From Mutual Aid to the Welfare State - Systemets kollaps och annat intressant

I det här inlägget går jag igenom lite gott och blandat från David T. Beitos From Mutual Aid to the Welfare State, samt varför systemet med mutual aid i slutändan försvann. Först, varför försvann det? 

Det verkar ha berott till stor del på en reglering. Mutual aid-sällskapen var i konkurrens med de vanliga försäkringsboagen och ville använda staten för att förbättra deras möjlighet att få till sig fler kunder. Dessa regleringar ledde till att mutual aid-branschen som helhet var tvungen att definiera sin verksamhet och även begränsa den (gissningsvis för att få andra fördelar av staten). När så branschen satt upp dessa regler för hur de fick agera, slutade det med att de inte kunde konkurrera med försäkringsbolagen. Branschen var uppdelad i de som ville ha en mer frihetlig reglering, och de som ville ha mer regleringar. De senare vann striden. 1920 påpekades problemen med detta av en förespråkare av laissez faire:

No Fraternal Society can today go into this field [health insurance for the entire family] and supply what the Commercial Companies are supplying. The law which we made will not permit it. No Fraternal Society can today write group insurance, not even on so small a group as a member's family. The law which we made will not permit it. No Fraternal Society can today write insurance contracts in combination with savings bank deposits which are being written by Commercial Companies in every town and city that has savings banks. The law which we made will not permit it. (s. 214-215)

Det måste ha varit ett surt erkännande. Men, troligtvis blev föreningarna också utkonkurrerade av staten, genom att denne alltmer började erbjuda de tjänster som föreningarna erbjöd, fast "gratis".

Vad för annars intressanta saker stod att läsa i boken? En var att föreningarna då var ganska rasistiska; de uteslöt ofta medlemmar på grund av ras, om än att exceptionella undantag fanns. Dock försökte väldigt få förknippa rörelsen med idén om anglosaxisk överlägsenhet över alla andra etniska grupper. Det var dock inte institutionen ensam som upprätthöll dessa rasistiska grunder, utan det fanns på annat håll i samhället också. Samtidigt var organisationerna ganska meritokratiska; så länge du upphöll en viss standard på ditt beteende var du välkommen in i klubben.

For these societies, much as in white organizations, “good moral character” was a defining feature of worthiness. The recommendations of an official of the black Knights of Pythias on blackballs were virtually indistinguishable from those offered by groups such as the Loyal Order of Moose. He warned that a “black ball is not made to be cast against an applicant who wears better clothes than I do; who lives in a better house than I do; who has more brains than I have. . . . It was made to keep out members who are undesirable because of their moral fitness to associate with good people. Neither silks nor rags indicate character." (s. 54)

Nu var det dock inte så att enbart föreningarna var rasistiska; det var ett generellt drag för hela samhället. Och då kan det vara värt att fråga sig vilken sorts förening som bäst hindrar att rasistiska tendenser får negativt uttryck, om det är privata eller statliga. Beito ger lite bevis för att tänka sig att det var bättre med ett privat välfärdssystem än ett statligt, då staten också var rasistisk och de diskriminerade grupperna kunde organisera sig själv.

The typical pension recipient could expect little better than a hand-to-mouth existence. In 1931 monthly grants ranged from a high of $69 in Massachusetts to only $4 in Arkansas. Recipients often had to earn income on the side to scrape by. Racial discrimination was rampant, especially in the South. The city of Houston, Texas, was one of the most egregious. Although blacks constituted 21 percent of the city’s population in 1920, not one black family received a pension. (s. 19)

En annan intressant sak var att folk ogillade starkt att behöva förlita sig på hjälp från anonyma organisationer, statliga som privata. Att ta emot välgörenhet sågs ned på (vilket troligtvis var varför föreningarna lanserade sina socialförsäkringar som rättigheter). Mutual aid-föreningarna spred en känsla av självständighet bland sina medlemmar:

For many poor people the sharing of risk, whether through fraternal or commercial insurance, was an essential precaution against the stigma of charity and the poorhouse. Louise Bolard More concluded that “insurance fosters a pride which is to a certain degree creditable, a spirit of independence, and a commendable horror of pauperism.”(s. 25-26)

Samtidigt som folk förlitade sig på hjälp genom välgörenhet, minskade detta behov med tiden, när samhället utvecklades:

When individuals resorted to hierarchical relief, it was generally with considerable reluctance. In ethnic communities a great stigma was attached to dependence on outsiders. This aversion was most intense against indoor relief, which helps explain why so few people ended up receiving it. In 1880, for example, 1 in 758 Americans was in an almshouse, and the ratio actually widened to 1 in 920 by 1903. The pattern of low dependence was not limited to almshouses. According to the U.S. Census in 1904, 1 in 150 Americans (excluding prisoners) lived in public and private institutions, including hospitals, orphanages, and insane asylums. (s. 18)

The head of the Federated Jewish Charities Observer with pride that despite the rapid increase of Jews in New York, their dependence on charity had actually declined substantially between 1901 and 1916. (s. 26)

Samtidigt som folk förlitade sig lite på privat och statlig anonym hjälp, fick de flesta hjälp, när det behövdes, från grannar, vänner och jobbarkompisar.

Reciprocal relief was far more prevalent than either governmental or private hierarchical relief. Its most basic expression was informal giving, the countless and unrecorded acts of kindness from neighbors, fellow employees, relatives, and friends. The precise magnitude of informal giving can never be known, but it was undeniably vast. A study of 200 wage-earning families in New York City conducted in 1905 revealed that almost “every family of small income received some help or other from friends or relatives in the form of clothing for the children, money for the rent, or occasional gifts to carry the family over a tight place. In the entire number investigated there were over 60 instances discovered of this fraternal helpfulness.” According to the study, informal giving aided so many that it was fallacious to classify families into distinct categories such as “dependent” or “independent.” The assistance provided through church congregations included many elements of reciprocal relief. It often appeared in spontaneous and unrecorded guises. Help came from collection plates and via such monetary intangibles as job information, homes for orphans, barn raisings, and temporary housing. (s. 8)

The self-help and informal neighborly arrangements created by the poor themselves dwarfed the efforts of formal social welfare agencies. (s. 19)

Slutligen tar boken även upp hur det fungerade med integration av invandrare under den här perioden. Då fanns det nog inga statliga byråkratier för att lösa detta, men det gick bra ändå, då invandrarna organiserade sig själva. (Det är verkligen inte en konstig princip, men är det för många i dagens sverige.) David Beito menar att invandringen för perioden var exceptionell, vilket inte uppskattades av alla:

Never before had the United States experienced such an infusion of ethnic and cultural diversity in so short a time. By 1900 four in ten people in the largest cities were foreign born, while an additional two in ten were children of immigrants. John R. Commons, a leasing labor eonomist, found the “variety of races” to be “astonishing. New York excels Babel.” The newcomers often encountered hostility. Their relative lack of education, tendency to cluster in unskilled occupations, and peasant habits and superstitions inspired great fears among old-stock intellectuals. Robert Hunter wrote in his well-known treatise Poverty that the evils of immigration “if they are to be called evils, are not temporary. The direkt descendents of the people who fought for and founded the Republic, and gave us a rich heritage of democratic institutions, are being displaced by the Slavic, Balkan and Mediterranean peoples.” (s. 17)

Trots denna ovilja som invandrarna mötte lyckades de, som sagt, ändå att passa in i samhället. Och hjälpa till för andra, senare, invandrare från samma land att komma in genom att skapa organisationer för varandra:

Regardless of where they came from, the members of nearly all ethnic and national groups erected formidable networks of individual and collective self-help for protection. …Roberts was amazed at how rapidly Eastern Europeans formed lodges. … The tendency of Japanese Americans to join associations spurred Konrad Bercovici to conclude, probably with some exaggeration, that nearly “every Japanese belongs to one or more societies”. Associationalism was pervasive among the Chinese. (s. 17-18 och 20-21)

Så, det var allt jag hade att skriva om Beitos bok som sådant. Jag kommer att ha ett till inlägg där jag går igenom vad andra har sagt om boken (likt jag gjorde för Bensons verk) och länkar till annan litteratur om mutual aid-sällskapen.