Privatisera militären

Det skulle inte fungera med att ha privata militärer...de skulle ju kunna börja kriga med varandra.

- Evert Köstner, lektor i nationalekonomi på GU (taget från minnet)

Av allt som vi libertarianer menar att staten borde sluta driva och som istället borde skötas av privata/frivilliga krafter så är nog vår önskan att hellre ha ett privat/frivilligt militärt försvarssystem bland det svåraste att hantera. Att privatisera apotek är en sak, men att låta frivilliga föreningar och företag hantera försvaret av landet är helt annorlunda. Vilket det givetvis är, men bara av den anledningen kan man inte förkasta idén. Men är det försvarligt att låta något så viktigt hanteras av några andra än staten? I det här inlägget tänkte jag ge mitt försvar av att det skulle vara en bra idé.

Först vill jag berätta att jag - med säkert alla andra libertarianer - helst av allt inte skulle vilja ha någon militär alls. Militären har dock ett existensberättigande, som med lås, så länge som det finns människor med väldigt mycket makt som är beredda att använda politiska medel för att uppnå sina mål. (Det är dock inte av den anledningen som militärer kom till.) Alltså, så länge det finns tjuvar som vill bryta sig in i folks hus och härskare som vill styra över folk, så finns det goda skäl för individen att skaffa lås och för flera individer att tillsammans bidra till ett försvar. Men, stöld och erövringar är ekonomiskt ineffektiva, d.v.s. alla skulle kunna få det bättre ställt om ingen höll på med dessa barbariska aktiviteter (förutom för de som finner sin högsta njutning i skövlande och marscherande), så när väl alla är upplysta om detta - och om möjligheten att fredlig samvaro är möjlig - finns det förhoppningsvis inget behov av militärer längre. (UFO-fall om utomjordingar är väl ett undantag.)

Hur många närliggande stater kommer utgöra ett hot?

Så, ett försvar behövs för ett fritt folk ifall det finns folk med tillräckligt stor makt som inte tänker respektera den här friheten. Den första frågan som man borde ställa sig är då: i en viss framtid, där ett obestämt antal människor lyckats bryta sig ut ur en stat; övertygat majoriteten i ett samhälle att "deras" stat borde demoleras; flyttat ut på havet och kommit undan staternas klor; hur många främmande makter vill anfalla det nya samhället och hur starka är de? Exempelvis, om den framtida revolutionen sker i Sverige och alla blir vänliga ankor och minkar, vilka stater vill anfalla det samhället då?

Jag tror att redan här vi den första frågan blir det väldigt svårt att säga hur andra länder kan tänkas agera. Något verkar dock rimligt att utgå från: ju fler människor som ingår i det anarkokapitalistiska samhället, desto rimligare är det att dess närmsta grannar är mer liberalt sinnade. Varför detta? För att svara det, föreställ dig hur världen skulle se ut ifall svenska staten verkligen luckrades upp och dess produktiva funktioner ersattes av, löst uttryckt, marknaden och civilsamhället. Hur långt måste inte de frihetliga idéerna ha spritts, hur många måste inte vara bekanta med ekonomer som Mises och Friedman, hur många måste inte känna otroligt starkt för att det är helt enkelt fel att initiera våld mot andra? Kort och gott, hur otroligt liberalt måste inte samhällsklimatet ha blivit för att det här skall vara möjligt?

Ibland får jag frågan: "Men vad skulle hända om staten försvann imorgon?" Det enkla och korta svaret är: folket skulle snabbt bygga upp den igen. Det är fullt förståeligt; folk vill ha den politiska ordning de är bekanta med, så om staten skulle försvinna skulle de flesta börja organisera sig efter demokratiskt mönster och återuppta de sysslor som de flesta anser är legitima och goda. De som ställer frågan glömmer bort att samhället styrs av folks världsbilder, av deras ideologier, intressen och moralkompasser, och på samma sätt är det nog med många som funderar över frågan om hur man skall försvara ett framtida fritt samhälle. Detta fria samhälle kommer inte uppstå där det inte finns en stor rörelse och förståelse för just frihetliga idéer. Alltså, den försvarsposition vi borde begrunda är inte ett där Ankeborg är omringat av sosse-regimer utan troligtvis av mer klassiskt liberala stater. Detta eftersom de liberala idéerna borde inte ha kunnat spridas så att de växer sig enbart starka i ett land, och inte i andra som ligger nära. Och ju fler människor det är som lyckats grunda ett ak-samhälle, desto mer borde idéerna ha spritt sig över världen och därigenom påverkat alla stater också.

Skulle däremot folket i Keene, New Hampshire lyckas stå emot USA:s skatteindrivare ett tag, kommer de nog inte att klara av ett anfall från samma stat. Detta eftersom det inte är så många som bryter sig ut ur staten, och (av samma anledning som det är bara ett fåtal som bryter sig ut) därigenom kommer det inte finnas större stöd för liberala idéer i de närliggande samhällena. Det finns faktiskt ett historiskt exempel på något liknande, nämligen Republic of Minerva; en libertariansk mikronation som efter bara ett år (när de började göra väsen av sig) blev attackerat av grannlandet Tonga.

Alltså, ju större den libertarianska revolutionen blir, desto mindre viktig blir frågan om att skydda sig från aggressiva stater. Utöver den slutsatsen finns det nog två andra faktorer att ta hänsyn till: de närliggande staternas politiska styre och hur stort det privata försvaret är. Den första faktorn hoppar jag nog över här - och hänvisar istället till de Mesquita & Co:s diskussion om det i The Logic of Political Survival (se här också). Den andra faktorn skall jag ge en sketch över nedan.

Privat försvar: incitament och struktur

I ekonomiska kretsar så är ett av standardargumenten mot ett privat försvar att försvar är en offentlig vara. Dessa varor/tjänster är av den arten att man inte kan hindra folk från att använda dem, och en persons konsumtion av varor förringar inte någon annans konsumtion av den. Om solen vore producerad av människan skulle den vara en sådan vara; att jag njuter av solen hindrar ingen annan från att göra det och det går inte (i ett fritt samhälle) att hindra någon från att njuta av den. (Detta skall jämföras med privata varor, vilka endast en person (eller litet antal individer iaf) kan konsumera och det är möjligt att hindra folk från att konsumera varan. Som äpplen; om jag äter ett visst äpple så kan ingen annan göra det, och jag kan hindra folk som skulle försöka konsumera det före mig.)

Så, om ett företag vill sälja en militär vara, vars förekomst i område A gör att främmande makter blir mindre benägna att invadera området (en avskräckande vara), kommer företaget att kunna sälja (och få betalt för) den till alla som vill ha den i området? Standard neoklassisk ekonomisk teori gör gällande att ifall varan produceras, efter att ett tillräckligt antal konsumenter gjort det lönsamt för företaget att bygga den, kommer inga fler att vilja betala för det; den finns ju redan, varför lägga ned pengar på att hjälpa till att upprätthålla det? Slutsatsen som den neoklassiska ekonomiska skolan gör är att konstatera att denna typ av avskräckande försvar skulle inte produceras i optimal kvantitet, där optimal kvantitet är den mängd som skulle producerats av varan ifall den var"privat". Men, även om detta skulle stämma, finns det inget sätt för ett företag att komma runt problemet med att ett avskräckande försvar är en offentlig vara?

