onsdag 17 september 2014

Att lösa fångarnas dilemman



Sammanfattning: Det finns en del tillfällen då folk har svårt att samarbeta med varandra, p.g.a. dåliga incitament, trots att alla skulle tjäna på ett samarbete. Bland vissa ser dessa problem ut som alldeles för svåra för folk att klara av, men det börjar nu byggas en teori om när och hur människor faktiskt kan lösa problemen. Detta görs genom att lära sig mer om situationen, diskutera med andra om rimliga lösningar, ge löfte om att samarbeta, tolka andras handlingar välvilligt, undvika de som inte vill samarbeta samt att diskutera frågan om samarbete som en moralisk (istället för affärsmässig) fråga.

En del av moral, en viktig del för de som skaffat sig ett estetiskt tilltalande moraliskt sinne, är att samarbeta med varandra, d.v.s. att göra utbyten med andra som är till bådas fördel. Det finns två sorters samarbeten:
A) de där det är väldigt tydligt för alla inblandade att de tjänar på att samarbeta, där alla (eller nästan alla) på kort och lång sikt får det bättre av att samarbeta. Exempelvis, när jag köper en falafelrulle ifrån någon som driver ett gatukök; vi tjänar båda på att handla med varandra på både kort och lång sikt, istället för att bedra varandra (som att jag ger bort falska sedlar eller att säljaren ger mig en uselt lagad falafel).

B) de där det inte alls är tydligt för alla att alla tjänar på samarbete, där ett stort antal tror att de skulle få det sämre på kort sikt om de samarbetade och inte är speciellt säkra på att de skulle tjäna på det på lång sikt (trots att de skulle göra det). Exempelvis, när jag och många andra i landet diskuterar politik, så skulle vi kunna göra det på ett produktivt sätt men ofta händer det att vi grälar och låter reptilhjärnan ta över.
En del av målet med en moralfilosofi är att göra om alla samarbeten av den andra ofruktbara sorten till den första, produktiva, sorten. Såhär, tänk om det fanns en samarbetsmöjlighet som du missar. En bra moralfilosofi borde förbereda en för att se tecken på dem och på att kunna inleda diskussioner med alla andra för att få till ett samarbete. Varje samarbete man missar är nämligen ett missat tillfälle att främja bådas värden.

De potentiella samarbetena av sorten (B) finns i grovt sett två olika sorter: de som är väldigt lika fångarnas dilemma (som resenärernas dilemma, platoniadilemmat och restaurangbesökarnas dilemma) och de som inte är det (som tillit-dilemmat eller chicken). 

Alla dessa olika varianter av dilemman har blivit kallade för sociala dilemman. Alltsedan slutet av 1970-talet har olika samhällsforskare gjort studier (främst på studenter i olika "experiment") på hur folk kan undvika dessa dilemman och istället hitta lösningar som gör det möjligt att få ut samarbete med alla. Det finns än så länge ingen enad teori om hur människor klarar av att lösa dessa problem, men det finns en del fakta och några faktorer som gör det lättare att samarbeta med andra. I resten av inlägget tänkte jag ta upp dessa, med utgångspunkt ifrån "The Psychology of Social Dilemmas: A Review", från 2013.

Kunskap - När folk har mer kunskap om vad det är för sorts potentiellt samarbete de står inför så är det vanligare att de samarbetar. Detta beror kanske på att osäkerhet gör det svårare att koordinera med andra och/eller för att det gör det lättare för folk att komma med ursäkter för att inte samarbeta. Det finns ett undantag mot den här regeln och det är att när en individs betydelse för att samarbetet skall fungera så kommer osäkerhet inte att påverka situationen alltför mycket.

Kommunikation - Som regel är det bra att diskutera med alla andra om problemet de står inför; att diskutera olika förslag för att kunna samarbeta och hur de skulle kunna lösa problem med det gör att fler blir inställda på samarbete. Det blir också bättre om man lovar andra att man kommer samarbeta; ju fler som tror att andra kommer samarbeta, desto troligare kommer det att ske. Dock, att bara prata om vädret eller saker som inte är relaterat till att få till något samarbete ger vanligtvis inte någon effekt.

Sanktionera eller undvika icke-samarbetare -  Möjligheten att kunna utesluta andra ifrån en grupp ger potentiella icke-samarbetare ett starkt incitament till att samarbeta, främst i små grupper. Att undvika att försöka samarbeta med de som inte gör det är en nödvändig möjlighet för att inte bli utnyttjad och att visa sådant missnöje med icke-samarbetare samtidigt som man är villig att samarbete med dem ifall de ändrar sig har visat sig vara en av de mest effektiva strategierna i datorsimuleringar av sådana här problem. Dock verkar det också som om bestraffningar också kan minska tendensen att samarbeta, ifall det minskar folks naturliga vilja att samarbeta eller omvandlar situationen från en moralisk till en affärsmässig situation.

Utgå ifrån en välvillig tolkning av andras beteende - I alla situationer är det möjligt för de som vill samarbeta att de gör ett misstag, vilket skulle kunna få andra att bestraffa dem för det. Men om man tolkar misstaget som ett misstag och inte ett tecken på att man vill sluta samarbeta så brukar det oftast leda till ett bättre samarbete i slutändan, om folk kan kommunicera med varandra. (Den strategin kallas för "Tit for two tats".) De flesta människor tolkar personer med en sådan här strategi som att de har goda avsikter.

Få andra att se samarbete som en moralisk fråga - Det har visat sig att beroende på hur man lägger upp frågan om att samarbeta med andra spelar roll för på vilket sätt folk tänker på frågan. Om man lägger upp det som ett affärsförslag så är folk mer benägna att inte samarbeta, men om man lägger upp det som en moralisk fråga blir det enklare. De flesta tänker på olika sätt beroende på vilken del av hjärnan de använder.

Det här var några exempel på faktorer som gör det lättare att samarbeta med andra i de fall där det kan se ut som samarbete inte är möjligt (p.g.a. dåliga incitament). Än så länge finns inte någon generell teori om när sådant samarbete är möjligt och när det inte är det, men tillsammans med tillgänglig data om hur sinnrika vi människor är på att hitta sätt att kunna samarbeta med andra, så verkar vi kunna skapa frivilliga institutioner för att kunna utnyttja alla samarbetsmöjligheter.

Dock är nog den här forskningen bara inriktad på att visa när folk kan lösa just de problematiska samarbetsproblem där deltagare ändå kan få en direkt input ifrån omutliga processer om hur bra det går för dem. D.v.s. ifall folk samarbetar i ett socialt dilemma så får de en tydlig belöning. Det finns dock (B)-situationer där man inte får en sådan belöning. Skulle människor kunna lösa dem problemen? För att ställa om frågan, kan vi uppmuntra varandra att följa vissa regler där vi inte ser någon direkt belöning eller bestraffning för det, annat än våra medmänniskors gillande eller ogillande? Något pinsamt, kanske, men människor har historiskt varit väldigt bra på att följa sådana regler (religion och nationalism är de främsta exemplen). Frågan är då, skulle vi kunna följa sådana regler när det finns rationella skäl att göra det? Ja, för så fungerar välgörenheter.

