torsdag 6 november 2014

Går det att genomföra pareto-förbättrande handlingar?

Kort svar: Ja, för handlingar som har så liten effekt att de suddas ut med tiden. Eller för de handlingar som andra inte märker skillnaden på en. Eller i de samhällen där folk märker andras hittills pareto-förbättrande handlingar och antingen tolererar dem eller accepterar dem.

En pareto-förbättrande handling definieras som en där en person agerar så att någon får det bättre utan att någon annan får det sämre. Jag tänker mig att sådana handlingar vore helt moraliska att genomföra.

Men, är det möjligt att göra sådana här handlingar? Låt mig ta upp ett exempel på något som borde kunna se ut som en pareto-förbättring:
Erika är ute och går. Hon skall iväg på en fest till kvällen och är lite orolig ifall vädret verkligen blir bra. Men så tänker hon att oavsett vad hon tror om vädret så kan hon inte förändra det. Hon tar då istället och funderar på vilken roll komparativ och absolut arbetsfördelning har i att skapa välstånd i samhället, vilket är mycket mer intressant.
Erikas val att sluta fundera på något hon inte kan påverka, och istället fundera på något som är intressant i sig ser ut att vara pareto-förbättrande. Hon gör något roligare och förlorar själv inget på det, och ingen annan gör det heller.

Men stämmer det? Tänk om det är så att Erika blir synbart annorlunda av det hon tänker på, och någon annan uppfattar detta. Som, låt oss anta att hon skrattar till utifrån sina funderingar och att någon annan stör sig på detta. Eftersom det var hennes val som ledde till både att hon själv fick det bättre, att hon skrattade till och att någon annan därefter blev störd på detta, så ledde det alltså inte till en paretoförbättring.

Här skulle säkert vän av ordning säga att det ju inte är Erikas fel att andra stör sig på att någon är glad. Det är sant, men fel betyder inte samma sak som "inte varit med och orsakat". Vi påverkar varandra av våra handlingar och det är till viss del upp till en själv att man inte tar illa upp av andras oskyldiga handlingar. Därför ser vi det som att vissa orsaker är viktigare än andra för att fördela skuld till något som hände. Men utifrån ett, tänker jag mig, rent kausalt perspektiv så finns det inga sådana graderingar av handlingar. Det var alltså både Erikas skratt samt den andres brist på självbehärskning som fick denne att purkna till. Och därmed var handlingen inte pareto-förbättrande.

Alltså, eftersom allting har konsekvenser och dessa kan finnas på väldigt lång sikt så skulle en handling kunna vara pareto-förbättrande på kot sikt, men inte vara det på lång sikt. Vad krävs då för att en handling skall vara pareto-förbättrande även på lång sikt?

Det går nog att göra på ett antal sätt. Konsekvensen av handlingen kan vara eller göras så liten att den inte får några långsiktiga effekter. Eller så får man kontrollera sig så att det inte ger några yttre effekter som andra märker av. Eller så får man skapa en kultur med andra där man uppmuntrar andra att inte bli negativt inställda på andras oskyldiga, för sig själv(a) glädjeskapande aktiviteter. Och slutligen så får man skapa en kultur där folk inte bara tolererar andras glädjeyttringar utan själva blir glada av det och sporrar fler att göra trevliga saker.

Jag skulle gissa att även de mest kortsiktiga pareto-förbättrande handlingarna vid någon punkt slutar att vara kortsiktiga, om de händer tillräckligt ofta. Att gång på gång bli glad lär i slutändan sätta långsiktiga spår, om så bara i ens sinne. Då lär man i framtiden se mer positivt på ens omständigheter.

Detta behöver dock inte märkas, eftersom det går för en individ att kontrollera sitt yttre beteende. Men att ständigt kontrollera sin lycka lär inte fungera i längden - det är något man vill dela med sig av med andra.

Så för återkommande varaktiga pareto-förbättrande handlingar behöver man ha en kultur av tolerans för sådana aktiviteter. Det är ju lite så som vi har det idag, de flesta anser nog att om man blir missnöjd av andra skrattar till så är det deras eget fel och de borde ta och skärpa sig. Folk vill alltså försöka vända incitamenten till att man skall tolerara sådana här oskyldiga handlingar.

Här kommer en annan fråga upp, hur skiljer man på "oskyldiga" handlingar och "icke-oskyldiga" handlingar? Såhär, istället för att Erika skulle ha skrattat till av att fundera på komparativa fördelar, så fick hon ett ryck och slog till någon istället. Det var dock inte illa menat, hon vill inte fortsätta slå personen eller få denne att känna sig underlägsen henne. Skulle då folk kunna ha som kulturell regel att man accepterar sådana här saker och ser ned på människor som ger ifrån sig glädjeslag?

En sådan värld skulle kunna vara möjlig, men den verkar inte så trolig. Först och främst för att ett slag kan göra ont och det är ju något som bör undvikas i sig och det är en signal som kan misstolkas ("Var det där ett glatt slag eller ett argt slag?"). Eftersom det inte är en helt tydligt signal så kan den utnyttjas av mobbare ("Vadå, jag är bara glad ju!"). 

Men, i vissa omständigheter gäller inte detta. Bland vissa är det acceptabelt att klappa till andra på axeln och på vissa ställen är det normalt för främlingar gå runt och omfamna varandra. Där har andras svar på en handling gått från att inte bara vara tolerant till att även acceptera och besvara den.

Så, det finns vissa kulturella faktorer för när en viss handling är oskyldig eller inte. Vad skulle då fungera som ett mått på om en handling är oskyldig eller inte? Själv tror jag att regler som respekterar individens frihet är de bästa reglerna, då har var och en möjlighet att själv välja den kultur med de normer som bäst stämmer överens med vilka beteenden man själv anser vara oskyldiga eller störande. Alltså, att man själv väljer i vilken kultur man vill leva i, så att man bara blir utsatta för de oskyldiga handlingar man själv känner inte orsakar några större problem för en. På det sättet skapas ett system av moralisk harmoni, ifall alla kan acceptera grundregeln att alla får leva sitt liv som de vill.

Den världen är kanske inte möjlig idag, men teoretiskt är den det. Dock är det nog möjligt redan idag att folk gör saker som i sig är positiva men som inte får långsiktiga konsekvenser - som att någon idag hellre sitter och funderar på något roligt och skrattar åt det, än något tråkigt.

torsdag 23 oktober 2014

Kom staten till genom att bekämpa våld?

Frågan om statens uppkomst har studerats av flera forskare och i det här inlägget tänkte jag kolla på en förklaring som ges i Violence and Social Orders av Douglass C. North, John Joseph Wallis och Barry Weingast. Jag lägger fram argument för att de egentligen inte ger någon förklaring på frågan. Delvis för att de utgår ifrån att effekten är förklaringen men också för att de missar att analysera öppna polycentriska samhällen. Slutligen tar jag upp naturliga elit-förklaringen av statens uppkomst och ger ett argument varför den är rimligare.
Ordet stat används olika av olika antropologer och politiska ekonomer - det är nästan lika problematiskt som ordet anarki. Jag har märkt åtminstone två typer av stater: centralstaten med vålds-/lagstiftarmonopol som uppstod ungefär 1648 i Europa och den politiska staten som tar resurser ifrån andra (utan att försöka bestämma vad lagen är så mycket) som uppstod på olika ställen för kanske 1 000 - 10 000 år sedan. Hur våldsmonopolet uppstod verkar vara någorlunda väl undersökt, åtminstone för de europeiska staterna, där staten uppstod från kungarnas ambitioner i kampen med andra maktläger (städer, adel, kyrkan, Hansan och bönderna). Men hur kom den politiska staten till?

För några år sedan lyssnade jag på en intervju med Barry Weingast på Econtalk. Där diskuterade de hans, Douglass Norths och John Wallis nya bok som var tänkt att förklara varför vissa politiska system är stabila och varför folk kan skapa tillväxt bättre i några än andra. Huvuddelen av diskusionen (och boken) handlar om skillnaden mellan "naturliga stater"/"limited access orders" och "open access orders". De förra är ungefär alla världens stater (politiska och våldsmonopol) fram till runt 1800 och de senare är de kapitalistiska och demokratiska stater som funnits efteråt. De tar även kortfattat upp skillnaden mellan icke-statliga samhällen och naturliga stater och försöker därmed ge en förklaring till hur staten uppstod.

