lördag 11 januari 2014

Hur vi skulle kunna ha (nästan) fri invandring

Sammanfattning: För att kunna ha fri invandring utan att riskera att folks löner sjunker skulle staten kunna tillåta helt fri invandring till speciella ekonomiska zoner som har lägre skatter och regleringar och där invandrarna inte konkurrerar mycket med annan arbetskraft. En sådan decentraliserad invandringspolitik gör det möjligt att testa olika system för att se vad som bäst hjälper invandrare att komma in i samhället. Det ger även invandringsmotståndare möjlighet att leva i ett samhället med lite eller ingen invandring.
År 2008 gjordes det enklare för invandrare att flytta till Sverige och arbeta. Kravet som ställs ifrån staten är att invandraren måste ha ett vitt jobb där denne får samma lön som är normen enligt svenska kollektivavtal. Innan behövde facket och företagsorganisationerna godkänna invandringen. Dagens situation är dock problematisk då väldigt många invandrare har svårt att komma ut på arbetsmarknaden och därmed att kunna försörja sig själva. Situationen, och dess utveckling, belyses ganska väl av den här grafen ifrån boken Arbete? Var god dröj! Invandrare i välfärdssamhället:


Grafen visar inte på hur stort problemet är idag. Enligt en rapport från SCB skall invandrade män och kvinnor ha varit något mer sysselsatta på senare tid, 57% skall ha varit sysselsatta år 2011. Oavsett hur stor sysselsättningen är behöver den inte vara så låg; det finns ett överflöd av såväl intelligenta som enkla arbeten som behöver göras. Dock finns det i Sverige inte en efterfrågan för att anställa de invandrare som finns i landet. Att läget är som det är beror till stor del på att dessa inte kan anställas för lägre löner. Då skulle företagen ha ett vinstintresse av att anställa folk, likt företag har vinstintresse av att anställa folk för lägre löner i Kina, Förenade Arabemiraten eller i Botswana.

För att Sverige skall kunna ha en fri invandring behöver då lägstalönerna rent praktiskt vara lägre så att i princip alla som kommer hit kan försörja sig själva. Den här lösningen har dock blivit kritiserad för att det skulle leda till att lönerna för de lågproduktiva skulle minska i samhället. Att lönerna för de lågproduktiva måste sjunka på en fri arbetsmarknad där utbudet av arbetare med låg produktivitet ökat är inget givet. Teoretiskt skulle lönerna kunna sjunka genom att det blir mer konkurrens om jobben i en viss sektor, men samtidigt skulle de reella lönerna kunna gå upp genom att marknaden och specialiseringen blir större i samhället. I USA skall mätningarna av effekten på lönenivån för inhemska arbetare som inte klarat av high school ligga mellan svagt positiv till att de sjunkit på kort sikt med åtta procent. Oavsett hur det ligger till med den här saken, går det att ha en annorlunda invandringspolitik som minimerar risken att de lägre betaldas löner sjunker?

Det borde gå om vi öppnar upp för fri invandring till en ny ekonomisk frizon, där det inte finns mycket industri. Om invandringen endast sker till ett visst område kommer invandrarna inte att konkurrera om några av de befintliga jobben i Sverige. Detta för att huvuddelen av all efterfrågan på arbetskraft i landet är till industrier som inte kan flyttas eller som inte utför tjänster för hela landet från en och samma ort (vilket bl.a. telemarketingagenter gör). Mer eller mindre all efterfrågan på arbetskraft är alltså uppbunden till fabriker, butiker, lager, restauranger och dylikt som inte kommer att flytta. Om invandrare då skulle flytta till ett område där dessa inte finns så skulle inte efterfrågan på arbetskraft minska något för arbetarna i de redan industrialiserade områdena.

Ett motargument mot den här planen skulle vara att med tiden skulle kapital gå till den här ekonomiska frizonen istället för till övriga Sverige. En investerare skulle då investera sina pengar där för att avkastningen är högre. Och det skulle nog i början vara högre, vilket är bra för då lockas många investerare dit. Det borde dock inte i längden leda till att övriga Sverige får mer kapital. Detta då en investerare kan flytta sitt kapital till andra länder så att alla företag konkurrerar om internationellt kapital. Företagen i frizonen skulle konkurrera med estländska, thailändska och chileanska företag om att kunna låna pengar.

Hur skulle det här då fungera mer exakt? Jo, svenska staten säger att några områden kan utvecklas som speciella ekonomiska zoner där skatterna kan vara mycket lägre, där det inte finns minimilöner och som har enklare regleringar för företag (som att småföretag helt kan slippa någon bokföring). Detta skulle kunna göras på ett helt nytt område eller så skulle det kunna ske i något relativt övergivet industrisamhälle, varpå de skulle kunna dra nytta av billiga lägenheter och fabrikslokaler, om de går att göras om. Administrativt skulle svenska staten kunna låta området styras likt de frizoner som planeras att byggas i Honduras.

EDIT: Det här skulle innebära att invandrarna inte går in i det svenska välfärdssystemet utan får skapa ett eget system. I debatten om invandring som pågår nu menar Paulina Nyding att svenska folket inte skulle acceptera att alltför många kommer till Sverige och lever på alltför låga löner eller går under utanför det allmänna säkerhetsnätet. Det första tror jag att en majoritet skulle kunna övertygas om är bra (att folk hellre lever här på 3 000 kr/månaden än i Bangladesh för motsvarande 450/kr månaden, som Fredrik Segerfeldt påpekar). Argumentet kan göras starkare ifall folk bara initialt har en väldigt låg lön och att den stiger ju mer färdigheter de kan skaffa sig, som Henrik Hall går in på. Det senare lär bli  mer besvärligt men borde gå om man kan visa att risken för utslagning lär vara lägre i Sverige än i det landet invandrarna kommer ifrån, ifall frizonerna själva kan skapa rimliga välfärdsnät eller ifall områdena verkligen kan blomstra så att dess tidiga stora brister försvinner med tiden. 