Sedan finns förstås frågan om dessa går att skapa billigare med hjälp av att tvinga människor till att "samarbeta" - om det är möjligt att samarbeta när man blir tvingad till det. Sådana externa lösningar hindrar dock folk från att spontant skapa interna normer, så att folk tenderar att bara lita på det externa systemet. Det blir problematiskt ifall det systemet inte fungerar så väl, vilket, när det gäller politiken, tyvärr ganska ofta är sant. Det verkar överlag mycket säkrare att förlita sig på ett system där folk lever med vetskap om att de behöver vara vaksam på möjligheter för samarbete, där de skapar sina egna normer för att göra detta och jämför dem med andra, än att bara låta det hela läggas i händerna på en planerare. Ett samhälle med tränade samarbetare verkar bättre än ett där folk tränat in sig på att bara lyssna på vad en viss grupp säger.

söndag 14 september 2014

Collective Action and the Evolution of Social Norms


Jag har intresserat mig en hel del för frågan om hur individer i ett fritt system kan komma runt fångarnas dilemma-problemet och producera offentliga varor. Eller, i andra ord, hur folk lättare kan välja långsiktiga eller rationella beteenden som låter en kunna uppnå fler samarbeten med andra.

En som skrivit en hel del om hur människor kommit runt det här problemet genom att uppmuntra vissa normer är Elinor Ostrom. I artikeln "Collective Action and the Evolution of Social Norms" (2000) sammanfattade hon forskningsläget om vad experimentell ekonomer hade kommit fram om hur bra folk kunde samarbeta för att producera offentliga varor och hennes egen forskning. Den här forskningen är intressant så jag tänkte sammanfatta vad som står skrivet i artikeln här.

Ostroms börjar med att konstatera att forskningsfältet förr var starkt influerade av en idé som Mancur Olson fört fram i sin The Logic of Collective Action (1965). Att om folk inte blir hotade eller bli behandlade på något speciellt sätt så skulle det inte vara i någons rationella intresse att bidra till en offentlig vara, om det inte var en liten grupp som skulle ha den. Idén kallades för "zero contribution thesis". Att folk inte samarbetar, även när det skulle lett till ömsesidig nytta, har samma struktur som ett fångarnas dilemma-spel, med ett valfritt antal spelare. Mancurs idé ligger bakom idén i textböcker att folk inte frivilligt kan samarbeta med varandra.

Att folk inte bidrar till stora projekt stämmer dock inte med observerbara fakta; väldigt många bidrar till sådana projekt, som välgörenhet och att gå och rösta. Det saknas också en teori som kan beskriva när folk ibland samarbetar och när de inte gör det, men det har kommit en del ny forskning som försöker lägga grunden för en sådan teori.

Ostroms artikel kommer att studera denna nya landvinning, som består av experimentella resultat och nya teoretiska modellbyggande. En central upptäckt är att människor är olika villiga på att börja samarbeta med andra. En viktig undersökningspunkt blir därför att ta reda på hur de potentiella samarbetarna signalerar till varandra och skapar institutioner som uppmuntrar samarbete.

Standardmodellen inom ekonomi är att människor är "rationella egoister" (som Ostrom kallar dem). Den här modellen stämmer väl när folks beteenden blivit undersökta i experimentella auktionssammanhang och i konkurrensutsatta marknadssituationer (Kagel och Roth, 1995 - se även Vernon Smith på Econtalk).

Men i offentliga varor-experiment agerar folk helt annorlunda. Dessa kan gå ut på att en grupp individer samlas och alla får 10 fiktiva enheter som representerar pengar. De får sedan möjligheten att lägga in pengarna i en gemensam fond och om de lägger in 10 enheter får vardera i gruppen 5 enheter var. Så om gruppen är på tio pers och alla lägger in 10 enheter var får alla 50 enheter. Men om bara en lägger in sina "mynt" får denne i slutändan bara 5 enheter medan alla andra får 15.

Den modellerade rationella egoisten lägger då inte in några pengar, så var och en går miste om 40 enheter. Denne skulle inte heller lägga in pengar i ett upprepat spel om de känner till när spelet tar slut. För då vet alla om att i sista rundan samarbetar ingen, och därför samarbetar inte heller någon i näst sista rundan, o.s.v. tills ingen samarbetar i första rundan.

Från 1977 har den här teoretiska modellen testats och Ostrom menar att dessa studier har genererat sju stycken kärnfakta som en ny teori måste kunna förklara:
1) I ett one-shot spel och i första rundan av ett upprepat spel brukar folk lägga in 40-60% av sina tillgångar i den gemensamma fonden.
2) Efter första rundan lägger folk in mindre och mindre pengar. I sista rundan brukar 70% inte lägga in några pengar.
3) De som tror att andra kommer samarbeta är mer benägna att samarbeta.
4) Ju mer folk lär sig om hur spelet fungerar desto mer samarbetar dem, generellt sett.
5) Om deltagare kan prata med varandra ansikte mot ansikte så är det allt fler som samarbetar. De brukar diskutera sätt att komma på bättre gemensamma strategier, få fram löften ifrån varandra och säga till ifall färre investerar pengar i fonden. Sådana tillsägningar verkar vara effektiva i att öka samarbetet.
6) När spelet tillåter det kommer folk att lägga ned resurser på att bestraffa de som lägger in mindre än genomsnittet i fonden - även under sista ronden. Studier från USA, Schweiz och Japan visar att de som från början litar minst på andra är de som lägger ned mest pengar på att bestraffa de som ger sämre än medelmåttet.
7) Hur väl samarbetet börjar beror på en del kontextuella faktorer.
Ostroms slutsats är att dessa upptäckter är väldigt svåra att få ihop med den spelteoretiska idén av vad en rationell egoist gör. Hon går sedan vidare med att bygga en ny modell som innehåller två till sorters spelare, utöver de rationella egoisterna: konditionella samarbetare och villiga bestraffare.

Konditionella samarbetare är de som är villiga att samarbeta så länge tillräckligt många andra gör det. De är tillitsfulla och besvarar andras tillit. De kan dock svara väldigt negativt på de som inte ger något alls till fonden, free-ridarna. Om en börjar sluta bidra fortsätter nedgången tills bara väldigt få investerar något, såvida de inte kan kommunicera eller bestraffa andra. Gissningsvis är väldigt många av befolkningen konditionella samarbetare.

Villiga bestraffare visar lätt sitt ogillande om de som inte samarbetar, men kan också ge beröm till de som samarbetar. De kan även använda sina resurser för att bestraffa icke-samarbetarna. Kategorierna är inte uteslutande, så en spelare kan vara både konditionell samarbetare och villig bestraffare.

