söndag 23 augusti 2015

Filosofiska dilemman vs rena möjligheter till förbättringar


En bra moralfilosofi måste kunna hantera filosofiska dilemman, men främst borde de kunna förklara hur ens vardagliga liv kan förbättras - och hur man kan göra det samtidigt som man inte försämrar för andra. Moralfilosofier måste också bygga på en vetenskaplig analys om en situation är ett moraliskt dilemma eller inte (situationer som inte är moraliska dilemman kan man hantera lättare, så det är värt att skilja på dem). Svåra dilemman är, per definition, också svåra att lösa och skapa en bra grund för fortsatt filosoferande. Slutligen tror jag att tanken på att det finns många filosofiska dilemman skadar ens förtroende om att de går att lösa, därför borde man inte diskutera dem mer än hur ofta de faktiskt finns här i världen.

Det finns två olika sidor av moralfilosofi. En del handlar om situationer där det inte finns någon handling som leder till en moraliskt okej lösning. Detta är dilemman eller pessimistiska situationer. Den andra sidan handlar om situationer där det finns åtminstone en okej lösning, optimistiska situationer. Alltså, en sida som diskuterar vilket val som är det minst dåliga i en dålig värld, och den som diskuterar vilket val som är bäst i en bra värld.

Ett exempel på frågor från en negativ värld är alla variationer av trolley-exempel, som detta:
Du står vid en järnvägsräls och ser en förarlös vagn komma åkande i en ruskig fart längs med spåret. Längre ned så delar sig spåret i två. På ena spåret ligger fem personer hopbundna och kan inte röra sig. På det andra så ligger en person hopbunden. Du märker att järnvägsväxeln är inställd så att vagnen går mot spåret där det ligger fem personer och att du skulle kunna växla om så att vagnen går på spåret med bara en person. Du kan inte springa tillräckligt snabbt, lyckas förstöra järnvägen eller något annat så att du kan hindra vagnen från att döda de fem personerna eller, om du drar i växelspaken, den enskilda personen. Givet allt detta, om du enbart har möjlighet att dra i växelspaken eller inte, skulle du gjort det då?

Efteråt kommer ingen att åtala dig för något, oavsett vad. Alla kommer dock inte att hålla med dig om ditt val att inte dra i växelspaken, eller att dra i den (beroende på vad du gör), men ingen kommer att bli ovänligt inställd mot dig, oavsett vad.
Exemplet är skrivet för att få undan eventuella distraktioner från kärnan som frågeställaren anser är viktig. Den främsta distraktionen är möjligheten att kunna förbättra situationen, som att försöka spränga spåret eller något sånt. En annan viktig distraktion är att man inte kan vara helt säker på konsekvenserna i exemplet. I ett tidigare exempel av det här tankeexperimentet så var personerna på spåren arbetare, så att de kunde flytta sig - i det läget skulle det kanske vara uppenbart bäst att inte göra något alls för någon av de fem kanske märker vagnen medan den ensamma möjligtvis inte skulle märkt det alls. En till distraktion är att man kan fundera på hur andra reagerar på ens beslut - kommer man hamna i fängelse för att gjort ett visst val? (Den här distraktionen verkar många filosofer helt missa.)

Så, poängen med exemplet är inte att försöka komma runt dilemmat, utan att fundera på kärnan av dilemmat, nämligen:
Om du inte gör något så dör fem personer. Om du gör en viss handling så dör en person. Mellan dessa två val, vilket anser du är rätt?
Filosofer använder det här och liknande experiment för att testa hur robusta deras moralfilosofiska teorier är. För en filosof så är anledningen till ens agerande väldigt viktigt och varje val i en hypotetisk situation ger upphov till ett tankebygge med olika principer, regler och grunder. Så, även ens val i sådana här situationer gör att man bygger upp en moralfilosofisk teori. Och ifall modellbygget man använder för att försvara ett val i en situation inte stämmer överens med de andra delarna, då visar det sig att ens filosofi är inkonsistent (och därmed falsk) i någon bemärkelse.

Ett antal filosofer och psykologer använder sådana här exempel även för att få mer kunskap om vad folks intuitiva moral faktiskt är. Hur resonerar de flesta individer i sådana här situationer?

Det finns ett antal andra dilemman som är liknande detta, i det att valets slutresultat inte blir helt okej, utan bara minst dålig. Dels finns det fyra varianter på problemet som är just pessimistiska: den fete mannen, trollyn med en loop, transplantionsscenariot och mannen i gården. Andra sådana problem är den motbjudande slutsatsen (tänk om ökad befolkningsmängd leder till lägre genomsnittlig lycka?), överlevnadslotteriet (tänk om folk i ett samhälle räddar fler liv genom att döda friska personer och ta deras organ för att rädda sjuka, via ett allomfattande, statligt lotteri) och fallet med grottutforskarna (tänk om ett antal döende individer skulle kunna rädda sig själva, minus en, genom att gå med i ett lotteri där den som förlorar blir uppäten av de andra).

Jag tror att det finns både för- och nackdelar med att studera moraliska dilemman (till skillnad från moraliska val där det inte finns något intuitivt negativt med ens val). Den främsta fördelen är att världen inte är så bra så att folk aldrig behöver göra svåra val. Just fallet med grottutforskarna bygger på flera liknande rättsfall där sjöbrutna frivilligt gått med på att bli uppätna ifall de förlorar i ett lotteri. För att kunna leva ett gott liv måste man alltså vara beredd på att hantera dilemman. Man måste kunna undersöka anledningarna man har till att göra olika val - utsätta dem för kritik, leta efter nya lösningar - och sedan klara av att agera efter det minst dåliga alternativet.

Men jag tror också att moralfilosofi i grunden inte borde ha jättemycket med det här pessimistiska perspektivet att göra. För, överlag så är inte världen en serie av dilemman man ställs inför. Det finns istället fullt med möjligheter att leva ett gott liv tillsammans med andra, där alla involverade tjänar på varandras sällskap och ingen blir utsatt för utsiktslösa dilemman. Alltså, att man tjänar enormt på att arbeta och handla med andra, att man kan knyta vänskapsband och ha trevligt tillsammans med andra, där den stora frågan är "Hur kan jag göra festen/sammankomsten/handeln bättre?". En teori om hur man agerar borde därmed ha det som huvudfokus, eftersom det är en så stor av vardagen.

För det andra så tror jag att det är mycket viktigare att börja med att studera hur världen är, om en given situation faktiskt är optimistisk eller pessimistisk. Människans evolutionära historia eller de kommunistiska eller nationalistiska ideologierna verkar göra henne pessimistiskt lagd i en hel del situationer. Ekonomen Bryan Caplan tar upp några exempel där folk tror att deras och andras intressen står i en konflikt, men där de faktiskt är harmoniska, som när det gäller handel med utlänningar, marknadssituationer generellt och teknologisk utveckling. Vanligtvis så tjänar alla på handel och teknologisk utveckling, men de flesta fokuserar på kortsiktiga negativa konsekvenser istället för vinsterna på lång sikt.[1] Att gå runt och tro att en situation kommer leda till ett tråkigt resultat är i sig tråkigt och det missar att man tänker på möjligheter där situationen är till allas fördel, då man utgår från att den möjligheten inte är tillgänglig.

Jag är inte helt säker, men jag tror även att många filosofer missar sådana här fördelar, d.v.s. de tror också att världen består av fler dilemman än vad den egentligen gör. Ta de fattigas situation som exempel. Istället för att utforska möjligheterna om hur folk skulle kunna samarbeta för att producera mer värde tillsammans så ägnar filosofer främst energi åt att analysera frågan som ett dilemma - där de fattiga blir rika genom att de får pengar ifrån de rika. De skapar då ett ramverk som fokuserar på människors påstådda konflikter, vad för psykologisk och moralisk grund det har, och varför deras moral är bättre än andras moral. Det verkar alltså leda till en hel del extra arbete

Den här ansatsen verkar tas i The Ethics of Assistance: Morality and the Distant Needy, utgiven av Cambridge University, där olika filosofer diskuterar problemet med fattiga runtom världen idag. Jag håller helt med dem om att dagens ideologier inte tar tillräckligt hänsyn till fattiga i andra länder, speciellt i jämförelse med de plikter folk anses ha gentemot sina egna medborgare. Men författarna verkar inte ha någon diskussion alls om hur handel kan förbättra deras situation  - såväl "investment", "markets" och "trade" är uteblivna i bokens index och introduktionen ger inte någon hint om att det kommer diskuteras, utan istället handlar det om plikten att hjälpa. Peter Singer diskuterar dock, i The Life You Can Save, ett av sätten att skapa mer värde tillsammans (internationell handel) som ett sätt att lösa världens fattigdom. Han menar dock att det är omöjligt att få igenom frihandelsförslag i den amerikanska kongressen, så det är inte värt att satsa något på det. Han missar dock att det är möjligt att sprida idéer om frihandel relativt billigt, genom att exempelvis rekommendera att man läser på om frågan eller bara säger att man borde ifrågasätta vissas vinkling om hur skadligt det är. Sedan missar han ett annan ömsesidigt gynnsamt alternativ som lagts fram för att förbättra de fattigas situation: emigration till rika länder. Även om den frågan också inte går att skapa en politisk förändring kring, går det att sprida information om dess fördelar så att det kanske senare kan bli lättare att få igenom politiskt.

Nu vill jag inte härmed se ut som att jag argumenterar för att välgörenhet inte har någon roll alls att spela, för det har den. Världen är på sina ställen kass, och även om jag tror att frihet skulle öka allas materiella välstånd utan att behöva introducera något verkligt dilemma för de flesta andra (eftersom i en så mycket rikare värld kommer det bli lättare att uppnå de mål som de allra flesta har, som att ha god hälsa) så kommer inte alla att kunna ta de stegen åt samma håll samtidigt. Därför tror jag att internationell och privat välgörenhet är bra och nödvändigt tills dess att vi skapat ordentliga institutioner överallt för att främja välståndsskapande.

Ett tredje argument mot att fokusera för mycket på filosofiska dilemman är att de är svåra. Det borde då vara lättare att tänka till om dem efter att man har byggt upp en robust moralfilosofi med ett antal principer som man vet är säkra. (Det finns ju såklart de dilemman som är väldigt enkla att svara på.) Jag är dock inte helt säker på det här argumentet.

Slutligen tror jag att själva tron på att det finns många konflikter är ett hinder för att effektivt kunna lösa de problem som vi står inför. För i de konflikter som finns så brukar en bra lösning ofta innebära att man får göra sig av med några resurser, som man annars hade kunnat lägga på nöjen eller god mat. Tanken om att man hela tiden kommer behöva ställas inför sådana dilemman tär på ens givmildhet, åtminstone när jag tittar på mig själv. När jag funderade på utilitarismen så var jag i början väldigt negativt inställd till tanken på att jag skulle behöva ge upp hela mitt liv för att göra livet bättre för alla andra. Efter att ha läst ekonomi blev jag mer vänligt inställd till filosofin (även om jag inte helt är för den) eftersom jag kom fram till att de flesta konflikter mellan egenintresset och utilitarismen är rätt små: de flesta människor vill skapa en bättre värld, så de verkliga dilemman som finns kommer man att kunna lösa tillsammans (att lösa ett filosofiskt dilemma för en individ blir som att lösa ett kollektivt dilemma).

Så, för att sammanfatta. En bra moralfilosofi måste kunna hantera filosofiska dilemman, men främst borde de kunna förklara hur ens vardagliga liv kan förbättras - och hur man kan göra det samtidigt som man inte försämrar för andra. Moralfilosofier måste också bygga på en vetenskaplig analys om en situation är ett moraliskt dilemma eller inte (situationer som inte är moraliska dilemman kan man hantera lättare, så det är värt att skilja på dem). Svåra dilemman är, per definition, också svåra att lösa och skapa en bra grund för fortsatt filosoferande. Slutligen tror jag att tanken på att det finns många filosofiska dilemman skadar ens förtroende om att de går att lösa, därför borde man inte diskutera dem mer än hur ofta de faktiskt finns här i världen.

Noter
[1] Här kommer en viktig fråga som jag bara skall snudda vid. Hur kan det vara så att en individ tjänar på teknologisk utveckling ifall detta gör att denne förlorar sitt jobb och kanske måste byta till ett sämre jobb med lägre lön? Här håller jag definitivt med om att personen inte tjänar på just den här teknologiska utvecklingen. Men personen tjänar fortfarande på att det som regel är fritt fram att göra teknologiska upptäckter. För, även om individen förlorar i ett läge, så vinner denne tusen gånger om i alla andra lägen när det kommer nya teknologiska upptäckter i andra branscher.

onsdag 12 augusti 2015

Ett tanke-experiment mot hedonistisk utilitarism


Som ultimat princip så anser jag att hedonistisk utilitarism inte är moraliskt absolut. Det vill säga, det finns hypotetiska exempel där jag anser att det är omoraliskt att följa denna lära rakt ut. Jag har redan skrivit ett långt inlägg om ett sådant exempel, men det kan inte skada att ha fler. Exemplet är inte helt realistiskt, utan är bara till för att visa på hur utilitarismen hypotetiskt kan vara fel.

Strandsatt på Mars
Ponera ett samhälle i framtiden där alla människor följer den hedonistiska filosofin. Det är fred på jorden, livet är gott och den mänskliga civilisationen utvecklas för var dag. Folk lägger ned sina själar i att försöka förbättra livet på varje sätt, vilket har lett till att i det samhället har nästan allt arbete blivit ett rent nöje att utföra (dock inte det mest roliga man kan göra). Alla lägger dessutom ned en väldigt stor del av sin inkomst i investeringar, så samhället växer något otroligt. Vetenskapen och teknologin har även kommit så långt att ålderdomen är besegrad; det finns inga biologiska hinder för att varje individ skall kunna leva hur länge som helst och den ekonomiska standarden är så hög att det endast är i högst sällsynta tillfällen då folk dör i olyckor och liknande.

Eftersom det är ett utilitaristiskt samhälle så har utvecklingen i lyckoforskning varit fenomenalt stark. De har utvecklat otroligt sofistikerade droger så att allas lyckonivå är på max hela tiden. Det handlar inte om någon hjärnlös lycka, utan att det gör så att människor är mer i flow när de utvecklar konst, vetenskapliga teorem och bygger färdmedel. Men, den högsta formen av lycka fås genom att utforska nya konststycken, speciellt de som visar på vikten av att kunna förstå världen så bra som möjligt, i samband med vissa specialdesignade droger. Alltså, en form av underhållning.

Samhället har även ett rymdprogram, och de skall snart åka iväg till Mars. Efter många års planering skjuts den första bemannade farkosten dit. Den mänskliga civilisationen är redan delvis utomplanetär, men nu, efter att robotar skickats till planeten för att påbörja en terraformering av den, skall människor för första gången leva där. Det finns liv och syre där redan, även några primitiva jordbruk som robotarna kört igång.

Dagen kommer då när de tre stora rymdfarkosterna landar på Mars (för att se till att de tillsammans har en riktigt god chans att överleva). Men när de är på väg att landa råkar en helt oförutsedd meteorit-skur träffa skeppen, så att de kraschlandar där. Katastrofen är total; ingen på farkosterna tros ha överlevt.

Men, så får jordborna en signal! En person har överlevt! Olyckligtvis har matförrådet nästan helt brunnit upp, men hon har tillräckligt mycket så att hon klarar sig för att folket på jorden skall kunna skicka iväg en ny raket för att hämta henne.

Några eldsjälar sätter direkt igång med att samla in pengar för att göra detta. Men, det råkar förhålla sig på ett väldigt konstigt sätt med deras ekonomi att det kostar en betydlig summa av allas inkomst att utrusta ett nytt skepp med kapacitet att ta sig till Mars och sedan tillbaka till jorden (alternativt stanna där och påbörja det uppdrag som den ursprungliga besättningen skulle göra). Ett barn i samhället kan göra kalkyleringen av detta direkt: minskningen av den totala lyckoproduktionen skulle minska med 5% om de gjorde detta. 

Högst olyckliga omständigheter, inser alla, men det rätta är ju att maximera lycka så alla på jorden tar ett glömskepiller och förtränger minnet om överlevaren.* Innan dess skickar någon ett övertygande meddelande till henne om att hon borde hitta en klippa att hoppa ifrån, så att hennes död sker snabbt istället för att hon skall behöva svälta ihjäl.

Efteråt har alla glömt bort överlevaren och lever lyckligare tack vare det.

Slutsats
Hedonistisk/klassisk utilitarism är inget vi människor föredrar i vissa specifika, möjligtvis hypotetiska situationer där vi kan minska vår inkomst och lyckonivå för att rädda någons liv. Det kan vara så att den här situationen aldrig kommer uppstå - av mer grundläggande säkerhetsskäl så är det dumt att någonsin utveckla bortglömningspiller (utan de är inte storyn trovärdig).

Denna slutsats medför inte att liv därmed borde ha ett absolut värde. Men det säger att lycka inte borde ha det heller. Min kritik säger inte heller att utilitarismen till stor del är fel; den säger egentligen bara att den inte absolut passar ihop med mina och dina mest upplysta och medkännande värderingar (tänker jag mig att de är iaf; jag tänker mig du håller med om att det är rätt att rädda överlevaren på Mars). 

Sedan är frågan om det kan inträffa något sådant här scenario. Man borde inte lita på att man själv, alla andra och universum inte kan skapa ett sådant här utilitaristiskt dilemma. Rent praktiskt kanske utilitarism är helt rätt.

Noter
* En mer rimlig story är att det bara är de som kommunicerar med astronauterna som får reda på att någon har överlevt. Sedan fattar de beslutet om att inte berätta för resten av världen och tar ett glömskepiller.

torsdag 16 juli 2015

Ankdammen -15


Ankdammen 15 är årets kanske största anarkokapitalistiska evenemang. Det kommer att gå av stapeln den 8:e till 9:e augusti och anordnas av Niklas Wiklander. Det kommer äga rum i en scoutstuga strax utanför Gävle - dock behöver man bara ta sig till Gävle så ordnas resa till och från. Det kostar 130/100 kr för mat och husrum.

På evenemanget kommer det bli några korta föreläsningar - om OFUSS, om IT-säkerhet och kryptering och troligtvis ett om anarkokapitalism också. OFUSS kommer också att ha sitt årsmöte där och Frihetsfaxen kommer att spela in ett avsnitt. Efteråt blir det diskussioner, saft och bullar!

Diskussion om eventet: Ankeb.org | Facebook

söndag 29 mars 2015

Koordinerade vs. okoordinerade skadliga aggregerade handlingar


Jag skrev nyligen ett längre inlägg om varför jag tror att aggregerade handlingar innebär en rättighetskränkning. Själva idén om att man inte har rätt att göra det går emot tidigare libertarianism, som byggde på common law-regeln att sådana handlingar inte kunde vara grund för att stämma någon, men det kan ha berott på att lagen då föreskrev att alla skulle vara lika skyldiga till brottet.

I vilket fall tror jag inte att det resonemanget stämmer och jag tänkte komma med ett väldigt kort scenario för att visa varför. Kort, för att det förra inlägget blev så långt. Det är osannolikt, men det är för att komma till dess kärna.
800 personer får en magisk knapp.

Om en person trycker på den så kommer ett vackert fyrverkeri, men inget annat.

Om 500 personer trycker på den samtidigt så får var och en se ett fyrverkeri som innan. Men nu så aktiveras även en fyrverkeripjäs till att skicka iväg en minimissil. Dessa åker sedan iväg och dödar knugen.

Om det inte finns någon kung i närheten skjuts de mot ett privatägt träd som förstörs.

Alla personer som får knappen vet om dessa regler.
I det här scenariot är alla överens om att om 500 av dessa 800 personer går samman och säger till varandra "låt oss trycka på knappen och göra oss av med knugen eller det där trädet!", så är det en rättighetskränkning. En individ skulle då ha rätt att stoppa en av de 500 från att trycka på knappen.

Men, om de inte koordinerar sig, har en individ då rätt att hindra en person från att trycka på knappen? Eller, om det är 700 som trycker på knappen, rätt att hindra 201 från att trycka på den? Jag skulle säga ja, för att scenariot är alldeles för likt det ovan. Konsekvensen av deras handlingar är att en annans rättigheter kränks så det borde vara lika förbjudet. En individ borde kunna få skydda sig även ifrån aggregerade handlingar.

(Dessutom så skulle de riktigt smarta skurkarna koordinera sig på det här sättet, nämligen utan att explicit koordinera sig (de skulle bara tänkt sig att de gör det).)

(Inget av detta säger vad som bör göras i frågan om klimatförändringar, det finns olika rättsliga lösningar där.)

måndag 16 mars 2015

Putin's Way


Amerikanska Frontline har nyligen gjort en dokumentär om Vladimir Putins väg till makten och vad han uträttat där, Putin's Way. Den finns att se i svensk version till slutet av månaden på SVT och är på hela taget väl värd att se.

Programmet argumenterar för att Putin förskingrat miljoner och miljarder ifrån den ryska staten, både när han var vice-borgmästare i S:t Petersburg under 90-talet och när han var president eller bestämde ifrån kulisserna från år 2000. Hela hans politiska period kan ses som en del i spelet folk förde av att vinna pengar på korruptionen när Ryssland sålde statens ägande till politiskt uppsatta individer.

Han börjar som "privatiseringsexpert" i S:t Petersburg och blir känd som "the gangster capitalist of Russia". Men han jobbade även på sin egen image och beställde en dokumentärfilm om sig själv. Han jobbar i staden under sin f.d. universitetslärare, som är borgmästare, och hjälper denne komma undan korruptionsundersökningar.

Det är nu han blir uppmärksammad av Jeltsin & co. Dessa var också otroligt korrumperade och behövde då en efterträdare som skulle se till att skydda dem även efter att de försvunnit ifrån makten. Putin blir alltså placerad i den högsta ledningen i Ryssland för att säkerställa att tidigare kleptokrater inte blir satta i fängelse, att alla oligarker som kom till under 90-talet skulle få fortsätta behålla sitt stöldgods.

Den här delen av historien har Karen Dawisha forskat om och hon kommer med lite extra detaljer i en intervju på Library of Law & Liberty. Bland annat att Putin var en personlig kleptoman också. En gång, när han väl blev president, så stal han en ring ifrån Robert Kraft, ägare av New England Patriots, som hade vunnit Super Bowls i USA.

Men, år 1999, ett år innan presidentvalet, så var han relativt okänd för det ryska folket. Han var nu chef för FSB, vilket var det omorganiserade KGB:t och i augusti 1999 blev han premiärminister. Nästa månad blev han dock känd när några hus blev bombade i Moskva och gick ut som den starke ledaren som utlovade hämnd.

Myndigheter gick ut och sa att det fanns ett "tjetjenskt spår" bakom bombdåden. Det blev aldrig bevisat men användes som ett skäl för att de skulle kunna attackera den de facto självständiga tjetjenska republiken av Ichkeria. Bombdåden skedde i september 1999 och ryska trupper gick in i Tjetjenien nästa månad.

Här missar dokumentären att nämna att det fanns lite stridigheter innan mellan Ryssland och en viss terroristgrupp där, som hade invaderat ryska Dagestan. Ryssarna sade sig nu vilja få ut ledarna från den gruppen från Tjetjenien, men invaderade landet istället. Dokumentären menar att FSB legat bakom bombdåden och pekar på dels att de hade lagt ut massiva bomber i ett annat hus (vilket de erkände!, men sa att det var för en övning), dels att alla bevis ifrån bombdåden hade förstörts och att när staten försökte göra en oberoende undersökning av dåden så blev ledaren av undersökningen arresterad på påhittad grund en vecka innan han skulle rapportera sitt svar.

Oavsett om de här tankarna stämmer eller inte verkar det inte helt omöjligt att Jeltsin startade kriget mot Tjetjenien - efter att de redan vunnit mot terroristerna - för att se till att Putin skulle få folkligt stöd. En Wag the Dog-situation, ungefär. I vilket fall så fick Putin det stödet delvis tack vare kriget och för sin "lag och ordning"-profil och han vann presidentvalet år 2000.

Kriget i Tjetjenien gick över innan dess, men det fortsatte i nio år till som ett gerillakrig mot ockupanterna. Totalt sett dog 50 000 - 80 000 människor i kriget, troligtvis runt 10 000 - 16 000 när Putin var president.

Det första han gjorde som president var att ge Jeltsin åtalsimmunitet, samt att stänga ned en korruptionsundersökning mot sig själv i S:t Petersburg. Andra som påpekade senare att Ryssland var en kleptokrati har satts i fängelse. 
 
Sedan går han ut på charmturné till väst. Han var den förste som ringde till George Bush och uttryckte sin sorg för 9/11-attacken vilket gjorde att Bush fastnade för honom. Förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder såg sig som vän med honom och gav Ryssland lån för att bygga ut pipelinen. Tony Blair såg sig också som vän till honom. (Den opinionen vände dock när rysk militärutrustning verkade ha använts av ryskvänliga styrkor i Donbass för att skjuta ned ett malaysiskt plan.)

Men i landet fortsätter han den kleptokratiska linjen och kan möjligtvis ha stulit till sig så mycket att han är bland världens rikaste män.

När han ställde upp i valet igen år 2012 - efter att ha låtit sin handplockna premiärminister Medvedev sitta som president 2008-2012 - var det storskaliga demonstrationer mot honom i Moskva, som blev nedslagna av polisen. Landet har en politisk spärr på 7% så det är svårt för nya partier att ta sig in i riksdagen, det verkar ha varit en del valfusk under valet och pressfriheten är den 32:e sämsta i världen. Så, han lyckades bli president igen och nu har han sett till att ändra konstitutionen så att han kan sitta där till 2024. 

Går det att göra något för att förhindra att Putin får mer makt och hindrar utvecklingen i Ryssland? Rimligtvis borde det kunna gå genom att arbeta för mer frihet här. Men en annan sak skulle alla kunna göra - försöka läsa på mer om vad han verkligen gjort och sprida den informationen. Putin är en f.d. KGB-agent som var lojal mot tidigare kleptokrater och hjälpte att föra pengar från staten - som rätteligen borde tillhöra folket, som under 80 år tvingats arbeta för den sovjetiska staten i ett gigantiskt fängelse - till en liten elit och har nu säkrat sin makt för att slippa bli åtalad i framtiden. Det och att Ryssland inte är en säker plats för dissidenter och kritiker, utan deras namn sätts upp på gigantiska banderoller som fiender till nationen.

måndag 23 februari 2015

Varför är indoktrinering dåligt?




Finns det någon makt eller politiskt system man bör svära trohet, känna förpliktelse till och börja tro är en god kraft, när man är sju år?

lördag 21 februari 2015

Kommer en mäktig AI att vilja döda alla människor?

An AI will want to acquire as many resources as possible, so that these resources can be transformed and put to work for the satisfaction of the AI’s final and in- strumental goals. ... [T]he default outcome from advanced AI is human extinction. ... Unless an AI is specifically programmed to preserve what humans value, it may destroy those valued structures (including humans) incidentally. As Yudkowsky (2008) puts it, “the AI does not love you, nor does it hate you, but you are made of atoms it can use for something else.”
- Luke Muehlhauser och Anna Salamon, Intelligence Explosion: Evidence and Import
Argumentet här är att en AI, om den bara vill göra saker, kommer att ha ett incitament att försöka ta över hela världen och ta över all materia för att kunna uppnå alla mål den har. Detta gäller enbart en AI utan några specifika mål som vi människor har (vilket för många inkluderar att inte vilja styra över andra och att låta ens vänner ha en del av världen att bestämma över). Det man tänker sig är att det här är ett instrumentellt rationellt mål för en intelligent varelse, som att man försöker komma fram till vad homo economicus vill göra om man inte vet om vilken sorts varelse denne är - Vulcan, Dementor, Drow eller haj - bara denne tänker rationellt på vad dennes mål är. Då får man fram en sorts mall för vad en bara intelligent varelse vill kunna göra, för att kunna uppnå mål, och det är denne varelse som Yudkowsky, Omohundro, Muehlhauser och Salamon tror vill ta över alla människor.

Jag argumenterade emot det här perspektivet i ett tidigare inlägg och har nu kommit på ett till argument mot detta som jag tänkte ta upp. (Jag får säga att jag har en estetisk förkärlek till den fullt rationella, men specifikt mållöse varelsen, så jag har en liten bias här, men hoppas att om den ger sig i uttryck så kan det upptäckas.) Argumentet är det följande:
  • Två varelser som båda försöker kontrollera all materia i universum kommer att hamna i en konflikt med varandra.
  • Det borde finnas ett stort antal varelser i världen med den här totala dominanspreferensen (td).
  • Det är inte säkert att varje enskild td-varelser kan döda alla andra td-varelser.
  • Dessutom så är i princip varje td-varelse ett hot mot alla andra varelser i universum
  • För att undvika att bli utplånad är det bäst för en td-varelse att hitta på en strategi för fredlig samvaro.
Alltså, att ha en preferens som är att ta över allt i universum är att sätta en skylt på sig själv om att man är ett hot mot universum. Därför har den som har den preferensen ett incitament till att forma om sina preferenser till att inte vilja ha detta, utan istället satsa på att bara vara säker, vilket kan uppnås genom att hitta andra varelser som har samma strategi.

Dessutom kommer denne att vilja kunna njuta av saker som inte kräver att man har fullständig dominans över allting som existerar. Som att gilla att sköta en trädgård istället för att spränga galaxer eller något liknande.

Det skulle dock kunna gå att säga att en AI som förstår allt detta ändå kommer vilja döda alla människor, för att människor inte är tillräckligt mäktiga att bry sig om. På samma sätt skulle den kunna säga det om den första svagare utomjordingen den stöter på. Och nästa. Tills den stöter på någon som är mäktigare. Skulle den då kunna säga "Nej då, jag var inte ute efter hela universum, lita på att vi kan samexistera och att jag inte försöker komma på ett sätt att slå ut ditt försvar och ta kol på dig"? Rimligtvis inte.

Men, skulle inte AI:n kunna skydda sig mot detta genom att ersätta de dödade civilisationerna med kopior han skapat? Kopior som egentligen är statister eller har en kod inuti så att AI:n närsomhelst kan ta över dem? Det vore förstås möjligt, men det skapar möjlighet för den synligt utomjordingen att upptäcka den koden, vilket då gör det helt meningslöst.

Alltså, om man inte är helt säker på att man kan stå emot vilken kraft som helst så är det riskabelt att börja gå mot situationen där man krossar allt för att styra över hela världen. Och även om man är helt säker är det inte så smart, för det går alltid att ha fel. Och, slutligen, det är alltid möjligt att man är i en matrix-värld, som jag tog upp i mitt förra inlägg. Därmed inte sagt att man inte skall vara försiktig med AI, men jag är mest rädd för galna AIs.