Boken sägs ha gjort ett ganska stort avtryck i den libertarianska rörelsen i USA och kanske då främst för att den varit så kontroversiell där. Detta är nog främst för att Hoppe har lagt fram ett flertal argument i stöd för en restriktiv invandringspolitik, men nog också för att Hoppe ger väldigt stark uttryck för sina personliga konservativa värderingar och är starkt kritisk till andra, mer libertinska och egalitära värderingar. Ett annat resonemang Hoppe lanserar i boken och som går stick i stäv med många andra libertarianska tänkares idéer är att monarki är att föredra framför demokrati, i meningen att det förra statskicket tenderar att leverera en mer utvecklingsvänlig politik än det senare. Och han pratar inte om den sortens monarki vi har i Sverige idag gentemot republiker som USA, utan han jämför de autokratiska monarkierna som fanns i Europa från medeltiden till slutet av 1700-talet med dagens demokratier med allmän rösträtt.
I det här inlägget tänkte jag endast ta och diskutera ett av dessa två kontroversiella argument, frågan om monarki och demokrati. I ett senare inlägg tar jag upp frågan om fri invandring och därefter lite smått och gott från boken.
Vad för incitament har en monark?
Hoppes essentiella argument för att monarkier stöttar en mer utvecklingsfrämjande politik än demokratier gör, är att monarker har starkare incitament att göra samhället mer produktivt, eftersom denna får ta personlig del av framtida skatteintäkter (vilka blir högre om samhället producerar mer) och kommer även att vara intresserad av att dennes barn får styra över ett så rikt samhälle som möjligt. Politikern, å andra sidan, styr bara över staten en kort period och äger inte personligen över skatteintäkterna på samma sätt som en kung; ingen politiker kan peka på statskassan och säga "Det här är mina pengar". Hoppe lägger upp resonemanget väl i boken:
The defining characteristic of private government ownership and the reason for a personal ruler's relatively lower degree of time preference (as compared to criminals and democratic governments) is that the expropriated resources and the monopoly privilege of future expropriation are individually owned. The expropriated resources are added to the ruler's private estate and treated as if they were a part of it, and the monopoly privilege of future expropriation is attached as a title to this estate and leads to an instant increase in its present value (”capitalization” of monopoly profit). Most importantly, as the private owner of the government estate, the ruler is entitled to pass his possessions on to his personal heir. He may sell, rent, or give away part or all of his privileged estate (and privately pocket the receipts from the sale or rental), and he may personally appoint or dismiss every administrator and employee of his estate.Det som är viktigt att poängtera här är att Hoppes resonemang följer från en teoretisk modell av någon som är en ensam ägare av staten och kontrollant av hur mycket denna kan beskatta befolkningen. Denna teori över monarkier menar han skall ha gällt för Europas stater från medeltiden till slutet av 1700-talet, "the ancient regime". Som jag ser hans argument består det av två delar, först det teoretiska som visar hans modell över vilka incitament en ensam ägare (en monark) av staten får för att skapa välstånd och vad en grupp utan äganderätt till staten har för incitament. Därefter gör han den historiska analysen och försöker visa att hans modell över monarkier och demokratier överensstämmer med hur monarkier och demokratier faktiskt fungerade (och fungerar). Detta kan jag inte se att han lyckas med, då hans modell över hur monarkier har fungerat inte stämmer. Jag kan se tre argument för detta.
