tisdag 21 oktober 2014

Vår Försäkringskassa


Jag har skrivit en artikel för Rothbard-institutet om de problem med Försäkringskassan som tagits upp i svensk media:
Vad är det då för problem med Försäkringskassan som tagits upp av svensk media? Jo, att myndigheten har vissa interna problem (bl.a. svågerpolitik, att de gör egenreklam, dess generaldirektör ljuger om händelser, slöseri med resurser); att den ibland kan vara väldigt sen med att ge ut pengar till folk; att den systematiskt varit dålig på att ge ut information till sina kunder; att den har krångliga regler som den inte rättat till; att den ibland inte gett ut pengar till folk som uppenbarligen varit arbetsoförmögna; att den på vissa ställen ger dålig service (som att sjukförsäkringen slutar gälla om man arbetar utanför Sverige, att kompetensen på Försäkringskassans anställda inte är tillräcklig eller att de läckt hemliga uppgifter); att den och andra myndigheter är dåliga på att samarbeta med varandra; att de bryter mot sina egna regler; slutligen att personalen på Försäkringskassan ibland blir utsatta för hot från sina kunder.
Det här är ännu en del i min serie om vad media tagit upp för kritik om några av våra myndigheter.

måndag 6 oktober 2014

Är traumatiska uppväxter förklaringen till att folk inte är libertarianer?


I videon ovan går Stefan Molyneux igenom lite psykologisk forskning som gjorts om folks ideologiska val och hur man resonerar i politiska debatter/konflikter. Huvudpoängen är att de flesta av oss i regel inte resonerar särskilt väl; vår rationella del blir lätt trumfad av den irrationella delen.

Exempelvis
, när väljare i ett test fick höra information som talade emot deras kandidat (samtidigt som deras huvuden scannades) så reagerade deras hjärnor något udda. Istället för att den problemlösande och rationella delen av hjärnan slogs igång så startade istället den känslomässiga delen:
"None of the circuits involved in conscious reasoning were particularly engaged," Westen said. "Essentially, it appears as if partisans twirl the cognitive kaleidoscope until they get the conclusions they want, and then they get massively reinforced for it, with the elimination of negative emotional states and activation of positive ones."

Notably absent were any increases in activation of the dorsolateral prefrontal cortex, the part of the brain most associated with reasoning."
Molyneux tar även upp forskning som pekar på att en del av våra tankar kommer som en efterförklaring till något vi redan gjort. Alltså, först bestämmer sig den undermedvetna delen av hjärnan för att vi gillar något och sedan hittar den på en anledning (likt en advokat) som den medvetna delen mer eller mindre sväljer som sann. Det här verkar vara, utifrån vad jag hört ifrån andra källor, allmänt accepterat bland psykologer, så videon är väl värd att gå igenom.

Den huvudsakliga poängen som Molyneux för fram i den här videon - som tillhör en hel serie The Bomb in the Brain: The True Roots of Human Violence - är att dessa psykologiska mekanismer (vår tendens att undvika fakta som talar emot vår världsbild) ligger bakom folks motstånd till att förstå rationella argument för libertarianism. Och att det främst är fysisk och psykologisk misshandel av barn som ligger bakom att dessa psykologiska mekanismer får fritt spelrum. Detta eftersom barn som upplevt trauma som regel haft sämre utveckling av hjärnan, speciellt utvecklingen av den logiska och empatiska delen av hjärnan. Som han summerar argumentet (runt 27:00 i klippet):
Look, anyting which increases amygdalan activity automatically tends to swamp the reasoning centers of the brain. ...  And we know - based on the "Bomb in the Brain" earlier series - that childhood trauma increases amygdalan activity significantly.  The degree to which people cannot reason or reject  reason and evidence because of anxiety and emotional self management is the degree to which they have been traumatized. ... This is the evidence that is presented and [that evidence] is what you see whenever you debate with people and they just get angry and reject reason and evidence. ... This is all evidence of trauma, because this is what the science tells us.

Human beings at present are in a state of pre-philosophy. What is occuring for most people whenever they pretend to debate about something, is that deep brain impulses drive emotionality, anxiety, fear, anger, fight or flight which then create actions which then drive these ex post facto justifications. So you say something like taxation is theft and people get angry at you and then they assume that you're wrong because they're angry. You say something which is against their worldview, their amygdala  fight or flight kicks up, their negative emotional centers in their brains light up, near frontal cortex shuts down, and the information is rejected in order to calm the brain storm that is occurring from the brain stamp. It is not a rational process which is why more reason and evidence does not change people's minds.

Ideology is not just like a drug, it is a drug.
Omvänt är hans tes alltså att en individ som har fått växa upp fritt och i en älskande familj inte kommer att vara rädd för grupptryck eller annat så att när denne hör argument för att låta folk leva fritt, så kommer denne inte att reagera med att stänga av sin hjärna utan lyssna och göra en egen bedömning om vad som stämmer. I den mån någon resonerar dåligt, i samma mån har denne blivit utsatt för trauma som barn.

Kan detta stämma? Ett problem med hypotesen är att alla som haft traumatiska uppväxter inte behöver ha haft problem med att utveckla sina resonliga och sympatiska sidor. Det finns några svenska libertarianer (bland de som svarade en rätt stor minoritet) som haft förjävliga uppväxter, där de blivit slagna av en av sina föräldrar, och ändå lyckats bli bra på att resonera. Och det finns även de som haft en bra uppväxt och blivit socialister/etatister. En sak som gör att de med dålig uppväxt kan ändå utveckla empati och sin logiska förmåga är genom att träna den - och de med bra uppväxt kan ju också låta bli att träna den. Vilka idéer man får lära sig som barn och om man har möjlighet att träna sitt medvetande eller inte är alltså väldigt viktiga för hur man utvecklas.

En annan grej som jag tror är en viktig förklaring till varför de flesta inte blivit libertarianer är grupptryck, som också passar ihop med informationen som Molyneux samlat ihop. Istället för att folk bara blir lätt rädda - för att deras hjärnas utveckling blivit skadade som barn - så skulle de kunna bli rädda för att de inte vill bli utfrysta av andra. Den rädslomekanismen borde ha funnits med oss sedan evolutionen (men slår till fel idag när vi är i en helt annan miljö) och skulle då kunna finnas även hos dem som inte upplevt något trauma som barn.

Vad är det för utstöttning som sker då i dagens samhälle? Jo, många som börjar argumentera för frihet möts i första hand inte av rimliga argument utan av förlöjliganden och hån. De som, exempelvis, försvarar välfärdsstaten gör det genom att säga att människan är "svag, dum och ond"; den oansvariga människan som inte kan klara sig på egen hand behöver hjälp ifrån andra och den som inte stöttar välfärdsstatens sätt att göra det på är ond. Den som förespråkar legalisering av droger bryr sig inte om de som hamnar i missbruk. I allmänhet, är du för frihet, så är du för djungelns lag, fascism och en massa hemska saker.

Alltså, det innebär en viss kognitiv risk att gå emot det rådande paradigmet. Detta gäller även för socialister, som tror sig leva i en nyliberal värld och får höra hån ifrån konservativa. Eller för gmo-motståndare som får höra att de är foliehattar ifrån libertarianer. (Själv har jag, om än långt in i en diskussion, tyvärr sagt till en annan att jag tyckte hans åsikter var ondskefulla.) Att det här är vanligt förekommande märks på att det även finns folk som aktivt förespråkar hån och förlöjliganden för att deras sida skall vinna.

Att gå emot stammen - vilket man då måste göra om man får höra från många i samhället att det bara är ondskefulla eller naiva personer som stöttar frihet - skulle lika väl kunna sätta igång ens interna varningsklockor, och skulle därför kunna vara skälet till varför den frihetliga utvecklingen varit svag. Att höra någon annan föreslå frihet, att höra någon fråga om man vill vara med och ställa sig upp mot stammen, kan nog också dra igång reptilhjärnan. Detta passar också ihop med att utvecklingen ändå blivit så mycket bättre iom internet: genom att folk lättare kommer i kontakt med andra som står för frihet så blir det lättare att känna sig trygg i att stå utanför den normala åsiktsfåran, samt att fler kommer i kontakt med dessa idéer.

Alltså, Molyneuxs hypotes, att endast trauma förklarar varför folk blir irrationella i politiken, verkar inte stämma. Folk som har upplevt trauma har inte blivit oförmögna att utveckla ett rationellt tänkande, folk som inte verkar ha upplevt trauma kan bli socialister och det lär finnas evolutionära och sociala förklaringar till att folk kan bli irrationella i dagens politik, där många bemöter funderingar med hån och moraliska fördömningar. Däremot tror jag nog att den stämmer allt annat lika; ju färre som blir traumatiserade desto bättre för att utveckla ett rationellt sinne. Men den fungerar nog inte som en generell förklaring.

Annars finns det fler förklaringar till varför folk inte är libertarianer. Jag och Niclas diskuterade några möjligheter i ett avsnitt av Ankdammen. Den har även diskuterats flitigt av liberaler under 1900-talet, om än bara varför intellektuella inte blivit libertarianer. Ralph Raico har en väldigt intressant och rolig föreläsningar om de svar som getts och även skrivit om förklaringarna i kapitel tre ("Intellectuals and the Marketplace") av Classical Liberalism and the Austrian School.

tisdag 30 september 2014

Frihetsfaxen - Vägen till anarkokapitalism

http://frihetsfaxen.se/

Frihetsfaxen är en anarkokapitalistisk podcast med Kristian "SajBear", Niklas Wiklander och Sebastian Broberg. Fokus är både på att rapportera om vad som händer runtom i världen och på att diskutera något särskilt ämne för varje podcast. De startade i juni och hittills har de gjort femton avsnitt där de diskuterat sådant som seasteading, forskning om lsd och hur man löser tvister i ett anarkokapitalistiskt samhälle.

Jag kan glatt rekommendera dem för att få höra nyheter med ett ak-spinn och för att få höra en vettig diskussion om vad som är rätt och fel i sociala frågor. I de avsnitt jag lyssnat på så tar värdarna upp olika perspektiv på diverse händelserna vilket då leder till en givande debatt där alla visar sig vara öppna för att kan ha fel.

I det senaste avsnittet - Vägen till anarkokapitalism - var jag med och vi berättade bl.a. hur vi själva kom till våra anarkokapitalistiska åsikter. Men vi hade också en intressant diskussion om upphovsrätt, huruvida handlingen att rösta visar att man godkänner det demokratiska systemet och lite om hur den mogna ankrörelsen kommer att se ut (kommer vi att se oss som allierade med vissa politiker och om vi gör det hur skall vi kunna säkerställa att de inte blir korrumperade? hur skulle vi kunna få igenom ett utträde i sverige?).

måndag 29 september 2014

Årsmöte med Ofuss 2014

Nu på lördag är det årsmöte med Ofuss dit alla som är intresserade av utträde är varmt välkomna!

Liksom tidigare år så är årsmötet ett avslappnat event, utan formalia eller mötesordning, där vi bara träffas för att diskutera frågor om utträde och umgås.

När: kl. 11:00 lördagen den 4:e oktober
Var: Hötorget, vid konserthusets trappa, i Stockholm

Mer info finns på facebook-eventet.

måndag 22 september 2014

Anarkokapitalism ≠ ingen stat

Den här rubriken ser säkert lite konstig ut, för är inte anarkokapitalism just ett samhälle utan en stat? Definitivt! Min poäng i det här inlägget är att belysa att anarkokapitalism är mer än bara att staten slutar existera, att det är annorlunda från alla möjliga situationer där det inte finns en stat, då det också är ett samhälle med ett decentraliserat rättssystem.