Jag får säga att jag delar författarnas utgångspunkt i hur de vill förklara politiska strukturer; de ser det som utkomsten av hur olika människor använder eller undviker våld och försöker förmå andra till att använda eller undvika våld. Valet om hur man tänker använda sig av våld (och då i vilken koalition och regler man vill stödja) är central i frågan om hur politiska system blir till. Men deras förklaring till hur stater uppstår är dessvärre mindre bra.

Förklaringen de ger till att den naturliga staten uppstod var för att den kunde upprätthålla bättre lag och ordning, som inte kunde göras av den ordning som de menar fanns innan dess, vilket var "stam-samhällen". I en naturlig stat så har folk incitament att upprätthålla en ordning på två sätt. De som är högt upp har militära positioner och åtnjuter privata fördelar som kommer av att de har politisk/fysisk makt. Makt att kuva andra stämmer överens med den ekonomiska makten. Dessa låter bli att slåss med varandra för att de utövar makten gemensamt; om de blir svaga kan de nedre klasserna komma runt deras monopol. Jag antar att de menar att de nedre klasserna slåss inte mot de övre för att de övre är starkare och att ordningen inom de nedre klasserna antingen kommer från de övre som en Leviathan eller att de har en ordning av att de själva har jämlika maktförhållanden.

De jämför detta samhälle med tidigare "stam-samhällen" som alltid var mindre och finner att folk dödade varandra oftare där, om än att det finns tveksamheter om bevisen för det. I den samhällsform som de lägger upp som föregångaren till den naturliga staten så fanns det en ledare för runt hundra personer men dennes maktposition var väldigt begränsad. De större samhällena var minst runt 1000 personer och skall då ha varit mindre våldsamma, samt alltid haft ett härskar/klass-system. För att folk skulle kunna leva i ett större samhälle krävdes det att våldet i samhället blev bättre kontrollerat och för att göra det behövdes en annan struktur än vad stam-samhällena erbjöd.
Larger societies required new ways to manage and control violence. Basic social units in foraging orders (bands or family groups) were typically groups of twenty-five to fifty individuals. Larger social units (tribes or local groups or big-men collectivities) range up to five hundred people. For each of these ways of organizing social interaction, increasing size produces increasing intragroup conflict and what Rappaport called the “irritation coefficient”: “sources of irritation... increase at a rate greater than population size. If population increase were taken to be linear, the increase of some kinds of dispute. .. might be taken to be roughly geometric” (1968, p. 116). ... The size of these different societies is bounded at the upper range by problems of managing violence.
Författarnas korta redogörelse missar två saker. Först och främst har de ingen som helst beskrivning eller förklaring för hur övergången från stamsamhället till den naturliga staten gick till (åtminstone inte i kapitel 2.5 där de skall diskutera frågan). De visar på två samhällen och säger att det ena är mer fredligare och större än det andra och att de båda ligger i en kronologisk ordning så måste det ju ha skett någon förändring, kanske för att folk ville skapa mer ordning. 

Det andra problemet är att de missar att det finns fler samhällen än de som de tagit upp. Om det finns ett annat samhälle som är en utveckling av stamsamhället så kan det visa att staten utvecklats på ett annat sätt. I just de exempel som de tar upp vet jag inte om det fanns sådana samhällen, men det har funnits på andra ställen, nämligen en öppen polycentrisk ordning, eller ett samhälle med ett decentraliserat rättssystem. Detta är likt de mindre "stam-samhällena" i att de inte har någon härskare och att ledarna där är starkt begränsade i vad de kan göra. Men det skiljer sig genom att det kan vara mycket större. Exempel på sådana samhällen är medeltida island, på runt 70 000 invånare och Kapauku Papuans indianerna i nya guinea, på runt 45 000 invånare. Det var "öppna" system i meningen att vem som helst kunde bli en domare - det krävdes dock vanligtvis inkomst, som dock inte var grundad i att beskatta/stjäla ifrån ens medlemmar, eller skicklighet i att kunna lagen. (På Island var antalet maktpositioner begränsade genom en sorts kartell, men vilka som helst kunde köpa en sådan här position.)

Utifrån vad jag läst så skall det isländska samhället ha varit något bättre på att bekämpa våldsamheter än dess nära släkting, det norska; det verkar som om norrmännen fann mer ära i hämnd än islänningarna, enligt historikern Jesse L. Byock:
For compromise to work consistently, settlements had to be respeted. The Short Story of Snegla Halli (Sneglu Halla þáttr) provides a glimpse of the dishonor caused by breaking a reconciliation. It calls a settlement breaker a niðingr, the strongest legal term of abuse which was otherwise reserved for villains, cowards, traitors, and individuals who committed wanton cruelty. In the presence of the king of Norway, Halli was accused by an opponent of having failed to avenge his fathers's death. In response to this accusation the king asked:
"Is it true, Halli, that you have not avenged your father?"
"True it is, lord," answered Halli.
"With this situation, why did you travel to Norway?"
"It is this whay, lord," replied Halli. "I was a child when he was killed, and my kinsmen rook up the case. They arranged a settlement on my behalf, and among us, it does not sir well to be called by the name of griðniðingr [settlement breaker]."
The saga puts Halli, an Icelander, in the position of stoutly defending the honor accorded this custom of restraint, revealing a cultural opposition that Icelanders perceived to lie between their own and Norwegian society.
Alltså, det finns alltså inte ett behov av ett elitsamhälle för att skapa ordning. Detta har även Weingast påpekat och han tar upp det isländska samhället som ett exempel på ett fungerande decentraliserat rättsystem i en ny intervju på Econtalk. I det säger han även att sådana här decentraliserade rättssystem kan ha de tre aspekter som förknippas med rättssäkerhet:
Well, that's where we have an approach to the question what is law? And by 'we' I mean this is joint work with my colleague Gillian Hadfield of the law school at USC. Which we've been writing several papers on this general topic, what is law? And we have a three-part way of thinking about the law. And the first part is, law has certain characteristics that differentiate it from other forms of order, dictators in particular. That is, the rules are general; they are prospective; they are universal. By 'general' we mean they apply in a wide variety of circumstances, not a very specific set. By 'universal' we mean they apply to everybody rather than just to you. 
Så, det kan alltså finnas en annan sorts samhälle. Det verkar som om många av de germanska folkstammarna hade något system som liknar detta, så det är inte alltför ovanligt i historien. Alltså, efter bara ett statslöst stamsamhälle på max 500 personer så fanns det även större statslösa samhällen där tusentals kunde levt tillsammans.

Nu är frågan, kom de politiska/naturliga staterna till ifrån stamsamhällena eller från de öppna polycentriska ordningarna? Om de kom till ifrån de första är det inte orimligt att de kom till för att skapa bättre och tryggare samhällen. Men om de istället kom ifrån de senare samhällena, som redan kommit på en lösning att integrera fler människor än det traditionella antalet i jägar- och samlarsamhällen, så finns det en annan förklaring till statens uppkomst.

Hur skulle då statens uppkomst kunna förklaras? En rimlig förklaring är den som Bertrand de Jouvenel lagt fram, att fröet till en stat kommer ifrån den naturliga elit som uppstår i ett statslöst samhälle. Hans poäng är att i varje samhälle kommer vissa visa sig vara bättre än andra och det gäller även i primitiva samhällen med bara lite arbetsfördelning. De som då specialiserar sig på att producera lag, hålla ordningen och leda folket i krig kommer att ha en bra position för att kunna ta makten i samhället och utmåla sig själva som den enda källan till rättvisa. Så verkar fallet ha varit i de engelska kungarikena, där kungar förr var frivilligt valda ledare men senare blev det arvsföljd på kronan. Under några hundra år av krig med vikingar skall kronan sakta men säkert tagit på sig mer makt tills dess att de kunde utge sig för att vara källan till all lag. Det är en intern utveckling av staten, medan en extern är när en stat invaderar en annan. 

I båda fall måste samhället vara någorlunda rikt eller avgränsat så att folk inte bara kan fly undan makten utan att förlora en del ekonomiska fördelar, som antropologen Robert Carneiro visar. Denna begränsning talar emot att naturliga stater skulle uppstått i de relativt små (och fattiga!) grupperna, och att dessa sedan skulle växt till en mycket större storlek. Om någon kommer och tar makten i en grupp, och sedan kräver pengar av dig, varför inte bara ta och fly? Så verkar den politiska utvecklingen ha varit bland jägar- och samlare generellt sett: om du inte gillade läget var det bara att flytta. Men, när samhället är rikt och några tar makten, då är det mer besvärligt att fly. (Detta kan även förklara varför det är höga skatter på populära ställen.) 

Denna förklaring verkar alltså mer rimlig än att det kom till, på något osäkert sätt, för att några försökte skapa mer ordning i samhället. Lösningen på våld hade flera samhällen löst utan att skapa en maktstruktur och det är konstigt att en maktstruktur skulle ha kunnat komma till i ett fattigt samhälle, som folk kan fly ifrån och som det inte borde finnas så stora incitament för någon att göra sig till härskare över andra.

tisdag 21 oktober 2014

Vår Försäkringskassa


Jag har skrivit en artikel för Rothbard-institutet om de problem med Försäkringskassan som tagits upp i svensk media:
Vad är det då för problem med Försäkringskassan som tagits upp av svensk media? Jo, att myndigheten har vissa interna problem (bl.a. svågerpolitik, att de gör egenreklam, dess generaldirektör ljuger om händelser, slöseri med resurser); att den ibland kan vara väldigt sen med att ge ut pengar till folk; att den systematiskt varit dålig på att ge ut information till sina kunder; att den har krångliga regler som den inte rättat till; att den ibland inte gett ut pengar till folk som uppenbarligen varit arbetsoförmögna; att den på vissa ställen ger dålig service (som att sjukförsäkringen slutar gälla om man arbetar utanför Sverige, att kompetensen på Försäkringskassans anställda inte är tillräcklig eller att de läckt hemliga uppgifter); att den och andra myndigheter är dåliga på att samarbeta med varandra; att de bryter mot sina egna regler; slutligen att personalen på Försäkringskassan ibland blir utsatta för hot från sina kunder.
Det här är ännu en del i min serie om vad media tagit upp för kritik om några av våra myndigheter.

måndag 6 oktober 2014

Är traumatiska uppväxter förklaringen till att folk inte är libertarianer?


I videon ovan går Stefan Molyneux igenom lite psykologisk forskning som gjorts om folks ideologiska val och hur man resonerar i politiska debatter/konflikter. Huvudpoängen är att de flesta av oss i regel inte resonerar särskilt väl; vår rationella del blir lätt trumfad av den irrationella delen.

Exempelvis
, när väljare i ett test fick höra information som talade emot deras kandidat (samtidigt som deras huvuden scannades) så reagerade deras hjärnor något udda. Istället för att den problemlösande och rationella delen av hjärnan slogs igång så startade istället den känslomässiga delen:
"None of the circuits involved in conscious reasoning were particularly engaged," Westen said. "Essentially, it appears as if partisans twirl the cognitive kaleidoscope until they get the conclusions they want, and then they get massively reinforced for it, with the elimination of negative emotional states and activation of positive ones."

Notably absent were any increases in activation of the dorsolateral prefrontal cortex, the part of the brain most associated with reasoning."
Molyneux tar även upp forskning som pekar på att en del av våra tankar kommer som en efterförklaring till något vi redan gjort. Alltså, först bestämmer sig den undermedvetna delen av hjärnan för att vi gillar något och sedan hittar den på en anledning (likt en advokat) som den medvetna delen mer eller mindre sväljer som sann. Det här verkar vara, utifrån vad jag hört ifrån andra källor, allmänt accepterat bland psykologer, så videon är väl värd att gå igenom.

Den huvudsakliga poängen som Molyneux för fram i den här videon - som tillhör en hel serie The Bomb in the Brain: The True Roots of Human Violence - är att dessa psykologiska mekanismer (vår tendens att undvika fakta som talar emot vår världsbild) ligger bakom folks motstånd till att förstå rationella argument för libertarianism. Och att det främst är fysisk och psykologisk misshandel av barn som ligger bakom att dessa psykologiska mekanismer får fritt spelrum. Detta eftersom barn som upplevt trauma som regel haft sämre utveckling av hjärnan, speciellt utvecklingen av den logiska och empatiska delen av hjärnan. Som han summerar argumentet (runt 27:00 i klippet):
Look, anyting which increases amygdalan activity automatically tends to swamp the reasoning centers of the brain. ...  And we know - based on the "Bomb in the Brain" earlier series - that childhood trauma increases amygdalan activity significantly.  The degree to which people cannot reason or reject  reason and evidence because of anxiety and emotional self management is the degree to which they have been traumatized. ... This is the evidence that is presented and [that evidence] is what you see whenever you debate with people and they just get angry and reject reason and evidence. ... This is all evidence of trauma, because this is what the science tells us.

Human beings at present are in a state of pre-philosophy. What is occuring for most people whenever they pretend to debate about something, is that deep brain impulses drive emotionality, anxiety, fear, anger, fight or flight which then create actions which then drive these ex post facto justifications. So you say something like taxation is theft and people get angry at you and then they assume that you're wrong because they're angry. You say something which is against their worldview, their amygdala  fight or flight kicks up, their negative emotional centers in their brains light up, near frontal cortex shuts down, and the information is rejected in order to calm the brain storm that is occurring from the brain stamp. It is not a rational process which is why more reason and evidence does not change people's minds.

Ideology is not just like a drug, it is a drug.
Omvänt är hans tes alltså att en individ som har fått växa upp fritt och i en älskande familj inte kommer att vara rädd för grupptryck eller annat så att när denne hör argument för att låta folk leva fritt, så kommer denne inte att reagera med att stänga av sin hjärna utan lyssna och göra en egen bedömning om vad som stämmer. I den mån någon resonerar dåligt, i samma mån har denne blivit utsatt för trauma som barn.

Kan detta stämma? Ett problem med hypotesen är att alla som haft traumatiska uppväxter inte behöver ha haft problem med att utveckla sina resonliga och sympatiska sidor. Det finns några svenska libertarianer (bland de som svarade en rätt stor minoritet) som haft förjävliga uppväxter, där de blivit slagna av en av sina föräldrar, och ändå lyckats bli bra på att resonera. Och det finns även de som haft en bra uppväxt och blivit socialister/etatister. En sak som gör att de med dålig uppväxt kan ändå utveckla empati och sin logiska förmåga är genom att träna den - och de med bra uppväxt kan ju också låta bli att träna den. Vilka idéer man får lära sig som barn och om man har möjlighet att träna sitt medvetande eller inte är alltså väldigt viktiga för hur man utvecklas.

En annan grej som jag tror är en viktig förklaring till varför de flesta inte blivit libertarianer är grupptryck, som också passar ihop med informationen som Molyneux samlat ihop. Istället för att folk bara blir lätt rädda - för att deras hjärnas utveckling blivit skadade som barn - så skulle de kunna bli rädda för att de inte vill bli utfrysta av andra. Den rädslomekanismen borde ha funnits med oss sedan evolutionen (men slår till fel idag när vi är i en helt annan miljö) och skulle då kunna finnas även hos dem som inte upplevt något trauma som barn.

Vad är det för utstöttning som sker då i dagens samhälle? Jo, många som börjar argumentera för frihet möts i första hand inte av rimliga argument utan av förlöjliganden och hån. De som, exempelvis, försvarar välfärdsstaten gör det genom att säga att människan är "svag, dum och ond"; den oansvariga människan som inte kan klara sig på egen hand behöver hjälp ifrån andra och den som inte stöttar välfärdsstatens sätt att göra det på är ond. Den som förespråkar legalisering av droger bryr sig inte om de som hamnar i missbruk. I allmänhet, är du för frihet, så är du för djungelns lag, fascism och en massa hemska saker.

Alltså, det innebär en viss kognitiv risk att gå emot det rådande paradigmet. Detta gäller även för socialister, som tror sig leva i en nyliberal värld och får höra hån ifrån konservativa. Eller för gmo-motståndare som får höra att de är foliehattar ifrån libertarianer. (Själv har jag, om än långt in i en diskussion, tyvärr sagt till en annan att jag tyckte hans åsikter var ondskefulla.) Att det här är vanligt förekommande märks på att det även finns folk som aktivt förespråkar hån och förlöjliganden för att deras sida skall vinna.

Att gå emot stammen - vilket man då måste göra om man får höra från många i samhället att det bara är ondskefulla eller naiva personer som stöttar frihet - skulle lika väl kunna sätta igång ens interna varningsklockor, och skulle därför kunna vara skälet till varför den frihetliga utvecklingen varit svag. Att höra någon annan föreslå frihet, att höra någon fråga om man vill vara med och ställa sig upp mot stammen, kan nog också dra igång reptilhjärnan. Detta passar också ihop med att utvecklingen ändå blivit så mycket bättre iom internet: genom att folk lättare kommer i kontakt med andra som står för frihet så blir det lättare att känna sig trygg i att stå utanför den normala åsiktsfåran, samt att fler kommer i kontakt med dessa idéer.

Alltså, Molyneuxs hypotes, att endast trauma förklarar varför folk blir irrationella i politiken, verkar inte stämma. Folk som har upplevt trauma har inte blivit oförmögna att utveckla ett rationellt tänkande, folk som inte verkar ha upplevt trauma kan bli socialister och det lär finnas evolutionära och sociala förklaringar till att folk kan bli irrationella i dagens politik, där många bemöter funderingar med hån och moraliska fördömningar. Däremot tror jag nog att den stämmer allt annat lika; ju färre som blir traumatiserade desto bättre för att utveckla ett rationellt sinne. Men den fungerar nog inte som en generell förklaring.

Annars finns det fler förklaringar till varför folk inte är libertarianer. Jag och Niclas diskuterade några möjligheter i ett avsnitt av Ankdammen. Den har även diskuterats flitigt av liberaler under 1900-talet, om än bara varför intellektuella inte blivit libertarianer. Ralph Raico har en väldigt intressant och rolig föreläsningar om de svar som getts och även skrivit om förklaringarna i kapitel tre ("Intellectuals and the Marketplace") av Classical Liberalism and the Austrian School.

tisdag 30 september 2014

Frihetsfaxen - Vägen till anarkokapitalism

http://frihetsfaxen.se/

Frihetsfaxen är en anarkokapitalistisk podcast med Kristian "SajBear", Niklas Wiklander och Sebastian Broberg. Fokus är både på att rapportera om vad som händer runtom i världen och på att diskutera något särskilt ämne för varje podcast. De startade i juni och hittills har de gjort femton avsnitt där de diskuterat sådant som seasteading, forskning om lsd och hur man löser tvister i ett anarkokapitalistiskt samhälle.

Jag kan glatt rekommendera dem för att få höra nyheter med ett ak-spinn och för att få höra en vettig diskussion om vad som är rätt och fel i sociala frågor. I de avsnitt jag lyssnat på så tar värdarna upp olika perspektiv på diverse händelserna vilket då leder till en givande debatt där alla visar sig vara öppna för att kan ha fel.

I det senaste avsnittet - Vägen till anarkokapitalism - var jag med och vi berättade bl.a. hur vi själva kom till våra anarkokapitalistiska åsikter. Men vi hade också en intressant diskussion om upphovsrätt, huruvida handlingen att rösta visar att man godkänner det demokratiska systemet och lite om hur den mogna ankrörelsen kommer att se ut (kommer vi att se oss som allierade med vissa politiker och om vi gör det hur skall vi kunna säkerställa att de inte blir korrumperade? hur skulle vi kunna få igenom ett utträde i sverige?).

måndag 29 september 2014

Årsmöte med Ofuss 2014

Nu på lördag är det årsmöte med Ofuss dit alla som är intresserade av utträde är varmt välkomna!

Liksom tidigare år så är årsmötet ett avslappnat event, utan formalia eller mötesordning, där vi bara träffas för att diskutera frågor om utträde och umgås.

När: kl. 11:00 lördagen den 4:e oktober
Var: Hötorget, vid konserthusets trappa, i Stockholm

Mer info finns på facebook-eventet.

måndag 22 september 2014

Anarkokapitalism ≠ ingen stat

Den här rubriken ser säkert lite konstig ut, för är inte anarkokapitalism just ett samhälle utan en stat? Definitivt! Min poäng i det här inlägget är att belysa att anarkokapitalism är mer än bara att staten slutar existera, att det är annorlunda från alla möjliga situationer där det inte finns en stat, då det också är ett samhälle med ett decentraliserat rättssystem.

Låt mig komma med ett allra högst hypotetiskt scenario. En dag bestämmer sig en gammal magiker med mörkt skägg för att förtrolla alla byråkrater och politiker i ett land så att de bestämde sig för att fly landet, bosätta sig på Thailand och aldrig mer prata med någon annan igen. Dessa hundratusentals individer (riksdagsledamöter, kommunsekreterare, poliser, åklagare, fängelsedirektörer & co.) som ser till att statens dagliga arbete rullar kan nu inte längre göra detta. Statens maskineri och organisation är borttaget och därmed även våldsmonopolet. Samhället är - än så länge utan att bara trollkarlen vet om det - helt utan en stat. Efteråt berättar magikern vad han gjort, ber om ursäkt för eventuellt besvär och säger att det nog ändå går att prata med politikerna och byråkraterna (men inte om något som är relaterat till politik).

Nu är frågan, vad kommer att hända härnäst?

Utöver den själva magiska biten av historien så tror jag att de flesta blivit väldigt oroliga. Själva tanken att det skulle bli anarki får folk att agera i all hast: "Nu måste vi fixa ihop staten igen". Folk skulle gå till sina stadstorg (eller skriva på facebook) och diskutera vilka som får ta på sig jobbet att sköta de uppgifter som tjänstemännen tidigare fick göra, vilka som skulle samla in skatten, vilka som skulle agera polis och vilka som skulle skickas iväg som representanter till diverse internationella möten. Det skulle vara lite kaotiskt men efter några månader skulle det finnas en någorlunda fungerande stat i det svenska samhället igen.

Det finns en möjlighet att vi frihetsvänner skulle lyckas bilda ett eget samhälle under förvirringen och förklara det självständigt ifrån resten av samhället. Om en sådan här situation hade hänt i den spanska staten hade kanske katalanerna kunnat göra sig självständiga. Men, poängen är att en sådan här förändring inte hade varit långsiktig hållbar; det hade uppstått en ny politisk ordning efter ett litet tag.

Under tiden som det inte fanns en stat i sverige, var det då ett anarkokapitalistiskt samhälle? Var det en naturlig ordning där folk följer libertarianska lagar och upprätthållit dem på ett decentraliserat sätt?

Nej, det var ett samhälle utan några rättsliga institutioner och där, dessutom, nästan alla medborgare hade en moralisk uppfattning om att det var rätt att kränka andras friheter. Det var möjligtvis ett frihetligt samhälle, en anarki, ifall det inte hade funnits någon som hade startat ett uppbåd för att hindra någon från att öppna en heroin-klubb. Men den friheten hade inte haft några bärande institutioner; det fanns inte någon struktur, något maskineri eller någon ordning för att se till att friheten bevarades.

Alltså, det vi ankor förespråkar är inte bara ett politiskt tomrum som, likt i exemplet ovan, kan fyllas med vilket politiskt system som helst, utan det vi förespråkar är några institutioner för att göra det lättare för folk att samarbeta med att upprätthålla varandras frihet. Sedan bör också vem som helst vara fri att inte ha något politiskt samröre med andra och leva i ett politiskt vakuum eller skapa andra frivilliga institutioner. Men de förändringarna sker inom ett ramverk av olika skyddssammanslutningar för att upprätthålla varandras frihet.

Den här poängen, att anarkokapitalism inte bara är ett tomt politiskt vakuum - bara frånvaron utav någon rättslig institution - finns det många som inte uppskattar. Jag tror det är just den här poängen som folk inte förstår när de säger att, om en stat skulle försvinna, så skulle det tomrummet bara lämna plats för maffias och andra statsliknande organisationer att fylla. Och det här tomrummet, tror vissa, är också ett tecken på ett fritt samhälle, även när det här tomrummet existerar för att flera stater krigar med varandra (som i afghanistan).