Utifrån ett moraliskt perspektiv verkar det som om man allt annat lika bör vara mer egoistisk än utilitaristisk eller någon annan moralisk hållning. Det här ser kanske ut att krocka med idén att det verkar vara mer moraliskt att, säg, lägga en hundring på att se till att fattiga barn får näringsrik mat i en månad än att jag får äta en god middag. Så är inte fallet, eftersom det inte handlar om att se till så att jag själv, eller någon jag värderar lika högt eller högre, klarar mig från svält eller att någon annan gör det. Utan om huruvida jag skall skaffa ett ganska lågt värde eller hjälpa någon annan få ett väldigt högt.
På samma sätt kan folket i en kapitalistisk ekonomi, allt annat lika, producera mer och bättre varor än folket i en socialistisk ekonomi - men om det är så att socialisterna har en många gånger bättre teknologi de kan utnyttja kan de producera mer. Sovjet producerade säkert fler saker än vad lika många fria individer under stenåldern skulle kunnat skapa. Och det är för att man inte jämför två situationer, allt annat lika.
Men, varför skall man då premiera sig själv, allt annat lika? Är det inte så att vi alla, som intelligenta och kännande varelser har samma moraliska värde? Vad är det som gör en själv så speciell, så annorlunda, att man bör sätta ett något högre värde på sig, framför andra?
Den fundamentala anledningen till detta beror på att det är just en själv som tar till sig erfarenheter, som kan tänka och som därmed kan ha kunskap. Om det finns olika nivåer av kunskap, så att vissa saker är mer säkra än andra, så verkar det som att ens egen existens är mer trolig än andras, allt annat lika. D.v..s. om vi tänker oss, likt René Descartes, att vi inte kan vara säkra på att världen vi upplever verkligen stämmer, då kan vi först vara säkra på att något existerar, att något är medvetet. Detta något, det som upplevs, upplevs av en själv. (Här går dock Descartes åt ett annat håll och härleder en oändlig och god gud som en förklaring till ens medvetande, vilket är ett ogrundat antagande vi inte behöver göra.)
Och det verkar även vara en skillnad i att säga att man är säker på att man själv är medveten och att andra är det. För, att utgå från att man själv är medveten kräver bara att man upplever saker. Dock kräver det att man har en viss struktur på hur man uppfattar världen, men med samma (minimala?) världsbild kan man inte vara lika säker på att andra existerar, för man upplever inte deras medvetande direkt.
Notera, jag säger inte att man borde vara solipsist; jag säger inte att andra medvetanden inte existerar. Jag säger att det är mer troligt att en själv existerar än att andra gör det, allt annat lika.
Skulle det här kunna ändras ifall man hade mer kunskap? Om man hade en bättre förståelse/karta över verkligheten, skulle man inte i slutändan kunna vara så säker på vad medvetanden är, och vad naturens grundläggande essens är, att man kan logiskt härleda andras existens ifrån några grundläggande (och, vilket de kommer att vara, uppenbara) axiom? I praktiken skulle man kunna få en så bra förståelse över andra att man inte borde göra en skillnad mellan en själv och andra, moraliskt, utifrån enbart ens kunskapsbekymmer. Men, rent fundamentalt kan man nog aldrig bortse från möjligheten att ens världsbild är felaktig och, mer specifikt, vi kan (såvitt jag kan se) aldrig vara helt säkra på att en av Descartes ondskefulla demoner har dragit ett skynke framför ens ögon och döljer sanningen för oss. Så, på ett fundamentalt epistemologiskt plan är egoism en mer rationell moralfilosofi än andra. Åtminstone allt annat lika (vilket aldrig får glömmas).
Och om vi går bortom vad vi rent fundamentalt kan veta och vara säkra på, till en mer praktisk nivå, blir egoismen mer rationell (som en moralisk filosofi, jämfört med andra moraliska filosofier). För ens världsbild av andra är överlag rätt dålig; man har ingen fullständig modell över hur andra upplever saker och ting, man får inte direkt input av hur andra upplever saker, det är svårt att överföra information om ens känslor, det tar tid och det är inte heller säkert att man alltid vill vara ärlig om vad man upplever. Det här hör lite till de principer som jag och Niclas Wennerdal diskuterade i ett avsnitt av Ankdammen för ett tag sedan, och som John Stuart Mill och många av dagens ekonomer håller med om; individen vet överlag bäst om sig själv och andra har inte lika starka incitament eller kunskap för att kunna agera i dennes bästa intresse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar