Borde vi diskutera endgamet?

Det finns vissa som menar att vi - frihetsvänner - lägger ned alldeles för mycket tid på att komma fram till den perfekta ideologin. Vi borde satsa på att övertyga fler om 95% frihet istället för att lägga samman de sista pusselbitarna för att kunna se hur den mest fulländade bilden av frihet och mänsklig blomstring ser ut.

Överlag rätt vettigt, men det finns ett rationellt skäl till att vilja veta exakt vad frihetsfilosofin kommer att innebära för en i framtiden. Och det är enkelt, det är för att kunna göra en rationell kalkyl om filosofin är värdig en eller inte. Om vi alla i politiken vore rationella vore det glasklart att den filosofi som säger klart och tydligt hur lagarna är, och därmed hur ens välfärd lär påverkas, i framtiden, är bättre filosofin som är tyst om det.

Utifrån det här perspektivet, måste jag sent erkänna, har Stefan Molyneaux rätt på ett plan. Den stat som inte kan beskriva hur de med stor sannolikhet kommer att lyckas sköta sin politik väl i framtiden erbjuder inte någon bra deal till sina undersåtar. Liksom, varför vilja ha en viss politisk filosofi som du inte vet vad den kommer att göra med dig i framtiden? Och, än mer uppenbart, varför vilja ha en politik som aktivt förstör för dig både idag och i framtiden, och vars politiska ledare inte ger en vink om att de vill ändra politik? (Knarkare borde vara vår tids revolutionärer.)

Det här argumentet, att vi tjänar på att kunna jämföra med vad som erbjuds i framtiden, gäller inte bara på ett rent logiskt plan, utan gäller nog i synnerhet för människor. Många är idag nämligen rätt usla på att verkligen komma fram till vad som kommer att ske med dem ifall den andra sidan vinner i det politiska valet. Då hittar man på skräckhistorier om vad som händer när ens fiender vinner - som att alla blir tvungna att arbeta tolv timmar om dygnet i en liberal värld, enligt visst vänsterfolk - för att få folk på den egna sidan att inte våga byta sida. Det förhindrar folk från att byta sida, för att de då skulle bli sedda som förrädare.

Det finns alltså säkert en massa gruppdynamik och psykologiska bekymmer från våra hjärnor som gör att folk överskattar skadan som sker vid politiska förändringar. (Fast ibland underskattar folk den också - få sa emot kommunismen tillräckligt hårt.) Hur hjälper det då oss att börja diskutera de här frågorna öppet? Jo, för då hanteras frågan i rätt forum, i det vetenskapliga forumet där man endast böjer sig för bevis och där det finns ett lite starkare socialt stigma mot att anta att något stämmer enbart för att så många andra redan antar det.

Alltså, att diskutera slutspelet av ens ideologi är rätt bra, för att andra skall kunna se vart den skulle ta en och samhället. Det gäller även för en själv; ifall ideologin inte tar en i rätt riktning då är den inget att ha.

Sedan behöver man självklart inte ha koll på 99,99% av hur väl ideologin fungerar i alla lägen. Man behöver, i vissa lägen, inte ha koll på mer än 95%, om det är så att alla andra alternativ ändå är rätt kassa, och de sista procenten inte lär ha alltför många överraskningar. Där är fördelen med att ha en logisk ideologi byggd på frivillighet, den är förutsägbar och ifall en strikt tolkning av den inte passar, finns det många sätt att ändra lite på den för att den verkligen skall bli den bästa ideologin möjligt.