Argument för frihet: John Stuart Mill och skadeprincipen

[T]he sole end for which mankind are warranted, individually or collectively, in interfering with the liberty of action of any of their number, is self-protection. ...[T]he only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others. His own good, either physical or moral, is not sufficient warrant. He cannot rightfully be compelled to do or forbear because it will be better for him to do so, because it will make him happier, because, in the opinion of others, to do so would be wise, or even right... The only part of the conduct of anyone, for which he is amenable to society, is that which concerns others. In the part which merely concerns himself, his independence is, of right, absolute. Over himself, over his own body and mind, the individual is sovereign.

- On Liberty, John Stuart Mill

Ett av de mest kända argumenten för frihet går ut på ingen har rätt att, med våld eller hot om våld, hindra en individ från att göra vad denne vill, så länge dennes handlande inte skadar någon annan. Principen medger därmed att individen kan, har rätt att, skada sig själv utan att andra kan tvinga denne till att sluta med det.

Skadeprincipen sätter alltså en gräns för individers (och, nog viktigast att ha i åtanke, staters) möjlighet att bestämma över andra. Om jag sitter för mig själv och injicerar heroin så har inte andra någon rätt att hindra mig från att göra det. Eller om jag startar ett företag och säljer varor till andra utan att betala skatt så har inte andra rätt att hindra mig från att göra det.

Skadeprincipen är samtidigt kompatibel med andra moraliska värderingar som kan sätta ytterligare gränser för vad vi får lov att göra gentemot andra. Det innebär att den säger bara "Du har inte rätt att hindra någon från att göra X, om X inte skadar någon annan" men den säger inte "Det är rätt att göra X". Alltså, den säger att ingen får hindras att köpa en otroligt dyr statuspryl, men den säger inte att det nödvändigtvis är bra att köpa den prylen.

Denna skadeprincip är alltså utformad som en prima facie rättighet till frihet. Så alla som bekänner sig till denna moraliska idé, och vill utöva tvång gentemot någon, torde vara skyldiga att visa att denna person verkligen skadar andra än sig själv. Utan tillräckliga bevis om att det skadar andra går det exempelvis inte att hindra någon från att bruka heroin (inte ens om personen missbrukar det).

När skadeprincipen diskuteras mer konkret blir det tydligt att den är något svårtydd. Vad är en skada för andra? Räcker det med att någon skall bli arg på någons beteende för att denne skall ha grund för att eventuellt kunna hindra det? Om jag spelar väldigt hög musik i min lägenhet, skadar jag andra då, och har de då rätt att tvinga mig att sänka volymen? Och vad är ett tilllräckligt bevis för att någon tagit skada av någon annans beteende? Måste mina grannar visa upp en läkarundersökning som visar att deras öron definitivt skadats, eller räcker det med att de säger att ljudet är irriterande och att ett flertal håller med om detta?

För att göra principen mer tydlig tänkte jag gå igenom John Stuart Mills tolkning av den (som jag citerat högst upp). Detta då hans analys fortfarande är den främsta Wikipedia hänvisar till när det gäller principen, vilket antyder om att de flesta som håller vid den här principen gissningsvis blivit influerade av John Stuart.

John Stuart Mill tar upp skadeprincipen i sin bok On Liberty, i vilken han diskuterar hur långt individens frihet bör få sträcka sig utifrån ett utilitaristiskt perspektiv. Hans utgångspunkt är då att det högsta goda är att skapa så mycket lycka som möjligt (för kännande varelser), och att frihet är något av ett medel för att uppnå det här målet.

Om målet då är att försöka göra folk lyckliga, varför skall individen ha, så att säga, ett monopol på att bestämma vad som gör denne mest lycklig? John Stuarts enkla svar på detta är att det är individen som känner sig bäst själv, och att det då är denna som borde ha rättslig kontroll över att bestämma hur denne skall leva, när det gäller henom själv. Här kommer ett längre stycke där Mill går in på ämnet:

Human beings owe to each other help to distinguish the better from the worse, and encouragement to choose the former and avoid the latter. They should be forever stimulating each other to increased exercise of their higher faculties, and increased direction of their feelings and aims towards wise instead of foolish, elevating instead of degrading, objects and contemplations. But neither one person, nor any number of persons, is warranted in saying to another human creature of ripe years, that he shall not do with his life for his own benefit what he chooses to do with it. He is the person most interested in his own well-being, the interest which any other person, except in cases of strong personal attachment, can have in it, is trifling, compared with that which he himself has; the interest which society has in him individually (except as to his conduct to others) is fractional, and altogether indirect: while, with respect to his own feelings and circumstances, the most ordinary man or woman has means of knowledge immeasurably surpassing those that can be possessed by any one else. The interference of society to overrule his judgment and purposes in what only regards himself, must be grounded on general presumptions; which may be altogether wrong, and even if right, are as likely as not to be misapplied to individual cases, by persons no better acquainted with the circumstances of such cases than those are who look at them merely from without. In this department, therefore, of human affairs, Individuality has its proper field of action. In the conduct of human beings towards one another, it is necessary that general rules should for the most part be observed, in order that people may know what they have to expect; but in each person's own concerns, his individual spontaneity is entitled to free exercise. Considerations to aid his judgment, exhortations to strengthen his will, may be offered to him, even obtruded on him, by others; but he, himself, is the final judge. All errors which he is likely to commit against advice and warning, are far outweighed by the evil of allowing others to constrain him to what they deem his good. (Min kursivering.)

John Stuart anser alltså att vi har vissa moraliska skyldigheter att hjälpa varandra, för att uppnå eudaimonia, men att denna plikt inte ger oss rätt att bestämma över hur andra skall leva sina liv. Detta tema att individen, för det mesta, är den bästa bedömaren av sin egen lycka verkar vara en vanlig uppfattning bland många av dagens ekonomer. Se bl.a. Milton Friedman, en av de främsta ekonomerna i Chicago-traditionen, diskutera fyra olika sätt man kan spendera pengar. (Se även min och Niclas Wennerdals diskussion om detta.) Det är utifrån en liknande uppfattning som Mill kan säga att i de ärenden som endast individen berörs så finns det aldrig någon grund för en stat att kränka dennes rättigheter.

Mill gör i texten ovan en skillnad mellan aktiviteter som enbart individen berörs av, och aktiviteter som andra berörs av. Uppenbarligen är det så att alla handlingar av den första typen är helt bortom någon annans rätt att hindra; rör det bara individen är det upp till denne att avgöra vad som är gott och nyttigt. Och det är bara i den "offentliga" sfären som andra människor kan bli skadade, vilket innebär att det är bara här som det finns någon annan som kan bli skadad av en individs agerande. En viktig fråga för Mill, och alla som håller med om en liknande skadeprincip, blir då att bedöma när en handling inte längre bara berör individen själv.

En viktig fråga här är om frivilliga, gemensamma handlingar kan gå under det som bara berör individen. Uppenbarligen berör det inte bara individen, utan individerna. Men då alla individer som är med i aktiviteten gör detta frivilligt, borde inte alla då sett att aktiviteten är bättre än alternativet? Eller, om skälet till att man tillåter en individ absolut frihet över sig själv är att denne kan bäst avgöra vad denne vill uppnå, varför skulle den här förmågan försvinna för att personen interagerar med någon annan? Ifall en person är kompetent att ta hand om sin egen lycka, träffar en annan som också är det, då borde väl resultatet av deras frivilliga handlingar också komma till av samma beslutsfattande. Om man ser politik utifrån det här perspektivet blir det väldigt lite ifrån utgångsläget som är öppet för reglering och intervention. Det skulle nog leda till ett väldigt libertarianskt samhälle.

Det här var, tyvärr, inte Mills perspektiv. (Kan det ha berott på hur han såg på frivillighet? Se Mike Munger om äkta frivilliga handlingar.)

Mills åsikt verkar vara att de handlingar som direkt kan påverka andra i samhället, inte är absolut skyddade av skadeprincipen. I dessa frågor trumfas individens frihet av allmännhetens intressen. Det vill säga, ifall en utilitaristisk kalkyl visar att en viss aktivitet skadar andra (även om den är frivillig), så har man rätt att hindra individerna från att utföra den här handlingen. Som Mill uttryckte det:

Again, trade is a social act. Whoever undertakes to sell any description of goods to the public, does what affects the interest of other persons, and of society in general; and thus his conduct, in principle, comes within the jurisdiction of society: accordingly, it was once held to be the duty of governments, in all cases which were considered of importance, to fix prices, and regulate the processes of manufacture. But it is now recognized, though not till after a long struggle, that both the cheapness and the good quality of commodities are most effectually provided for by leaving the producers and sellers perfectly free, under the sole check of equal freedom to the buyers for supplying themselves elsewhere. This is the so-called doctrine of Free Trade, which rests on grounds different from, though equally solid with, the principle of individual liberty asserted in this Essay. Restrictions on trade, or on production for purposes of trade, are indeed restraints; and all restraint, qua restraint, is an evil: but the restraints in question affect only that part of conduct which society is competent to restrain, and are wrong solely because they do not really produce the results which it is desired to produce by them.

Nu blir frågan om vad det innebär att påverka andra väldigt viktig! För, ifall man ser att alla beslut man gör påverkar handeln (vilket påverkar alla), då försvinner den privata sfären helt och hållet - och allt som skadeprincipen skulle skydda när det bara gällde individens egen nytta. Men, vem skulle egentligen säga att allt beteende påverkar marknader?

I rättsfallet Wickard v. Filburn kom USA:s högsta domstol fram till just ett sådant resonemang. Där slog domstolen fast att om en person odlade mat för sitt eget hushåll så påverkade denna likväl hela marknaden. Alltså, frånvaron av handel, att någon inte gjorde något, innebar att man påverkade andra. Ifall Mill menar att all handel kan regleras för att det påverkar andra, skulle inte då allt kunna regleras med det här perspektivet? Möjligtvis, men gissningsvis hade inte Mill det perspektivet, för i sådana fall skulle nog hans anmärkningar om hur fri individen kan vara, vara helt överflödiga. Men, det är ju möjligt för folk att begå misstag, så det är möjligt att Mill gjorde ett här - eller att jag misstolkat honom.

Men, även om man skulle acceptera att den privata sfären, där individens vilja är absolut, är liten (eller icke-existerande), så innebär ju inte Mills skadeprincip att de med makt får göra vad de vill. Även om frivilligt utbyte och gemenskap kanske skadar någon, så behöver det ju inte innebära att det faktiskt gör det. Så, vilka typer av skador ville Mill förbjuda?

Utifrån en utilitaristisk kalkyl kan man inte förbjuda alla skador, utan förbudet måste även ge mer lycka (eller ge mindre olycka) än vad som skulle varit fallet utan förbudet. Alltså, för att ett förbud skall komma på fråga så måste en aktivitet göra någon annan illa, och förbudet skall leda till mer lycka än resultatet. Mer konkret så ansåg Mill att man kunde förbjuda aktiviteter som inkräktade på folks rättigheter, men också de aktiviteter som innebar en fara för att samhällsordningen skulle falla samman - av uppenbara skäl, då livet skulle vara jobbigt och kort utan det.

Vem skall då tillåtas göra bedömningen om vad som leder till mer lycka än vad som inte gör det? Här vet jag inte om Mill gav något definitivt svar, men jag tror jag kan gissa mig till att han inte ansåg att det var något som staten skulle få avgöra. För, hur meningslös blir inte skadeprincipen, som en garanti mot majoritetens förtryck, om samma majoritet kan avgöra om deras egna handlingar är maximalt nyttomaximerande eller inte?

Men ger Mill något positivt svar i frågan? Inte vad jag vet.

Möjligtvis skulle man kunna säga att den vetenskapliga processen skall besvara den frågan, men det ger inte något bestämt svar, eftersom det är till viss del öppet för tolkning vad denna säger - speciellt i ett så nytt och omtvistad ämne som lyckoforskning. Innan man kan avgöra vad skadeprincipen leder till måste man ha en utarbetad teori om hur samhället fungerar och vilken sorts vetenskap som man har goda skäl att tro på. Alltså, man behöver studera både epistemologi och ekonomi för att kunna avgöra när ett förbud eller reglering är tillråderlig.

Det här är dock främst ett problem för den som accepterar skadeprincipens logik och vill inskränka folks friheter; för den som inte vill det ger skadeprincipen enbart stöd för frihet.