Konsistent politisk argumentation

Att argumentera konsistent innebär att varje argument man för fram har samma tyngd i varje diskussion; att, om man tar för givet att det krävs vissa beviskrav för att en viss sak skall vara rimlig, då måste man acceptera alla andra påståenden som uppfyller det kravet; att, om man accepterar att en viss kunskapsfilosofisk grund inte är tillräcklig för att stötta ett arument, då måste man på samma sätt avfärda alla andra argument som också vilar på den grunden. Att argumentera konsistent innebär att den världsbild som argumentet bygger på måste vara internt konsistent; i den mån och på det sätt som man är skeptisk över andras påståenden, måste ens egen argumentation formas av en konsistent skepticism på alla områden man själv tar upp.

En konsistent argumentationsfilosofi leder en inte nödvändigtvis direkt till att komma fram till sanningen. Att säga "det ligger en kortlek på bordet i ett visst rum; beviset är att Bertil sa det, och enbart för att Bertil sa det" är konsistent med att säga "Jag var inne i rummet för fem minuter sedan och då så jag ingen kortlek på bordet"; man kan helt enkelt ha högre förtroende på Bertils ord än vad man upplevde i det förflutna. Det är dock fullt möjligt att det inte ligger en kortlek på bordet.

En konsistent argumentationsfilosofi leder en dock troligtvis närmre sanningen, om man ständigt uppdaterar ens syn på vilka sorts argument som är giltiga. Fast vägen dit behöver inte vara rak.

(Genom att arumentera på det här sättet kommer ens världsbild, när man uppdaterar den med ny information, och därefter varje gren i hela ens världsbild, nog gå mot att bli så korrekt som möjligt.)

Konsistent politisk argumentation är då nödvändigtvis en del av att argumentera konsistent, så att allt man kan säga om det senare gäller det första. I det här inläget tänkte jag dock gå igenom vad det här systemet sätter för krav på en när man diskuterar politiska frågor, och vad för val man ställs inför om man hela tiden argumenterar konsistent.

Lika rättfärdiganden: Om man anser att motivet X rättfärdigar Y, då måste man, allt annat lika, stå för allt annat som detta motiv rättfärdigar.

Exempel 1-A: "Jag anser att LAS/lagen om skiljeförfarande/förbudet att sälja sprutor är rättfärdigad för att det är lagen."

Påståendet är alltså att en viss lag som finns idag är legitim, för att den är lag. Det här påståendet är internt konsistent; det bryter inte mot några logiska regler. (Dock ger den inte någon anledning till att tro på påståendet; argumentet är cirkulärt.) Men, vad medför det här påståendet för en som vill argumentera konsistent?

Jo, den som säger att lagen rättfärdigar en viss lag är även logiskt bunden till att säga att all lag är rättfärdigad, all lag är moralisk. Detta inkluderar Svea Rikes lag anno 1609 som förbjöd sex utanför äktenskap (tacka statskyrkan för det!) och som bestraffade det med döden, samt förbudet av att äta toppslätskivling från 1997. Med argumentet "lagen säger så" måste båda lagar ses som rätt, för båda har samma rättfärdigande grund. Anser man att grunden är rätt i ena fallet, måste man anse att, allt annat lika, grunden är rätt i andra fallet också.

Detta innebär att man måste hävda att alla lagar är rättfärdigade, men bara för sin speciella tid och miljö; man måste hävda att en lag som utfärdas i ett land är korrekt, men om samma lag utfärdas i ett annat land då är lagen också rättfärdigad, fast bara i det landet och inte i det första. Det tvingar en till att ta dra samma slutsats som många kristna tvingas göra när de vill hålla fast vid att deras guds gärningar alltid varit goda. Nämligen att det gud gjorde (det lagen sa) "var okej för den tiden och den kontexten".

I det läget kommer argumenteraren att ställas inför ett val med åtminstone tre möjligheter. Antingen kommer denne att:

1. försöka tycka om att rättfärdiga alla lagar i alla tillfällen utan att hitta några skäl att göra det; eller
2. försöka göra detta men också genom att försöka hitta några nya argument för att det faktiskt varit bra med det systemet; eller
3. avfärda det tidigare argumentet och ändra på sitt resonemang.

Av dessa alternativ är (1) något slutgiltigt. Har man väl antagit det behöver man inte testa sitt resonemang längre, utan då är man nöjd med resultatet. De andra två ser ut att innebära att ens argumentationsstruktur inte behöver vara i vila; i båda fall tar man på sig en undersökning som man inte behöver bli nöjd med. I ekonomiska termer skulle man kunna säga att (1) är ett jämviktsläge medan (2) och (3) skulle kunna leda till en ny jämviktspunkt, men behöver inte göra det. Annars innebär både (1) och (3) att man avslutar den här diskussionen.

(Jag kan nämna här att jag ser ens argumentation som sitt eget kunskapsnätverk och att man jämt och ständigt behöver uppdatera den för att kunna komma närmre sanningen. Varje nytt argument medför förändringar i den strukturen, men den behöver inte förändra så mycket om den inte är av så stor vikt.)

Dessa tre möjligheter gäller i varje sådant här fall, efter att det blivit tydligt vad konsekvensen av ens resonemang är. För att bara visa strukturen kommer här ett annat exempel på hur ett visst rättfärdigande, allt annat lika, alltid måste användas lika på allt den kan rättfärdiga.

Exempel 1-B: "Jag anser att LAS/lagen om skiljeförfarande/förbudet att sälja sprutor är rättfärdigade för att de är upprätthållna av en demokratisk regering."

Det här argumentet är också internt konsistent och medför likt det övre att man måste acceptera alla andra lagar som uppnår samma rättfärdigandekrav. I det här fallet är kravet att lagen måste vara upprätthållen av en demokratisk stat; alltså måste man säga att allt annat lika så är alla andra lagar i demokratier rättfärdigade. 

Detta leder, likt ovan, till att man behöver acceptera en sorts politisk relativism. LAS finns i Sverige, men det verkar inte finnas någon sådan lag i USA eller Schweiz, båda demokratiska länder. Dessutom fanns den här lagen inte i demokratiska Sverige före 1974. Detsamma gäller förbudet att sälja sprutor, som enbart skall finnas i Sverige. Så, man tvingas säga att lagar och regler är rätt för en viss kultur och tid, men inte för andra - fast bara för de regler som demokratiska stater kommit på. Det leder exempelvis till att man måste acceptera lagarna som stöttade tvångssteriliseringen i Sverige och det generella förbudet i västländer mot att ta emot judar under 1930-talet som rättfärdigade.

Nu har man alltså återigen kommit till ett vägval, och det finns tre alternativ:

1. var nöjd med läget; eller
2. visa att ens position verkligen är rättfärdigad; eller
3. ändra ens argument.

Alltså, antingen försöka övertyga folk om att alla demokratiska lagar är korrekta som princip, eller övertyga folk med nya argument eller överge det tidigare argumentet.

Lika beviskrav: Om man anser det rimligt att tro på X på grund av Y, då blir det, allt annat lika, lika rimligt att tro på allt annat som Y implicerar.

Exempel 2-A: "Jag anser att det är rimligt att tro att LAS/lagen om skiljeförfarande/förbudet att sälja sprutor uppnår deras uppsatta mål för att dessa fanns förr, och det har överlag gått bra för samhället sedan dess."

Det här argumentet är internt konsistent så att det på förhand, utan några bevis i frågan, skulle kunna se ut att vara sann. (Dock är det, likt 1-A, ett felslut.) Men konsekvensen av att ta påståendet för givet är att man tvingas, allt annat lika, att tro att all politik som genomförts i det förflutna uppnådde sitt mål. Det finns enligt det resonemanget goda skäl att tro att den repressiva narkotikapolitiken var lyckad, trots bevis som säger motsatsen. I det fallet måste man då antingen avfärda dessa andra bevis och stå fast vid sin verklighetssyn eller så tar man till sig den nya informationen och omvärderar ens argument.

