sympati med andra människor, men att man känner större sympati med dem som är närmre en själv, och för de som är ”för långt bort” känner man inte någon sympati med alls. Peter Singer kallade processen där vi lägger till fler och fler människor i den grupp av människor som vi känner sympati med, för "the expanding circle".

För de som är lite bekanta med begreppet ser det ut som att mänskligheten, i alla fall de senaste 300 åren, har stadigt gått mot en förbättring i det här avseendet. Att de allra flesta människor vidgar sina sympatiska cirklar. Tanken är väl ungefär att vi gått från familjen, till klanen och sedan till nationen, och är nu bara några steg iväg från att inkludera hela mänskligheten. Det här hoppar dock över viktiga undantag från den här principen.

Först och främst kan man fråga sig hur sympatisk staterna är – som låser in vissa av sina egna medborgare de själva kallar för sjuka – eller de människor som stöttar staten – och som kan gå ut säga att de inte bryr sig alls om de medborgare som far illa av deras lagar. Men även om man bortser ifrån det – och alla ekonomiska bekymmer som finns med staten – kan man fråga sig om vi verkligen gått framåt med nationalismen. För, nationalism utesluter ju fortfarande människor från ens moraliska cirkel, och kan även tillåta att dessa kan utsättas för vedervärdiga dåd eller inte kräver något aktivt moraliskt hänsynstagande. Jämför det med libertarianismen som inkluderar nästan alla människor i gruppen som förtjänar rättvisa.

Men, ett annat alternativ till nationalismen är att känna sympati med andra som tillhör en viss grupp. Att känna sympati med dem som man har något samförstånd med. Filosofiskt är det här mycket mer tillfredsställande än att grunden för sympati skall bero på geografiska faktorer. Och det var ungefär såhär som mutual aid-systemet fungerade. För, de var inte geografiskt bundna utan erbjöd ett kontraktuellt samarbete för alla som skrev upp på gruppens normer. Ett exempel som Beito tar upp:

The geographically extended structure of the Odd Fellows allowed mobile members to retain benefits. It also facilitated a kind of coinsurance to mitigate local crises such as natural disasters or epidemics. In 1855 members in Massachusetts contributed more than $800 to relieve lodges in Pittsburgh that had exhausted their funds because of a fire. Ten years later they provided lodges in Virginia during an outbreak of yellow fever. (s. 10)

Grejen är att dessa föreningar var inte heller bundna till nationens gränser. Odd Fellows kom ursprungligen från England och de spred sig under 1800-talet (!) runt om i Europa, de brittiska kolonierna och även till Filippinerna och Liberia. Beito berättar att klubbarna inte bara lämnade kontraktuellt stöd till sina medlemmar i USA, utan även ren välgörenhet.

Idag har Odd Fellows utvecklat till att inkludera hela mänskligheten i sin cirkel. Detta gjordes även av andra föreningar under 1920-talet i USA – som dock inte hade sin grund i mutual aid-systemet. Och vi lever fortfarande med nationalism som en rådande ideologi i samhället idag! Det är skamligt!