I mina två tidigare inlägg om Hans-Hermann Hoppes bok Democracy – The God That Failed, kritiserade jag två av hans idéer därifrån. Finns det då något bra i boken? Jo, självklart! Hoppe ger en väldigt bra sammanfattning av hur ett anarkokapitalistiskt samhälle är tänkt att fungera och några argument för det i kapitel tolv, samt en bra redogörelse för tidspreferens och dess vikt i det första kapitlet. För den som inte läst något om detta kan jag rekommendera båda dessa kapitel. Resten av boken är intressant, speciellt de många citat och referenser han ger om diverse historiska händelser. Jag tog mig tyvärr bara tiden att skriva ned ett citat, som jag tyckte om. Det är från den franska fysiokraten Mercier de la Riviére när denne besvarar kejsarinnan Katarinas fråga om vilka lagar en härskare bör stifta över ett samhälle.
Det finns dock några andra saker att anmärka på vad gäller Hoppes bok. Den första är hans tveksamma syn på utvecklingen i västvärlden sedan 70-talet.
Trenden verkar alltså ha varit att folk tjänar mer på sitt arbete än vad de gjorde förr. Kan då Hoppe mena att detta bara följer av en dålig metodologi, att andra, bättre mått visar det han påstår? Det vet jag inte, och Hoppe lämnar, som sagt, inga referenser för den som vill undersöka frågan närmre.
Ett argument som Hoppe för fram, och som varit en del av österrikisk ekonomi i alla fall sedan Ludvig von Mises, och som det finns historiska spår av från 1700-talet, är att folk måste vara olika för att de skall börja handla med varandra. Som Hoppe uttrycker det:
Skälet till det är, i mitt exempel, samma som ett av de tre skälen Adam Smith gav för att arbetsfördelning var mer effektivt än isolerad produktion (autarki): det tar tid att flytta från en produktionsplats till en annan. (De andra två var att man blir bättre på att göra något, så att alla blir bättre på sin aktivitet, och att produktionen lättare kunde rationaliseras och bytas ut med maskiner.) Tänk dig att du skulle producera alla varor du använder själv idag, på alla de produktionsställen de produceras på, helt på egen hand? Bara en elementär förståelse av processen bakom Smiths ullrock, Reads penna eller Thwaites brödrost gör att man ser att en sådan sak säkerligen skulle vara omöjlig. För att få de tusentals produkter man använder varje dag skulle man vara tvungen att resa till miljontals eller miljarders olika platser, vilket i bara resekostnader blir jobbigare än att producera på en och samma ort (och få sina varor skeppade till sig).
Dynamiken bakom det här bygger på teorin om absoluta fördelar, vilka kan förklara i stort sett all produktion här i världen, och speciellt den kapitalistiskt ordnade. Men all handel kan inte förklaras med den teorin, och för den behöver man Ricardos teori om komparativa fördelar. Denna teori visar att människor i princip alltid kan tjäna på att samarbeta med varandra, vilket gjorde att Mises kallade den för associationslagen. Jag är inte helt säker på detta, men det verkar som att den här lagen, för att folk skall samarbeta enligt dess mönster, kräver att människor är olika. Eftersom Mises och Hoppe utgick ifrån att det är den lagen som ligger bakom arbetsfördelningen är det förklarligt varför de trodde att olikheter är nödvändiga. Russ Roberts tar upp denna fråga i ett avsnitt av Econtalk.
En annan av Hoppes idéer tänker jag bara ta upp, men låta bli att kommentera. Det får stå som en illustration av hans mer konservativt libertarianskt lagda sinne. Citatet rör hur Hoppe tror ett libertarianskt samhälle måste fungera för att det skall vara stabilt.
”To give or make laws, Madame, is a task which God has left to no one. Ah! What is man, to think of himself capable of dictating laws to beings whom he know not? The science of government is to study and recognize the laws which God has so evidently engraven in the very organization of man, when He gave him existence. To seek to go beyond this would be a great misfortune and a destructive undertaking.”Efter att ha fått det svaret skall kejsarinnan ha gjort klart att Riviéres råd inte var välkommet.
- s. 272
Det finns dock några andra saker att anmärka på vad gäller Hoppes bok. Den första är hans tveksamma syn på utvecklingen i västvärlden sedan 70-talet.