I det här fallet uppstår en kulturmässigt relativistisk ekonomisk syn, på liknande sätt som en relativistisk politisk syn uppstod ovan. För, det finns många samhällen som har utvecklats med olika lagar; som sagt, LAS finns varken i USA eller i Schweiz men dessa länder har ändå lyckats utvecklas sedan 70-talet. Samma gäller med ett mer vanligt argument som görs i det här sammanhanget - att den svenska modellen skall ha varit lyckosam för att det gått bra för landet sedan 30-talet. Men det har också gått bra för Schweiz och USA som båda inte haft en stor fackrörelse. Relativismen uppstår då dessa lagar uppenbarligen, enligt resonemanget, inte kan fungera lika för olika länder. Det kan inte både vara så att lagen varit nödvändig för utvecklingen, samtidigt som utveckling skett i andra länder där lagen inte funnits. Alltså måste samhällena i dessa tre länder fungera efter olika samhällslagar.

Detta leder också till att man blir tvungen att ta ett val, där det finns åtminstone tre valmöjligheter:

1. Fortsätta tro på det ursprungliga påståendet samt avsluta diskussionen.
2. Fortsätta tro på det ursprungliga påståendet, men lägga fram bevis för att det är rimligt att tro att samhällslagarna fungerar olika i olika länder.
3. Ifrågasätt det ursrprungliga påståendet och uppdatera ens världsbild så att det påståendet inte är troligt.

Låt mig ta upp ett exempel till, sedan får det vara nog.

Exempel 2-B: "Jag anser att det är rimligt att tro att prisökningar över tiden orsakas av att penningmängden blir större, då detta är den rådande åsikten bland de flesta ekonomer, då ekonomer lär veta mest om orsak och verkan i dessa ...ekonomiska frågor."

Det här är också ett internt konsistent påstående och låter rätt så rimligt för de flesta. Men även om det är rimligt undantas man inte från logikens lagar. Genom att säga detta blir man, allt annat lika, också tvungen att erkänna att det är rimligt att tro att frihandel är bra, att organmarknader är bra, att narkotikapolitiken borde gå mot att liberaliseras och att det finns många problem med demokrati. Samt att internetförsäljning bör beskattas. 

Än så länge ser det alltså ut som om hävdaren bara behöver lägga till fler saker att tro på, vilket inte implicerar att det finns något fel med det här argumentet. Men det leder faktiskt till en sorts relativistiskt samhällssätt som ovan. För, det har inte alltid varit en allmän uppfattning bland de flesta ekonomer att pris-inflation orsakas av penning-inflation. Under den keynesianska episoden var det inte allmänt accepterat; Russel Roberts hävdar att Milton Friedmans arbete som avgörande för att få de flesta ekonomer att acceptera den här ståndpunkten. Men innan Keynes var det vanligt att folk accepterade kvantitetsteorin, som uttalandet bygger på, och efteråt gjorde folk det igen.

(Om det bara hade varit en svängning bland ekonomer, då hade det här nog kunnat tas som en del av vetenskapens gång; nya teorier slår ut gamla. Men nu gick det fram och tillbaka, och då borde det bli tveksamt ifall det vissa ekonomer sysslade med under 1900-talet helt och hållet var vetenskap.)

Alltså, uttalandet implicerar att det under olika tidsepoker var rimligt och inte rimligt att tro på kvantitetsteorin, alltså att tro att den bara gällde under vissa tider. Ställt mot det här på förhand uppenbara problemet har uttalaren tre alternativ framför sig, men de behöver jag nog inte räkna upp igen.