Låt mig komma med ett allra högst hypotetiskt scenario. En dag bestämmer sig en gammal magiker med mörkt skägg för att förtrolla alla byråkrater och politiker i ett land så att de bestämde sig för att fly landet, bosätta sig på Thailand och aldrig mer prata med någon annan igen. Dessa hundratusentals individer (riksdagsledamöter, kommunsekreterare, poliser, åklagare, fängelsedirektörer & co.) som ser till att statens dagliga arbete rullar kan nu inte längre göra detta. Statens maskineri och organisation är borttaget och därmed även våldsmonopolet. Samhället är - än så länge utan att bara trollkarlen vet om det - helt utan en stat. Efteråt berättar magikern vad han gjort, ber om ursäkt för eventuellt besvär och säger att det nog ändå går att prata med politikerna och byråkraterna (men inte om något som är relaterat till politik).

Nu är frågan, vad kommer att hända härnäst?

Utöver den själva magiska biten av historien så tror jag att de flesta blivit väldigt oroliga. Själva tanken att det skulle bli anarki får folk att agera i all hast: "Nu måste vi fixa ihop staten igen". Folk skulle gå till sina stadstorg (eller skriva på facebook) och diskutera vilka som får ta på sig jobbet att sköta de uppgifter som tjänstemännen tidigare fick göra, vilka som skulle samla in skatten, vilka som skulle agera polis och vilka som skulle skickas iväg som representanter till diverse internationella möten. Det skulle vara lite kaotiskt men efter några månader skulle det finnas en någorlunda fungerande stat i det svenska samhället igen.

Det finns en möjlighet att vi frihetsvänner skulle lyckas bilda ett eget samhälle under förvirringen och förklara det självständigt ifrån resten av samhället. Om en sådan här situation hade hänt i den spanska staten hade kanske katalanerna kunnat göra sig självständiga. Men, poängen är att en sådan här förändring inte hade varit långsiktig hållbar; det hade uppstått en ny politisk ordning efter ett litet tag.

Under tiden som det inte fanns en stat i sverige, var det då ett anarkokapitalistiskt samhälle? Var det en naturlig ordning där folk följer libertarianska lagar och upprätthållit dem på ett decentraliserat sätt?

Nej, det var ett samhälle utan några rättsliga institutioner och där, dessutom, nästan alla medborgare hade en moralisk uppfattning om att det var rätt att kränka andras friheter. Det var möjligtvis ett frihetligt samhälle, en anarki, ifall det inte hade funnits någon som hade startat ett uppbåd för att hindra någon från att öppna en heroin-klubb. Men den friheten hade inte haft några bärande institutioner; det fanns inte någon struktur, något maskineri eller någon ordning för att se till att friheten bevarades.

Alltså, det vi ankor förespråkar är inte bara ett politiskt tomrum som, likt i exemplet ovan, kan fyllas med vilket politiskt system som helst, utan det vi förespråkar är några institutioner för att göra det lättare för folk att samarbeta med att upprätthålla varandras frihet. Sedan bör också vem som helst vara fri att inte ha något politiskt samröre med andra och leva i ett politiskt vakuum eller skapa andra frivilliga institutioner. Men de förändringarna sker inom ett ramverk av olika skyddssammanslutningar för att upprätthålla varandras frihet.

Den här poängen, att anarkokapitalism inte bara är ett tomt politiskt vakuum - bara frånvaron utav någon rättslig institution - finns det många som inte uppskattar. Jag tror det är just den här poängen som folk inte förstår när de säger att, om en stat skulle försvinna, så skulle det tomrummet bara lämna plats för maffias och andra statsliknande organisationer att fylla. Och det här tomrummet, tror vissa, är också ett tecken på ett fritt samhälle, även när det här tomrummet existerar för att flera stater krigar med varandra (som i afghanistan).

lördag 20 september 2014

Donationer i Sverige 1880-1910

Jag läste nyligen om några stycken ifrån Jan Christensens Liberalernas stad, som jag recenserade för något år sedan. Det var lite fakta där som jag tyckte vore bra att komma ihåg men som jag inte hade tagit med i min recension, så jag tar upp det här.