However, at the end of the twentieth century increasing evidence is accumulating that rather than marking the end of history, the American system is itself in a deep crisis. Since the late 1960s or early 1970s, real wage incomes in the United States and in Western Europe have stagnated or even fallen.Ingen referens ges för detta påstående eller för några andra han kommer med senare. Med största sannolikhet har Hoppe fel här, då den inflations- och ppp-justerade inkomsten i USA 1960 låg på $18 175 och fyrtio år senare låg den på $39 536, enligt data från Gapminder. I sin rapport om utvecklingen i världen, Världens välfärd, tar Johan Norberg upp följande BNP/Capita-data för de rikaste länderna på jorden, vilket i stort säkert överensstämmer med ”västvärlden”:
- s. xii
Trenden verkar alltså ha varit att folk tjänar mer på sitt arbete än vad de gjorde förr. Kan då Hoppe mena att detta bara följer av en dålig metodologi, att andra, bättre mått visar det han påstår? Det vet jag inte, och Hoppe lämnar, som sagt, inga referenser för den som vill undersöka frågan närmre.Ett argument som Hoppe för fram, och som varit en del av österrikisk ekonomi i alla fall sedan Ludvig von Mises, och som det finns historiska spår av från 1700-talet, är att folk måste vara olika för att de skall börja handla med varandra. Som Hoppe uttrycker det:
First, it is important to recognize that inequalities with respect to labor or land are a necessary but by no means a sufficient condition for the emergence of human cooperation. If all humans were identical and everyone were equipped with identical natural resources, everyone would produce the same qualities and quantities of goods, and the idea of exchange and cooperation would never enter anyone's mind.Stämmer verkligen detta? Ett enkelt tanke-experiment torde visa att det inte gör det. Ponera att du bor i ett samhälle med en massa kopior av dig själv. Varje individ äger en massa fabriker, gruvor och lantbruk så att alla kan, på egen hand, producera allt nödvändigt för en. Finns det då en möjlighet att dessa individer kan tjäna på att byta saker med varandra? Skälet för att det skulle uppstå är att varje individ kan producera proportionerligt sett mer av en sak genom att fokusera helt på den aktiviteten och sedan byta med alla andra, som också har lyckats producera mer. Totalt sett har alltså allihopa lyckats producera mer. Men, hur då?
- s. 171
Skälet till det är, i mitt exempel, samma som ett av de tre skälen Adam Smith gav för att arbetsfördelning var mer effektivt än isolerad produktion (autarki): det tar tid att flytta från en produktionsplats till en annan. (De andra två var att man blir bättre på att göra något, så att alla blir bättre på sin aktivitet, och att produktionen lättare kunde rationaliseras och bytas ut med maskiner.) Tänk dig att du skulle producera alla varor du använder själv idag, på alla de produktionsställen de produceras på, helt på egen hand? Bara en elementär förståelse av processen bakom Smiths ullrock, Reads penna eller Thwaites brödrost gör att man ser att en sådan sak säkerligen skulle vara omöjlig. För att få de tusentals produkter man använder varje dag skulle man vara tvungen att resa till miljontals eller miljarders olika platser, vilket i bara resekostnader blir jobbigare än att producera på en och samma ort (och få sina varor skeppade till sig).
Dynamiken bakom det här bygger på teorin om absoluta fördelar, vilka kan förklara i stort sett all produktion här i världen, och speciellt den kapitalistiskt ordnade. Men all handel kan inte förklaras med den teorin, och för den behöver man Ricardos teori om komparativa fördelar. Denna teori visar att människor i princip alltid kan tjäna på att samarbeta med varandra, vilket gjorde att Mises kallade den för associationslagen. Jag är inte helt säker på detta, men det verkar som att den här lagen, för att folk skall samarbeta enligt dess mönster, kräver att människor är olika. Eftersom Mises och Hoppe utgick ifrån att det är den lagen som ligger bakom arbetsfördelningen är det förklarligt varför de trodde att olikheter är nödvändiga. Russ Roberts tar upp denna fråga i ett avsnitt av Econtalk.
En annan av Hoppes idéer tänker jag bara ta upp, men låta bli att kommentera. Det får stå som en illustration av hans mer konservativt libertarianskt lagda sinne. Citatet rör hur Hoppe tror ett libertarianskt samhälle måste fungera för att det skall vara stabilt.
In a covenant concluded among proprietor and community tenants for the purpose of protecting their private property, no such thing as a right to free (unlimited) speech exists, not even to unlimited speech on one's own tenant-property. One may say innumerable things and promote almost any idea under the sun, but naturally no one is permitted to advocate ideas contrary to the very purpose of the covenant of preserving private property, such as democracy and communism. There can be no tolerance towards democrats and communists in a libertarian social order. They will have to be physically separated and expelled from society. Likewise in a covenant founded for the purpose of protecting family and kin, there can be no tolerance toward those habitually promoting lifestyles incompatible with this goal. They -- the advocates of alternative, non-family and kin-centred lifestyles such as, for instance, individual hedonism, parasitism, nature-environment worship, homosexuality, or communism -- will have to be physically removed from society, too, if one is to maintain a libertarian order.För övrigt så kan man visst läsa Hoppes bok på nätet.
- s. 218
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar