Streckfigurer

Tillägnad min vän Niclas Wennerdal, vars konstnärliga ambitioner nyligen väckts till liv.

Objektiv moral

Jag har länge funderat på frågan om det verkligen finns sanna moraliska värden, och då menar jag inte de faktiska moraliska värden vi varje dag följer utan värden som sägs vara sanna, som säger att något är absolut moraliskt rätt eller fel. Om det verkligen skulle finnas sådana moraliska värden så skulle ett beteende eller tillstånd hypotetiskt sätt kunna beskrivas som Fel eller Rätt, ungefär på samma sätt som en beskrivning av verkligheten kan vara Rätt eller Fel utifrån de fysiska lagarna. Exempelvis skulle ett påstående som "Det är fel att mörda" kunna vara lika sant eller falskt som påståendet "Jag har svarta byxor på mig". Ett annat sätt att uttrycka det på är om grundläggande moraliska principer - som utilitarismens "maximera nyttan" eller egoismens "maximera din egen nytta" - kan bevisas vara sanna, eller om de bara beskriver vad folk gillar eller hur de vill att folk skall agera.

Om vi för stunden antar att moraliska värden finns och att det råkar vara så att de ända moraliska värden som finns är att lycka är bra och att lidande är dåligt, blir det lättare att se skillnaden mellan dessa och snarlika påståenden. Om jag säger "Jag bör äta godis lite då och då" och jag får frågan "Varför?" kan jag bl.a. svara med "Jag gillar godis så jag tar det ibland" eller "Jag maximerar hela världens lycka genom att äta godis lite då och då". Om jag skulle få frågan "Varför?" igen skulle svaren bli "Vadå? Det är ju uppenbart att jag bör göra det för att jag vill göra det" eller "Vadå? Det är ju uppenbart att jag bör maximera lyckan". När jag pratar om absoluta värden så menar jag sådana som är goda eller dåliga i sig själva och inte sådana som, exempelvis, är beroende av vad jag gillar att göra (uppfyllnaden av dessa viljor skulle förstås kunna vara det absolut goda eller onda).

Rent intuitivt verkar dock sådana värden inte existera. Detta för att moraliska påståenden är av ett helt annat slag än sådana som "vad vill du göra?", "en ny bok om Ayn Rand har kommit ut" eller "jag ogillar broccoli". Dessa senare påståenden utgår från en helt annan grund än moraliska påståenden. Den stora skillnaden är att självaste grunden för om vi ska beskriva påståendet som sant eller falskt eller om vi annars kan förstå påståendet (som frågan) är, mer eller mindre, sann. Vad jag menar är att när vi kommer med ett påstående om verkligheten så vilar det på en hel del onämnda antaganden om verklighetens beskaffenhet och vår förmåga att förstå den. Exempelvis bygger påståendet "jag sitter framför en dator" på att mina sinnen fungerar någorlunda väl; om jag inte kunde lita på mina sinnen skulle jag inte kunna vara säker på att jag verkligen sitter framför en dator (jag kanske spelar fotboll?). Dessa antaganden vi gör för att beskriva verkligheten är såklart inte helt perfekta, men de fungerar någorlunda väl så att vissa saker kan beskrivas som uppenbart sanna och falska och vi kommer att ha rätt i dessa uttalanden.

I grund och botten utgår alltså vår förståelse av verkligheten på ett antal antaganden (som vissa logiska påståenden), med vilka vi kan beskriva vissa saker som sanna eller falska. Men om vi utgår från dessa vetenskapfilosofier för att förstå verkligheten så kommer vi aldrig att kunna se, än mindre bevisa, absoluta moraliska värden. Moraliska värden är, som sagt, av ett helt ennat slag än påståenden om verkligheten. Detta kan kallas är-bör problemet; vi kan inte få fram ett "bör" ur ett påstående om hur något är.

Men även om detta är sant så innebär det faktiskt inte att idén om absolut moral inte stämmer. Såvitt jag kan se finns det en teoretisk möjlighet att moral bygger på något axiom, ett självklart påstående som definierar vad som är gott och ont. Ett problem med sådana påståenden är att vi kan mycket väl tänka oss att vissa saker är uppenbart bra, för att vi gillar dem. Många saker som känns uppenbart goda eller onda är alltså inte nödvändigtvis det på något absolut plan. Ett bevis för detta är att två individer kan båda känna att de har upplevt "sanningen" men ha olika uppfattningar om ett visst agerande är gott eller ont. Detta innebär såklart inte att det är omöjligt att hitta ett (eller flera) moraliskt axiom, men allt som verkar vara ett axiom är kanske inte det. Om vi kollar historiskt på vilka galna uppfattningar folk förr haft på vad som är rätt och fel kan vi nog dra slutsatsen att de flesta saker som känns vara absolut sanna (givet att de faktiskt trodde det var sant, vilket verkar troligt) faktiskt inte är det.

Ett närliggande problem är att de flesta av oss verkar gilla tanken att det finns absoluta rätt eller fel. Exempelvis, var Hitler objektivt ond? Eller, för att ta ett mer konkret exempel, är det objektivt fel att doppa ett försvaslöst djur (eller en bebis) i ett syrbad för att få höra djuret (eller bebisen) skrika i plågor? Utöver vår djupa önskan att syrbadaren inte skall lyckas med sitt företag, verkar de flesta jag pratat med ogilla tanken av ett universum där moraliska lagar inte existerar. Det finns alltså ett problem i att skilja inneboende önskningar om att världen bör vara på ett visst sätt och att det verkligen är så att det bör vara på det här sättet.

Så, för att sammanfatta, finns det absoluta moraliska värden? Det verkar finnas två hypoteser:

1. Nej.

2. Ja (men det är inte klart vad dessa värden är).

3. Fnord.

Mitt eget perspektiv är att det troligtvis inte finns några sanna moraliska lagar, men att det nog inte spelar någon roll om det stämmer. Detta för att även om det fanns ett objektivt moraliskt värde så skulle vi inte kunna vad det är, för det är ju inte så att det skulle vara skrivet i sten.

The Why of Statism

Dale Everett har gjort några ganska fina teckningar där han skämtsamt uttrycker varför han tror att vissa människor är minarkister. De flesta bilder är inte så övertygande, men två stycken tycker jag är riktigt bra. Jag tycker dock inte att bilderna visar varför ett fåtal individer är minarkister utan varför folk i allmänhet är etatister eller sossar. Speciellt gillar jag den här bilden:


Detta instängda tänkande som Everett illustrerar kan appliceras på alla möjliga områden. I grund och botten handlar det om att när det gäller nya saker - som legalisering av nu förbjudna saker - så utgår folk från att den stora okända massan kommer att klanta till deras frihet, på något sätt. Oavsett vad det handlar om så kommer etatisten eller sossen att hitta något argument för att allt kommer att gå åt helvete, för att det stora flertalet är korkade/onda och behöver en stor stark stat för att hjälpa dem/hålla dem på plats.

Det är väldigt sällan någon säger att de själva inte går att lita på, men jag har träffat folk som säger att de inte skulle skänka en slant i välgörenhet om vi avskaffade välfärdsstaten. Detta påminner om vissa kristna som hävdar att vi inte skulle ha någon moral alls utan övernaturliga monster som skall ha skapat denna onda värld (kallas också gudar). Troligtvis är båda påståendena lika sanna.

Den andra bilden är bara, åh så träffande!

En dag värd att firas?

En stor, i rent fysisk bemärkelse[1], konung dog på den här dagen[2] för snart 300 år sedan och detta firas av vissa genom att hissa den svenska flaggan. De verkar fira minnet av Gustav II Adolf (istället för hans död), och då kan man fråga sig om hans gärningar är värda att firas. Var han en bra kung? Gjorde han något som gjorde livet bättre för de cirka en miljon människor som han härskade över? Gjorde han något bra för samhällena i resten av Europa?

Alla dessa frågor svarar jag med ett definitivt "nej". Denna bedömning tror jag att alla som läser på om hans dåd kommer att hålla med om. Men tyvärr verkar den mest offentliga information som finns om kungen idag, exempelvis på engelska och svenska Wikipedia, missa eller bara otroligt kortfattat nämna hans illdåd och istället läggs stor vikt på hans krigsrörelser och hans påstådda "militära geni". En mindre apologetisk och mer neutral syn på kungen ger Sverker Oredsson i sin bok Gustav II Adolf. Med hans bok som grund tänkte jag ta upp några av kungens mindre trevliga sidor.

Övergripande om hans styre
Gustav II Adolf utkämpade två krig som han "ärvt" från sin far mot Danmark och Ryssland och två krig som han själv startade mot (1) Polen och (2) diverse tyska furstendömen och tyska kejsaren. Under hans 21 år vid makten (1611-32) var Sverige i krig alla år förutom sex år då ofred råder med Polen. Under alla krig vägrade han godta fredsinviter från motståndaren då han inte var nöjd med deras erbjudande, för honom var mer makt till kronan och staten viktigare än de tusentals som dör varje år ett krig fortsätter.

Gustav Adolfs inrikespolitik var till stor del byggd på de krig han förde. För att finansiera dessa höjde han skatterna och för att få fotsoldater/kanonmat till dem tvångsrekryterade han folk. Båda orsakade stora bekymmer för de utsatta vilket tog sig uttryck i småskaliga upplopp i landet. För att få ut så mycket pengar och folk som möjligt lät han instifta ett nytt folkbokföringssystem som var baserat på prästerna anteckningar om vilka som bodde i deras område. Med det här systemet kunde staten ha koll på befolkningen på individnivå, vilket gjorde det svårare att fly från dem om man blev kallad till krig. En studie av Sven A. Nilsson har uppskattat antalet döda i krigen mellan 1621 till 1632 till minst 50 000 individer.[4]

Utöver politik som var direkt knutet till krig gjorde han dessutom katolicism olagligt; alla utövare blev landsförvisade och alla som stannade förklarades fredlösa. Han förbjuder dessutom immigration från landet några år senare.

Att kriga för fredens skull, 1611-1617
Gustav Adolfs första stora politiska agerande gjorde han som nyss tillträdd kung genom att fortsätta hans fars krig med Danmark. I början av året tågade han in i Skåne med en här och brände och härjade. Han var uppenbarligen nöjd med sig själv när han skrev ett brev till sin farbror Johan och skröt om det hela.

[Wij har] waritt inne vthi Skåne, och thet störste deelen afbrendt, så att till 24 kyrkiosochner sampt och Whe stadh är vthi aska, och hafue Wij dher till inthet mootståndh haft, anten af ryttere eller fotfolck, vtan grasseratt, sköflatt, brendt och ihiälslagitt aldeeles efter eigen willie. [3]

- s. 57 från Gustav II Adolf

Denna terroraktion genomfördes för att förhindra att en dansk armé kan färdas genom Skåne, nu skulle de få svårt att få mat om de försökte sig på det. Denna sorts illdåd var inte ovanliga under Gustav Adolfs krig.

Som tur är sluts snart fred mellan den danska och svenska staten. Men Gustav Adolf vill även fortsätta ett annat krig som han ärvde från hans far, nämligen kriget mot Ryssland. Här pågår sedan länge ett inbördeskrig och Gustav ville göra hans yngre bror Karl Filip till tsar. Inför riksdagen säger han sig prisa freden, men väljer ändå att skicka fler soldater till Ryssland. Med detta "kriget är oundvikligt, så låtom oss attackera"-argument kommer Gustav Adolf att rättfärdiga resten av sina krig. Just detta krig kommer att pågå i fyra år till och även när det är uppenbart att han inte kommer uppnå sitt mål och fredsförhandlingar har inletts fortsätter han att kriga för att få en, för honom, så gynnsam fred som möjligt.

Kriget mot Polen 1617-29
När Gustav Adolf blev kung rådde det ofred mellan Sverige och Polen; länderna var formellt sett i krig med varandra, över områden i Livland, men inga stridigheter hade förekommit från 1611. Efter det skickar kungen över trupper för att ta över först staden Pernau, sedan Riga och sist krävs tull från Danzig. Speciellt övertagandet av Riga var lönsamt för honom då det gav staten mer pengar än alla andra skatter som togs ut från landet gemensamt. Pengarna från hans erövringar kommer att användas för hans krig i Tyskland, vilket han planerat under lång tid.


Det högst undvikliga kriget, 1630-32
Från 1614 till 1630 kommer Gustav Adolf alltid att säga till ständerna i riksdagen att krig är hemskt, men att det är oundvikligt. Givetvis är det oundvikligt, för en härskarlysten kung som inte är nöjd att sina nuvarande besittningar. Men fanns det någon gång ett tvingande skäl för honom att kriga? Innan kungen invaderade området fanns det bara en stor armé inom området, nämligen kejsarens. Men denna kunde inte överföras till Sverige eftersom Sverige och Danmark var oinskränkta härskare över Östersjön. Det verkar istället ha varit rimligt att kriget hade slutat om Gustav inte hade gått in nu. Vi har Gustav Adolf att tacka för att kriget höll på i trettio år, istället för tio.

Ofta tas religionsfrågan upp som en förklaring till varför Gustav Adolf invaderade Tyskland, men Sverker Oredsson menar, efter att ha gått igenom alla större verk som diskuterar den här frågan, att religiösa motiv inte spelade någon stor roll i hans beslut. Istället menar han att det var tillfället och jakten på ära som drev honom till detta. Själv tror jag att de tänkta vinsterna som kom ifrån brandskattade städer och erövrade områden i form av skatter också förklarar hans val till viss del.

Här kommer dock en intressant detalj som inte tas upp så ofta: när Gustav Adolf åkte över med sina trupper hade han inte en enda allierad av de protestantiska furstarna och ingen hade bett om militär hjälp från honom. Den första protestantiska furste som Gustav Adolf erbjöd sina "beskyddartjänster" till hade att välja mellan alliera sig med honom eller gå i krig med honom. Att vara neutral i den här konflikten var inte möjligt enligt kungen. Som han själv sa:

Jag vill inte eller höra om någon neutralitet. Hans Kärlighet måste vara vän eller fiende. När jag kommer till gränsen måste han förklara sig varm eller kall. Här strider Gud och djävulen. Vill Hans Kärlighet vara på Guds sida, så får han gå över till mig. Vill han emellertid hellre vara med djävulen, så måste han förvisso slåss mot mig. Något tredje kommer inte att givas. Om det skall Ni vara förvissad.

- s. 204

En dag värd att firas?
Som kung orsakade Gustav II Adolf otroligt mycket lidande. Män slets från sin familj och hembygd för att slåss i främmande länder, de kvarvarande fick arbeta och slita under troligtvis det högsta skattetryck i deras tid [5] och ett oräknat antal anonyma danskar, ryssar, livländare, polacker och tyskar fick sätta livet till för denna kungs ambition. Vad för skäl finns det till att hylla minnet av en vidrig härskare, en tyrann som förtryckte sin befolkning? Jag kan inte se att det finns något.

Att fira hans död vid Lützen, däremot, det är en annan femma.

[1] Annars brukar epitet som "den Store" beteckna kungar som mördat fler eller förstört fler människors liv än den genomsnittliga kungen. Gustav II Adolf var stor i båda bemärkelser, men kallades bara den store för hans krigsbragder (massmord).

[2] Enligt den julianska kalendern som användes av svenska staten förr i tiden. Enligt den gregorianska kalendern, som folk använder nu, dog han den 16 november.

[3] Det kan nämnas att det här inte var första gången en svensk kung förstörde staden Vä. 1452 brändes den av Karl Knuttson Bonde, 1509 av Svante Sture och 1569 av Hertig Karl. Gustav Adolf verkar dock ha varit den sista kung som förstörde staden, då danskarna sedermera anlade Kristianstad i närheten.

[4] Nilsson, De stora krigens tid. Om Sverige som militärstat och bondesamhälle. s. 167.

[5] Nilsson, s. 155.

Är den stora statsskulden etatismens undergång?

I ett av Stefan Molyneuxs senaste filmklipp argumenterar han för att vi libertarianer/frihetsälskare/ankor skall pröva att sluta argumentera positivt för vår sak om hur ett helt frivilligt samhälle skulle fungera (vilket jag, för övrigt, tror vi gör bra med ekonomisk teori och empiri som bl.a. finns i The Voluntary City och To Serve and Protect), och istället argumentera genom att kräva att våra motståndare skall komma med positiva argument för att deras system skall fungera. En av hans utgångspunkter är att vi kan se att dagens etatistiska system inte fungerar för att staternas statsskulder är så otroligt höga nu. Han använder bl.a. följande graf för att styrka den här tesen:


Här verkar han göra ett ärligt misstag då han säger att det är USA:s statsskuld/BNP som har gått upp till 180%. Men det är faktiskt Japan som har gått upp så mycket, inte USA. USA går däremot upp väldigt mycket nästa år (som inte visas i grafen) och enligt USDebtClock så skall USA:s statsskuld vara ungefär lika stor som landets BNP. Tänk er att linjen för USA går upp med en ca 25%-enheter så får Molyneuxs argument lite mer kraft. Men det håller ändå inte. Stater har haft höga skulder förut och lyckats få ner de förr. Som alltid kan det vara värt att kolla lite längre tillbaka i historien för att se att så varit fallet.


Återigen visar inte grafen den senaste utvecklingen i USA, så den tjocka svarta linjen skall egentligen vara ungefär på samma nivå som den var i slutet av andra världskriget. Läget är intressant att kontrastera med dagens eftersom innan kriget var slut hade USA en väldigt interventionistisk ekonomi; vissa rester från New Deal fanns kvar och under kriget hade staten tvingat fram en massa prisregleringar och konsumtionsrestriktioner. George Reisman sammanfattade perioden i hans Capitalism med (om inte mitt minne sviker mig) att ekonomin då var i det närmaste centralplanerad. Ekonomhistorikern Robert Higgs ger en liknande bild. Men staten drog sig tillbaka och efter kriget så ökade välståndet drastiskt (till skillnad från vad dåtidens keynesianer hade förutspått; de trodde att en depression skulle komma). Så, uppenbarligen klarar en stat av att minska sin skuld utan att någon katastrof skall inträffa.

Är en sådan omsvängning i politik möjlig i dagens USA, då? Även om viss del av dagens skull bara kom till p.g.a. konjunkturnedgången och då kan förväntas tas bort relativt lätt, likt krigsregleringar, så har USA fortfarande en jättestor statsskuld kvar. Behöver de ta bort den? Uppenbarligen klarar hela det ekonomiska systemet av att producera mer välstånd även med ökande statsskulder. Kommer det att kunna fungera i framtiden, när jänkarnas babyboomers skall gå i pension frågar då Molyneux? Troligtvis, om man minskar statens utgifter är det nog säkert. Men, återigen, kommer det kunna gå igenom politiskt?

Man skulle kunna tänka sig att staten är ett större fångarnas dilemma än vad vi tror den vara och att förändringar i dagens läge är omöjliga, eller i alla fall högst osannolika. Det är faktiskt inte en alltför främmande hypotes. Jag tror dock inte på den. Men även om den är sann så innebär det inte nödvändigtvis att staten kommer att kollapsa eller något i den stilen. Istället kommer dock staten bli en mycket större börda för folk och tillväxten kommer då inte vara lika hög som annars. Men kan någon etatist bevisa att den inte kommer innebära negativ tillväxt? Troligtvis inte.

Onekligen är det svårt att avgöra hur systemet kommer att fungera i framtiden. Definitiva svar kan inte ges på alla frågor. Möjligtvis kan denna "attack" som Molyneux föreslår leda till att folk blir mindre säkra på sitt eget system, och det är kanske det enda han ville få fram. Själv är jag dock osäker på om det är en speciellt smart taktik.

KLP är landets fjärde största parti!

...på flashback i alla fall. :D

I skrivande stund har Liberala partiet 5,4% av 1327 röster, och ligger bakom Sverigedemokraterna (45,4%), Moderaterna (10,6%) och Piratpartiet (9,8%). På samma sätt som att vi förr hade Manchester-liberalism så kommer vi kanske i framtiden ha flashback-liberalism, som en del debatörrer kallar våra åsikter?

En utflykt till Christiania

Förra veckan åkte jag och min vän Emil på en tur till Köpenhamn och bland andra saker besökte vi den beryktade fristaden Christiania. Christiania ligger centralt i Köpenhamn och är ett kvarter som, till viss del, brytit sig ut ur staten Danmark. I dagsläget innebär det att vissa aktiviteter i området är lagligt vilka inte är det i resten av landet. Som att slippa betala skatt på fastigheten och affärer inom området men det som de flesta tänker på är att vissa droger handlas öppet och relativt fritt här. Det var att Christiania är som en sorts enklav inom Köpenhamn som gjorde att jag vill besöka stället för några år sedan. Utflykten dit var givande.


Om man står ett kvarter bortifrån Christiania kan man nog inte tro att ett helt annat samhälle ligger om knuten. Men när vi väl gick in i området slog det mig direkt: stället bröt ordentligt med resten av stadsdelen och detta främst genom att det var, milt uttryckt, nedgånget. De få bilder jag fick ta talar relativt tydligt här. Denna nedgång utmärkte större delen av stället, men samtidigt restaurerades vissa hus och enskilda lokaler var väldigt fräscha och troligtvis nyligen renoverade. Dessutom fanns det några riktigt vackra lokaler vars väggar dekorerades av målningar. Sammantaget var området alltså nedgånget men med spår av uppresning och några få skönhetsfläckar.


Den rent fysiska miljön är dock inte det viktigaste vad gäller Christiania utan det är dess ekonomiska liv som är av störst intresse. Detta då, som sagt, dansk lag inte råder där, speciellt inte deras droglagar. Runt om stället stod kanske tio bord/primitiva stånd där hasch och marijuana bjöds ut. De flesta säljare hade små skyltar på sina varor som berättade priset och sorten – ”Purple Haze 120:-”. (Jag har väldigt svårt att se hur svenska Wikipedia kan hävda att det är omtvistat om handeln med hasch är öppen eller inte. Pusher Street var öppet och välbesökt. Ännu ett skäl att bara kolla den engelska varianten.) Upplevelsen att se dessa stånd sälja droger vilket resten av landet anser vara olagligt var speciell. Ett störande moment var vetskapen att alla droghandlare skulle tillhöra en äkta kriminell organisation, men jag återkommer till denna senare.

Utöver denna droghandel fanns även ett fåtal restauranger, barer och cafén, ett konstmusem, en cykelsäljare och -verkstad, en klädbutik, stånd som sålde bl.a. pipor och cigarettrullar och på kvällarna skall nattklubbar ha öppet (vilka vi dock inte såg då vi bara besökte byn under dagen). Det fanns även ett sorts tempel – det var känslan jag fick när jag gick in i rummet – där någon indisk chantra spelades upp på repeat och bilder av diverse buddhistiska munkar prydde väggarna.


Det fanns olika typer av människor i Christiania. Den vanligaste kategorin skulle nog lättast falla under beteckningen stamkunder eller, för den som vill vara nedsättande, knarkare. Dessa var överallt, likt öldrickare under Oktoberfest också är överallt. Vissa var, likt stället, nedslitna men hade ändå gott humör. Andra såg ut att vara kriminella och gick runt i allmänt säckiga kläder, likt de droghandlarna bar. En mindre grupp såg ut att vara ”vanliga” danskar som uppskattade cannabis likt de flesta uppskattar øl och pilsner. Utöver dessa besökare fanns det även mer traditionella turister som ville undersöka denna spännande by och ta med några minnen av den hem. Tyvärr fick vi erfara att sådana minnen inte får tas med hjälp av kameror; fotografering inne i "Staden" är förbjuden, av förståeliga skäl. Annars fanns det även barer där det serverades öl och en del gick hit. Sist av allt kan vi nämna den sporadiska kunden. Denne går skyggt in genom portarna, utför sina affärer och beger sig snabbt därifrån. Möjligtvis var den här gruppen störst, då många såg ut att bara gå in för att köpa cannabis, men det var inget jag direkt höll koll på så det är bara en tanke.

Så, tillbaka till droghandlarna och den kriminella organisation som de skall arbeta under. Vi träffade en svensk som gästar stället ofta och han gav en hel intressant information om området. Han berättade att försäljningen var speciellt livlig nu jämfört med hur det var för runt ett halvår sedan. Han berättade att innan dess såldes drogerna på nattklubberna och det hade blivit en klar förbättring när de såldes öppet. Även om säljarna skall tillhöra en större kriminell organisation skall de vara ärliga i sina affärer, man kunde alltså lita på att man får mängden och sorten man betalar för. Det verkar stämma då öppen konkurrens leda till bättre kvalitet, då det är lättare att jämföra alternativen (och hitta dem!). Även stämningen skall ha förbättrats, en restaurang med uteservering hade nyligen öppnats där folk satt och åt, drack och rökte.

Restaurangen var förresten ett av de finare inslagen i kvarteret men antingen är det väldigt svårt att göra affärer här (beskyddarpengar?) eller så har de det riktigt bra, då deras priser uppenbarligen var monopolpriser. Jag betalade 65 DK för en sandwich – om än en väldigt god sådan – som i övriga delen av staden nog skulle ha kostat 40 DK.

Vi diskuterade även dagens drogproblem och han lyfte upp ett intressant perspektiv här: i dagens svenska samhällen lärs inte ut hur man skall hantera drogproblem på ett så bra sätt som möjligt. Detta för att vårt demokratiska system har bestämt att folk skall inte hantera droger på ett annat sätt än genom att få bort det och all statlig propaganda (utbildning) lär ut detta till folk, vilket innebär att fel sorts metod används för att hjälpa de som verkligen behöver det. När ett samhälle har låst in sig på en (vidrig och uppenbart falsk) vision om ett drogfritt samhälle läggs alltså resurser på att uppnå detta målet och gör folk sämre förberedda på att uppnå ett troligtvis mer viktigare mål: att hjälpa de som har problem med missbruk. Även om lite av resurserna läggs på exempelvis rehabilitering innebär det fortfarande en relativ försämring mot vad ett helhjärtat satsande på skademinskning innebär. Utöver detta saknar vi även en kultur för ansvarsfullt droganvändande, vilket också följer ifrån folks vilja att endast hantera alla problem med droger genom att få de att försvinna.


Besöket till Christiania var spännande och givande. Som resmål är det väl värt ett besök och förhoppningsvis kommer fler turister dit om restaurationerna fortsätter att gå framåt. Vi får hoppas att den danska politiken inte kommer in och sätter stopp för det.