En tabell som Christensen tar upp är hur mycket folk hade gett bort i välgörenhet till donationsstiftelser år 1910:
Antal stiftelser Sammanlagd förmögenhet, kronor Folkmängd Kronor donationer per invånare
Stockholm 1 894 17 548 826 342 323 512,61
Göteborg 356 41 020 097 167 809 244,40
Norrköping 146 6 872 199 46 393 148,13
Gävle 152 5 572 187 35 202 158,29
Malmö 215 4 400 689 83 373 52,78

En sak som är viktig att hålla koll på är att den sista kolumnen inte visar hur mycket varje medborgare lagt in i någon stiftelse. Den sammanlagda förmögenheten är vad som finns i stiftelserna och är något som byggts upp under ett antal decennier (varje stiftelse kanske håller på i något årtioende, några i hundra år, några skulle kunna finnas för evigt). Den ger dock ett hum om hur mycket folk gav bort per capita. 

Att den sista kolumnen skiljer sig så väldigt mycket åt i de olika städerna är något konstigt. Jag tänkte mig att det främst var de rika som gav pengar till donationsfonder, vilket skulle kunna förklara varför folk gav bort mindre i Malmö än i Göteborg, och att folk där gav bort mindre än i Stockholm. Typ för att det finns fler rika, per capita, i större städer. Men både Gävle och Norrköping var mycket mindre än Malmö och folket där gav ändå bort mer än dem. Gissningsvis borde det innebära att det fanns olika rörelser i städerna som uppmuntrade varandra olika till att ge bort pengar.

Christensen ger sedan lite mer detaljerad information om hur mycket och vad dessa donationsfonder gav bort pengarna till. Alla typer av donationer delar han in i fyra kategorier: sociala, kulturella, kyrkliga och kommersiella.
Sociala donationer gav bort pengar för att lindra folks nödsituation. Pengarna gavs till "fattiga, änkor, barn och pauvres honteux" (f.d. rika som blivit fattiga) samt till "arbets- och försörjningshus, sjukhus, döv- och blindskolor, samt bostäder för de behövande" och så vanliga skolor.

Kulturella donationer stöttade sådant som teatrar, konserthus och högre läroverk men även projekt för att försköna städerna, som att anlägga parker, torg och promenadvägar.

Kyrkliga donationer stöttade underhåll av enskilda gravar, missionärsarbete och att bygga kyrkor.

Kommersiella donationer hade som ändamål att gagna industrin i staden. Dit räknas bidrag till undervisning och forskning om ekonomi och andra ämnen som var viktiga för företagare.
Som visas i graferna nedan för varje stad så var sociala donationer de absolut största och, förutom i Göteborg och senare i Stockholm, nästan uteslutande det enda som fonderna gav ut pengar till.

Så, förutom en period i Norrköping så steg donationerna från stiftelserna fram till 1900. Men därefter så minskade de i två perioder i tre av städerna. I Norrköping gick donationerna ner ett år och sedan ökade de igen medan de bara fortsatte att stiga i Göteborg. Dock ser den långsiktiga trenden för alla städer, förutom Malmö, ut att öka.

Slutligen kommer en intressant bild av hur många i samhället som fick fattigvård av det statliga:
Överlag så ser det ut som om det är ungefär lika många fattiga i Sverige hela tiden, runt sju procent. Men i Göteborg så minskade den ifrån ca 8% 1874 till 5% 1918.

onsdag 17 september 2014

Att lösa fångarnas dilemman



Sammanfattning: Det finns en del tillfällen då folk har svårt att samarbeta med varandra, p.g.a. dåliga incitament, trots att alla skulle tjäna på ett samarbete. Bland vissa ser dessa problem ut som alldeles för svåra för folk att klara av, men det börjar nu byggas en teori om när och hur människor faktiskt kan lösa problemen. Detta görs genom att lära sig mer om situationen, diskutera med andra om rimliga lösningar, ge löfte om att samarbeta, tolka andras handlingar välvilligt, undvika de som inte vill samarbeta samt att diskutera frågan om samarbete som en moralisk (istället för affärsmässig) fråga.

En del av moral, en viktig del för de som skaffat sig ett estetiskt tilltalande moraliskt sinne, är att samarbeta med varandra, d.v.s. att göra utbyten med andra som är till bådas fördel. Det finns två sorters samarbeten:
A) de där det är väldigt tydligt för alla inblandade att de tjänar på att samarbeta, där alla (eller nästan alla) på kort och lång sikt får det bättre av att samarbeta. Exempelvis, när jag köper en falafelrulle ifrån någon som driver ett gatukök; vi tjänar båda på att handla med varandra på både kort och lång sikt, istället för att bedra varandra (som att jag ger bort falska sedlar eller att säljaren ger mig en uselt lagad falafel).

B) de där det inte alls är tydligt för alla att alla tjänar på samarbete, där ett stort antal tror att de skulle få det sämre på kort sikt om de samarbetade och inte är speciellt säkra på att de skulle tjäna på det på lång sikt (trots att de skulle göra det). Exempelvis, när jag och många andra i landet diskuterar politik, så skulle vi kunna göra det på ett produktivt sätt men ofta händer det att vi grälar och låter reptilhjärnan ta över.
En del av målet med en moralfilosofi är att göra om alla samarbeten av den andra ofruktbara sorten till den första, produktiva, sorten. Såhär, tänk om det fanns en samarbetsmöjlighet som du missar. En bra moralfilosofi borde förbereda en för att se tecken på dem och på att kunna inleda diskussioner med alla andra för att få till ett samarbete. Varje samarbete man missar är nämligen ett missat tillfälle att främja bådas värden.

De potentiella samarbetena av sorten (B) finns i grovt sett två olika sorter: de som är väldigt lika fångarnas dilemma (som resenärernas dilemma, platoniadilemmat och restaurangbesökarnas dilemma) och de som inte är det (som tillit-dilemmat eller chicken). 

Alla dessa olika varianter av dilemman har blivit kallade för sociala dilemman. Alltsedan slutet av 1970-talet har olika samhällsforskare gjort studier (främst på studenter i olika "experiment") på hur folk kan undvika dessa dilemman och istället hitta lösningar som gör det möjligt att få ut samarbete med alla. Det finns än så länge ingen enad teori om hur människor klarar av att lösa dessa problem, men det finns en del fakta och några faktorer som gör det lättare att samarbeta med andra. I resten av inlägget tänkte jag ta upp dessa, med utgångspunkt ifrån "The Psychology of Social Dilemmas: A Review", från 2013.

Kunskap - När folk har mer kunskap om vad det är för sorts potentiellt samarbete de står inför så är det vanligare att de samarbetar. Detta beror kanske på att osäkerhet gör det svårare att koordinera med andra och/eller för att det gör det lättare för folk att komma med ursäkter för att inte samarbeta. Det finns ett undantag mot den här regeln och det är att när en individs betydelse för att samarbetet skall fungera så kommer osäkerhet inte att påverka situationen alltför mycket.

Kommunikation - Som regel är det bra att diskutera med alla andra om problemet de står inför; att diskutera olika förslag för att kunna samarbeta och hur de skulle kunna lösa problem med det gör att fler blir inställda på samarbete. Det blir också bättre om man lovar andra att man kommer samarbeta; ju fler som tror att andra kommer samarbeta, desto troligare kommer det att ske. Dock, att bara prata om vädret eller saker som inte är relaterat till att få till något samarbete ger vanligtvis inte någon effekt.

Sanktionera eller undvika icke-samarbetare -  Möjligheten att kunna utesluta andra ifrån en grupp ger potentiella icke-samarbetare ett starkt incitament till att samarbeta, främst i små grupper. Att undvika att försöka samarbeta med de som inte gör det är en nödvändig möjlighet för att inte bli utnyttjad och att visa sådant missnöje med icke-samarbetare samtidigt som man är villig att samarbete med dem ifall de ändrar sig har visat sig vara en av de mest effektiva strategierna i datorsimuleringar av sådana här problem. Dock verkar det också som om bestraffningar också kan minska tendensen att samarbeta, ifall det minskar folks naturliga vilja att samarbeta eller omvandlar situationen från en moralisk till en affärsmässig situation.

Utgå ifrån en välvillig tolkning av andras beteende - I alla situationer är det möjligt för de som vill samarbeta att de gör ett misstag, vilket skulle kunna få andra att bestraffa dem för det. Men om man tolkar misstaget som ett misstag och inte ett tecken på att man vill sluta samarbeta så brukar det oftast leda till ett bättre samarbete i slutändan, om folk kan kommunicera med varandra. (Den strategin kallas för "Tit for two tats".) De flesta människor tolkar personer med en sådan här strategi som att de har goda avsikter.

Få andra att se samarbete som en moralisk fråga - Det har visat sig att beroende på hur man lägger upp frågan om att samarbeta med andra spelar roll för på vilket sätt folk tänker på frågan. Om man lägger upp det som ett affärsförslag så är folk mer benägna att inte samarbeta, men om man lägger upp det som en moralisk fråga blir det enklare. De flesta tänker på olika sätt beroende på vilken del av hjärnan de använder.

Det här var några exempel på faktorer som gör det lättare att samarbeta med andra i de fall där det kan se ut som samarbete inte är möjligt (p.g.a. dåliga incitament). Än så länge finns inte någon generell teori om när sådant samarbete är möjligt och när det inte är det, men tillsammans med tillgänglig data om hur sinnrika vi människor är på att hitta sätt att kunna samarbeta med andra, så verkar vi kunna skapa frivilliga institutioner för att kunna utnyttja alla samarbetsmöjligheter.

Dock är nog den här forskningen bara inriktad på att visa när folk kan lösa just de problematiska samarbetsproblem där deltagare ändå kan få en direkt input ifrån omutliga processer om hur bra det går för dem. D.v.s. ifall folk samarbetar i ett socialt dilemma så får de en tydlig belöning. Det finns dock (B)-situationer där man inte får en sådan belöning. Skulle människor kunna lösa dem problemen? För att ställa om frågan, kan vi uppmuntra varandra att följa vissa regler där vi inte ser någon direkt belöning eller bestraffning för det, annat än våra medmänniskors gillande eller ogillande? Något pinsamt, kanske, men människor har historiskt varit väldigt bra på att följa sådana regler (religion och nationalism är de främsta exemplen). Frågan är då, skulle vi kunna följa sådana regler när det finns rationella skäl att göra det? Ja, för så fungerar välgörenheter.

Sedan finns förstås frågan om dessa går att skapa billigare med hjälp av att tvinga människor till att "samarbeta" - om det är möjligt att samarbeta när man blir tvingad till det. Sådana externa lösningar hindrar dock folk från att spontant skapa interna normer, så att folk tenderar att bara lita på det externa systemet. Det blir problematiskt ifall det systemet inte fungerar så väl, vilket, när det gäller politiken, tyvärr ganska ofta är sant. Det verkar överlag mycket säkrare att förlita sig på ett system där folk lever med vetskap om att de behöver vara vaksam på möjligheter för samarbete, där de skapar sina egna normer för att göra detta och jämför dem med andra, än att bara låta det hela läggas i händerna på en planerare. Ett samhälle med tränade samarbetare verkar bättre än ett där folk tränat in sig på att bara lyssna på vad en viss grupp säger.