s. 17-18
Först så verkar de medeltida härskarna inte ha ägt sina stater under samma institutioner som jag kan sägas äga min dator. Att äga något innebär ett otal saker, som att om en av mina ägodelar blir bestulna kan jag förvänta mig stöd i från resten av samhället med att få tillbaka den. Jag kan dessutom sälja den om jag vill, låna ut den till andra och ge bort den. På alla dessa områden haltar liknelsen mellan monarken som privat ägare av staten och individuellt ägande. Detta belyses speciellt av den första punkten, då det inte var ovanligt för en kung att förlora tronen till en pretendent. Ibland fick kungen stöd ifrån andra av Europas monarker att få tillbaka sin "ägodel" men man kan nog inte säga att detta var lika vanligt som när någon fick tillbaka en stulen häst, så det kan nog inte kallas lag. I den svenska historien från Gustav Eriksson (Vasa) till Gustav III - vilket var perioden i Sverige, förutom den så kallade frihetstiden, när monarken "ägde" landet i meningen att han kunde skänka styret till sin son, och inom perioden som Hoppe utstakar - blev två av tolv monarker bestulna på tronen, Erik XIV och Sigismund I. Om man överför det till det individuella planet så skulle det vara som att någon skulle kunna stjäla din dator, visa upp den för alla och förklara sig vara den nye ägaren av den, och du är maktlös att göra något åt det.
Att monarkierna förr inte kunde sägas vara fullständiga ägare av staterna har en väldigt viktig inverkan på Hoppes argument då incitamenten för att förbättra kapitalvärdet på det man äger inte blir lika starkt om ens äganderätt inte är säker. Detta medför att monarkerna blir tvungna att lägga ned mer resurser på att säkra sin tron än om de verkligen ägde den, vilket kan skapa stora bekymmer för samhället. Exempelvis verkar det klart att efter hertig Karl (sedermera Karl IX) tog makten från Sigismund startade ett krig mellan de båda herrarna som höll på tills Karl IX dog och sedan återupplivades det av hans son, Gustav II Adolf, och tog slut drygt trettio år efter att det startades. Sigismunds arvingar gav inte upp sitt krav på den svenska kronan förrän efter Karl X:s krig med Polen slutade 1660. Under den här tiden dog kanske hundratusen i, för dem, helt meningslösa krig. Vidare införde Gustav II Adolf flera inskränkningar i religionsfriheten i början av sitt styre, troligtvis för att kunna använda som ett vapen mot polska katoliker som kom in i landet och var, för honom, ett möjligt hot. Maktinstabilitet gör att kungarna får ett annat incitament än att enbart eller främst försöka maximera framtida skattevinster från samhället.
För det andra så verkar det som att den medeltida strukturen där monarken ansågs äga staten - i den begränsade äganderättsformen - slutade att existera redan innan franska revolutionen. Enligt historikern Martin van Creveld hade det gamla systemet börjat ändras i England under 1500-talet, snart följd av de andra europeiska staterna, och efteråt växte en ny sorts stat fram. Detta var den byråkratiska staten där kungen förlorade sin plats som ägare och blev endast dess förste ledare.
By this time [1765] officials, who for centuris past had been the king's men, were beginning to think of themselves as servants of an impersonal state. The process whereby Staatsdiener were separated from königliche bediente spread from the bottom up. The latter lost status until they degenerated inte mere flunkies, whereas the most important among the former were soon coming to be known as ministers. It climaxed in 1756 when no less an authority than Frederick II described himself as "the first servant of the state".På sidan 183 slår Creveld fast - och det efter flera sidor där han beskrivit processen hur byråkratin vuxit fram och tagit kungens plats - att runt 1750 var staten inte längre identisk med härskaren utan hade blivit förvandlad till en "byråkratisk maskin", "den mäktigaste politiska konstruktionen hittills", "Leviathan". Uppenbarligen inte helt långt bort datumet Hoppe satte för den personliga maktens död, men med tanke på att det här var en process som hållit på i århundraden innan den blev färdig är det rimligt att föreställa sig att kungens ägande över staten blivit svagare något innan dess. Hoppes argument kan dock fortfarande gälla för de europeiska staterna innan runt 1648, vilket Creveld betraktar som en viktig milstolpe.
Men, för det tredje, Hoppe har missat en annan viktig detalj i sitt resonemang. Och det är maktbasens inflytande på härskarens beteende. Det här är både ett teoretiskt och historiskt problem för hans teori, då det verkar stört omöjligt att ha en härskare som helt på egen hand styr staten utan att behöva anpassa sig till andras önskemål. Den som verkligen ägde staten personligen skulle inte behöva göra det, men en sådan institution verkar vara mänskligt omöjlig och historiskt har det inte stämt överens med de europeiska monarkierna.
Om jag kan ta Sverige som exempel har de svenska kungarna från Vasa och framåt fått sitt huvudsakliga stöd från den landägande högadeln och (mer ju längre framåt) från adeln inom staten och militären. Men de har också varit tvungna att ta hänsyn till prästernas, borgarnas och böndernas önskemål. Ingen kung under den här tiden har alltså kunnat ta ett enda beslut som inte först har något stöd från maktbasen. Detta medför att de incitament som monarken ställs inför är inte alls som Hoppe föreställer sig. (Istället är det de Mesquita & co. som bäst har beskrivit detta.) Istället för att maximera framtida skatteinkomster (och därigenom bry sig om samhällets möjlighet att producera, härskarens kapitalstock) kommer han att göra det, begränsad av särintressenas politiska efterfrågan.
I ett teoretiskt fall skulle kungen ha likadana incitament, och det är när maktbasen också vill maximera avkastningen man kan stjäla från samhället. Men det verkar inte deras intressen ha varit. Hoppe klagar att under demokrati försöker folket parasitera på samhället genom att ta ett jobb hos staten, men detta gjorde adeln långt innan vanligt folk fick chansen till det. Detta gör att, för adeln, var staten en resurs för att få bra och välbetalda jobb så när den växte mäktig skickade adelsfamiljerna sina barn till universitet för att få en hög post i militären eller byråkratin. Detta, och andra krav som adeln kom med, innebär nog bara en ökad monetär börda för monarken så att han blir tvungen att dela skattepengarna med andra parasiter, vilket inte ändrar hans ursprungliga incitament direkt; han vill fortfarande öka värdet på samhällets kapital. Men, att dela intäkterna med andra gör att han får mindre incitament till att tänka långsiktigt, likt en individ måste dela med sig av ens inkomst till staten.
Men det blir värre eftersom vissa särintressen vill inte bara ha pengar, utan lagar. Borgarna hade i Sverige ända sedan 1300-talet velat ha kungligt skydd för städernas privilegier, så att folk på landet var tvungna att komma till dem för att kunna handla. Enligt Lars-Olof Larsson, i sin bok om Gustav Vasa, skall borgarna ha godkänt Gustav Erikssons plundring av kyrkan 1527 för att han lovade dem att stärka landköpslagen. Borgarna, som ett särintresse, var inte ute efter att förbättra samhällets välstånd, så i den mån kungen förlitar sig på deras stöd, desto mer måste denne införa lagar som försämrar för samhället. Detsamma gäller för kyrkan, som till viss del efterfrågar lagar för att forma samhället efter deras religiösa uppfattningar, som när kyrkan fick Erik XIV att ge ut dödsstraff för "hor", d.v.s. sex utanför äktenskapet. En sådan regel maximerar inte landets välstånd på något uppenbart sätt.
Således finner jag att Hoppes modell över de gamla monarkierna inte stämmer och att den teoretiskt nog inte skulle kunna existera. Däremot finns det ett värde i modellen, nämligen dess fokus på personlig äganderätt till statens (framtida) resurser och vad det ger för incitament. Men på egen hand lyckas den inte beskriva alla av härskarens incitament och förklarar därmed inte den faktiska incitamentsstrukturen i dessa regimer eller hur positiv den är för utveckling relativt andra regimer.
Är då demokratier bättre eller sämre än monarkier? Det beror på vilken form av monarki det är och vilken form av demokrati, hur de är strukturerade. Under vissa former kan nog monarki vara bättre genom att den begränsar majoritetens vilja. Men det är enbart nödvändigtvis något positivt om samhället väl är liberalt, annars hindrar kungen liberala reformer - som Karl XIV Johan gjorde. Frågan är egentligen något ointressant. Den stora jämförelsen som är intressant för min del är den mellan demokrati och anarkokapitalism.
Fortsättningen av min recension:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar