Har vi frivilligt gått med på att inskränka invandringen?

Det pågår en debatt på nätet om svenska staten är, på något sätt, en frivillig förening av landägare som gått samman och gemensamt kan besluta över politiken i landet på ett rättmätigt sätt. Här går jag igenom två debattörers åsikter i frågan (Lena Anderssons och Tino Sanandajis) och sedan argumenterar jag för att den förras frihetliga perspektiv överlag är korrekt och att den senare har fel.

I helgen skrev Lena Andersson en kolumn för DN där hon kritiserade tanken att svenska staten har rätt att begränsa invandringen för att medborgarna i landet skulle äga det geografiska området Sverige. Tanken bakom det resonemanget är att vi frihetsvänner som erkänner individens rätt att äga markområden och har rätt att hindra folk från att bosätta sig där borde inse att det är okej för staten att också besluta om vilka som får bo eller inte på sin mark. Utgångspunkten är alltså att medborgarna äger marken och därför får staten bestämma vilka regler som gäller på folkets mark; staten agerar då som en sorts sammanslutning åt individerna och för ut deras vilja. Lena antar att den här medborgarägarsynen bygger på att staten ses som en individ "med ett gemensamt förnuft (i så fall en legitimt självägande enhet)" och hävdar att den idén står i konflikt med individuellt självägande och individuellt ägande till land. Tanken är där att om det finns en stat som säger åt folk vad de kan göra så förtar det individens rätt att själv bestämma över sin egen kropp eller landområde. Dessutom menar hon att själva idén med att vi alla gemensamt äger landet är falsk då det inte finns några kontrakt som reglerar hur man kan sälja sin andel i det här ägandet eller bara gå ur det. Alltså, om det fanns ett sådant här ägande borde vi förvänta oss att det finns ett visst antal institutioner i samhället som reglerar det här ägandet, men de institutionerna finns inte.

Lenas artikel blev dagen efter kritiserad av Tino Sanandaji. Tina hävdar att svenska folket äger svenska staten genom sitt medborgarskap och att detta får viss legitimitet utifrån av att det dels är nedskrivet i svenska statens grundlag. Han menar även att staten har rätt att reglera invandringen eftersom väljarna i Sverige frivilligt gått med på den politiska ordning som finns; folk har frivilligt skapat demokratier och även stater. Den svenska staten är enligt honom ett uttryck av organisationsfrihet; folk har valt att ansluta sig till staten. Att folk frivilligt gått med på den verkar även vara något som ger grundlagen viss legitimitet. Vidare poängterar han att demokratin innebär att man kan använda våld och tvång mot sina medmänniskor och att de som är med i föreningen borde ha rätt att inskränka vilka som får vara med och rösta - och han menar att det är omöjligt att få in invandrare utan att göra dem till medborgare i en liberal demokrati. Alltså, eftersom svenska staten är en frivillig förening kan väljarna/ägarna välja att inte ta in fler deltagare i den (vilket måste ske om demokratin skall fortsätta låta alla myndiga i samhället ha rösträtt).

Båda författare tar upp fler argument som jag inte kommer gå igenom i det här inlägget, särskilt Tino. I det här inlägget kommer jag fokusera på frågan om vi äger det geografiska området Sverige och ifall staten är något som folk gått med på frivilligt, vilket är Tinos främsta motargument samt något som är intressant i sig att fundera på. Först kommer jag att skissa på hur en frivilligt ingången landägarförening skulle kunna se ut och sedan ifall den svenska staten uppfyller de kraven.

Hur ser en frivillig landägarförening ut?
Är det möjligt för några individer att frivilligt skapa en organisation som äger ett visst område och bestämmer över vilka som får komma in i det? Det verkar som att en sådan organisation kan skapas på två sätt: antingen genom att folk ingår ett kontrakt med andra i en förening där de tar med sig sin ägda mark och låter föreningen besluta om hur den skall skötas eller genom att folk säljer eller ger bort den mark de har till en förening (som då sedan äger marken). I den förra konstruktionen har ägaren fortfarande viss möjlighet att gå ur föreningen men i den andra har ägaren gett upp marken fullständigt. Jag kommer gå igenom hur den första organisationen skulle se ut och sedan den andra.

Det första är möjligt; en person kan bli ägare till tidigare oägd mark (genom att använda det enligt en liberal tradition), någon annan kan börja äga en annan bit mark och de båda kan skriva ett avtal där de båda skriver ett avtal om hur de gemensamt skall besluta hur båda landområden skall hanteras. Det här avtalet kommer då innehålla vissa klausuler om vilken beslutsordningen då båda skall använda sig av för att komma fram till vad som kan göras med områdena, vilka områden det handlar om och under vilka omständigheter som avtalet kan avbrytas. Tino hävdar helt rätt att den här ägar-föreningen kan innebära att båda begränsar vad de kan få göra på sitt tidigare enskilt ägda land, som att om de bygger ett bostadsområde och att de förbinder sig att inte bygga skrymmande byggnader eller fula fabriker eller att inte låta vissa människor bo där. Det är precis vad en person kunde gjort på sitt eget område och det är inget fel i att två personer då gör det.*

Skulle deltagarna i den här föreningen kunna skriva ett avtal där de avsäger sig rätten att gå ur landägarföreningen, så att de inte kan få tillbaka landområdet i sin egen ägo? Inom vissa gränser borde det helt klart vara tillåtet, men utifrån ett kontraktsperspektiv borde individer alltid kunna gå ur kontrakt som går emot de syften som kontrakten var till för. Och sådana här kontrakt som verkar ha potentialen att involvera jättemånga människor borde kunna leda till negativa konsekvenser som en individ inte kan förutse av att folk följer vissa beslutsregler; reglerna kommer kunna utnyttjas på något sätt så att de involverade förlorar någon kontroll över föreningen och att föreningen går i motsatt riktning än vad de vill ha. Så, i de fall där föreningen blir destruktiv för de syften för vilken den skapades, har man rätt att gå ur den. Ett exempel: om fem landägare går med på att använda sina landområden för att bygga ett nöjesfält, säg, men att en ägare utnyttjar reglerna för föreningen till att ge sig själv kontroll över den och sedan lägga ned nöjesfältet för att ruinera en annan i föreningen så har denne rätt att gå ur föreningen även om det inte står så i kontraktet. Ett annat tillfälle vore ifall den ena parten lurat till sig kontrollen för att agera disutilitaristiskt (maximera lidandet i världen); ingen borde behöva hjälpa en sådan person oavsett löften som getts. Att åberopa en sådan här klausul skulle kanske bara göras i undantagsfall i de flesta kontrakt, men det finns en möjlighet att de skulle vara särskilt intressanta för de föreningar som kan påverka hela samhällen, vilket landägarföreningar som tillåter/inte tillåter invandring gör. Detta för att det rör en samhällsfråga och där individerna som ingår kontraktet gör det för att uppnå ett visst mål och det kan ju lätt vara hänt att man tror att medlet man använder sig av leder till fel resultat eller att målet i sig är omoraliskt. Säg att jag ingår ett kontrakt om min mark tillsammans med andra för att stänga ute invandrare och att jag senare blir övertygad om att målet går emot silverregeln. Om det då finns en grund för det borde jag ju ha rätt att ta tillbaka landområdet för att använda det på något annat sätt.

Det var det om den första typen av förening. Den andra sorten är snarlik. I det fallet skapar några en förening, med givna regler och hur man kan gå ur den och så vidare. Sedan ger alla landägare bort sitt landområde till den här föreningen, som då styr området enligt de regler som fanns när folk skapade den (vilket inkluderar regler för hur man skall ändra på reglerna). Ett aktiebolag skulle vara något som liknar den här föreningen.

Så, en frivillig landägarförening kan skapas på två sätt. Antingen sker det mellan individer som (1) var för sig äger en bit mark, (2) skriver ett kontrakt där de avsäger sig rätten till att själv bestämma över sitt landområde och (3) istället låter det ske genom gemensamma beslut enligt en viss beslutsordning. Samtidigt måste den här föreningen (4) ha (implicita/explicita) klausuler för hur man kan gå ur föreningen. Eller så sker det genom att de inte bara skriver av sig rätten att bestämma över området utan också avsäger sig ägandet av det. Oavsett vad, ifall ett av kraven inte gäller är föreningen inte i linje med frihetliga normer. I första fallet skulle det inte ens finnas något landområde som kontraktet kan gälla för. I andra fallet har föreningen inte fått någon ensamrätt till området. I det tredje fallet så finns det inga tydliga regler för hur konflikter skall lösas och då finns det ingen av landägarna som kan säga att de hade bestämt att i just det här fallet skulle de originella landägarna ha en veto-rätt, vilket i praktiken innebär att de ursprungliga landägarna altid har veto-rätt. Och utan den fjärde punkten finns det inget sätt att hindra individer från att sluta stötta en förening som blivit destruktiv, ett nödvändigt krav som alla rationella individer har på ett kontrakt (jämför med tankegångarna i den amerikanska självständighetsförklaringen).

Jag tror annars att de här kraven var vad Lena letade efter när hon skrev vilka krav som behövs för att en sådan här förening skulle kunna vara frivillig:

(A) Först måste det i så fall vara möjligt att gå ur detta kollektiv utan att tvingas in i ett annat likadant. (B) Utöver det måste kontrakt över delägandet upprättas och delägarna kunna sälja sin andel. ... (C) Därtill måste, om ägandet vore det som avgjorde migrationsfrågan, ägarna av privat mark på svenskt territorium kunna ingå vilka avtal och förbindelser de vill med utlänningar utan att det lagstiftande röstkollektivet, som ju inte äger den marken, avgör dessa mellanhavanden.

Är de krav hon sätter på en frivillig landägarförening rimliga? Ja, om det är den första sortens förening som togs upp ovan; vilket dock inte är den enda frihetliga landägarförening. (A) är rimlig ifall det är, som jag skrev ovan, så att man funnit en annan åsikt om lämpligheten med målet eller medlet som föreningen pushar för - eller ifall föreningen pushar för ett annat mål eller olämpliga medel än de man utgick från i början. (B) följer ifrån (A); kan man gå ut ur föreningen kan man också sälja sin del av det. (C) gäller nog genom att (A) åberopas; en individ kan inte göra det genom att vara kvar i föreningen utan måste gå ur den. Tino hävdar att alla dessa inte stämmer och han verkar ge exempel på dagens äganderätt som går emot detta, hur går det ihop?

Tinos första argument, att det finns stiftelser som innehar ägodelar som styrelsen av stiftelsen inte kan sälja, utgår ifrån att det är stiftesens styre som är den rättmätige ägaren av stiftelsens ägodelar. Därför är det rimligt att det går att säga att ägodelar ibland inte går att sälja. Men den rättmätige ägaren av stiftelsen verkar istället vara den som grundade den, den som beslutade vad dess uppdrag skulle vara. Att andra kan använda dennes egendom (men inte sälja den) är för att den bara tillhandahåller den. Alltså, det Tino pekar på skulle kunna vara ett exempel på hur finurliga kontrakt är (så att de tillhandahåller en död persons vilja) och inte hur äganderätt leder till att man inte kan sälja den. Annars kritiserar Tino Lenas argument utifrån synen att det är den andra sortens landägarförening som äger landet. Den skulle kunna vara legitim - och där blir Lenas invändningar inte rätt anpassade, eftersom det inte längre finns några enskilda ägare av marken, utan allt ägs av föreningen.

För att gå tillbaka till mitt perspektiv. Den här föreningen, oavsett vilken av de två metoderna som användes för att skapa den, skulle ha rätt att bestämma vilka som får vistas på dess område**, så att den skulle kunna exkludera invandrare från det - ifall det är medlemmarnas vilja (enligt den beslutsprocess de frivilligt gått med på). Finns det något annat sätt som den skulle ha kunnat skapats på? Det verkar som att partiellt eller fullständigt överlåtande av ens egendom är de enda två sätten som det kan göras på och jag tror det är just vad jag beskrivit. Om så, kommer nu frågan: är svenska staten en sådan här frivillig förening - antingen en aktiv klubb eller en förvaltare av egendomar som folk gett upp? Om det inte finns bevis för att svenska staten har fått den kontroll den har idag på ett rättmätigt sätt har den fått det på ett annat sätt.

Är svenska staten en frivillig landägarförening?
Oavsett om svenska staten skulle vara en aktiv klubb eller en markförvaltare måste det finnas bevis för att folk frivilligt gått samman och gett över mark till den (på ett av de två sätten som beskrivs ovan). Och för att deras situation skall ha varit frivillig skall det inte ha funnits någon som helst hot inblandat; folk skall inte ha blivit rädda för att bli inlåsta om de gav upp marken eller sade att den tillhörde staten.

Finns det några sådana bevis? Inte såvitt jag vet. Och jag skulle gissa att varken Tino eller någon annan vill hävda att det finns det. Jag har aldrig stött på någon som hävdat att någon landägare vid något tillfälle gett bort sitt landområde till staten, på ett frivilligt sätt. Det finns de som hävdar att landägare har gjort det implicit när de röstat. För, lyder tankegången, om man röstar då går man ju med på att de som får makten får lov att föra en politik ungefär i den linje som de gick på val med.

Det tänket skjuter bara tillbaka frågan till om staten är en frivillig förening, liksom om det var en frivillig landägarförening. I båda fallen krävs det dock att folk går med i den utan något hot bakom. En individ som står inför en valurna har inget frivilligt val om att lyda statens order eller inte. Säg att du står och röstar år 1914 - du är en stor landägare så du har rätt att göra det - och frågan för dagen är om staten skall få rätt till allas landområden (så att de kan införa en begränsning på invandring, för tillfället fanns det inget passtvång). En stor majoritet av alla svenskar är för idén, säger vi, men du är av någon anledning emot den. Nåja, du går och röstar, och du röstar för ditt eget parti (som är det enda partiet emot förstatligandet av all mark). Oturligt nog får du bara en röst i valet och din sak går förlorad. Men, gick du frivilligt med på det? Inte på något sätt.

Men, kanske du säger, tänk på alla de som röstat för de partier som stått för den här åsikten, gick inte de frivilligt med på att lämna över makten till staten? Det låter på förhand som en rimlig tanke, men även där har de som röstar inte ett verkligt val i frågan. För var och en som röstar kan inte bara säga "Nej tack, jag vill inte vara med i den här föreningen eller låta dess besluta påverka mig eller min egendom". Men val fungerar inte på det sättet - oavsett hur du röstar kommer röstresultatet ändå att bli detsamma och en viss politik kommer att föras igenom, oavsett hur mycket du säger emot det. Det som behövs för att göra valet legitimt är minst att var och en kan säga nej till medlemskap i den svenska staten eller till att omfattas av dess beslut. Den möjligheten har aldrig funnits i de nästan fem hundra år som självaste idén, att staten äger marken i Sverige, funnits.***

Alltså, det finns inga bevis för att svenska staten startats frivilligt av landägare som vill få igenom en gemensam politik. Inte heller att folk som varit med och röstat om statens politik haft en möjlighet att slippa styras av den. Än mindre några välformulerade kontrakt som går in på hur folk binder sig till att följa några av statens regler.

Detta innebär inte att invandring inte kan ha några negativa konsekvenser. Det innebär att ett argument för att inskränka invandringen (eller för den delen, att göra vad som helst som staten säger är rätt) inte gäller. Hur skulle vi då kunna gå tillväga med att införa en verkligt frivillig invandring? Det går jag igenom här.

Kolla även in George Ought to Help, You Can Always Leave och Huemer on the psychology of authority.

Noter
* Man kan ju tänka sig att det kan bli problem av att väldigt många gör något sådant här och utesluter en grupp människor från att bo på ett visst område. Det är ett problem som nog Lockes proviso löser, men för att inte komplicera bilden ytterligare kan man utgå ifrån att området inte blir större; att en person gav bort en del sitt område till en annan och att denne nu tar det området och skapar en förening med den förstes land.

** Det finns ingen riktig enighet om gränserna för landägande inom den frihetliga traditionen. Enligt vissa har en landägare rätt till fullständig kontroll över sitt område, men enligt andra har landägaren inte alls rätt till att utesluta andra från området ifall personen som är på landet inte stör landägarens användning av marken. En person som bara promenerar genom skogen stör inte skogsägarens rätt att driva skogsbruk och därför får denne göra detta, enligt den senare teorin (som kallas för Flashback-teorin av landägande). Ett sådant landägande skulle bara kunna sätta upp gränser för invandring inom bara bebyggda områden, vilket sätter hinder för generella förbud av invandring till Sverige (då den överväldigande marken är obebyggd). Jag vet inte vilken syn Lena och Tino utgår ifrån - en där landägande är exklusivt direkt eller ett där landägande är exklusivt genom att någon har "homesteadat" ett användningsområde som utesluter all annan användning, men inte om man homesteadat ett användningsområde som inte utesluter att andra använder det - men mitt resonemang utgår ifrån den traditionella synen (där allt landägande innebär att man har rätt att utesluta andra ifrån området). Den här noten skulle alltså kunna bortses ifrån, det är bara för att jag noterar att det finns olika syner på landägande och att jag inte delar den som debatten verkar föras ifrån men att jag ändå utnyttjar den för att visa att den traditionella teorin inte skänker staten legitimitet som landägare.

*** Såvitt jag vet så härstammar själva idén att svenska staten äger all mark ifrån kung Gustav Eriksson Vasa. Denne skall ha tänkt ut det 1542 då han hävdade att all oägd mark tillhörde kronan. Senare hittade han även på att den mark som bönderna använde egentligen inte var deras, de bara skötte den åt kronan, som var den egentliga ägaren. Det här tänket skall ha haft sitt ursprung bland de tyska härskarna. Uppenbarligen var det en ideologi som härskarna gillade att föra fram eftersom det gav staten ett sken av legitimitet, vilket nog också är varför doktrinen fick en renässans bland socialdemokratiska författare under slutet av 1800-talet.