Det främsta argumentet för det här systemet jämfört med dagens är att det skulle uppstå en konkurrens mellan fristäderna om vilka som skapar bäst system för att kunna integrera invandrare i samhället. Det finns ju en hel del olika modeller för vad som fungerar bäst och genom att undersöka det empiriskt skulle vi kunna se vad det är som verkligen fungerar. En frizon skulle kunna pröva på att lära ut svenska till invandrare medan de jobbar, medan andra satsar på intensivkurser. Vilket är bäst? Det kanske skulle fungera olika väl för olika individer. Men oavsett vad behöver vi friheten att testa vilka institutioner som bäst löser uppgiften. Den här ansatsen till hur samhällen kan utvecklas - som Niclas Wennerdal beskrivit med utmärkt tydlighet - tror jag ger störst chans för att vi kan välkomna så många invandrare som möjligt till landet.

Ett annat argument för det här systemet är att alla områden i Sverige inte behöver ha fri invandring. Det skulle innebära en restriktion för invandrarna - att de bara får flytta till vissa områden i landet - vilket i sin tur lär innebära vissa kontroller för att hindra invandrarna från att flytta till "svenska områden" (i brist på en bättre term - inhemska eller homogena områden?). Ett grovmaskigt kontrollnät skulle nog kunna skapas genom att bara kräva att de som flyttar till en frizon svär på att de inte flyttar ifrån det området och att de får betala böter ifall de gör det. Lyckligtvis behöver vi inte fundera djupare på detaljerna i den frågan eftersom det här endast lär vara ett problem ifall det dyker upp väldigt många invandrare till de här frizonerna. Och det lär endast ske ifall de verkligen lyckas skapa en bra samhällsmiljö och då lär få vilja flytta därifrån, istället kommer kanske utvecklingen att ske mycket snabbare där!
Hela världen håller på att utvecklas nu. I framtiden kommer vårt välstånd troligtvis vara det tiodubbla av vad det är idag, och det kommer att vara hundra gånger så mycket som det är i världens fattiga delar idag. Under den tiden vore det bra att hjälpa folk komma bort från de riktigt stora problemen. Men för att lyckas med det behöver vi en fungerande integrationspolitik för alla invandrare som kommer hit. Om vi även gör det rätt kommer invandringen också att vara till nästan allas fördel i hela landet genom att fler är med och producerar.

lördag 4 januari 2014

re: "DN:s kolumnist Lena Andersson förvirrad om äganderätten"


I mitt förra inlägg gick jag in i debatten om svenska staten är en frivillig landägarförening eller inte. Det var en punkt som Lena Andersson ursprungligen argumenterade emot vilken i sin tur hade kritiserats av Tino Sanandaji. Mitt svar var främst ett svar mot de argument som Lena bemötte och jag hade även tänkt gå igenom några av de argument som Tino lagt fram, men mitt inlägg blev för långt. Så, i det här inlägget tänker jag gå igenom Tinos inlägg.

Innan jag går in i den här debatten måste jag säga att den är något problematisk då ordet "äga" kan innebära "äga enligt vad lagen säger" och "rättmätigt äga något". Dessa behöver inte vara samma sak; jag kan vara den rättmätiga ägaren till något men statens lag kan förklara att den äger den istället. På vissa ställen ser det ut som om Tino argumenterar för att folket äger området Sverige, men inte att de rättmätigt gör det. Men eftersom han talar så varmt för det utgår jag ifrån att han även där menar att det är rättmätigt.

Så, vad kommer då Tino med för argument. Jo, dels hävdar han att vi har frivilligt valt att låta staten ha makt över oss:
Att svenska medborgare har äganderätt över den svenska staten och beslutanderätt över migration är inte bara en löst grundad teori, det är vad Sveriges grundlag säger. Denna ordning är inget tvångsförtryck, utan hur väljare i Sverige (och andra länder) frivilligt valt att organisera sina demokratier. ...

Sveriges medborgare äger kollektivt tusentals miljarder i form av statliga tillgångar och skatteintäkter. Utöver detta innebär medborgarskap att vi har gett varandra rätt att utöva tvångsmakt genom demokratiska beslut. ...

Den överväldigande majoriteten av befolkningen har frivilligt valt att tilldela varandra rättigheter över kollektiva beslut.
Det här argumentet kritiserade jag i mitt förra inlägg, men jag kan upprepa huvudpoängen här. Det centrala i ett frivilligt val är att man har möjlighet att tacka nej till ett visst alternativ utan att bli utsatt för tvång, alltså att man gör det av egen fri vilja. Jag väljer frivilligt att skriva det här inlägget då det är något som jag kan låta bli utan att någon bestraffar mig med fängelse, tortyr, misshandel, stöld, eller att någon hotar att göra det mot mig eller någon annan. I vissa avseenden kan det vara oklart om en handling är frivillig eller inte, men i fallet med staten är det ganska klart att den aldrig ger en individ möjlighet att tacka nej till att bli styrd av den. Det spelar ingen roll om det så var under medeltiden eller nu under det demokratiska styer; om ledaren säger att du, exempelvis, skall lämna ifrån dig din egendom då har du inget val i saken.

Men, demokrati då? Väljer man inte och går med på att bli styrd av en grupp? Nej, för man har inte möjligheten att välja att inte bli styrd av någon alls. Det går inte att säga att man går ut ur staten och inte är med om dess beslut. Att kunna vara med och eventuellt kunna påverka en demokrati är inte detsamma som att ha ett fritt val, för det är inte en själv som har möjlighet att välja bort alternativet utan det är något som majoriteten har. Och ingen i majoriteten har kunnat välja bort att inte styra eller bli styrd, så det finns inte en person som frivilligt valt att styra över andra heller.
Utöver detta innebär medborgarskap att vi har gett varandra rätt att utöva tvångsmakt genom demokratiska beslut. Invandring är därför inte enbart en kontraktsrättslig transaktion mellan invandrare och deras arbetsgivare eller hyresvärdar. Invandring innebär omfördelning av tillgångar och politiskt makt från existerande till nya ägare. Därför har alla existerande ägare rätt att besluta om invandring, på samma sätt som alla delägare i ett företag har rätt att besluta om de vill ta in nya delägare eller inte. Detta inkluderar givetvis invandrare som själva blivit medborgare.

Lena Andersson motargument är: “Kollektiv har nämligen just den egenheten att de inte är individer. I samma stund som kollektivet har befogenheter minskar individens och underkastelse fordras. När kollektiv talar med en mun finns det munnar som tiger. När kollektiv beslutar för medlemmarna måste de enskildas avgöranden definitionsmässigt stå tillbaka.”
Här har Tino såklart rätt i att demokrati kan tvinga folk på beslut och att ju fler som röstar i den desto mindre makt har en själv att påverka. Alltså, om vi har en befolkning där fem miljoner har rätt att rösta har varje svensk en 1/5000000 del i röstandet. Ifall det sker en invandring till området så att 10% fler får rösträtt kommer var och en bara ha en chans på 1/550000 tyngd i röstningen. Var och ens röstmakt sjunker med runt 0,0000001%.

Men han utgår ifrån att Lena argumenterade emot det här påståendet. Men det gjorde hon inte! Här är hennes citat i rätt kontext:
[Lena Andersson:] Invandringsmotståndaren liksom den som förordar en ”generös” men begränsad kvot utgår som det verkar från en idé om territoriet som en egendom och nationen som en individ med ett gemensamt förnuft (i så fall en legitimt självägande enhet). I förstone låter det snarlikt idén om individrätt och privat ägande, där man rättmätigt får kasta ut folk från sina ägor om man så önskar. Likheten är dock falsk och därför blir slutsatserna motsatta.

Kollektiv har nämligen just den egenheten att de inte är individer.
Det hon argumenterade emot i det stycket var alltså tanken att staten var som en individ som hade äganderätt över landet, inte Tinos argument om maktförskjutning.
[Tino Sanandaji igen:] Det finns dock stora fördelar med att föra över vissa beslut från individ till ett kollektiv. Det mest klassiska exemplet är rätten att ta ut skatt för landets försvar och rättsväsende. Trots denna förlust av individuell makt har i princip alla nationer i världen valt att organisera sig på det sättet. 
Det är sant att många antar att skatt är priset för civilisationen, men Tino gör sina läsare en otjänst när han bara utgår ifrån att staten är den bästa organisationsformen för att lösa dessa problem. Att alla stater gjort något pekar inte på att det är bra; alla stater har även diverse hinder för frihandel (även Hong Kong har vissa hinder). Jag kan tänka mig att Tino utgår ifrån att rättsväsendet är en "offentlig vara", något som ekonomer vanligtvis tänkt sig att endast staten kan hantera effektivt. Detta är dock något som bestridits av flera ekonomer och historiker som undersökt såväl historiska som nutida exempel på produktion av domstols- och säkerhetstjänster. Alex Tabarrok har skrivit en riktigt bra sammanfattande artikel om hur ekonomer överdrivet hindret med "offentliga varor" i boken The Voluntary City, som i sin tur visar flera exempel på hur folk organiserat sig frivilligt för att producera säkerhet och rättvisa. En annan bra bok som går in djupare på säkerhets och rättvisefrågan är Bruce Bensons To Serve and Protect - som jag gått igenom här. Det verkar som att privat säkerhet och lag är mycket bättre än det statliga alternativet; de privata alternativen är i regel billigare, mer kundvänliga och kan anpassa sig bättre till olika situationer. För en introduktion till ämnet se inläggen Privatisera polisen, Privatisera fängelsena och Privatisera domstolarna.

När det gäller privata försvar finns det väldigt lite i form av historiska exempel som visar hur det skulle kunna fungera; det finns inga fullständiga privata samhällen idag. Men det finns ändå en del historiska exempel och en del teori som kan ge en skiss på hur det skulle kunna fungera, så även där är det inte helt givet att staten är att föredra framför en frivillig sammanslutning.
Vad Lena Andersson inte tycks förstå är att demokratiska stater präglade av kollektivt beslutsfattande är en reflektion av allmänhetens preferenser, inte ont, illigitmt tvång utövad från någon kung. Att vissa beslut fattas gemensamt är hur den övervägande majoriteten vill  organisera samhället. SEBs välfärdsbarometer frågade år 2012 svenskar hur de vill finansiera välfärden. Endast 3 procent svarade ”helt privat”. Man ska inte förneka att demokrati har en baksida då det alltid finns en minoritet som tvingas in i system och agera mot sin vilja. Men det vore lika mycket tvång om dessa 3 procent nyliberaler skulle tvinga sina preferenser på alla andra genom att förvägra den överväldigande majoritet som vill ha en gemensam välfärdssektor detta.
Den ovanstående kommentaren är synnerligen problematisk, inte bara då kollektiva preferenserärproblematiska, men också för att Lena aldrig skriver att vi idag lever i en monarki, duh. Det hon skriver är att vi inte lever i en frivillig landägarförening (eller en liknande förening) och att "svenskarna" inte har rätt att stänga ute människor från landet.

Annars, skulle det vara tvång för en minoritet att säga till resten av samhället att de inte längre vill vara en del av staten Sverige och att alla andra får organisera sig hur bäst de nu vill? Den nyliberala lösningen är att skapa en nattväktarstat (inget jag själv förespråkar som slutgiltigt mål, men det är bättre än dagens system) och i den får folk ingå vilka föreningar som helst. Om några ville skulle de kunna få skapa en sorts stat där var och behöver betala 60% av sin lön till en allmän fond som bl.a. upprätthåller ett gigantiskt skyddsnät för befolkningen. Alltså, statlig-välfärdssförespråkarna får leva som de vill och de som förespråkar en privat välfärdslösning får också göra det.
Individer har organiserat sig i stater för att det finns enorma fördelar att vinna genom samarbete med andra.
Det skulle kunna vara så att det finns fördelar i att samarbeta med varandra i en stat och att det samarbetet är det bästa möjliga - vilket jag argumenterade emot ovan. Det är dock ett helt annat påstående att säga att individer i historien organiserade sig till stater för att bättre kunna samarbeta med andra. Dagens antropologer verkar vara oeniga om hur det kom sig att staterna från första början uppstod, men det verkar klart att de inte kom till för att folket såg det som ett bra sätt för alla att kunna samarbeta med varandra. Om det fanns något samarbete involverat så var det ett samarbete mellan rövare och plundrare som gick samman för att slå ned en annan grupp.

En av de mest inflytelserika teorierna för att förklara hur stater uppstod är Robert Carneiros circumscription theory. Denna går ut på att stater skapades i vissa rika områden där en grupp slog ned alla andra, gjorde sig till härskare och började beskatta alla som vill utnyttja de rika resurserna i området (som vid Nilen eller där det är lätt att få tag på fisk eller annat vilt). Staten kom till för att folk fann det bättre att finna sig i att betala tribut än att resa vidare till ett fattigare ställe. Den här teorin skall dock inte passa in på alla områden i världen, så många antropologer försöker hitta specifika teorier till olika ställen där stater uppstått. Enligt Kathryn W. Kemp tenderar dock alla att se att krigsföring är en grundläggande faktor i skapandet av stater. Som både hon och Carneiro menar finns det alldeles för många problem med de som försökt förklara statens uppkomst med en frivillig mekanism.
Invandring kan inte separeras från politiskt makt över gemensamma beslut. I liberala demokratier måste invandrare förr eller senare bli medborgare och få samma rättigheter som alla andra. Det viktigaste tillgång som nya medborgare tilldelas av landets existerande medborgare är inte transfereringar, utan politiskt makt. Omfördelning av politisk makt går inte att särkoppla från invandring.

Det är därför libertarianers vanliga ståndpunkt “jag är för fri invandring men för att avskaffa välfärdsstaten” är så ogenomtänkt.
Tino missar här att vi libertarianer inte anser att det är möjligt att ha fri invandring och att inte göra alla invandrare till medborgare med rösträtt. Vissa skulle se det som att de blir en andra klassens medborgare och att det därför är otänkbart. Grejen är den att det här är inte vårt första val, det är ingens högsta önskan, utan en kompromiss. Det är också en kompromiss som en invandrare mycket väl skulle kunna föredra, för nog vore det väl bättre att kunna flytta in i ett land och inte få alla rättigheter som alla andra, än att inte kunna flytta in i landet över huvud taget?

Sedan finns det en annan möjlig lösning från det libertarianska hållet: skapa fristäder i Sverige dit invandrare kan flytta! Där skulle de kunna leva under helt jämlika lagar med alla andra, och i dessa områden skulle man kunna experimentera med att skapa en bättre politik som gör det lättare för dem att komma in i det svenska samhället. Det är en lösning jag själv skulle ha velat ha, både om jag vore en invandrare från Somalia och i min nuvarande situation.
Det är inget konstigt med att man inte har oinskränkt rätt att avsäga sig sitt medborgarskap, precis som den privata äganderätten över arbete inte ger dig rätt att sälja dig själv till slaveri. Begränsningar har i båda fallen lagts in av hänsyn till personen själv. Dessutom finns det utanför libertarianska sekter ingen större efterfrågan på att avsäga sig sitt svenska medborgarskap utan att flytta till ett annat land eller sälja sig själv till slaveri. Hade en majoritet velat detta då hade vi i demokratisk ordning ändrat lagen och tillåtit det. Att du inte kan sälja dig själv som slav innebär inte att du inte äger ditt eget arbete. Lena Anderssons påstående att svenska medborgare inte har äganderätt över Sverige för att de inte kan avsäga sig sitt medborgarskap är på samma sätt ologiskt.
Alltså, Tino hävdar att eftersom det är rätt att man inte kan sälja sig själv som slav så är det rätt att man kan gå med i en förening som det är omöjligt att gå ur. Får man inte vara slav får man gå med i en förening som man inte kan gå ur. Det här påståendet ser på förhand problematiskt ut och det är även det. För, vad är problemet med att sälja sig själv som slav? Jo, efter ett tag vill man ha tillbaka sin frihet; man vill återigen bli en fri individ. Men om man går med i en förening som kan sätta upp regler för en själv och som man inte kan gå ur, då är det just den möjligheten som man förvägras, att bli en fri individ igen. Under vissa omständigheter skulle det kanske vara bra med att inte kunna avsäga sig visst ansvar - som för föräldrar - men i de fallen varar det inte för evigt (och det finns ju möjlighet att adoptera ett barn ifall man inte visar sig vara en alltför lyckad förälder). Men i sitt argument försvarar Tino ett kontrakt som håller för evigt, med hänvisning till att andra kontrakt inte skall kunna göra det, och det är ett värdemässigt inkonsistent argument.
Att likställa motstånd mot fri invandring med ”att hindra homosexuella från att ingå kroppsliga förbindelser” är vulgärt och obegåvat. Individer har en mänsklig rättighet över sin egen sexualitet. Vem de har sex med inskränker inte andras rättigheter. Att ge bort medborgarskap påverkar däremot andra svenska medborgares lagstadgade rättigheter. Lena Andersson har misslyckas med att övertyga allmänheten om sina tokiga teorier om fri invandring. I frustration smutskastar hon alla som inte stödjer fri invandring med den här osmakliga liknelsen.
Tinos argument här bygger på att i dagens samhälle så innebär invandring en maktförskjutning från en grupp till en annan. Men för homosexuella så kränks ingens rättigheter av deras handling. Det är sant att i dagens läge så gäller de omständigheterna. Men gör det liknelsen vulgär eller obegåvad? En jämförelse kan göras utan att de behöver vara exakta i alla avseenden och i det här fallet är de lika i avseendet att en individs rättigheter blir kränkta, den homosexuelles och invandrarens. Bara för att invandrarens val leder till andra konsekvenser - som skapas genom statens agerande och inte av invandraren - betyder inte det att invandrarens rättigheter inte längre kränks. (Tänk om jag hade fått en extra röst i valet för varje nytt blogginlägg jag skrev, då hade det lett till att alla väljares röststyrka minskas, men det hade inte gjort att jag kränker några rättigheter genom mitt bloggande, utan det som orsakar problemen är statens regler.) Dessutom finns det en stor poäng i att jämföra hur mycket lidande som orsakas genom de båda politikerna: invandrare förvägras en bättre levnadsstandard i ett rikt samhälle och homosexuella förvägras ett bättre liv där de får välja vem de kan älska utan att bli bestraffad.
Jaså? Det är bara i kungafamiljen och “i klaner med hedersideologi” där en familjemedlem inte har rätt att självrådigt ta in en främling i ett gemensamt hem mot den övriga familjens vilja?

Briljant Lena…
Lena liknade Sverige vid en klan med hedersideologi för att svenskar inte får bjuda in invandrare till landet utan att ha statens (klanöverhuvudet) godkännande och Tino kan inte låta bli att kommentera det som om hans eget perspektiv - att Sverige är som ett stort familjeföretag - och utifråns hans egen förståelse av hur Sverige är komma med en spydig kommentar för att hon inte delar hans syn.
Den svenska staten är inte ett uttryck för tvång och förtryck som libertarianer hävdar. Nationalstaten Sverige är ett uttryck för organisationsfrihet. De generationer som skapade Sverige samt medborgare i varje efterföljande generation har valt att organisera sig på det här sättet. Inklusive exkludering av andra staters medborgare. Enligt liberalismen har organisationer rätt att inkludera och exkludera medlemskap. Liberalism handlar inte om irrationell tvångsindividualism som förnekar individer rätten att organisera sig i grupp om de så önskar. Detta kan vara i form av företag, familjer, föreningar eller nationer. Att välja vilka vi vill organisera oss med är enligt klassisk liberalism i själva verket en fundamental mänsklig rättighet.

... I den politiska korrekthetens namn förnekar DNs skribent därmed svenska medborgares äganderätt och organisationsfrihet.
Den här punkten har jag redan gått igenom, men det är värt att notera att organisationsfrihet innebär att en medlem kan välja att slippa tillhöra en organisation. Den friheten fins inte i Sverige när det gäller den svenska staten, man tvingas att tillhöra den och det går inte att gå ur den. Vi har alltså inte full organisationsfrihet i landet idag. Det finns inte något gemensamt ägande som bygger på äganderättens principer; på individuellt självbestämmande och kontraktsfrihet. Tino har rätt i att invandringen minskar varje svensks inflytande i staten, allt annat lika, men resten av hans inlägg var fylld med dåliga och barnsliga ("obegåvad", "vulgär", "brilliant Lena", "sekt") argument.

fredag 3 januari 2014

Har vi frivilligt gått med på att inskränka invandringen?


Det pågår en debatt på nätet om svenska staten är, på något sätt, en frivillig förening av landägare som gått samman och gemensamt kan besluta över politiken i landet på ett rättmätigt sätt. Här går jag igenom två debattörers åsikter i frågan (Lena Anderssons och Tino Sanandajis) och sedan argumenterar jag för att den förras frihetliga perspektiv överlag är korrekt och att den senare har fel.

I helgen skrev Lena Andersson en kolumn för DN där hon kritiserade tanken att svenska staten har rätt att begränsa invandringen för att medborgarna i landet skulle äga det geografiska området Sverige. Tanken bakom det resonemanget är att vi frihetsvänner som erkänner individens rätt att äga markområden och har rätt att hindra folk från att bosätta sig där borde inse att det är okej för staten att också besluta om vilka som får bo eller inte på sin mark. Utgångspunkten är alltså att medborgarna äger marken och därför får staten bestämma vilka regler som gäller på folkets mark; staten agerar då som en sorts sammanslutning åt individerna och för ut deras vilja. Lena antar att den här medborgarägarsynen bygger på att staten ses som en individ "med ett gemensamt förnuft (i så fall en legitimt självägande enhet)" och hävdar att den idén står i konflikt med individuellt självägande och individuellt ägande till land. Tanken är där att om det finns en stat som säger åt folk vad de kan göra så förtar det individens rätt att själv bestämma över sin egen kropp eller landområde. Dessutom menar hon att själva idén med att vi alla gemensamt äger landet är falsk då det inte finns några kontrakt som reglerar hur man kan sälja sin andel i det här ägandet eller bara gå ur det. Alltså, om det fanns ett sådant här ägande borde vi förvänta oss att det finns ett visst antal institutioner i samhället som reglerar det här ägandet, men de institutionerna finns inte.

Lenas artikel blev dagen efter kritiserad av Tino Sanandaji. Tina hävdar att svenska folket äger svenska staten genom sitt medborgarskap och att detta får viss legitimitet utifrån av att det dels är nedskrivet i svenska statens grundlag. Han menar även att staten har rätt att reglera invandringen eftersom väljarna i Sverige frivilligt gått med på den politiska ordning som finns; folk har frivilligt skapat demokratier och även stater. Den svenska staten är enligt honom ett uttryck av organisationsfrihet; folk har valt att ansluta sig till staten. Att folk frivilligt gått med på den verkar även vara något som ger grundlagen viss legitimitet. Vidare poängterar han att demokratin innebär att man kan använda våld och tvång mot sina medmänniskor och att de som är med i föreningen borde ha rätt att inskränka vilka som får vara med och rösta - och han menar att det är omöjligt att få in invandrare utan att göra dem till medborgare i en liberal demokrati. Alltså, eftersom svenska staten är en frivillig förening kan väljarna/ägarna välja att inte ta in fler deltagare i den (vilket måste ske om demokratin skall fortsätta låta alla myndiga i samhället ha rösträtt).

Båda författare tar upp fler argument som jag inte kommer gå igenom i det här inlägget, särskilt Tino. I det här inlägget kommer jag fokusera på frågan om vi äger det geografiska området Sverige och ifall staten är något som folk gått med på frivilligt, vilket är Tinos främsta motargument samt något som är intressant i sig att fundera på. Först kommer jag att skissa på hur en frivilligt ingången landägarförening skulle kunna se ut och sedan ifall den svenska staten uppfyller de kraven.

Hur ser en frivillig landägarförening ut?
Är det möjligt för några individer att frivilligt skapa en organisation som äger ett visst område och bestämmer över vilka som får komma in i det? Det verkar som att en sådan organisation kan skapas på två sätt: antingen genom att folk ingår ett kontrakt med andra i en förening där de tar med sig sin ägda mark och låter föreningen besluta om hur den skall skötas eller genom att folk säljer eller ger bort den mark de har till en förening (som då sedan äger marken). I den förra konstruktionen har ägaren fortfarande viss möjlighet att gå ur föreningen men i den andra har ägaren gett upp marken fullständigt. Jag kommer gå igenom hur den första organisationen skulle se ut och sedan den andra.

Det första är möjligt; en person kan bli ägare till tidigare oägd mark (genom att använda det enligt en liberal tradition), någon annan kan börja äga en annan bit mark och de båda kan skriva ett avtal där de båda skriver ett avtal om hur de gemensamt skall besluta hur båda landområden skall hanteras. Det här avtalet kommer då innehålla vissa klausuler om vilken beslutsordningen då båda skall använda sig av för att komma fram till vad som kan göras med områdena, vilka områden det handlar om och under vilka omständigheter som avtalet kan avbrytas. Tino hävdar helt rätt att den här ägar-föreningen kan innebära att båda begränsar vad de kan få göra på sitt tidigare enskilt ägda land, som att om de bygger ett bostadsområde och att de förbinder sig att inte bygga skrymmande byggnader eller fula fabriker eller att inte låta vissa människor bo där. Det är precis vad en person kunde gjort på sitt eget område och det är inget fel i att två personer då gör det.*

Skulle deltagarna i den här föreningen kunna skriva ett avtal där de avsäger sig rätten att gå ur landägarföreningen, så att de inte kan få tillbaka landområdet i sin egen ägo? Inom vissa gränser borde det helt klart vara tillåtet, men utifrån ett kontraktsperspektiv borde individer alltid kunna gå ur kontrakt som går emot de syften som kontrakten var till för. Och sådana här kontrakt som verkar ha potentialen att involvera jättemånga människor borde kunna leda till negativa konsekvenser som en individ inte kan förutse av att folk följer vissa beslutsregler; reglerna kommer kunna utnyttjas på något sätt så att de involverade förlorar någon kontroll över föreningen och att föreningen går i motsatt riktning än vad de vill ha. Så, i de fall där föreningen blir destruktiv för de syften för vilken den skapades, har man rätt att gå ur den. Ett exempel: om fem landägare går med på att använda sina landområden för att bygga ett nöjesfält, säg, men att en ägare utnyttjar reglerna för föreningen till att ge sig själv kontroll över den och sedan lägga ned nöjesfältet för att ruinera en annan i föreningen så har denne rätt att gå ur föreningen även om det inte står så i kontraktet. Ett annat tillfälle vore ifall den ena parten lurat till sig kontrollen för att agera disutilitaristiskt (maximera lidandet i världen); ingen borde behöva hjälpa en sådan person oavsett löften som getts. Att åberopa en sådan här klausul skulle kanske bara göras i undantagsfall i de flesta kontrakt, men det finns en möjlighet att de skulle vara särskilt intressanta för de föreningar som kan påverka hela samhällen, vilket landägarföreningar som tillåter/inte tillåter invandring gör. Detta för att det rör en samhällsfråga och där individerna som ingår kontraktet gör det för att uppnå ett visst mål och det kan ju lätt vara hänt att man tror att medlet man använder sig av leder till fel resultat eller att målet i sig är omoraliskt. Säg att jag ingår ett kontrakt om min mark tillsammans med andra för att stänga ute invandrare och att jag senare blir övertygad om att målet går emot silverregeln. Om det då finns en grund för det borde jag ju ha rätt att ta tillbaka landområdet för att använda det på något annat sätt.

Det var det om den första typen av förening. Den andra sorten är snarlik. I det fallet skapar några en förening, med givna regler och hur man kan gå ur den och så vidare. Sedan ger alla landägare bort sitt landområde till den här föreningen, som då styr området enligt de regler som fanns när folk skapade den (vilket inkluderar regler för hur man skall ändra på reglerna). Ett aktiebolag skulle vara något som liknar den här föreningen.

Så, en frivillig landägarförening kan skapas på två sätt. Antingen sker det mellan individer som (1) var för sig äger en bit mark, (2) skriver ett kontrakt där de avsäger sig rätten till att själv bestämma över sitt landområde och (3) istället låter det ske genom gemensamma beslut enligt en viss beslutsordning. Samtidigt måste den här föreningen (4) ha (implicita/explicita) klausuler för hur man kan gå ur föreningen. Eller så sker det genom att de inte bara skriver av sig rätten att bestämma över området utan också avsäger sig ägandet av det. Oavsett vad, ifall ett av kraven inte gäller är föreningen inte i linje med frihetliga normer. I första fallet skulle det inte ens finnas något landområde som kontraktet kan gälla för. I andra fallet har föreningen inte fått någon ensamrätt till området. I det tredje fallet så finns det inga tydliga regler för hur konflikter skall lösas och då finns det ingen av landägarna som kan säga att de hade bestämt att i just det här fallet skulle de originella landägarna ha en veto-rätt, vilket i praktiken innebär att de ursprungliga landägarna altid har veto-rätt. Och utan den fjärde punkten finns det inget sätt att hindra individer från att sluta stötta en förening som blivit destruktiv, ett nödvändigt krav som alla rationella individer har på ett kontrakt (jämför med tankegångarna i den amerikanska självständighetsförklaringen).

Jag tror annars att de här kraven var vad Lena letade efter när hon skrev vilka krav som behövs för att en sådan här förening skulle kunna vara frivillig:
(A) Först måste det i så fall vara möjligt att gå ur detta kollektiv utan att tvingas in i ett annat likadant. (B) Utöver det måste kontrakt över delägandet upprättas och delägarna kunna sälja sin andel. ... (C) Därtill måste, om ägandet vore det som avgjorde migrationsfrågan, ägarna av privat mark på svenskt territorium kunna ingå vilka avtal och förbindelser de vill med utlänningar utan att det lagstiftande röstkollektivet, som ju inte äger den marken, avgör dessa mellanhavanden.
Är de krav hon sätter på en frivillig landägarförening rimliga? Ja, om det är den första sortens förening som togs upp ovan; vilket dock inte är den enda frihetliga landägarförening. (A) är rimlig ifall det är, som jag skrev ovan, så att man funnit en annan åsikt om lämpligheten med målet eller medlet som föreningen pushar för - eller ifall föreningen pushar för ett annat mål eller olämpliga medel än de man utgick från i början. (B) följer ifrån (A); kan man gå ut ur föreningen kan man också sälja sin del av det. (C) gäller nog genom att (A) åberopas; en individ kan inte göra det genom att vara kvar i föreningen utan måste gå ur den. Tino hävdar att alla dessa inte stämmer och han verkar ge exempel på dagens äganderätt som går emot detta, hur går det ihop?

Tinos första argument, att det finns stiftelser som innehar ägodelar som styrelsen av stiftelsen inte kan sälja, utgår ifrån att det är stiftesens styre som är den rättmätige ägaren av stiftelsens ägodelar. Därför är det rimligt att det går att säga att ägodelar ibland inte går att sälja. Men den rättmätige ägaren av stiftelsen verkar istället vara den som grundade den, den som beslutade vad dess uppdrag skulle vara. Att andra kan använda dennes egendom (men inte sälja den) är för att den bara tillhandahåller den. Alltså, det Tino pekar på skulle kunna vara ett exempel på hur finurliga kontrakt är (så att de tillhandahåller en död persons vilja) och inte hur äganderätt leder till att man inte kan sälja den. Annars kritiserar Tino Lenas argument utifrån synen att det är den andra sortens landägarförening som äger landet. Den skulle kunna vara legitim - och där blir Lenas invändningar inte rätt anpassade, eftersom det inte längre finns några enskilda ägare av marken, utan allt ägs av föreningen.

För att gå tillbaka till mitt perspektiv. Den här föreningen, oavsett vilken av de två metoderna som användes för att skapa den, skulle ha rätt att bestämma vilka som får vistas på dess område**, så att den skulle kunna exkludera invandrare från det - ifall det är medlemmarnas vilja (enligt den beslutsprocess de frivilligt gått med på). Finns det något annat sätt som den skulle ha kunnat skapats på? Det verkar som att partiellt eller fullständigt överlåtande av ens egendom är de enda två sätten som det kan göras på och jag tror det är just vad jag beskrivit. Om så, kommer nu frågan: är svenska staten en sådan här frivillig förening - antingen en aktiv klubb eller en förvaltare av egendomar som folk gett upp? Om det inte finns bevis för att svenska staten har fått den kontroll den har idag på ett rättmätigt sätt har den fått det på ett annat sätt.

Är svenska staten en frivillig landägarförening?
Oavsett om svenska staten skulle vara en aktiv klubb eller en markförvaltare måste det finnas bevis för att folk frivilligt gått samman och gett över mark till den (på ett av de två sätten som beskrivs ovan). Och för att deras situation skall ha varit frivillig skall det inte ha funnits någon som helst hot inblandat; folk skall inte ha blivit rädda för att bli inlåsta om de gav upp marken eller sade att den tillhörde staten.

Finns det några sådana bevis? Inte såvitt jag vet. Och jag skulle gissa att varken Tino eller någon annan vill hävda att det finns det. Jag har aldrig stött på någon som hävdat att någon landägare vid något tillfälle gett bort sitt landområde till staten, på ett frivilligt sätt. Det finns de som hävdar att landägare har gjort det implicit när de röstat. För, lyder tankegången, om man röstar då går man ju med på att de som får makten får lov att föra en politik ungefär i den linje som de gick på val med.

Det tänket skjuter bara tillbaka frågan till om staten är en frivillig förening, liksom om det var en frivillig landägarförening. I båda fallen krävs det dock att folk går med i den utan något hot bakom. En individ som står inför en valurna har inget frivilligt val om att lyda statens order eller inte. Säg att du står och röstar år 1914 - du är en stor landägare så du har rätt att göra det - och frågan för dagen är om staten skall få rätt till allas landområden (så att de kan införa en begränsning på invandring, för tillfället fanns det inget passtvång). En stor majoritet av alla svenskar är för idén, säger vi, men du är av någon anledning emot den. Nåja, du går och röstar, och du röstar för ditt eget parti (som är det enda partiet emot förstatligandet av all mark). Oturligt nog får du bara en röst i valet och din sak går förlorad. Men, gick du frivilligt med på det? Inte på något sätt.

Men, kanske du säger, tänk på alla de som röstat för de partier som stått för den här åsikten, gick inte de frivilligt med på att lämna över makten till staten? Det låter på förhand som en rimlig tanke, men även där har de som röstar inte ett verkligt val i frågan. För var och en som röstar kan inte bara säga "Nej tack, jag vill inte vara med i den här föreningen eller låta dess besluta påverka mig eller min egendom". Men val fungerar inte på det sättet - oavsett hur du röstar kommer röstresultatet ändå att bli detsamma och en viss politik kommer att föras igenom, oavsett hur mycket du säger emot det. Det som behövs för att göra valet legitimt är minst att var och en kan säga nej till medlemskap i den svenska staten eller till att omfattas av dess beslut. Den möjligheten har aldrig funnits i de nästan fem hundra år som självaste idén, att staten äger marken i Sverige, funnits.***

Alltså, det finns inga bevis för att svenska staten startats frivilligt av landägare som vill få igenom en gemensam politik. Inte heller att folk som varit med och röstat om statens politik haft en möjlighet att slippa styras av den. Än mindre några välformulerade kontrakt som går in på hur folk binder sig till att följa några av statens regler.

Detta innebär inte att invandring inte kan ha några negativa konsekvenser. Det innebär att ett argument för att inskränka invandringen (eller för den delen, att göra vad som helst som staten säger är rätt) inte gäller. Hur skulle vi då kunna gå tillväga med att införa en verkligt frivillig invandring? Det går jag igenom här.

Kolla även in George Ought to Help, You Can Always Leave och Huemer on the psychology of authority.

Noter
* Man kan ju tänka sig att det kan bli problem av att väldigt många gör något sådant här och utesluter en grupp människor från att bo på ett visst område. Det är ett problem som nog Lockes proviso löser, men för att inte komplicera bilden ytterligare kan man utgå ifrån att området inte blir större; att en person gav bort en del sitt område till en annan och att denne nu tar det området och skapar en förening med den förstes land.

** Det finns ingen riktig enighet om gränserna för landägande inom den frihetliga traditionen. Enligt vissa har en landägare rätt till fullständig kontroll över sitt område, men enligt andra har landägaren inte alls rätt till att utesluta andra från området ifall personen som är på landet inte stör landägarens användning av marken. En person som bara promenerar genom skogen stör inte skogsägarens rätt att driva skogsbruk och därför får denne göra detta, enligt den senare teorin (som kallas för Flashback-teorin av landägande). Ett sådant landägande skulle bara kunna sätta upp gränser för invandring inom bara bebyggda områden, vilket sätter hinder för generella förbud av invandring till Sverige (då den överväldigande marken är obebyggd). Jag vet inte vilken syn Lena och Tino utgår ifrån - en där landägande är exklusivt direkt eller ett där landägande är exklusivt genom att någon har "homesteadat" ett användningsområde som utesluter all annan användning, men inte om man homesteadat ett användningsområde som inte utesluter att andra använder det - men mitt resonemang utgår ifrån den traditionella synen (där allt landägande innebär att man har rätt att utesluta andra ifrån området). Den här noten skulle alltså kunna bortses ifrån, det är bara för att jag noterar att det finns olika syner på landägande och att jag inte delar den som debatten verkar föras ifrån men att jag ändå utnyttjar den för att visa att den traditionella teorin inte skänker staten legitimitet som landägare.

*** Såvitt jag vet så härstammar själva idén att svenska staten äger all mark ifrån kung Gustav Eriksson Vasa. Denne skall ha tänkt ut det 1542 då han hävdade att all oägd mark tillhörde kronan. Senare hittade han även på att den mark som bönderna använde egentligen inte var deras, de bara skötte den åt kronan, som var den egentliga ägaren. Det här tänket skall ha haft sitt ursprung bland de tyska härskarna. Uppenbarligen var det en ideologi som härskarna gillade att föra fram eftersom det gav staten ett sken av legitimitet, vilket nog också är varför doktrinen fick en renässans bland socialdemokratiska författare under slutet av 1800-talet.