Varför kan de då finnas sådana här typer av individer? Ostrom hänvisar här till evolutionärpsykologi. Människan utvecklades i en miljö där folk kunde samarbeta eller inte och de som var bra på att upptäcka vilka som var bra reciprokörer hade större chans att överleva. Människan har en särskild del av hjärnan som vi använder för att resonera om sociala regler, där vi oftast brukar leta efter folk som bryter mot reglerna - vilket även treåringar gör. Vi verkar ha en infödd förmåga att lära oss sociala normer, som förstår den generella strukturen av vad normer innebär, dock inte hur normerna ser ut.

Ser man det i en samhällskontext kommer folk välja att inte samarbeta med de rationella egoisterna, eftersom de inte är pålitliga. De som vinner är de som samarbetar och nya medlemmar i gruppen kommer att försöka ta efter deras värderingar för att också bli lika rika. Dock hänger det på att information om folks karaktär är känd.

Hur väl samarbete fungerar i samhället påverkar också hur väl andra fortsätter att samarbeta; folk som varit med i spel där många som de möter inte samarbetar börjar själva också samarbeta mindre.

En annan intressant upptäckt ifrån flera källor är att externa regleringar tenderar att fasa ut endogent baserat samarbete (Frey, 1994). I ett fall (Frohlich och Oppenheimer, 1996) studerades några som genomförde ett fångarnas dilemma (några med kommunikation och några utan). En annan set av grupper fick spela ett spel med några regler som var incitament-kompatibla för att folk att samarbeta. I första delen av studien fick de senare mest pengar, som förväntat. Men i andra delen av studien spelade alla fångarnas dilemma och då vann de som tidigare hade spelat fångarnas dilemma mest pengar. De som hade fått spela spelet med bra regler överförde inte kunskapen om dessa regler till världen med fångarnas dilemma.

Studier visar att endogena moraliska regler fungerar ungefär lika bra som situationer med externa regler med extern övervakning och bestraffning. För att de senare skall fungera krävs dock att en extern part övervakar och bestraffar folk rätt, vilket i verkligen inte behöver stämma. Dessutom så har de endogent uppkomna reglerna en tendens att stanna kvar, folk fortsätter att samarbeta, vilket inte gäller för de externt införda reglerna.

Fältstudier visar att folk kan vara väldigt bra eller väldigt dåliga på att lösa samarbetsproblem. En frekvent observation är att när en lokal grupp har kontroll över en gemensam "common-pool" resurs hanterar dem denna bättre än om de styrs av externa regler. En common-pool bygger på att man inte överutnyttjar resursen (för många i poolen gör att det inte är trevligt att bada där). Det beteendet förstärks av att folk känner till vilka som kan använda resursen och av att de hittar andra bland dessa som vill följa reglerna för att spara på resursen. I början är det ofta viktigt att en ledare föreslår vilka regler som bör gälla för resursen. För att de skall säkra att resursen håller behöver de skapa rättvisa regler för att använda den, som ofta är att man får ut efter hur mycket man lagt in i processen. En annan viktig princip som varit viktig genom tiderna är att de flesta som blir påverkade av systemet kan vara med och påverka dess regler. Även här märker man att regler som folk uppfattar som externa försämrar samarbetet. En till princip är att folk behöver övervakas av andra och att folk som bryter mot reglerna kan få graderade sanktioner, beroende på hur illa brottet är. Folk kan turas om att övervaka andra eller så går alla samman och ger resurser till någon som övervakar.
Let me summarize my argument to this point. When the users of a resource design their own rules that are enforced by local users or accountable to them using graduated sanctions that define wo has rights to withdraw from the resource and that effectively assign coss proportionate to benefits, collective action and monitoring problems are solved in a reinforcing manner.
Folk som tror att det här kan fungera börjar övervaka att andra följer reglerna. Den här gemensamma övervakningen och det konditionella samarbetet gör att fler vill samarbeta. Genom att ha lokala och väldigt snabba ting kan folk berätta för folk som bryter mot reglerna, samt beskriva mer noggrant vad som verkligen är ett regelbrott och vad som inte är det. En viktig punkt är att lokala gruppers legitimitet inte förstörs av större gruppers. Dock kan lokala grupper ge upphov till större nätverk av samarbetande grupper, där reglerna är olika på alla nivåer.

Vad finns det för hot mot sådana system? Stora strömmar ut ur eller in i landet påverkar vilka som kan finnas där för att upprätthålla reglerna och kan föra dit för många som inte är införstådda med de lokala reglerna eller inte litar tillräckligt mycket på andra. Andra hot är 1) att staten försöker införa uniforma regler i ett område, 2) häftig teknologisk utveckling, 3) försämrad överföring av kunskaper mellan generationerna, 4) att folket använder sig av externa resurser för ofta, 5) u-landsbistånd som inte tar hänsyn till lokala omständigheter, 6) ökad korruption samt 7) en brist på försäkringssystem, skolor och konfliktlösningssystem.

lördag 13 september 2014

En röst är allt som oftast bortkastad


Idag, en dag innan riksdagsvalet 2014, låter SvD publicera artikeln "En röst är aldrig bortkastad" av nationalekonomerna Olle Folke och Johanna Rickne samt statsvetaren Jenny Madestam. I artikeln argumenterar de för att folk har en felaktig syn på röster som inte är på ett vinnande parti. Istället för att dessa röster är bortslösade menar författarna att de istället fyller funktionen att berätta för partier om vad väljarna verkligen vill ha. Om hundra tusen röstar på F! och de inte kommer in, kommer det att påverka de övriga politikernas framtoning inför nästa val. En röst på ett vinnande parti är inte den enda rösten som spelar roll.

Detta håller jag med författarna om. Partierna bryr sig om att få så många röster som möjligt; deras mål är att vinna valet. Vad de då har för politik och vilken utstrålning de ger till väljarna, är en strategisk fråga. I denna strategiska värld kommer en politisk marknadsförare ställa sig frågor som: "Hm, om fyrtio tusen gått från mitt parti till ett annat, för att vi står bakom ett förstatligande av skolan, men vi samtidigt vunnit trettio tusen röster, borde vi då backa i vårt utspel?" Vad denne gör beror på en del andra faktorer, som hur väljarna ser på att byta åsikt allt för ofta och om väljare kan lätt gå tillbaka efter att ha bestämt sig för att byta parti bland annat.

Det finns en fråga om hur stor effekt det får ifall F! skulle få 3,1% röster inför nästa och hur mycket de andra partierna kommer att ändra sina positioner för att få tillbaka väljarna därifrån. Den kanske är ganska liten, men det verkar väldigt säkert att de rösterna har större effekt än noll. Det kan diskuteras men det är inte varför jag tänkte skriva om den här artikeln.

Det problematiska med den här artikeln är att de även argumenterar för att en persons röst spelar roll. Och de gör knappt något argument för saken. De lägger fram argumentet ovan om att flera röster, även på förlorande partier, påverkar politikernas val och sedan antar de bara att politikerna även bryr sig om enskilda röster!
Informationen om vilken politik väljaren fördrar förväntas påverka hela det politiska spektrat genom att partierna anpassar sina åsikter efter densamma. ... I det svenska systemet skulle exempelvis en röst på Miljöpartiet skicka signal att väljaren prioriterar miljöfrågan, vilket skulle göra miljöfrågan mer uppmärksammad även av andra partier.
Alternativt  är det så att de bara var slarviga eller så tror de att det som gäller för flera röster också gäller för en, vilket inte behöver vara sant.

Varför behöver inte en röst spela någon roll då? Väldigt enkelt, oftast så spelar det ingen roll ifall en vanlig dödlig röstar på ett eller annat parti. En person som skiftar från (m) till (v) eller från (mp) till (sd) är helt enkelt inte någon som de politiska strategerna tar hänsyn till när de skapar sin politik. För att bevisa det skulle man behöva fråga personer som Per Schlingmann (en av de främsta bakom "de nya moderaterna") om de ändrar sitt upplägg för att en person slutade rösta på (m) och gick över till (lp) istället. Min gissning är att de inte skulle ändrat uppfattning och det är bisarrt att tro att de optimerar efter vad ett fåtal individer gör.

Tänk dig att de skulle göra det, så att om en person går ifrån alliansen till Liberala partiet, för att de inte vill stötta ett frihetsinskränkande parti. I det här fallet skulle inte alliansen kunna profilera sig på ett sådant sätt för att passa en libertarian utan att samtidigt förlora en massa andra väljare som vill behålla välfärdsstaten. Att positionera sig i politiken för en grupp innebär att man förlorar en annan. Tänk då istället att någon går från moderaterna till sossarna för att de senare ser ut att vara mer vänligt inställda till dagens fack, vilka väljaren ser som en viktig del av den svenska arbetsmarknaden. Skulle då moderaterna gå ut och säga att de gillar facket ännu mer? För att de skall nå ut till den här enskilda personen kommer de nog att förlora en del väljare till centern eller kristdemokraterna. Alltså, varje utspel som vinner en väljare kan alienera andra. Ett parti som skulle försöka anpassa sig till varje enskild individ och håller med om allas åsikter finns inte.* Dessutom kostar all reklam pengar och att tänka ut alla utspel som är riktade till enskilda individer, så ett parti skulle inte ha råd med att göra det heller.

Men, vissa enskilda individers röstande är intressanta. Ifall förre vänsterpartiledaren Lars Ohly skulle gått ut och skrivit en debattartikel om att (v) också står för etablissemanget och inte längre kan stå bakom deras politik, då skulle det kunna få en del väljare att bli mindre säkra på (v) och istället rösta på (mp) eller F! eller inte rösta alls. Enskilda röster kan alltså påverka hur andra röstar genom att folk litar på vissa enskilda individer, att de har tänkt igenom ordentligt om vad man borde rösta på.

Skulle det då vara möjligt för en vanlig dödlig att förändra vad politikerna gör genom sin röst? Möjligtvis genom att vara ledaren för en grupp som kommer förbi problematiken kring att producera offentliga varor. En ledare som föreslår en regel som "Rösta inte på alliansen eller sossarna ifall de kränker folks personliga integritet kontinuerligt" kan få med sig en massa människor på att följa den här regeln. Genom att folk sedan anammar den här regeln, uppmuntrar andra att följa den och hacka på folk som istället följer regeln "Rösta på alliansen för att hålla ute vänstern", så kommer vi i den koalitionen kunna påverka andra. (Hur en sådan koalition fungerar har förresten Elinor Ostrom skrivit lite intressant om.)

Men kräver en sådan koalition att alla potentiella medlemmar av den samarbetar? Kräver det alla i samhället för att upprätthålla en norm? Nej, det finns alltid folk som bryter mot normerna: det finns folk som är oartiga, de som tränger sig före i köer och de som begår brott. Trots detta är de flesta artiga, väntar på sin tur och skulle aldrig få för sig att stjäla ifrån någon. Ett samhälle behöver inte ha fullständig enighet för att vi skall definiera vissa saker som oartiga och andra som inte; vi behöver inte samstämmighet för att uppmuntra varandra att följa en viss regel. På samma sätt är det med röstning: de som vill att folk skall rösta på ett visst sätt behöver inte få med alla potentiella med-väljare utan kan få igenom sitt resultat med några som fortfarande är kvar i soffan.

Bara för att vara tydlig, jag säger inte att det är irrationellt att vara med i en koalition för att rösta på en viss politiker - det är definitivt rationellt! Men av alla de väljarkoalitioner som kommer finnas i framtiden kommer väldigt få vara så bräckliga att de går sönder av att en person lämnar dem. 

Det här argumentet förde inte författarna till artikeln i SvD fram. De saknade helt och hållet en förklaring till varför det finns en koppling mellan individuellt agerande och store rörelser. Som sådan faller den på att de politiska marknadsförarna, kommunikationscheferna och partisekreterarna inte tittar på enskilda individer när de gör sina planer.

* Om inte folket accepterade ett verkligt pluralistiskt samhälle där alla politiska former får samexistera så länge de accepterar att folk respekterar att andra lever efter sina regler.

fredag 29 augusti 2014

Kan man sitta i riksdagen som libertarian?

 
En fråga som är med i många libertarianska diskussioner om val är: "Är det rätt att delta och rösta i demokratiska val?". Den här frågan är intressant då den undersöker vad som är moraliskt tillåtet och otillåtet i den politiska sfären. Jag tror dock att frågan inte är rätt utgångspunkt för att komma fram till det moraliska i saken. Den första frågan borde vara om det är rätt att delta i riksdagen. Meningen med att rösta är ju, allt som oftast, att vara med i en grupp som tillsammans får in en massa personer i riksdagen som sedan skall fatta beslut där.

Är det då fel att ägna sig åt den här sortens politiska liv? I det här inlägget tänkte jag visa att vissa aktiviteter i riksdagen är det, att vissa frågor kan vara tveksamma och att vissa uppenbarligen borde vara förbjudna.

Fast först, vad är det man har rätt att göra, enligt en libertariansk värdegrund? Den utgår först ifrån att varje individ har rätt att leva som denne vill utan att bli inskränkt av andras hot eller handlingar, så länge som man respekterar alla andras rätt att också få leva som de vill. För det andra utgår den ifrån att var och en kan börja äga land (och berg, mineraler, skogar, vattendrag o.s.v.) genom att arbeta med det och att det land som man gjort privat senare går att byta med andra individer enligt frivilliga överenskommelser. Det här är åtminstone sättet som man kan presentera det på efter Murray Rothbards politiska filosofi - det finns andra utgångspunkter som skiljer sig lite i utgångspunkterna men kommer fram till liknande slutsatser. Det skulle också gå att säga att vi libertarianer är emot att folk mördar, stjäl, våldtar, förskingrar ifrån, bedrar, lurar i ett köp, misshandlar, kidnappar, frihetsberövar eller något liknande (alla är exempel på  att kränka individens rättigheter, som vi ser dem). Utöver alla de här förbuden är individen fri att göra vad denne vill.[1]

Så, problemet är om en person som medverkar i riksdagen och röstar på olika förslag, som senare blir lagar, kränker någons rättigheter eller inte.

Det finns de som menar att inget man gör i ett parlament kränker andras rättigheter. För, som riksdagsledamot går man inte ut och spärrar in folk för att de sålt droger, man beslagtar inte folks egendom ifall de låtit bli att betala skatt och man hotar inte sveriges befolkning med straff ifall de går emot statens rättvisa. Det är nämligen inte politikerna som gör detta, det är polisen (eller, i krig, militären) som utför kränkningarna. Om det här argumentet stämmer skulle det inte innebära någon rättighetskränkning att föra fram och rösta igenom ett förslag om att förbjuda yttrandefriheten eller  brandbomba städer.

Kränker man då andras rättigheter genom att skicka order till andra om att göra det? Det borde bero på. Ifall jag skriver ett brev till landets poliser och förklarar att jag kommit fram till att det vore bäst att förbjuda Kajsa Ekis Ekman eller Göran Greider (den grå) från att uttala sig offentligt och att jag bemyndigar polisen att sätta dit dessa brottslingar, är den handlingen ekvivalent med när USA:s president Woodrow Wilson beordrade att folk som kritiserade hans intåg i första världskrig skulle frihetsberövas? Finns det någon skillnad mellan de båda handlingarna?

Ja, skillnaden består i att det finns en överenskommelse mellan poliserna i USA och landets ledare om att de förra skulle lyda den senare. Presidenten förstod att genom att komma ut med en sådan här order så kommer andra människor, som har gått med på att följa de order som han ger, också att utföra orderna. Alltså, ledarna för en stat och de som jobbar inom den samarbetar med varandra. När de då kränker människors rättigheter gör de det som en enhet. Och som sådan verkar det inte mer än rimligt att de båda har ansvar för deras gemensamma handlingar.

Om då samarbete med andra där man ger andra order om att kränka andras rättigheter, i sig själv innebär en rättighetskränkning, finns det något annat sätt som man, som just riksdagsledamot, skulle kunna kränka andras rättigheter? Det specifika med att vara i en lagstiftande församling verkar vara just att man kan ge ut order till resten av folket i staten. Dock kan ju andra saker följa med på köpet som riksdagsledamot, som att man tar en lön ifrån staten. Det är i sig ett särskilt problem som diskuteras på nätet, och borde hanteras som en separat fråga (det går ju alltid för en riksdagsledamot att ge bort pengarna till skatteproducenter, eller själv ha varit en och ta dem). Att också delta i arbetet med att få fram lagstiftning som kränker andras rättigheter vore också problematisk, men det borde en riksdagsledamot kunna undvika eller dra ned på takten.

Så, om det stora problemet med att sitta i riksdagen, utifrån ett rättighetsperspektiv, är att man beordrar andra att kränka folks rättigheter, då borde det vara klart vad som gäller för en riksdagsledamot: stifta inte några sådana lagar!

Är det då möjligt att undvika att stifta sådana här lagar som en riksdagsledamot? Ja. Även om det vore så att det fanns en lag som tvingade en riksdagsledamot att rösta som dennes parti vill (och det finns inte en sådan lag såvitt jag vet) så kan denne bara välja att bli åtalad av domstolen.

Alltså, libertarianismen sätter upp gränser för ens beteende. Så länge man inte går över de gränserna har man rätt (om än inte andras eller ens samvetes uppskattning) att göra precis vad man vill. Att sitta i riksdagen innebär inte nödvändigtvis att man kränker någons rättigheter och därför har man all rätt att vara en ledamot där.

Då kommer en annan fråga, vad för saker kan en libertariansk politiker rösta på i ett parlament? Det finns en möjlighet att vissa saker som man röstar på inte kränker andras rättigheter. Vilka kan det då vara?

Jag kan tänka mig två kategorier av röster som en politiker kan göra. Den ena sorten är att förklara vissa privata rättighetskränkande handlingar, som tidigare inte var förklarade som brott, som brott. Som exempel, att rösta för att det inte längre skall vara lagligt att slå barn.

Den andra sortens förslag en politiker kan rösta på är de som minskar statens rättighetskränkande handlingar. Som att legalisera, avkriminalisera eller sänka straffen för statens brott utan offer; att minska utgifterna som staten har; att sänka en skatt; eller att beordra lagens långa arm att inte lägga ned resurser på rättighetskränkande aktiviteter.

Båda sorters handlingar skulle man kunna kalla för pareto-förbättrande frihetsdrag och är en av de rätta vägarna framåt för att nå ett fritt samhälle. Däremot är det kanske inte det mest effektiva, men jag tror att alla vägar som går framåt är bra.[2]

Nu kanske någon undrar, men har någon politiker någonsin gjort detta? Enligt George Charles Roches III:s biografi om Frederic Bastiat så skall han aldrig ha röstat mot friheten:
Bastiat never voted with blocs. Thus, he voted sometimes with the Left and sometimes with the Right. In fact, the one consistent feature of Bastiat's voting record was that he always voted with the minority. In every sense, Bastiat was indeed the man alone, standing against the tide of socialism and against the corrupt and demagogic politics of his times. Principle was proving a lonely pinnacle, but the man from Mugron pursued his ideas with a deep concern for their truth, not their popularity.
- Frederic Bastiat: A Man Alone, s. 111
Enligt det här citatet så skall Bastiat aldrig fått igenom en enda motion. Däremot är det många politiker som såg upp till honom och fick igenom en hel del lättnader av tullar och importförbud efter hans död. Det var alltså via hans skrivande som han påverkade politiken. Att "bara" påverka vad andra tror är rätt och fel samt vad som stämmer och vad som är falskt, är också något som alla libertarianska politiker kan göra. Det går då både att sprida idéer som riksdagsledamot men också att bjuda in respekterade talare för att påpeka statens tvång och problem.

Målet, i slutändan, är ju dock att förändra staten och för att göra det inifrån behövs det nog fler än en libertarian eller starkt frihetslutande individ i riksdagen. Ett större antal personer, som har lika stor integritet som Bastiat, skulle kunna montera ned staten. Vilket vore rätt.

[1] Det finns dock vissa undantag som många libertarianer håller med om. Som att det är okej att bryta sig in i någons hus ifall man gott vilse ute i skogen och behöver mat eller en telefon för att kunna klara sig. De här undantagen har olika teoretiker försökt lösa genom att förfina teorin om absoluta rättigheter så att de täcker även de här fallen, men det ser inte ut som om de lyckats. Jag utgår istället ifrån att rättigheter inte är  det utan att de är kontextuella absoluta. Jag ser det som att de individuella rättigheterna är en första approximation på vad som är rätt att göra. Vid vissa speciella fall finns det andra värderingar som väger tyngre och därför har man rätt att göra det. Dessa fall uppstår dock inte i något parlamentariskt arbete, men jag tänkte ändå det var passande att nämna det.

[2] Jag tror även att det finns en till sorts politik som är tillåtet att satsa på, nämligen väldigt bra kohandel i den politiska sfären, som följer ifrån min generella syn på moral och frihet. Men jag har inte någon genomarbetad teori om när det är rimligt, så jag väntar med att föra fram den.

söndag 13 juli 2014

politicalWorks - Tipsa om och läs den mest relevanta politiska litteraturen



Idag lanserar jag thebestpoliticalworks.org, en hemsida där du kan berätta för andra vilken politisk litteratur, dokumentär eller föreläsning du tycker bäst förklarar varför ett visst politiskt förslag är bra eller dåligt. Min förhoppning med sidan är att den blir tillräckligt populär så att den högst rankade litteraturen på sidan faktiskt ger den bästa introduktionen till varje politisk ideologi och fråga, så att dess namn gör rätt för sig. Förhoppningsvis kommer sidan att göra det enklare att ta till sig information om olika politiska ideologier.

Jag har haft en tanke om att göra en sådan här sidan sedan jag föreslog på flashback att vi alla borde läsa varandras politiska litteratur. Jag hade med det givetvis en baktanke att få fler att läsa frihetlig litteratur (då jag tror att folk i en politisk jämvikt kommer att stötta frihet), men också för att få reda på vilken litteratur som verkligen är bäst att läsa om andra ideologier.

Sidan hänger lite samman med min introduktion till ett rationellt sätt att skapa (eller välja) en politisk ideologi som bäst passar en själv. När jag skrev den guiden funderade jag på att ta med en sektion på hur någon kan gå till väga för att kunna ta del av den mest relevanta litteraturen innan denne gör sitt val om vilken politik som är bäst. Jag skippade det då, men den här sidan skulle kunna användas för det syftet.

söndag 27 april 2014

Marknadslag: Skulle en rik person kunna köpa rättvisa?

I några diskussioner om marknadsanarkism kommer ibland frågan upp om inte rika individer i det samhället kommer att kunna köpa rättvisa för att få sin vilja igenom. Hur skulle det kunna ske? De möjliga sätten verkar vara genom att den rike (1) köper till sig det i förhandlingarna, (2) anställer en massa soldater som sedan för igenom dennes vilja eller (3) mutar domare. Som jag ser det är det alla tre nog nästan omöjliga i ett utvecklat samhälle med öppna kommunikationer. I det här inlägget tänkte jag ta upp dessa punkter som argument och sedan gå igenom dem, för att visa varför jag tror de inte riktigt håller.
(1) Enligt ert system så kommer lagen att bestämmas genom en förhandlingsprocess mellan de olika läger som vill lösa konflikter utefter olika perspektiv. Skulle inte de rika bara kunna köpa sig till att lagen skall vara så som de vill hela tiden då? De kan väl efterfråga den rättvisan och systemet skulle väl acceptera det?
Den grundläggande mekanismen för hur marknadslag fungerar skulle inte förbjuda den här typen av beteende. Den säger, som sagt, enbart att folk som riskerar att hamna i tvist med varandra skriver ett kontrakt på förhand om hur den konflikten skall lösas och att förhandlingen är marknadsmässig (d.v.s. att man går efter hur mycket folk är villiga att betala för att få igenom en viss lag). Kan inte den rike bara säga - "Jag är beredd att betala 500 miljoner för att ta det här fallet i min domstol (som vi alla vet dömer väldigt rättvist), och eftersom jag har mest pengar kommer det här att gälla!" - och sedan tas fallet upp i den rikes domstol?

Nej, det skulle bara fungera ifall de som denne kan hamna i en konflikt med går med på att låta det skötas i den här domstolen. Ifall de inte går med på det kommer det här anbudet bara att vara en förfrågan som ingen nappar på. Någon skulle förstås kunna gå med på det, men då blir det som att någon går med på att bli attackerad av någon annan mot en summa pengar - dumt, måhända, men inte något brott mot rättvisan. För att en rik person skall kunna köpa sig rättvisa räcker det inte med att lita på den andres godkännande; den rike måste tvinga den relativt fattige till det. Vilket för oss till nästa invändning:
(2) Lagar upprätthålls i ert system i slutändan genom att folk med vapen kommer att slå ned de som bryter mot lagen. Skulle inte en rik kunna muta någon som driver ett säkerhetsföretag till att göra som denne vill? Eller, samma sak, skulle inte den som äger ett säkerhetsföretag att kunna tvinga folk att följa dennes lagar?
Tanken är att om man bara har tillräckligt många bakom sig går det att upprätthålla vilken lag som helst, vilket jag håller med om. Sedan är frågan om en rik person skulle kunna samla tillräckligt många bakom sig bara genom att erbjuda dem pengar. Det är högst osannolikt eftersom det kräver att han köper väldigt många människor, alternativt slår ned kanske lika många.

Det räcker inte med att bara köpa ett företag och sedan få dessa att, säg, sätta dit någon som inte begått ett brott. Detta eftersom alla andra i samhället skulle betrakta detta som ett brott. Så om den rike skulle försöka köpa sig till att kunna få begå ett brott så måste denne betala av kanske 80-95% av befolkningen; att dessa står stilla och låter honom begå dådet. Att få ihop så mycket pengar lär inte vara möjligt. Och, även ifall det vore möjligt att få ihop pengarna skulle planen nog inte lyckas. Detta eftersom en sådan mutning skulle anses vara ett brott och straffet för det skulle kunna sättas till att vara att betala ut mer än vad som lovades. Så, ifall en företagare eller anställd får ett erbjudande på några miljoner eller mer på att begå ett brott så kan de alltid åtala personen och försöka få pengar ifrån honom. Ifall denne har försökt muta väldigt många personer lär minst en av dem kunna bevisa att det hänt. Och om det inte kan lyckas en gång lär sannolikheten vara ännu mycket mindre ifall denne prövar det igen.

I det här sammanhanget får jag nämna att många verkar se på marknadsanarkism som om det vore ett samhälle med en stat. Att, om någon i toppen bara blir mutad så kan man få igenom lite vad som helst. Detta missar att marknadsanarkism är ett polycentriskt maktsystem; det finns inte någon enskild organisation eller figur uppe på toppen av något så det finns inte någon enskild organisation som kan tvinga alla andra att följa några regler. Bruce L. Benson tog upp lite data om detta i The Enterprise of Law som är relevant. Enligt en försiktig uppskattning fanns det runt 27 000 säkerhets- och detektivföretag med drygt 0,7 miljoner anställda i USA år 2007. Eftersom det finns runt tre gånger så många privata som statliga poliser, skulle det kanske finnas 33% fler privata poliser i ett ak-samhälle. (Om marknaden ser likadan ut i sverige skulle den haft runt 710 företag.) Oavsett vad, antalet visar att den som vill köpa rättvisan i ett ak-samhälle måste nästla sig in i och ta kontroll över jättemånga organisationer. 

Men tänk ifall den rike inte tänkt muta alla i samhället, utan bara tillräckligt mycket vapenmakt för att slå ned de som går emot hanom, skulle det vara enklare?

Troligtvis inte, för vad den rike planerar nu är ett våghalsat hot mot resten av samhället. Det skulle så klart kunna leda till att han lyckas, men det kan också leda till att alla andra går ut i krig mot honom. Innan dess måste han först anlita tillräckligt många soldater. Det går inte att bara anställa folk till sin vanliga firma och förvänta sig att när dagen väl kommer så kommer dessa att gå ut i krig för den rike. De anställda tar jobbet för att tjäna pengar på något som är hederligt; de går inte med för att vända ryggen mot sina vänner och hjälpa någon att begå orättvisor. För att vända en person till detta lär inte vara särskilt lätt. Den rike lär stöta på två bekymmer här: dels måste denne erbjuda en tillräckligt hög summa pengar för att få med sig någon och dels får inte den potentiellt anställde bara ta pengarna och sticka eller gå ut med historien till media. Hur skulle det första anställningsintervjun gå till, kan man undra?

Säg då att det skulle finnas runt 27 000 anställda som privatpoliser i ett svenskt ak-samhälle (baserat på siffrorna från USA och delat med hur mycket större deras befolkning är). Även om den rike lyckades med att lyckas övertyga tillräckligt många om att gå emot alla samhällsvärderingar de har, sett till att inte försöka muta någon som går till andra poliser eller media, pungat ut en mutsumma för kanske 24 000 individer och förmått alla de 24 000 att vara försiktiga nog att inte låta någon annan få reda på vad som händer så är det fortfarande inte säkert att han lyckas. För det finns fler maktgrupper än säkerhetsvakter i ett fritt samhälle. Det finns privatpersoner med vapen, säkerligen något hemvärnsförbund samt regelbunden militär (om det finns andra stater i världen, annars lär det vara ganska få). Alltså, även om det går att köpa tillräckligt många privatpoliser för att slå ut resten av privatpoliserna, så måste de också slå ut resten av samhället. Projektet är dömt att misslyckas. 

Skulle den rike kunna försöka sig på något mer slugt istället, som att muta domaren?
(3) Under marknadslag skulle domstolarna vara privata. Skulle inte de rika bara kunna köpa domaren?
Det här skulle inte heller vara särskilt troligt. Först av en liknande anledning som ovan: om du försöker muta någon kommer denne att kunna tjäna pengar på att anmäla dig istället. 

Sedan för att varje dom som går emot vad som passar enligt bevisen kommer att vara misstänksamma. Domarens jobb är lite som en vetenskapsmans; målet är att försöka ta reda på sanningen. Alla information som läggs upp i domstolen kommer vara tillgänglig för andra experter att sätta sig in i, så om en domare ändrat åsikt bara för att denne fått pengar kommer detta att vara synligt. En expert som läser in sig i fallet kommer att se vad den rimliga domen är och därigenom upptäcka en felaktig dom. Alla sorters oegentligheter skulle kunna spåras på det här sättet. Den drabbade kan då föra upp fallet till en annan domare. I slutändan kommer det finnas ett antal bedömningar av vad som är rimligt i fallet och ifall den förstes dom var alltför långt bort ifrån det var mutan verkningslös. Det skulle dock kunna finnas en möjlighet att genomföra mutan ifall det finns så mycket oklarheter i fallet att det beror på en särskild tolkning. Men de fallen lär vara sällsynta.

Företag skulle kunna skydda sig mot sådana fall genom att inte anlita domare som skulle tänkas ha något skäl till att acceptera mutor. Och de skulle kunna göra det svårare för folk att muta domaren genom att förutse möjligheten ovan och låta någon expert se över varje fall för att se till att det sker rimligt. Eller göra stresstest av domaren genom att låtsas vara en mutare som vill korrumpera domaren.
(4) De här argumenten låter säkert rimliga för dig, men missar du inte att i princip alla samhällen någon gång blivit statliga? Alltifrån att det funnits tillräckligt stor koncentration av människor på någon rik plats så har någon grupp tagit makten att stjäla ifrån andra. Även i någorlunda utvecklade samhällen som på medeltida Island, där de hade ett mestadels privat rättssystem, så föll ordningen när några enstaka män samlade på sig makt och skapade monopol. Varför skulle inte det ske i ett mer utvecklat samhälle med liknande institutioner?
Jag började skriva det här argumentet och så kom jag på att det mycket väl kan finnas anarkistiska samhällen idag som stått emot att ledare tagit makten över lagen där. Zomia, ett område i sydöstra Asien, skall ha flera anarkistiska samhällen. Det lilla jag läst om dessa samhällen är att de har en anti-auktoritär kultur, så det är inte omöjligt att de kan stå emot att enstaka individer försöker förstöra rättvisan där.

Men, även om Zomia inte fanns så behöver inte historien återupprepa sig om ett marknadsanarkistiskt samhälle skulle skapas. Det skulle nämligen finnas betydliga skillnader mellan det samhället och de historiska anarkistiska samhällena:

Förbättrade kommunikationer - Idag kan vi skicka meddelanden över hela världen blixtsnabbt, förr tog det lika lång tid som hur snabbt folk färdades. Det innebär att om ett brott begås i en framtida marknadsanarki så kommer information om det att kunna ges ut till alla i hela världen. Möjliga personer som då kan hjälpa till blir det maximala antalet. I det dåtida samhällena kunde ett brott begås i en by, medan det tog dagar och veckor för en närliggande by att få höra om det samt få en ordentlig bild av det. Byar i andra landskap eller andra länder lär inte ha kunnat höra om det alls, om det inte var någon uppseendeväckande handling. I det läget blir antalet personer som skulle kunna veta om att någon annan behöver hjälp väldigt begränsat.

Snabbare resor - En liknande punkt är att vi inte bara kan skicka meddelanden snabbare, utan vi kan också flytta oss fysiskt mycket snabbare. Det tar ungefär en halv dag att åka till Hong Kong från Sverige. Vikingatidens islänningar kunde då kanske ta sig bara runt en till två mil med häst. Det innebar att antalet människor som kunde hjälpa någon långt bort också var begränsat.

Utvecklade samarbetsnätverk - Under marknadslag skulle alla människor kunna organisera sig gemensamt för att slå ned lagbrytare. Detta genom att gå samman i olika lagförbund eller genom att köpa en försäkring mot brott. En sådan medlemsorganisation eller ett företag kan ha kontor runt hela världen, eller skriva på avtal med lokala organisationer för att ge sina medlemmar/kunder säkerhet. I medeltida Island fanns det 36 stycken "rättsföretag" som upprätthöll lagen, men de samverkade och samordnade inte aktioner ifall en blev hotad av en rik person. Det är iaf bilden jag fått av att ha läst Jesse Byocks beskrivning av något rättsfall från den tiden.

Mindre falsk världsbild - Det finns en ganska utvecklad teori om beviskrav och hur mycket det säger. Det gör att det blir enklare för en domstol att kunna se ifall en handling som någon gjort skadat en person eller inte, vilket skapar mindre utrymme för de som vill utnyttja osäkerheter till att kunna begå brott.

Alla dessa faktorer gör att den värld vi lever i när ett ak-samhälle uppstår kommer vara ofantligt många gånger bättre än den som folk levde i för tusen och tusentals år sedan.


För att sammanfatta inlägget finns det en del mekanismer inom marknadslag som gör det svårt för folk att korrumpera det. Detta bygger främst på att det inte har något maktcenter så att all korruption måste nå flera grenar av systemet, vilket i vissa fall kräver att nästan hela samhället korrumperas. I de andra fallen finns det möjlighet för entreprenörer att upptäcka och sätta upp hinder för korruption.

söndag 20 april 2014

Ett egoistiskt skäl att agera altruistiskt


Säg att vi kan dela in alla sorters handlingar i fyra kategorier: de som gynnar en själv och de som gynnar andra - samt de handlingar som inte gynnar en själv och de som inte gynnar andra. Hur stort överlapp är det då mellan de handlingar som gynnar en själv och de som gynnar andra; hur vanligt är det att de handlingar som är i ens egenintresse är sådana som andra också uppskattar?

Det finns många argument för att ens egenintresse kan leda en till att göra allmännyttiga saker. Som att, om man vill tjäna pengar på marknaden så gäller det att tillfredsställa andras önskemål - att producera vad konsumenterna vill ha. Eller att vi blir glada av att hjälpa andra - genom att det är uppfyllande för en själv att göra det eller för att det kan tänkas ha en del positiva sidoeffekter. Och ingen är ju särskilt glad i snåla och hånga personer.

Just det sista argumentet tror jag att det finns en djupare mekanism bakom än rent ogillande. Den här mekanismen är i sig ett särskilt starkt argument för att i ett samhälle där folk verkligen vill  ha det så bra som möjligt för sig själva, så kommer deras självintresse vara väldigt nära förknippat med deras intresse i att ta hand om, lyfta upp och göra livet trevligt för andra.

Argumentet börjar såhär:

Värld A - Tänk dig att folk bara hade ögon för sig själva, att de endast värderade sin egen lycka, men inte andras. De skulle då endast göra något gott för andra ifall det gynnade dem.

Värld B - Tänk dig nu ett annat samhälle, där var och en satte lika stor vikt på någon annans välfärd som de satte på sin egen. En individ skulle bara sluta göra något gott för andra ifall alla andra hade det så bra att ingen riktigt behövde dennes stöd.

I vilken av dessa två världar borde vi förvänta oss att en genomsnittlig individ skulle ha det som bäst? Jag tror att det mesta talar för att den genomsnittliga individen hade haft det som bäst i den andra världen. För, givet att folk hade förstått andras situation (och alla hade ju då haft intresse att ta reda på det), så hade en individ lagt resurser på andra om deras lycka blir större av det än om hans egen hade blivit det. D.v.s. om någon hade blivit bara lite glad av att spendera sin tid på sig själv, men någon annan blivit otroligt mycket gladare av att få hjälp med något, då hade varje individ gjort det senare. Eftersom alla hade gjort det mot alla, hade nog de flesta fått det bättre överlag i det samhället. Alltså hade den genomsnittliga individen fått det bättre i värld B.

Och om det är så att var och en i värld A har ett intresse av att göra det samhället mer som i värld B. Folk kommer då att undersöka vilka sorts moraliska ideal och vilken kultur som skulle uppmuntra det här beteendet i en själv och andra. Vissa hade bara börjat agera utilitaristiskt direkt, medan andra hade väntat tills de hade kunnat vara säkra på att andra också hade gjort det. De senare skulle leta reda på andra som förstår den här logiken och kolla om de vill följa någon viss moral eller kultur för att göra det här möjligt. Ett antal föreningar skulle startats där folk testar att leva tillsammans med andra under vissa normer för att se vad det är som fungerar bäst. Vissas ansträngningar skulle vara mer lyckosamma än andra i att uppmuntra de mest sympatiska känslor hos varandra. Folk skulle då ta efter deras normer, försöka förstå varför de fungerar bra och sedan försökt utveckla sin egen karaktär med det som utgångspunkt.

Egoister hade alltså arbetat för att skapa ett samhälle där alla känner det som naturligt att det ingår i deras egenintresse att hjälpa andra. Värld A skulle inte funnits särskilt länge (även om det inte vore så att vi rent naturligt, och inte bara strategist, gillar att andra har det bra, vilket i sig skulle gjort den världen omöjlig under de flesta institutioner).

Det här är alltså ett argument om hur människor troligtvis kommer att agera. Det går att se att det här stämmer om man kollar på utvecklingen i USA mellan runt 1870 och 1930. Redan innan dess hade folk skapat en kultur av att organiserat sig i grupper för att lösa samhällsproblem, och genom dessa grupper spridde folk en moraliska värderingar såsom samarbete och rättvisa. Under 1920-talet blev det väldigt populärt med föreningar, som Rotary International, och gissningsvis kyrkor, som arbetade för en universell humanism. Troligtvis skedde det genom en lång samhällsprocess där de flesta uppmuntrar varandra till att ta större respekt för andra.

Men, finns det då inte starka motargument för att det här inte fungerar så väl? Att folk, som undersökt vad deras intressen är, funnit att de tjänar mest på att inte skapa ett samhälle där alla tar hand om varandra? Är inte alla krig, all brottslighet och all monopolism uppenbara exempel på hur folk inte tar hänsyn till andras intressen?

Det är sant, folk agerar ibland långt ifrån ett sätt som inte tar hänsyn till andras intressen. Men detta behöver inte innebära att de agerar helt efter sina egna intressen. Först och främst kan det vara så att folk är hindrade från att kunna utvecklas, att innovationer i normer blir nedslagna på grund av förbud - som för de som är förslavade i arbetsläger och tvingas att slåss med andra för att kunna överleva, de som tvingas gå ut i krig och mörda eller de som tvingas spionera på sina grannar för att inte riskera skickas i läger för att inte ha lydit order.

Ett annat skäl är okunskap, tillsammans med rädsla att förlora status/makt. Ta exempelvis något sådant som hur barn i västerländska samhällen blev slagna förr - och hur folk i många samhällen fortfarande gör det. Om man vill skapa barn som räds auktoritet så är väl det vettigt, men om man är intresserad av sitt barns hälsa och välbefinnande så är det uppenbarligen dåligt. Detsamma om man är intresserad av att ens barn skall utvecklas och få en bra karaktär. Att föräldrar då slog sina barn förr var ett misstag; det var inte i deras bästa intresse.

Vi lever fortfarande i en kultur som präglas av irrationalitet på många områden. Särskilt inom moral och politik är det uppenbart att folk inte tänkt igenom ordentligt vad deras verkliga intressen är. Jag tror att vi går mer mot ett annat sorts samhälle, ett där vi alla förstår mer om hur världen fungerar och därigenom inser att vi alla tjänar på att kunna växla idéer, byta varor och hjälpa varandra. Om det här argumentet stämmer ger det godare skäl till att tro att vi kan lösa de samarbetsproblem som finns i samhället.