Finns det ett mål i slutet?

Om man följer den här strukturen i sin argumentation och aldrig slutar lyssna på ny information, kommer man då nå sanningen i slutändan? Det borde ju inte nödvändigtvis göra det, för strukturen har inte sagt vad som är grunden för epistemologi, vad som skiljer sanning från falskhet.

Jag tror det finns ett argument som talar för att det här sättet leder en rätt. Och det är att sanningen är, till sin natur, konsistent och oföränderlig. Och alla argument som vill vara sanna måste vara konsistenta men också oföränderliga. (Ens egen natur och andra saker i förändring är inte direkt oföränderliga, så varför skulle sanningen vara oföränderlig när det gäller dessa saker? Sanningen är oföränderlig även här, det är bara det att vi fortsätter använda samma ord för skilda saker. Påståendena "Jag är hungrig" och "Jag är mätt" kan båda vara sanna, vilket blir förståeligt när man betänker att det som egentligen sägs är "Jag, klockan 17:23, är hungrig" och "Jag, klockan 17:53, är mätt".) Det finns då ett antal sätt tillgängliga för oss att kunna skilja på sant och falskt, för de som argumenterar konsistent:

• Ifall någon skiftar fundamentala ståndpunkter hela tiden så är det ett bevis för att denne inte närmar sig sanningen. Man borde förvänta sig att den som närmar sig sanningen efter ett tag kommer att se vissa kunskapsmässigt fundamentala frågor (hur får man kunskap, vilka primära saker i politiken är sanna) som givna.
• Den som inte inhämtar ny information lär vara mindre trolig att närma sig sanningen än den som gör det.
• Troligtvis lär också den som inhämtar information som ens meningsmotståndare ser som mest viktig närma sig sanningen mer än den som inte gör det.
• Ännu mer troligt är att den som tar till sig mer grundläggande kunskap som har påverkan över flest områden (epistemologi och teori, d.v.s.) lär närma sig sanningen mer än den som inte gör det.

Detta stämmer överens med min intuition att det är mycket viktigare att ha koll på just ekonomi och filosofi när det gäller politik, än att ha koll på realpolitik. (De som sysslar med det senare kan gräva ned sig i detaljer som det är ganska svårt att hitta någon sanning i. Det är särskilt problematiskt då hela deras ramverk kan vara fel i grunden. Tänk dig en socialdemokrat som anstränger sig enormt för att ta reda på vilken sorts politik som centralbanken bör ha för att maximera möjligheten att samordna dess möjlighet att utföra en expansiv monetär operation med det lilla uttrymme som finns för politiker att komma överens om att en sådan politik är bra och nödvändig. Det är en fråga som debatterades livligt av keynesianer och monetarister, så en vanlig politiker kan gräva ned sig totalt där. Utan att komma fram till ett svar, i en fråga som förutsätter en helt annan politisk ordning än den mest rationella.)

Det här sättet att tänka känns som det jag alltid använt mig av i diskussioner. Ofta har det inte varit att direkt ifrågasätta vad den andra säger utan att lirka runt med vad påståendet denne kom med verkligen innebär. Vilken moral impliceras det att man verkligen stöttar ifall man står för statlig välgörenhet? Nationalism. Vilken epistemologi ser man som rimlig ifall man ser politiker eller det allmänna medvetandet som auktoriteter i ekonomiska frågor? Då är makten auktoritet. Jag skulle gissa att mycket av tankesättet kommer ifrån Ayn Rand, men också ifrån det ekonomiska tänkandet, som i mångt och mycket handlar om att se vad effekten av något är i många led framöver. Numera argumenterar jag dock mer med fakta och långa resonemang, fast det är inte riktigt lika roligt då det inte lika ofta leder till en diskussion. Men jag skall se ifall inte det här sättet går att applicera på fler diskussioner idag, för att gå igenom vad de verkliga konsekvenserna av vissa ideologier egentligen är.