torsdag 3 september 2015

Att vara arg på sina politiska motståndare


Joan Kennedy Taylor diskuterar ovan en utomordentligt viktig fråga - hur skall vi förhindra att dåliga idéer sprider sig inom en rörelse. Hennes svar är att det är omöjligt och, i den mån man försöker, skadligt att försöka centralplanera tänkande. Istället bör idéer mötas öppet och, vilket inte ofta påpekas, efter lång betänketid; man bör inte vara rädd för att i en debatt säga att man kan se att ett motargument har någon viss poäng, men att man ännu inte hunnit utforska den helt och hållet. Det är en väldigt trevlig och fallibilistisk föreläsning.

Men det som fick mig att verkligen gilla den var att hon ger några förklaringar till varför man kan bli arg på sina politiska motståndare när de säger något som går emot ens moraliska perspektiv. Eller, hon förklarar varför folk inte borde skämma folk för att de har annorlunda moraliska perspektiv (såvida det inte rör sig om folk som anser att våldtäkt och dylikt är moraliskt okej) - jag tolkar det som att folk argumenterar genom skämning för att de är arga på personen. Hon tar upp två argument som jag ser som rimliga förklaringar till varför man kan bli arg på någon för att denne uttrycker annorlunda åsikter än en själv:
  1. Frustration över att man inte är en bättre debattör, att man inte direkt med några få ord och meningar kan förklara varför den andra har fel.
  2. Irritation över att det skulle ta så lång tid att förklara ens egen position.
Jag gillade den här delen av föreläsningen (ungefär från 22:00 och någon minut framåt) eftersom jag vid många tillfällen blivit arg på andra. Och för att hennes förklaringar intuitivt verkar stämma, åtminstone för mig. Det kan vara så att andra blir glada eller inte bryr sig ifall de inte kan övertyga någon annan eller att de skall behöva lägga ned tid på att förklara varför andras världsbild är helt galen. Det måste vara en skön inställning, undrar hur man kan utveckla det.

Min egen lösning på problemet med att man inte alltid kan svara på andra så bra som möjligt är samma som Taylors: utgå ifrån att min motståndare kan låta frågan bestämmas efter en mer noggrann undersökning av frågan. På det sättet så kan jag gå in i en debatt, medveten om att jag alltid kan komma ifrån den som en mer kunnig person - jag behöver aldrig ändra min världsbild annat än ifall ett helt korrekt resonerande borde få mig att göra det.

Kanske man skulle kunna göra samtalet mer trevligt om man har inställningen att sanningen, i slutändan, kommer att komma fram ju fler som diskuterar politik på ett roligt och glatt sätt eftersom ju fler som är med på det, desto snabbare kommer gamla vanföreställningar att försvinna.