söndag 13 juli 2014

politicalWorks - Tipsa om och läs den mest relevanta politiska litteraturen



Idag lanserar jag thebestpoliticalworks.org, en hemsida där du kan berätta för andra vilken politisk litteratur, dokumentär eller föreläsning du tycker bäst förklarar varför ett visst politiskt förslag är bra eller dåligt. Min förhoppning med sidan är att den blir tillräckligt populär så att den högst rankade litteraturen på sidan faktiskt ger den bästa introduktionen till varje politisk ideologi och fråga, så att dess namn gör rätt för sig. Förhoppningsvis kommer sidan att göra det enklare att ta till sig information om olika politiska ideologier.

Jag har haft en tanke om att göra en sådan här sidan sedan jag föreslog på flashback att vi alla borde läsa varandras politiska litteratur. Jag hade med det givetvis en baktanke att få fler att läsa frihetlig litteratur (då jag tror att folk i en politisk jämvikt kommer att stötta frihet), men också för att få reda på vilken litteratur som verkligen är bäst att läsa om andra ideologier.

Sidan hänger lite samman med min introduktion till ett rationellt sätt att skapa (eller välja) en politisk ideologi som bäst passar en själv. När jag skrev den guiden funderade jag på att ta med en sektion på hur någon kan gå till väga för att kunna ta del av den mest relevanta litteraturen innan denne gör sitt val om vilken politik som är bäst. Jag skippade det då, men den här sidan skulle kunna användas för det syftet.

söndag 27 april 2014

Marknadslag: Skulle en rik person kunna köpa rättvisa?

I några diskussioner om marknadsanarkism kommer ibland frågan upp om inte rika individer i det samhället kommer att kunna köpa rättvisa för att få sin vilja igenom. Hur skulle det kunna ske? De möjliga sätten verkar vara genom att den rike (1) köper till sig det i förhandlingarna, (2) anställer en massa soldater som sedan för igenom dennes vilja eller (3) mutar domare. Som jag ser det är det alla tre nog nästan omöjliga i ett utvecklat samhälle med öppna kommunikationer. I det här inlägget tänkte jag ta upp dessa punkter som argument och sedan gå igenom dem, för att visa varför jag tror de inte riktigt håller.
(1) Enligt ert system så kommer lagen att bestämmas genom en förhandlingsprocess mellan de olika läger som vill lösa konflikter utefter olika perspektiv. Skulle inte de rika bara kunna köpa sig till att lagen skall vara så som de vill hela tiden då? De kan väl efterfråga den rättvisan och systemet skulle väl acceptera det?
Den grundläggande mekanismen för hur marknadslag fungerar skulle inte förbjuda den här typen av beteende. Den säger, som sagt, enbart att folk som riskerar att hamna i tvist med varandra skriver ett kontrakt på förhand om hur den konflikten skall lösas och att förhandlingen är marknadsmässig (d.v.s. att man går efter hur mycket folk är villiga att betala för att få igenom en viss lag). Kan inte den rike bara säga - "Jag är beredd att betala 500 miljoner för att ta det här fallet i min domstol (som vi alla vet dömer väldigt rättvist), och eftersom jag har mest pengar kommer det här att gälla!" - och sedan tas fallet upp i den rikes domstol?

Nej, det skulle bara fungera ifall de som denne kan hamna i en konflikt med går med på att låta det skötas i den här domstolen. Ifall de inte går med på det kommer det här anbudet bara att vara en förfrågan som ingen nappar på. Någon skulle förstås kunna gå med på det, men då blir det som att någon går med på att bli attackerad av någon annan mot en summa pengar - dumt, måhända, men inte något brott mot rättvisan. För att en rik person skall kunna köpa sig rättvisa räcker det inte med att lita på den andres godkännande; den rike måste tvinga den relativt fattige till det. Vilket för oss till nästa invändning:
(2) Lagar upprätthålls i ert system i slutändan genom att folk med vapen kommer att slå ned de som bryter mot lagen. Skulle inte en rik kunna muta någon som driver ett säkerhetsföretag till att göra som denne vill? Eller, samma sak, skulle inte den som äger ett säkerhetsföretag att kunna tvinga folk att följa dennes lagar?
Tanken är att om man bara har tillräckligt många bakom sig går det att upprätthålla vilken lag som helst, vilket jag håller med om. Sedan är frågan om en rik person skulle kunna samla tillräckligt många bakom sig bara genom att erbjuda dem pengar. Det är högst osannolikt eftersom det kräver att han köper väldigt många människor, alternativt slår ned kanske lika många.

Det räcker inte med att bara köpa ett företag och sedan få dessa att, säg, sätta dit någon som inte begått ett brott. Detta eftersom alla andra i samhället skulle betrakta detta som ett brott. Så om den rike skulle försöka köpa sig till att kunna få begå ett brott så måste denne betala av kanske 80-95% av befolkningen; att dessa står stilla och låter honom begå dådet. Att få ihop så mycket pengar lär inte vara möjligt. Och, även ifall det vore möjligt att få ihop pengarna skulle planen nog inte lyckas. Detta eftersom en sådan mutning skulle anses vara ett brott och straffet för det skulle kunna sättas till att vara att betala ut mer än vad som lovades. Så, ifall en företagare eller anställd får ett erbjudande på några miljoner eller mer på att begå ett brott så kan de alltid åtala personen och försöka få pengar ifrån honom. Ifall denne har försökt muta väldigt många personer lär minst en av dem kunna bevisa att det hänt. Och om det inte kan lyckas en gång lär sannolikheten vara ännu mycket mindre ifall denne prövar det igen.

I det här sammanhanget får jag nämna att många verkar se på marknadsanarkism som om det vore ett samhälle med en stat. Att, om någon i toppen bara blir mutad så kan man få igenom lite vad som helst. Detta missar att marknadsanarkism är ett polycentriskt maktsystem; det finns inte någon enskild organisation eller figur uppe på toppen av något så det finns inte någon enskild organisation som kan tvinga alla andra att följa några regler. Bruce L. Benson tog upp lite data om detta i The Enterprise of Law som är relevant. Enligt en försiktig uppskattning fanns det runt 27 000 säkerhets- och detektivföretag med drygt 0,7 miljoner anställda i USA år 2007. Eftersom det finns runt tre gånger så många privata som statliga poliser, skulle det kanske finnas 33% fler privata poliser i ett ak-samhälle. (Om marknaden ser likadan ut i sverige skulle den haft runt 710 företag.) Oavsett vad, antalet visar att den som vill köpa rättvisan i ett ak-samhälle måste nästla sig in i och ta kontroll över jättemånga organisationer. 

Men tänk ifall den rike inte tänkt muta alla i samhället, utan bara tillräckligt mycket vapenmakt för att slå ned de som går emot hanom, skulle det vara enklare?

Troligtvis inte, för vad den rike planerar nu är ett våghalsat hot mot resten av samhället. Det skulle så klart kunna leda till att han lyckas, men det kan också leda till att alla andra går ut i krig mot honom. Innan dess måste han först anlita tillräckligt många soldater. Det går inte att bara anställa folk till sin vanliga firma och förvänta sig att när dagen väl kommer så kommer dessa att gå ut i krig för den rike. De anställda tar jobbet för att tjäna pengar på något som är hederligt; de går inte med för att vända ryggen mot sina vänner och hjälpa någon att begå orättvisor. För att vända en person till detta lär inte vara särskilt lätt. Den rike lär stöta på två bekymmer här: dels måste denne erbjuda en tillräckligt hög summa pengar för att få med sig någon och dels får inte den potentiellt anställde bara ta pengarna och sticka eller gå ut med historien till media. Hur skulle det första anställningsintervjun gå till, kan man undra?

Säg då att det skulle finnas runt 27 000 anställda som privatpoliser i ett svenskt ak-samhälle (baserat på siffrorna från USA och delat med hur mycket större deras befolkning är). Även om den rike lyckades med att lyckas övertyga tillräckligt många om att gå emot alla samhällsvärderingar de har, sett till att inte försöka muta någon som går till andra poliser eller media, pungat ut en mutsumma för kanske 24 000 individer och förmått alla de 24 000 att vara försiktiga nog att inte låta någon annan få reda på vad som händer så är det fortfarande inte säkert att han lyckas. För det finns fler maktgrupper än säkerhetsvakter i ett fritt samhälle. Det finns privatpersoner med vapen, säkerligen något hemvärnsförbund samt regelbunden militär (om det finns andra stater i världen, annars lär det vara ganska få). Alltså, även om det går att köpa tillräckligt många privatpoliser för att slå ut resten av privatpoliserna, så måste de också slå ut resten av samhället. Projektet är dömt att misslyckas. 

Skulle den rike kunna försöka sig på något mer slugt istället, som att muta domaren?
(3) Under marknadslag skulle domstolarna vara privata. Skulle inte de rika bara kunna köpa domaren?
Det här skulle inte heller vara särskilt troligt. Först av en liknande anledning som ovan: om du försöker muta någon kommer denne att kunna tjäna pengar på att anmäla dig istället. 

Sedan för att varje dom som går emot vad som passar enligt bevisen kommer att vara misstänksamma. Domarens jobb är lite som en vetenskapsmans; målet är att försöka ta reda på sanningen. Alla information som läggs upp i domstolen kommer vara tillgänglig för andra experter att sätta sig in i, så om en domare ändrat åsikt bara för att denne fått pengar kommer detta att vara synligt. En expert som läser in sig i fallet kommer att se vad den rimliga domen är och därigenom upptäcka en felaktig dom. Alla sorters oegentligheter skulle kunna spåras på det här sättet. Den drabbade kan då föra upp fallet till en annan domare. I slutändan kommer det finnas ett antal bedömningar av vad som är rimligt i fallet och ifall den förstes dom var alltför långt bort ifrån det var mutan verkningslös. Det skulle dock kunna finnas en möjlighet att genomföra mutan ifall det finns så mycket oklarheter i fallet att det beror på en särskild tolkning. Men de fallen lär vara sällsynta.

Företag skulle kunna skydda sig mot sådana fall genom att inte anlita domare som skulle tänkas ha något skäl till att acceptera mutor. Och de skulle kunna göra det svårare för folk att muta domaren genom att förutse möjligheten ovan och låta någon expert se över varje fall för att se till att det sker rimligt. Eller göra stresstest av domaren genom att låtsas vara en mutare som vill korrumpera domaren.
(4) De här argumenten låter säkert rimliga för dig, men missar du inte att i princip alla samhällen någon gång blivit statliga? Alltifrån att det funnits tillräckligt stor koncentration av människor på någon rik plats så har någon grupp tagit makten att stjäla ifrån andra. Även i någorlunda utvecklade samhällen som på medeltida Island, där de hade ett mestadels privat rättssystem, så föll ordningen när några enstaka män samlade på sig makt och skapade monopol. Varför skulle inte det ske i ett mer utvecklat samhälle med liknande institutioner?
Jag började skriva det här argumentet och så kom jag på att det mycket väl kan finnas anarkistiska samhällen idag som stått emot att ledare tagit makten över lagen där. Zomia, ett område i sydöstra Asien, skall ha flera anarkistiska samhällen. Det lilla jag läst om dessa samhällen är att de har en anti-auktoritär kultur, så det är inte omöjligt att de kan stå emot att enstaka individer försöker förstöra rättvisan där.

Men, även om Zomia inte fanns så behöver inte historien återupprepa sig om ett marknadsanarkistiskt samhälle skulle skapas. Det skulle nämligen finnas betydliga skillnader mellan det samhället och de historiska anarkistiska samhällena:

Förbättrade kommunikationer - Idag kan vi skicka meddelanden över hela världen blixtsnabbt, förr tog det lika lång tid som hur snabbt folk färdades. Det innebär att om ett brott begås i en framtida marknadsanarki så kommer information om det att kunna ges ut till alla i hela världen. Möjliga personer som då kan hjälpa till blir det maximala antalet. I det dåtida samhällena kunde ett brott begås i en by, medan det tog dagar och veckor för en närliggande by att få höra om det samt få en ordentlig bild av det. Byar i andra landskap eller andra länder lär inte ha kunnat höra om det alls, om det inte var någon uppseendeväckande handling. I det läget blir antalet personer som skulle kunna veta om att någon annan behöver hjälp väldigt begränsat.

Snabbare resor - En liknande punkt är att vi inte bara kan skicka meddelanden snabbare, utan vi kan också flytta oss fysiskt mycket snabbare. Det tar ungefär en halv dag att åka till Hong Kong från Sverige. Vikingatidens islänningar kunde då kanske ta sig bara runt en till två mil med häst. Det innebar att antalet människor som kunde hjälpa någon långt bort också var begränsat.

Utvecklade samarbetsnätverk - Under marknadslag skulle alla människor kunna organisera sig gemensamt för att slå ned lagbrytare. Detta genom att gå samman i olika lagförbund eller genom att köpa en försäkring mot brott. En sådan medlemsorganisation eller ett företag kan ha kontor runt hela världen, eller skriva på avtal med lokala organisationer för att ge sina medlemmar/kunder säkerhet. I medeltida Island fanns det 36 stycken "rättsföretag" som upprätthöll lagen, men de samverkade och samordnade inte aktioner ifall en blev hotad av en rik person. Det är iaf bilden jag fått av att ha läst Jesse Byocks beskrivning av något rättsfall från den tiden.

Mindre falsk världsbild - Det finns en ganska utvecklad teori om beviskrav och hur mycket det säger. Det gör att det blir enklare för en domstol att kunna se ifall en handling som någon gjort skadat en person eller inte, vilket skapar mindre utrymme för de som vill utnyttja osäkerheter till att kunna begå brott.

Alla dessa faktorer gör att den värld vi lever i när ett ak-samhälle uppstår kommer vara ofantligt många gånger bättre än den som folk levde i för tusen och tusentals år sedan.


För att sammanfatta inlägget finns det en del mekanismer inom marknadslag som gör det svårt för folk att korrumpera det. Detta bygger främst på att det inte har något maktcenter så att all korruption måste nå flera grenar av systemet, vilket i vissa fall kräver att nästan hela samhället korrumperas. I de andra fallen finns det möjlighet för entreprenörer att upptäcka och sätta upp hinder för korruption.

söndag 20 april 2014

Ett egoistiskt skäl att agera altruistiskt


Säg att vi kan dela in alla sorters handlingar i fyra kategorier: de som gynnar en själv och de som gynnar andra - samt de handlingar som inte gynnar en själv och de som inte gynnar andra. Hur stort överlapp är det då mellan de handlingar som gynnar en själv och de som gynnar andra; hur vanligt är det att de handlingar som är i ens egenintresse är sådana som andra också uppskattar?

Det finns många argument för att ens egenintresse kan leda en till att göra allmännyttiga saker. Som att, om man vill tjäna pengar på marknaden så gäller det att tillfredsställa andras önskemål - att producera vad konsumenterna vill ha. Eller att vi blir glada av att hjälpa andra - genom att det är uppfyllande för en själv att göra det eller för att det kan tänkas ha en del positiva sidoeffekter. Och ingen är ju särskilt glad i snåla och hånga personer.

Just det sista argumentet tror jag att det finns en djupare mekanism bakom än rent ogillande. Den här mekanismen är i sig ett särskilt starkt argument för att i ett samhälle där folk verkligen vill  ha det så bra som möjligt för sig själva, så kommer deras självintresse vara väldigt nära förknippat med deras intresse i att ta hand om, lyfta upp och göra livet trevligt för andra.

Argumentet börjar såhär:

Värld A - Tänk dig att folk bara hade ögon för sig själva, att de endast värderade sin egen lycka, men inte andras. De skulle då endast göra något gott för andra ifall det gynnade dem.

Värld B - Tänk dig nu ett annat samhälle, där var och en satte lika stor vikt på någon annans välfärd som de satte på sin egen. En individ skulle bara sluta göra något gott för andra ifall alla andra hade det så bra att ingen riktigt behövde dennes stöd.

I vilken av dessa två världar borde vi förvänta oss att en genomsnittlig individ skulle ha det som bäst? Jag tror att det mesta talar för att den genomsnittliga individen hade haft det som bäst i den andra världen. För, givet att folk hade förstått andras situation (och alla hade ju då haft intresse att ta reda på det), så hade en individ lagt resurser på andra om deras lycka blir större av det än om hans egen hade blivit det. D.v.s. om någon hade blivit bara lite glad av att spendera sin tid på sig själv, men någon annan blivit otroligt mycket gladare av att få hjälp med något, då hade varje individ gjort det senare. Eftersom alla hade gjort det mot alla, hade nog de flesta fått det bättre överlag i det samhället. Alltså hade den genomsnittliga individen fått det bättre i värld B.

Och om det är så att var och en i värld A har ett intresse av att göra det samhället mer som i värld B. Folk kommer då att undersöka vilka sorts moraliska ideal och vilken kultur som skulle uppmuntra det här beteendet i en själv och andra. Vissa hade bara börjat agera utilitaristiskt direkt, medan andra hade väntat tills de hade kunnat vara säkra på att andra också hade gjort det. De senare skulle leta reda på andra som förstår den här logiken och kolla om de vill följa någon viss moral eller kultur för att göra det här möjligt. Ett antal föreningar skulle startats där folk testar att leva tillsammans med andra under vissa normer för att se vad det är som fungerar bäst. Vissas ansträngningar skulle vara mer lyckosamma än andra i att uppmuntra de mest sympatiska känslor hos varandra. Folk skulle då ta efter deras normer, försöka förstå varför de fungerar bra och sedan försökt utveckla sin egen karaktär med det som utgångspunkt.

Egoister hade alltså arbetat för att skapa ett samhälle där alla känner det som naturligt att det ingår i deras egenintresse att hjälpa andra. Värld A skulle inte funnits särskilt länge (även om det inte vore så att vi rent naturligt, och inte bara strategist, gillar att andra har det bra, vilket i sig skulle gjort den världen omöjlig under de flesta institutioner).

Det här är alltså ett argument om hur människor troligtvis kommer att agera. Det går att se att det här stämmer om man kollar på utvecklingen i USA mellan runt 1870 och 1930. Redan innan dess hade folk skapat en kultur av att organiserat sig i grupper för att lösa samhällsproblem, och genom dessa grupper spridde folk en moraliska värderingar såsom samarbete och rättvisa. Under 1920-talet blev det väldigt populärt med föreningar, som Rotary International, och gissningsvis kyrkor, som arbetade för en universell humanism. Troligtvis skedde det genom en lång samhällsprocess där de flesta uppmuntrar varandra till att ta större respekt för andra.

Men, finns det då inte starka motargument för att det här inte fungerar så väl? Att folk, som undersökt vad deras intressen är, funnit att de tjänar mest på att inte skapa ett samhälle där alla tar hand om varandra? Är inte alla krig, all brottslighet och all monopolism uppenbara exempel på hur folk inte tar hänsyn till andras intressen?

Det är sant, folk agerar ibland långt ifrån ett sätt som inte tar hänsyn till andras intressen. Men detta behöver inte innebära att de agerar helt efter sina egna intressen. Först och främst kan det vara så att folk är hindrade från att kunna utvecklas, att innovationer i normer blir nedslagna på grund av förbud - som för de som är förslavade i arbetsläger och tvingas att slåss med andra för att kunna överleva, de som tvingas gå ut i krig och mörda eller de som tvingas spionera på sina grannar för att inte riskera skickas i läger för att inte ha lydit order.

Ett annat skäl är okunskap, tillsammans med rädsla att förlora status/makt. Ta exempelvis något sådant som hur barn i västerländska samhällen blev slagna förr - och hur folk i många samhällen fortfarande gör det. Om man vill skapa barn som räds auktoritet så är väl det vettigt, men om man är intresserad av sitt barns hälsa och välbefinnande så är det uppenbarligen dåligt. Detsamma om man är intresserad av att ens barn skall utvecklas och få en bra karaktär. Att föräldrar då slog sina barn förr var ett misstag; det var inte i deras bästa intresse.

Vi lever fortfarande i en kultur som präglas av irrationalitet på många områden. Särskilt inom moral och politik är det uppenbart att folk inte tänkt igenom ordentligt vad deras verkliga intressen är. Jag tror att vi går mer mot ett annat sorts samhälle, ett där vi alla förstår mer om hur världen fungerar och därigenom inser att vi alla tjänar på att kunna växla idéer, byta varor och hjälpa varandra. Om det här argumentet stämmer ger det godare skäl till att tro att vi kan lösa de samarbetsproblem som finns i samhället.

lördag 11 januari 2014

Hur vi skulle kunna ha (nästan) fri invandring

Sammanfattning: För att kunna ha fri invandring utan att riskera att folks löner sjunker skulle staten kunna tillåta helt fri invandring till speciella ekonomiska zoner som har lägre skatter och regleringar och där invandrarna inte konkurrerar mycket med annan arbetskraft. En sådan decentraliserad invandringspolitik gör det möjligt att testa olika system för att se vad som bäst hjälper invandrare att komma in i samhället. Det ger även invandringsmotståndare möjlighet att leva i ett samhället med lite eller ingen invandring.
År 2008 gjordes det enklare för invandrare att flytta till Sverige och arbeta. Kravet som ställs ifrån staten är att invandraren måste ha ett vitt jobb där denne får samma lön som är normen enligt svenska kollektivavtal. Innan behövde facket och företagsorganisationerna godkänna invandringen. Dagens situation är dock problematisk då väldigt många invandrare har svårt att komma ut på arbetsmarknaden och därmed att kunna försörja sig själva. Situationen, och dess utveckling, belyses ganska väl av den här grafen ifrån boken Arbete? Var god dröj! Invandrare i välfärdssamhället:


Grafen visar inte på hur stort problemet är idag. Enligt en rapport från SCB skall invandrade män och kvinnor ha varit något mer sysselsatta på senare tid, 57% skall ha varit sysselsatta år 2011. Oavsett hur stor sysselsättningen är behöver den inte vara så låg; det finns ett överflöd av såväl intelligenta som enkla arbeten som behöver göras. Dock finns det i Sverige inte en efterfrågan för att anställa de invandrare som finns i landet. Att läget är som det är beror till stor del på att dessa inte kan anställas för lägre löner. Då skulle företagen ha ett vinstintresse av att anställa folk, likt företag har vinstintresse av att anställa folk för lägre löner i Kina, Förenade Arabemiraten eller i Botswana.

För att Sverige skall kunna ha en fri invandring behöver då lägstalönerna rent praktiskt vara lägre så att i princip alla som kommer hit kan försörja sig själva. Den här lösningen har dock blivit kritiserad för att det skulle leda till att lönerna för de lågproduktiva skulle minska i samhället. Att lönerna för de lågproduktiva måste sjunka på en fri arbetsmarknad där utbudet av arbetare med låg produktivitet ökat är inget givet. Teoretiskt skulle lönerna kunna sjunka genom att det blir mer konkurrens om jobben i en viss sektor, men samtidigt skulle de reella lönerna kunna gå upp genom att marknaden och specialiseringen blir större i samhället. I USA skall mätningarna av effekten på lönenivån för inhemska arbetare som inte klarat av high school ligga mellan svagt positiv till att de sjunkit på kort sikt med åtta procent. Oavsett hur det ligger till med den här saken, går det att ha en annorlunda invandringspolitik som minimerar risken att de lägre betaldas löner sjunker?

Det borde gå om vi öppnar upp för fri invandring till en ny ekonomisk frizon, där det inte finns mycket industri. Om invandringen endast sker till ett visst område kommer invandrarna inte att konkurrera om några av de befintliga jobben i Sverige. Detta för att huvuddelen av all efterfrågan på arbetskraft i landet är till industrier som inte kan flyttas eller som inte utför tjänster för hela landet från en och samma ort (vilket bl.a. telemarketingagenter gör). Mer eller mindre all efterfrågan på arbetskraft är alltså uppbunden till fabriker, butiker, lager, restauranger och dylikt som inte kommer att flytta. Om invandrare då skulle flytta till ett område där dessa inte finns så skulle inte efterfrågan på arbetskraft minska något för arbetarna i de redan industrialiserade områdena.

Ett motargument mot den här planen skulle vara att med tiden skulle kapital gå till den här ekonomiska frizonen istället för till övriga Sverige. En investerare skulle då investera sina pengar där för att avkastningen är högre. Och det skulle nog i början vara högre, vilket är bra för då lockas många investerare dit. Det borde dock inte i längden leda till att övriga Sverige får mer kapital. Detta då en investerare kan flytta sitt kapital till andra länder så att alla företag konkurrerar om internationellt kapital. Företagen i frizonen skulle konkurrera med estländska, thailändska och chileanska företag om att kunna låna pengar.

Hur skulle det här då fungera mer exakt? Jo, svenska staten säger att några områden kan utvecklas som speciella ekonomiska zoner där skatterna kan vara mycket lägre, där det inte finns minimilöner och som har enklare regleringar för företag (som att småföretag helt kan slippa någon bokföring). Detta skulle kunna göras på ett helt nytt område eller så skulle det kunna ske i något relativt övergivet industrisamhälle, varpå de skulle kunna dra nytta av billiga lägenheter och fabrikslokaler, om de går att göras om. Administrativt skulle svenska staten kunna låta området styras likt de frizoner som planeras att byggas i Honduras.

EDIT: Det här skulle innebära att invandrarna inte går in i det svenska välfärdssystemet utan får skapa ett eget system. I debatten om invandring som pågår nu menar Paulina Nyding att svenska folket inte skulle acceptera att alltför många kommer till Sverige och lever på alltför låga löner eller går under utanför det allmänna säkerhetsnätet. Det första tror jag att en majoritet skulle kunna övertygas om är bra (att folk hellre lever här på 3 000 kr/månaden än i Bangladesh för motsvarande 450/kr månaden, som Fredrik Segerfeldt påpekar). Argumentet kan göras starkare ifall folk bara initialt har en väldigt låg lön och att den stiger ju mer färdigheter de kan skaffa sig, som Henrik Hall går in på. Det senare lär bli  mer besvärligt men borde gå om man kan visa att risken för utslagning lär vara lägre i Sverige än i det landet invandrarna kommer ifrån, ifall frizonerna själva kan skapa rimliga välfärdsnät eller ifall områdena verkligen kan blomstra så att dess tidiga stora brister försvinner med tiden. 

Det främsta argumentet för det här systemet jämfört med dagens är att det skulle uppstå en konkurrens mellan fristäderna om vilka som skapar bäst system för att kunna integrera invandrare i samhället. Det finns ju en hel del olika modeller för vad som fungerar bäst och genom att undersöka det empiriskt skulle vi kunna se vad det är som verkligen fungerar. En frizon skulle kunna pröva på att lära ut svenska till invandrare medan de jobbar, medan andra satsar på intensivkurser. Vilket är bäst? Det kanske skulle fungera olika väl för olika individer. Men oavsett vad behöver vi friheten att testa vilka institutioner som bäst löser uppgiften. Den här ansatsen till hur samhällen kan utvecklas - som Niclas Wennerdal beskrivit med utmärkt tydlighet - tror jag ger störst chans för att vi kan välkomna så många invandrare som möjligt till landet.

Ett annat argument för det här systemet är att alla områden i Sverige inte behöver ha fri invandring. Det skulle innebära en restriktion för invandrarna - att de bara får flytta till vissa områden i landet - vilket i sin tur lär innebära vissa kontroller för att hindra invandrarna från att flytta till "svenska områden" (i brist på en bättre term - inhemska eller homogena områden?). Ett grovmaskigt kontrollnät skulle nog kunna skapas genom att bara kräva att de som flyttar till en frizon svär på att de inte flyttar ifrån det området och att de får betala böter ifall de gör det. Lyckligtvis behöver vi inte fundera djupare på detaljerna i den frågan eftersom det här endast lär vara ett problem ifall det dyker upp väldigt många invandrare till de här frizonerna. Och det lär endast ske ifall de verkligen lyckas skapa en bra samhällsmiljö och då lär få vilja flytta därifrån, istället kommer kanske utvecklingen att ske mycket snabbare där!
Hela världen håller på att utvecklas nu. I framtiden kommer vårt välstånd troligtvis vara det tiodubbla av vad det är idag, och det kommer att vara hundra gånger så mycket som det är i världens fattiga delar idag. Under den tiden vore det bra att hjälpa folk komma bort från de riktigt stora problemen. Men för att lyckas med det behöver vi en fungerande integrationspolitik för alla invandrare som kommer hit. Om vi även gör det rätt kommer invandringen också att vara till nästan allas fördel i hela landet genom att fler är med och producerar.

lördag 4 januari 2014

re: "DN:s kolumnist Lena Andersson förvirrad om äganderätten"


I mitt förra inlägg gick jag in i debatten om svenska staten är en frivillig landägarförening eller inte. Det var en punkt som Lena Andersson ursprungligen argumenterade emot vilken i sin tur hade kritiserats av Tino Sanandaji. Mitt svar var främst ett svar mot de argument som Lena bemötte och jag hade även tänkt gå igenom några av de argument som Tino lagt fram, men mitt inlägg blev för långt. Så, i det här inlägget tänker jag gå igenom Tinos inlägg.

Innan jag går in i den här debatten måste jag säga att den är något problematisk då ordet "äga" kan innebära "äga enligt vad lagen säger" och "rättmätigt äga något". Dessa behöver inte vara samma sak; jag kan vara den rättmätiga ägaren till något men statens lag kan förklara att den äger den istället. På vissa ställen ser det ut som om Tino argumenterar för att folket äger området Sverige, men inte att de rättmätigt gör det. Men eftersom han talar så varmt för det utgår jag ifrån att han även där menar att det är rättmätigt.

Så, vad kommer då Tino med för argument. Jo, dels hävdar han att vi har frivilligt valt att låta staten ha makt över oss:
Att svenska medborgare har äganderätt över den svenska staten och beslutanderätt över migration är inte bara en löst grundad teori, det är vad Sveriges grundlag säger. Denna ordning är inget tvångsförtryck, utan hur väljare i Sverige (och andra länder) frivilligt valt att organisera sina demokratier. ...

Sveriges medborgare äger kollektivt tusentals miljarder i form av statliga tillgångar och skatteintäkter. Utöver detta innebär medborgarskap att vi har gett varandra rätt att utöva tvångsmakt genom demokratiska beslut. ...

Den överväldigande majoriteten av befolkningen har frivilligt valt att tilldela varandra rättigheter över kollektiva beslut.
Det här argumentet kritiserade jag i mitt förra inlägg, men jag kan upprepa huvudpoängen här. Det centrala i ett frivilligt val är att man har möjlighet att tacka nej till ett visst alternativ utan att bli utsatt för tvång, alltså att man gör det av egen fri vilja. Jag väljer frivilligt att skriva det här inlägget då det är något som jag kan låta bli utan att någon bestraffar mig med fängelse, tortyr, misshandel, stöld, eller att någon hotar att göra det mot mig eller någon annan. I vissa avseenden kan det vara oklart om en handling är frivillig eller inte, men i fallet med staten är det ganska klart att den aldrig ger en individ möjlighet att tacka nej till att bli styrd av den. Det spelar ingen roll om det så var under medeltiden eller nu under det demokratiska styer; om ledaren säger att du, exempelvis, skall lämna ifrån dig din egendom då har du inget val i saken.

Men, demokrati då? Väljer man inte och går med på att bli styrd av en grupp? Nej, för man har inte möjligheten att välja att inte bli styrd av någon alls. Det går inte att säga att man går ut ur staten och inte är med om dess beslut. Att kunna vara med och eventuellt kunna påverka en demokrati är inte detsamma som att ha ett fritt val, för det är inte en själv som har möjlighet att välja bort alternativet utan det är något som majoriteten har. Och ingen i majoriteten har kunnat välja bort att inte styra eller bli styrd, så det finns inte en person som frivilligt valt att styra över andra heller.
Utöver detta innebär medborgarskap att vi har gett varandra rätt att utöva tvångsmakt genom demokratiska beslut. Invandring är därför inte enbart en kontraktsrättslig transaktion mellan invandrare och deras arbetsgivare eller hyresvärdar. Invandring innebär omfördelning av tillgångar och politiskt makt från existerande till nya ägare. Därför har alla existerande ägare rätt att besluta om invandring, på samma sätt som alla delägare i ett företag har rätt att besluta om de vill ta in nya delägare eller inte. Detta inkluderar givetvis invandrare som själva blivit medborgare.

Lena Andersson motargument är: “Kollektiv har nämligen just den egenheten att de inte är individer. I samma stund som kollektivet har befogenheter minskar individens och underkastelse fordras. När kollektiv talar med en mun finns det munnar som tiger. När kollektiv beslutar för medlemmarna måste de enskildas avgöranden definitionsmässigt stå tillbaka.”
Här har Tino såklart rätt i att demokrati kan tvinga folk på beslut och att ju fler som röstar i den desto mindre makt har en själv att påverka. Alltså, om vi har en befolkning där fem miljoner har rätt att rösta har varje svensk en 1/5000000 del i röstandet. Ifall det sker en invandring till området så att 10% fler får rösträtt kommer var och en bara ha en chans på 1/550000 tyngd i röstningen. Var och ens röstmakt sjunker med runt 0,0000001%.

Men han utgår ifrån att Lena argumenterade emot det här påståendet. Men det gjorde hon inte! Här är hennes citat i rätt kontext:
[Lena Andersson:] Invandringsmotståndaren liksom den som förordar en ”generös” men begränsad kvot utgår som det verkar från en idé om territoriet som en egendom och nationen som en individ med ett gemensamt förnuft (i så fall en legitimt självägande enhet). I förstone låter det snarlikt idén om individrätt och privat ägande, där man rättmätigt får kasta ut folk från sina ägor om man så önskar. Likheten är dock falsk och därför blir slutsatserna motsatta.

Kollektiv har nämligen just den egenheten att de inte är individer.
Det hon argumenterade emot i det stycket var alltså tanken att staten var som en individ som hade äganderätt över landet, inte Tinos argument om maktförskjutning.
[Tino Sanandaji igen:] Det finns dock stora fördelar med att föra över vissa beslut från individ till ett kollektiv. Det mest klassiska exemplet är rätten att ta ut skatt för landets försvar och rättsväsende. Trots denna förlust av individuell makt har i princip alla nationer i världen valt att organisera sig på det sättet. 
Det är sant att många antar att skatt är priset för civilisationen, men Tino gör sina läsare en otjänst när han bara utgår ifrån att staten är den bästa organisationsformen för att lösa dessa problem. Att alla stater gjort något pekar inte på att det är bra; alla stater har även diverse hinder för frihandel (även Hong Kong har vissa hinder). Jag kan tänka mig att Tino utgår ifrån att rättsväsendet är en "offentlig vara", något som ekonomer vanligtvis tänkt sig att endast staten kan hantera effektivt. Detta är dock något som bestridits av flera ekonomer och historiker som undersökt såväl historiska som nutida exempel på produktion av domstols- och säkerhetstjänster. Alex Tabarrok har skrivit en riktigt bra sammanfattande artikel om hur ekonomer överdrivet hindret med "offentliga varor" i boken The Voluntary City, som i sin tur visar flera exempel på hur folk organiserat sig frivilligt för att producera säkerhet och rättvisa. En annan bra bok som går in djupare på säkerhets och rättvisefrågan är Bruce Bensons To Serve and Protect - som jag gått igenom här. Det verkar som att privat säkerhet och lag är mycket bättre än det statliga alternativet; de privata alternativen är i regel billigare, mer kundvänliga och kan anpassa sig bättre till olika situationer. För en introduktion till ämnet se inläggen Privatisera polisen, Privatisera fängelsena och Privatisera domstolarna.

När det gäller privata försvar finns det väldigt lite i form av historiska exempel som visar hur det skulle kunna fungera; det finns inga fullständiga privata samhällen idag. Men det finns ändå en del historiska exempel och en del teori som kan ge en skiss på hur det skulle kunna fungera, så även där är det inte helt givet att staten är att föredra framför en frivillig sammanslutning.
Vad Lena Andersson inte tycks förstå är att demokratiska stater präglade av kollektivt beslutsfattande är en reflektion av allmänhetens preferenser, inte ont, illigitmt tvång utövad från någon kung. Att vissa beslut fattas gemensamt är hur den övervägande majoriteten vill  organisera samhället. SEBs välfärdsbarometer frågade år 2012 svenskar hur de vill finansiera välfärden. Endast 3 procent svarade ”helt privat”. Man ska inte förneka att demokrati har en baksida då det alltid finns en minoritet som tvingas in i system och agera mot sin vilja. Men det vore lika mycket tvång om dessa 3 procent nyliberaler skulle tvinga sina preferenser på alla andra genom att förvägra den överväldigande majoritet som vill ha en gemensam välfärdssektor detta.
Den ovanstående kommentaren är synnerligen problematisk, inte bara då kollektiva preferenserärproblematiska, men också för att Lena aldrig skriver att vi idag lever i en monarki, duh. Det hon skriver är att vi inte lever i en frivillig landägarförening (eller en liknande förening) och att "svenskarna" inte har rätt att stänga ute människor från landet.

Annars, skulle det vara tvång för en minoritet att säga till resten av samhället att de inte längre vill vara en del av staten Sverige och att alla andra får organisera sig hur bäst de nu vill? Den nyliberala lösningen är att skapa en nattväktarstat (inget jag själv förespråkar som slutgiltigt mål, men det är bättre än dagens system) och i den får folk ingå vilka föreningar som helst. Om några ville skulle de kunna få skapa en sorts stat där var och behöver betala 60% av sin lön till en allmän fond som bl.a. upprätthåller ett gigantiskt skyddsnät för befolkningen. Alltså, statlig-välfärdssförespråkarna får leva som de vill och de som förespråkar en privat välfärdslösning får också göra det.
Individer har organiserat sig i stater för att det finns enorma fördelar att vinna genom samarbete med andra.
Det skulle kunna vara så att det finns fördelar i att samarbeta med varandra i en stat och att det samarbetet är det bästa möjliga - vilket jag argumenterade emot ovan. Det är dock ett helt annat påstående att säga att individer i historien organiserade sig till stater för att bättre kunna samarbeta med andra. Dagens antropologer verkar vara oeniga om hur det kom sig att staterna från första början uppstod, men det verkar klart att de inte kom till för att folket såg det som ett bra sätt för alla att kunna samarbeta med varandra. Om det fanns något samarbete involverat så var det ett samarbete mellan rövare och plundrare som gick samman för att slå ned en annan grupp.

En av de mest inflytelserika teorierna för att förklara hur stater uppstod är Robert Carneiros circumscription theory. Denna går ut på att stater skapades i vissa rika områden där en grupp slog ned alla andra, gjorde sig till härskare och började beskatta alla som vill utnyttja de rika resurserna i området (som vid Nilen eller där det är lätt att få tag på fisk eller annat vilt). Staten kom till för att folk fann det bättre att finna sig i att betala tribut än att resa vidare till ett fattigare ställe. Den här teorin skall dock inte passa in på alla områden i världen, så många antropologer försöker hitta specifika teorier till olika ställen där stater uppstått. Enligt Kathryn W. Kemp tenderar dock alla att se att krigsföring är en grundläggande faktor i skapandet av stater. Som både hon och Carneiro menar finns det alldeles för många problem med de som försökt förklara statens uppkomst med en frivillig mekanism.
Invandring kan inte separeras från politiskt makt över gemensamma beslut. I liberala demokratier måste invandrare förr eller senare bli medborgare och få samma rättigheter som alla andra. Det viktigaste tillgång som nya medborgare tilldelas av landets existerande medborgare är inte transfereringar, utan politiskt makt. Omfördelning av politisk makt går inte att särkoppla från invandring.

Det är därför libertarianers vanliga ståndpunkt “jag är för fri invandring men för att avskaffa välfärdsstaten” är så ogenomtänkt.
Tino missar här att vi libertarianer inte anser att det är möjligt att ha fri invandring och att inte göra alla invandrare till medborgare med rösträtt. Vissa skulle se det som att de blir en andra klassens medborgare och att det därför är otänkbart. Grejen är den att det här är inte vårt första val, det är ingens högsta önskan, utan en kompromiss. Det är också en kompromiss som en invandrare mycket väl skulle kunna föredra, för nog vore det väl bättre att kunna flytta in i ett land och inte få alla rättigheter som alla andra, än att inte kunna flytta in i landet över huvud taget?

Sedan finns det en annan möjlig lösning från det libertarianska hållet: skapa fristäder i Sverige dit invandrare kan flytta! Där skulle de kunna leva under helt jämlika lagar med alla andra, och i dessa områden skulle man kunna experimentera med att skapa en bättre politik som gör det lättare för dem att komma in i det svenska samhället. Det är en lösning jag själv skulle ha velat ha, både om jag vore en invandrare från Somalia och i min nuvarande situation.
Det är inget konstigt med att man inte har oinskränkt rätt att avsäga sig sitt medborgarskap, precis som den privata äganderätten över arbete inte ger dig rätt att sälja dig själv till slaveri. Begränsningar har i båda fallen lagts in av hänsyn till personen själv. Dessutom finns det utanför libertarianska sekter ingen större efterfrågan på att avsäga sig sitt svenska medborgarskap utan att flytta till ett annat land eller sälja sig själv till slaveri. Hade en majoritet velat detta då hade vi i demokratisk ordning ändrat lagen och tillåtit det. Att du inte kan sälja dig själv som slav innebär inte att du inte äger ditt eget arbete. Lena Anderssons påstående att svenska medborgare inte har äganderätt över Sverige för att de inte kan avsäga sig sitt medborgarskap är på samma sätt ologiskt.
Alltså, Tino hävdar att eftersom det är rätt att man inte kan sälja sig själv som slav så är det rätt att man kan gå med i en förening som det är omöjligt att gå ur. Får man inte vara slav får man gå med i en förening som man inte kan gå ur. Det här påståendet ser på förhand problematiskt ut och det är även det. För, vad är problemet med att sälja sig själv som slav? Jo, efter ett tag vill man ha tillbaka sin frihet; man vill återigen bli en fri individ. Men om man går med i en förening som kan sätta upp regler för en själv och som man inte kan gå ur, då är det just den möjligheten som man förvägras, att bli en fri individ igen. Under vissa omständigheter skulle det kanske vara bra med att inte kunna avsäga sig visst ansvar - som för föräldrar - men i de fallen varar det inte för evigt (och det finns ju möjlighet att adoptera ett barn ifall man inte visar sig vara en alltför lyckad förälder). Men i sitt argument försvarar Tino ett kontrakt som håller för evigt, med hänvisning till att andra kontrakt inte skall kunna göra det, och det är ett värdemässigt inkonsistent argument.
Att likställa motstånd mot fri invandring med ”att hindra homosexuella från att ingå kroppsliga förbindelser” är vulgärt och obegåvat. Individer har en mänsklig rättighet över sin egen sexualitet. Vem de har sex med inskränker inte andras rättigheter. Att ge bort medborgarskap påverkar däremot andra svenska medborgares lagstadgade rättigheter. Lena Andersson har misslyckas med att övertyga allmänheten om sina tokiga teorier om fri invandring. I frustration smutskastar hon alla som inte stödjer fri invandring med den här osmakliga liknelsen.
Tinos argument här bygger på att i dagens samhälle så innebär invandring en maktförskjutning från en grupp till en annan. Men för homosexuella så kränks ingens rättigheter av deras handling. Det är sant att i dagens läge så gäller de omständigheterna. Men gör det liknelsen vulgär eller obegåvad? En jämförelse kan göras utan att de behöver vara exakta i alla avseenden och i det här fallet är de lika i avseendet att en individs rättigheter blir kränkta, den homosexuelles och invandrarens. Bara för att invandrarens val leder till andra konsekvenser - som skapas genom statens agerande och inte av invandraren - betyder inte det att invandrarens rättigheter inte längre kränks. (Tänk om jag hade fått en extra röst i valet för varje nytt blogginlägg jag skrev, då hade det lett till att alla väljares röststyrka minskas, men det hade inte gjort att jag kränker några rättigheter genom mitt bloggande, utan det som orsakar problemen är statens regler.) Dessutom finns det en stor poäng i att jämföra hur mycket lidande som orsakas genom de båda politikerna: invandrare förvägras en bättre levnadsstandard i ett rikt samhälle och homosexuella förvägras ett bättre liv där de får välja vem de kan älska utan att bli bestraffad.
Jaså? Det är bara i kungafamiljen och “i klaner med hedersideologi” där en familjemedlem inte har rätt att självrådigt ta in en främling i ett gemensamt hem mot den övriga familjens vilja?

Briljant Lena…
Lena liknade Sverige vid en klan med hedersideologi för att svenskar inte får bjuda in invandrare till landet utan att ha statens (klanöverhuvudet) godkännande och Tino kan inte låta bli att kommentera det som om hans eget perspektiv - att Sverige är som ett stort familjeföretag - och utifråns hans egen förståelse av hur Sverige är komma med en spydig kommentar för att hon inte delar hans syn.
Den svenska staten är inte ett uttryck för tvång och förtryck som libertarianer hävdar. Nationalstaten Sverige är ett uttryck för organisationsfrihet. De generationer som skapade Sverige samt medborgare i varje efterföljande generation har valt att organisera sig på det här sättet. Inklusive exkludering av andra staters medborgare. Enligt liberalismen har organisationer rätt att inkludera och exkludera medlemskap. Liberalism handlar inte om irrationell tvångsindividualism som förnekar individer rätten att organisera sig i grupp om de så önskar. Detta kan vara i form av företag, familjer, föreningar eller nationer. Att välja vilka vi vill organisera oss med är enligt klassisk liberalism i själva verket en fundamental mänsklig rättighet.

... I den politiska korrekthetens namn förnekar DNs skribent därmed svenska medborgares äganderätt och organisationsfrihet.
Den här punkten har jag redan gått igenom, men det är värt att notera att organisationsfrihet innebär att en medlem kan välja att slippa tillhöra en organisation. Den friheten fins inte i Sverige när det gäller den svenska staten, man tvingas att tillhöra den och det går inte att gå ur den. Vi har alltså inte full organisationsfrihet i landet idag. Det finns inte något gemensamt ägande som bygger på äganderättens principer; på individuellt självbestämmande och kontraktsfrihet. Tino har rätt i att invandringen minskar varje svensks inflytande i staten, allt annat lika, men resten av hans inlägg var fylld med dåliga och barnsliga ("obegåvad", "vulgär", "brilliant Lena", "sekt") argument.

fredag 3 januari 2014

Har vi frivilligt gått med på att inskränka invandringen?


Det pågår en debatt på nätet om svenska staten är, på något sätt, en frivillig förening av landägare som gått samman och gemensamt kan besluta över politiken i landet på ett rättmätigt sätt. Här går jag igenom två debattörers åsikter i frågan (Lena Anderssons och Tino Sanandajis) och sedan argumenterar jag för att den förras frihetliga perspektiv överlag är korrekt och att den senare har fel.

I helgen skrev Lena Andersson en kolumn för DN där hon kritiserade tanken att svenska staten har rätt att begränsa invandringen för att medborgarna i landet skulle äga det geografiska området Sverige. Tanken bakom det resonemanget är att vi frihetsvänner som erkänner individens rätt att äga markområden och har rätt att hindra folk från att bosätta sig där borde inse att det är okej för staten att också besluta om vilka som får bo eller inte på sin mark. Utgångspunkten är alltså att medborgarna äger marken och därför får staten bestämma vilka regler som gäller på folkets mark; staten agerar då som en sorts sammanslutning åt individerna och för ut deras vilja. Lena antar att den här medborgarägarsynen bygger på att staten ses som en individ "med ett gemensamt förnuft (i så fall en legitimt självägande enhet)" och hävdar att den idén står i konflikt med individuellt självägande och individuellt ägande till land. Tanken är där att om det finns en stat som säger åt folk vad de kan göra så förtar det individens rätt att själv bestämma över sin egen kropp eller landområde. Dessutom menar hon att själva idén med att vi alla gemensamt äger landet är falsk då det inte finns några kontrakt som reglerar hur man kan sälja sin andel i det här ägandet eller bara gå ur det. Alltså, om det fanns ett sådant här ägande borde vi förvänta oss att det finns ett visst antal institutioner i samhället som reglerar det här ägandet, men de institutionerna finns inte.

Lenas artikel blev dagen efter kritiserad av Tino Sanandaji. Tina hävdar att svenska folket äger svenska staten genom sitt medborgarskap och att detta får viss legitimitet utifrån av att det dels är nedskrivet i svenska statens grundlag. Han menar även att staten har rätt att reglera invandringen eftersom väljarna i Sverige frivilligt gått med på den politiska ordning som finns; folk har frivilligt skapat demokratier och även stater. Den svenska staten är enligt honom ett uttryck av organisationsfrihet; folk har valt att ansluta sig till staten. Att folk frivilligt gått med på den verkar även vara något som ger grundlagen viss legitimitet. Vidare poängterar han att demokratin innebär att man kan använda våld och tvång mot sina medmänniskor och att de som är med i föreningen borde ha rätt att inskränka vilka som får vara med och rösta - och han menar att det är omöjligt att få in invandrare utan att göra dem till medborgare i en liberal demokrati. Alltså, eftersom svenska staten är en frivillig förening kan väljarna/ägarna välja att inte ta in fler deltagare i den (vilket måste ske om demokratin skall fortsätta låta alla myndiga i samhället ha rösträtt).

Båda författare tar upp fler argument som jag inte kommer gå igenom i det här inlägget, särskilt Tino. I det här inlägget kommer jag fokusera på frågan om vi äger det geografiska området Sverige och ifall staten är något som folk gått med på frivilligt, vilket är Tinos främsta motargument samt något som är intressant i sig att fundera på. Först kommer jag att skissa på hur en frivilligt ingången landägarförening skulle kunna se ut och sedan ifall den svenska staten uppfyller de kraven.

Hur ser en frivillig landägarförening ut?
Är det möjligt för några individer att frivilligt skapa en organisation som äger ett visst område och bestämmer över vilka som får komma in i det? Det verkar som att en sådan organisation kan skapas på två sätt: antingen genom att folk ingår ett kontrakt med andra i en förening där de tar med sig sin ägda mark och låter föreningen besluta om hur den skall skötas eller genom att folk säljer eller ger bort den mark de har till en förening (som då sedan äger marken). I den förra konstruktionen har ägaren fortfarande viss möjlighet att gå ur föreningen men i den andra har ägaren gett upp marken fullständigt. Jag kommer gå igenom hur den första organisationen skulle se ut och sedan den andra.

Det första är möjligt; en person kan bli ägare till tidigare oägd mark (genom att använda det enligt en liberal tradition), någon annan kan börja äga en annan bit mark och de båda kan skriva ett avtal där de båda skriver ett avtal om hur de gemensamt skall besluta hur båda landområden skall hanteras. Det här avtalet kommer då innehålla vissa klausuler om vilken beslutsordningen då båda skall använda sig av för att komma fram till vad som kan göras med områdena, vilka områden det handlar om och under vilka omständigheter som avtalet kan avbrytas. Tino hävdar helt rätt att den här ägar-föreningen kan innebära att båda begränsar vad de kan få göra på sitt tidigare enskilt ägda land, som att om de bygger ett bostadsområde och att de förbinder sig att inte bygga skrymmande byggnader eller fula fabriker eller att inte låta vissa människor bo där. Det är precis vad en person kunde gjort på sitt eget område och det är inget fel i att två personer då gör det.*

Skulle deltagarna i den här föreningen kunna skriva ett avtal där de avsäger sig rätten att gå ur landägarföreningen, så att de inte kan få tillbaka landområdet i sin egen ägo? Inom vissa gränser borde det helt klart vara tillåtet, men utifrån ett kontraktsperspektiv borde individer alltid kunna gå ur kontrakt som går emot de syften som kontrakten var till för. Och sådana här kontrakt som verkar ha potentialen att involvera jättemånga människor borde kunna leda till negativa konsekvenser som en individ inte kan förutse av att folk följer vissa beslutsregler; reglerna kommer kunna utnyttjas på något sätt så att de involverade förlorar någon kontroll över föreningen och att föreningen går i motsatt riktning än vad de vill ha. Så, i de fall där föreningen blir destruktiv för de syften för vilken den skapades, har man rätt att gå ur den. Ett exempel: om fem landägare går med på att använda sina landområden för att bygga ett nöjesfält, säg, men att en ägare utnyttjar reglerna för föreningen till att ge sig själv kontroll över den och sedan lägga ned nöjesfältet för att ruinera en annan i föreningen så har denne rätt att gå ur föreningen även om det inte står så i kontraktet. Ett annat tillfälle vore ifall den ena parten lurat till sig kontrollen för att agera disutilitaristiskt (maximera lidandet i världen); ingen borde behöva hjälpa en sådan person oavsett löften som getts. Att åberopa en sådan här klausul skulle kanske bara göras i undantagsfall i de flesta kontrakt, men det finns en möjlighet att de skulle vara särskilt intressanta för de föreningar som kan påverka hela samhällen, vilket landägarföreningar som tillåter/inte tillåter invandring gör. Detta för att det rör en samhällsfråga och där individerna som ingår kontraktet gör det för att uppnå ett visst mål och det kan ju lätt vara hänt att man tror att medlet man använder sig av leder till fel resultat eller att målet i sig är omoraliskt. Säg att jag ingår ett kontrakt om min mark tillsammans med andra för att stänga ute invandrare och att jag senare blir övertygad om att målet går emot silverregeln. Om det då finns en grund för det borde jag ju ha rätt att ta tillbaka landområdet för att använda det på något annat sätt.

Det var det om den första typen av förening. Den andra sorten är snarlik. I det fallet skapar några en förening, med givna regler och hur man kan gå ur den och så vidare. Sedan ger alla landägare bort sitt landområde till den här föreningen, som då styr området enligt de regler som fanns när folk skapade den (vilket inkluderar regler för hur man skall ändra på reglerna). Ett aktiebolag skulle vara något som liknar den här föreningen.

Så, en frivillig landägarförening kan skapas på två sätt. Antingen sker det mellan individer som (1) var för sig äger en bit mark, (2) skriver ett kontrakt där de avsäger sig rätten till att själv bestämma över sitt landområde och (3) istället låter det ske genom gemensamma beslut enligt en viss beslutsordning. Samtidigt måste den här föreningen (4) ha (implicita/explicita) klausuler för hur man kan gå ur föreningen. Eller så sker det genom att de inte bara skriver av sig rätten att bestämma över området utan också avsäger sig ägandet av det. Oavsett vad, ifall ett av kraven inte gäller är föreningen inte i linje med frihetliga normer. I första fallet skulle det inte ens finnas något landområde som kontraktet kan gälla för. I andra fallet har föreningen inte fått någon ensamrätt till området. I det tredje fallet så finns det inga tydliga regler för hur konflikter skall lösas och då finns det ingen av landägarna som kan säga att de hade bestämt att i just det här fallet skulle de originella landägarna ha en veto-rätt, vilket i praktiken innebär att de ursprungliga landägarna altid har veto-rätt. Och utan den fjärde punkten finns det inget sätt att hindra individer från att sluta stötta en förening som blivit destruktiv, ett nödvändigt krav som alla rationella individer har på ett kontrakt (jämför med tankegångarna i den amerikanska självständighetsförklaringen).

Jag tror annars att de här kraven var vad Lena letade efter när hon skrev vilka krav som behövs för att en sådan här förening skulle kunna vara frivillig:
(A) Först måste det i så fall vara möjligt att gå ur detta kollektiv utan att tvingas in i ett annat likadant. (B) Utöver det måste kontrakt över delägandet upprättas och delägarna kunna sälja sin andel. ... (C) Därtill måste, om ägandet vore det som avgjorde migrationsfrågan, ägarna av privat mark på svenskt territorium kunna ingå vilka avtal och förbindelser de vill med utlänningar utan att det lagstiftande röstkollektivet, som ju inte äger den marken, avgör dessa mellanhavanden.
Är de krav hon sätter på en frivillig landägarförening rimliga? Ja, om det är den första sortens förening som togs upp ovan; vilket dock inte är den enda frihetliga landägarförening. (A) är rimlig ifall det är, som jag skrev ovan, så att man funnit en annan åsikt om lämpligheten med målet eller medlet som föreningen pushar för - eller ifall föreningen pushar för ett annat mål eller olämpliga medel än de man utgick från i början. (B) följer ifrån (A); kan man gå ut ur föreningen kan man också sälja sin del av det. (C) gäller nog genom att (A) åberopas; en individ kan inte göra det genom att vara kvar i föreningen utan måste gå ur den. Tino hävdar att alla dessa inte stämmer och han verkar ge exempel på dagens äganderätt som går emot detta, hur går det ihop?

Tinos första argument, att det finns stiftelser som innehar ägodelar som styrelsen av stiftelsen inte kan sälja, utgår ifrån att det är stiftesens styre som är den rättmätige ägaren av stiftelsens ägodelar. Därför är det rimligt att det går att säga att ägodelar ibland inte går att sälja. Men den rättmätige ägaren av stiftelsen verkar istället vara den som grundade den, den som beslutade vad dess uppdrag skulle vara. Att andra kan använda dennes egendom (men inte sälja den) är för att den bara tillhandahåller den. Alltså, det Tino pekar på skulle kunna vara ett exempel på hur finurliga kontrakt är (så att de tillhandahåller en död persons vilja) och inte hur äganderätt leder till att man inte kan sälja den. Annars kritiserar Tino Lenas argument utifrån synen att det är den andra sortens landägarförening som äger landet. Den skulle kunna vara legitim - och där blir Lenas invändningar inte rätt anpassade, eftersom det inte längre finns några enskilda ägare av marken, utan allt ägs av föreningen.

För att gå tillbaka till mitt perspektiv. Den här föreningen, oavsett vilken av de två metoderna som användes för att skapa den, skulle ha rätt att bestämma vilka som får vistas på dess område**, så att den skulle kunna exkludera invandrare från det - ifall det är medlemmarnas vilja (enligt den beslutsprocess de frivilligt gått med på). Finns det något annat sätt som den skulle ha kunnat skapats på? Det verkar som att partiellt eller fullständigt överlåtande av ens egendom är de enda två sätten som det kan göras på och jag tror det är just vad jag beskrivit. Om så, kommer nu frågan: är svenska staten en sådan här frivillig förening - antingen en aktiv klubb eller en förvaltare av egendomar som folk gett upp? Om det inte finns bevis för att svenska staten har fått den kontroll den har idag på ett rättmätigt sätt har den fått det på ett annat sätt.

Är svenska staten en frivillig landägarförening?
Oavsett om svenska staten skulle vara en aktiv klubb eller en markförvaltare måste det finnas bevis för att folk frivilligt gått samman och gett över mark till den (på ett av de två sätten som beskrivs ovan). Och för att deras situation skall ha varit frivillig skall det inte ha funnits någon som helst hot inblandat; folk skall inte ha blivit rädda för att bli inlåsta om de gav upp marken eller sade att den tillhörde staten.

Finns det några sådana bevis? Inte såvitt jag vet. Och jag skulle gissa att varken Tino eller någon annan vill hävda att det finns det. Jag har aldrig stött på någon som hävdat att någon landägare vid något tillfälle gett bort sitt landområde till staten, på ett frivilligt sätt. Det finns de som hävdar att landägare har gjort det implicit när de röstat. För, lyder tankegången, om man röstar då går man ju med på att de som får makten får lov att föra en politik ungefär i den linje som de gick på val med.

Det tänket skjuter bara tillbaka frågan till om staten är en frivillig förening, liksom om det var en frivillig landägarförening. I båda fallen krävs det dock att folk går med i den utan något hot bakom. En individ som står inför en valurna har inget frivilligt val om att lyda statens order eller inte. Säg att du står och röstar år 1914 - du är en stor landägare så du har rätt att göra det - och frågan för dagen är om staten skall få rätt till allas landområden (så att de kan införa en begränsning på invandring, för tillfället fanns det inget passtvång). En stor majoritet av alla svenskar är för idén, säger vi, men du är av någon anledning emot den. Nåja, du går och röstar, och du röstar för ditt eget parti (som är det enda partiet emot förstatligandet av all mark). Oturligt nog får du bara en röst i valet och din sak går förlorad. Men, gick du frivilligt med på det? Inte på något sätt.

Men, kanske du säger, tänk på alla de som röstat för de partier som stått för den här åsikten, gick inte de frivilligt med på att lämna över makten till staten? Det låter på förhand som en rimlig tanke, men även där har de som röstar inte ett verkligt val i frågan. För var och en som röstar kan inte bara säga "Nej tack, jag vill inte vara med i den här föreningen eller låta dess besluta påverka mig eller min egendom". Men val fungerar inte på det sättet - oavsett hur du röstar kommer röstresultatet ändå att bli detsamma och en viss politik kommer att föras igenom, oavsett hur mycket du säger emot det. Det som behövs för att göra valet legitimt är minst att var och en kan säga nej till medlemskap i den svenska staten eller till att omfattas av dess beslut. Den möjligheten har aldrig funnits i de nästan fem hundra år som självaste idén, att staten äger marken i Sverige, funnits.***

Alltså, det finns inga bevis för att svenska staten startats frivilligt av landägare som vill få igenom en gemensam politik. Inte heller att folk som varit med och röstat om statens politik haft en möjlighet att slippa styras av den. Än mindre några välformulerade kontrakt som går in på hur folk binder sig till att följa några av statens regler.

Detta innebär inte att invandring inte kan ha några negativa konsekvenser. Det innebär att ett argument för att inskränka invandringen (eller för den delen, att göra vad som helst som staten säger är rätt) inte gäller. Hur skulle vi då kunna gå tillväga med att införa en verkligt frivillig invandring? Det går jag igenom här.

Kolla även in George Ought to Help, You Can Always Leave och Huemer on the psychology of authority.

Noter
* Man kan ju tänka sig att det kan bli problem av att väldigt många gör något sådant här och utesluter en grupp människor från att bo på ett visst område. Det är ett problem som nog Lockes proviso löser, men för att inte komplicera bilden ytterligare kan man utgå ifrån att området inte blir större; att en person gav bort en del sitt område till en annan och att denne nu tar det området och skapar en förening med den förstes land.

** Det finns ingen riktig enighet om gränserna för landägande inom den frihetliga traditionen. Enligt vissa har en landägare rätt till fullständig kontroll över sitt område, men enligt andra har landägaren inte alls rätt till att utesluta andra från området ifall personen som är på landet inte stör landägarens användning av marken. En person som bara promenerar genom skogen stör inte skogsägarens rätt att driva skogsbruk och därför får denne göra detta, enligt den senare teorin (som kallas för Flashback-teorin av landägande). Ett sådant landägande skulle bara kunna sätta upp gränser för invandring inom bara bebyggda områden, vilket sätter hinder för generella förbud av invandring till Sverige (då den överväldigande marken är obebyggd). Jag vet inte vilken syn Lena och Tino utgår ifrån - en där landägande är exklusivt direkt eller ett där landägande är exklusivt genom att någon har "homesteadat" ett användningsområde som utesluter all annan användning, men inte om man homesteadat ett användningsområde som inte utesluter att andra använder det - men mitt resonemang utgår ifrån den traditionella synen (där allt landägande innebär att man har rätt att utesluta andra ifrån området). Den här noten skulle alltså kunna bortses ifrån, det är bara för att jag noterar att det finns olika syner på landägande och att jag inte delar den som debatten verkar föras ifrån men att jag ändå utnyttjar den för att visa att den traditionella teorin inte skänker staten legitimitet som landägare.

*** Såvitt jag vet så härstammar själva idén att svenska staten äger all mark ifrån kung Gustav Eriksson Vasa. Denne skall ha tänkt ut det 1542 då han hävdade att all oägd mark tillhörde kronan. Senare hittade han även på att den mark som bönderna använde egentligen inte var deras, de bara skötte den åt kronan, som var den egentliga ägaren. Det här tänket skall ha haft sitt ursprung bland de tyska härskarna. Uppenbarligen var det en ideologi som härskarna gillade att föra fram eftersom det gav staten ett sken av legitimitet, vilket nog också är varför doktrinen fick en renässans bland socialdemokratiska författare under slutet av 1800-talet.

måndag 30 december 2013

Var tar din ideala debatt plats?

"Det är verkligen inte rätt att behandla folk så. Men om jag säger något nu kommer mina kollegor att börja ställa frågor, som de förväntar sig att jag skall svara på. Men jag har inga svar som de kan övertygas av, så jag säger inget." (Ogilla utfrågningar eller förklara långa inferenskedjor.)

"Jag blir förbannad på alla som går runt och tycker sådär allmänt högt. Att försöka debattera med dem är lönlöst, de kör bara på slagord hela tiden. Även ifall de kanske förstår något argument, struntar de bara i det efteråt." (Ogilla icke-respons.)

"Varför kan inte folk bara hålla sams? Varje gång de pratar politik slutar det med att de skriker åt varandra. Jag tänker inte starta en sådan 'diskussion'." (Ogilla risken för gräl.)

"Han debatterar så jäkla fult. Varje gång jag får in en poäng vägrar han erkänna det, men när det visar sig att jag haft fel någon gång slutar han aldrig att påpeka det." (Ogilla dålig debattstil.)

"Hon debatterar så jäkla illa. Varje gång jag skriver något skenar hon bara iväg på sina egna förutfattade meningar om vad jag säger istället för att försöka förstå vad jag säger." (Ogilla dålig debattstil.)

"Det är inte kul att diskutera med dem; jag vinner aldrig. Det känns som om jag bara måste behöva hålla dem hela tiden mot min vilja." (Ogilla att behöva försvara dåligt grundade åsikter.)

"Om jag säger att det här stämmer så binder jag mig till att hålla med om en position som går emot vissa av mina intressen och som alla mina vänner är emot. Jag tror jag väntar med att försöka ta reda på sanningen här." (Ogilla otrevliga konsekvenser.)

"Om jag säger det ena kommer folk tycka att jag är elak men om jag säger det andra tror folk att jag är naiv. Det går inte att börja debattera utan att jag framstår negativt." (Ogilla inskränkta debattnormer och att andra får en negativ syn på en.)
Det här är några problem som jag själv ibland stött på och som jag vet att andra stött på och som kan leda till att politiska diskussioner blir jobbiga. Folk följer helt enkelt inte reglerna för god debatt; vi säger negativa saker ibland, har vissa förväntningar på andra som kan vara jobbiga för dem, undviker att försöka förstå vad någon annan säger, är dåliga vinnare, har svårt att ändra på oss och vill helst inte behöva erkänna att man haft fel. Och många har svårt att hitta en väg ut ur det här problemet.

Men det finns en utväg. Och det är att följa de regler som finns för en god debatt: var trevlig; utgå ifrån att du kan ha fel och att du kan behöva ändra dina åsikter; tolka din meddebattörs argument välvilligt; sök efter sanningen, inte efter att vinna debatten; försök göra din meddebattörs argument starkare om möjligt, målet är ju sanningen; fråga om grunden för eller den egentliga meningen av tveksamma påståenden innan du argumenterar emot dem; var noga med att definiera ord; och hetsa inte någon till att acceptera en poäng.

Dessa regler försöker sätta strukturer på den politiska debatten så att båda personer får så bra incitament som möjligt till att bli perfekta kommunikatörer, till att bara ge varandra relevant information (så att man slipper upphakningar och annat otrevligt under debattens gång), och att man verkligen berättar all relevant information. Det är till för att göra en glad att byta idéer och orädd att berätta vad man verkligen tror.

Det här är ett ideal och som sådant är många säkert beredda att avfärda det. Själv blev jag politiskt intresserad i en sådan miljö. Det som gjorde de trevliga för min del var att jag diskuterade med andra i en öppen och fri miljö (diskussionerna kunde handla om vad som helst), det var intressanta ämnen och vi tävlade om att ha rätt och accepterade andras argument om de verkade rimliga. Tänk om alla politiska diskussioner kunde vara sådana, att man pratar lika lättsamt om politik som man gör om datorspel eller filmer? Skulle inte det vara en debattmiljö värd att sträva efter?

(En del av mig tvekar lite för, sade en tanke, då skulle ju folk behöva byta åsikt mer ofta. Vilket är jättebra, med tanke på att framgång i kunskap ser likadan ut som andra framgångar! Vår förmåga att kunna ändra inställning är, tvärt om vad som är standard inom politiken, en grundläggande del i att vara rationell.)

Jag kan tänka mig att det här idealet inte är något för alla, på grund av tävlingsbiten. Andra skulle nog hellre vilja att diskussionen bara var ett enkelt utbyte av berättelser - vi berättar våra egna upplevelser och tankar utan en känsla av tävlan, om så bara i att göra berättelsen så intressant som möjligt. Som när man berättar om en intressant händelse eller rolig teori. Vissa vill inte vara med i själva diskussionen utan vill bara lyssna istället. Andra vill bara göra det om de själva anses ha de viktigaste åsikterna i ämnet. Och några vill att den skall tas helt lättsamt, så att allt går att skrattas åt i efterhand.

Det finns alltså många olika former för den ideala debatten. Hur den ser ut - i vilket tempo den förs, hur mycket man bryr sig om att flasha med ens kunskaper, hur lite man bryr sig om att man hade fel, hur snabbt man kan låta diskussionen gå framåt - det skiljer sig från individ till individ. Något som gissningsvis borde vara gemensamt är att alla parter inte försöker tvinga på någon annan sin åsikt, annat än med argumentens tyngd. Under den stora paraplyn borde vi göra debatter heliga, något som man engagerar sig i för att få bättre förståelse och som man därför borde få all respekt för att göra (givet att det går ihop med ens ideella debattstil). Jag tänker mig att målet är att varje debatt kan tas med en så inbjudande känsla som möjligt. Hur ser miljön ut där du känner dig ha den bästa debatten?

Kolla även in Robert Nozick om helt inbjudande diskussioner som leder till övertalningar. Hans ideal är trevligt - om än att jag inte håller med honom om att mer direkta diskussioner är oartiga.