Jodå. Teoretiskt är det väldigt enkelt att se hur, och lösningen för det tror jag lades först fram av Mancur Olson i boken The Logic of Collective Action. Vad som diskuterades där var dock inte privat försvar, men väl en annan sorts offentlig vara, nämligen statlig lagstiftning. Scenariot är att ett flertal företag skulle vilja ha en viss reglering (rimligtvis för att begränsa konkurrensen), men likt med ett försvar gynnas alla av att regleringen kommer till, så att ingen "egentligen" har ett intresse att hjälpa till att muta politikerna för att få igenom lagen. Men, då kan företagen organisera sig genom att säga till varandra något sånt här: "Om någon av oss inte bidrar till den gemensamma fonden, då kommer de andras resurser inte vara tillräckliga för att kunna muta politikerna. Så ingen får hoppa av, för då går det dåligt för oss alla". Under sådana omständigheter kommer alla i gruppen ha ett intresse att bidra med pengar till det (för dem) allmänt bästa. Bruce L. Benson beskriver mekanismen i The Enterprise of Law:

Once a potential interest group has reached an agreement on objectives and strategies, each member has the incentive to avoid paying his full share, lither monetarily or in terms of time. Such organizations tend to break down because of the free rider problem.'~ The free rider problem explains the observation that small groups may be effective in obtaining regulatory benefits while large groups may not be effective. It is easier to organize an effective interest group and disperse the costs if the interest group is small. If a potential benefactor refuses to participate in the cooperative effort, the effort will generally collapse: "Thus all will tend to participate, knowing that any defection is likely to be followed promptly by the defection of the remaining members of the group, leaving the original defector worse off than if he had cooperated."
s. 89-90

Den sorts logik som uppstår här leder till att i alla naturliga fall där ett visst antal individer, företag eller föreningar ser att de endast kan få ett adekvat försvar genom att alla bidrar så kommer det försvaret också att produceras. För, ifall en person eller företag inte går med på att bidra till det, kommer denne inte att få det försvar denne vill ha. Gissningsvis lär den här logiken gälla i alla storstäder, där företagen och landägare skulle vara i en sådan situation; de är alla intresserade av att inte hamna under en stats styre.

Jag tror att ett företag skulle kunna skapa en sådan här situation på ett artificiellt sätt också. Ponera följande situation. Företag X säger till folket i en stad: "Vi kan bygga ett bra försvarssystem till er, men endast ifall alla bidrar lite grann. Om någon inte bidrar - alternativt att färre än 70% bidrar - byggs inte försvaret alls." Den här sortens produktion av lokala varor är faktiskt inget ovanligt; i USA under 1800-talet skall det ha varit normalt. Uppenbarligen hade de en annan inställning till rationalitet än vad dagens spelteoretiker och nationalekonomer har; de ansåg att det var i deras egenintresse att se till att främja äkta allmännytta. Bakom deras beslut fanns säkert också ett visst mått av socialt tryck, så att alla visste att de som inte bidrog skulle bli stämplade som icke-samarbetare.

Men, är det ens nödvändigt att behöva föreslå byggandet av ett gemensamt försvar i dessa, något väl incitamentsbaserade, termer? Skulle inte folket i en anarki kunna gå samman och betala för ett försvar helt utifrån ideella anledningar? Eller av ideologisk motivation? Faktum är att något sådant har skett, fick jag höra via Flashback, och det i Sverige! Från Wikipedia:

Sedan den liberala regeringen Staaff hösten 1911 avlöst högerregeringen Lindman, minskades i enlighet med vallöften kraftigt anslagen till militären. I protest mot detta beslut bildades Svenska pansarbåtsföreningen med uppgift att frivilligt samla in pengar till byggandet av en pansarbåt. ...

Det insamlade beloppet växte med över 1 150 000 kr. i veckan och uppgick 4 maj, hundradedagen av föreningens tillvaro, till 15 021 530 kr. [K]ostnaden för en pansarbåt i fullbordat skick av 1911 års riksdag [hade] beräknats till 11 636 000 kr.

Så, på bara hundra dagar samlades det ihop tillräckligt mycket pengar för att bygga en pansarbåt! Enligt Ekonomifakta.se är det 680 miljoner kronor i dagens penningvärde. Det rör sig dock bara om drygt en procent av vad staten idag lägger på "Försvar och samhällets krisberedskap". Men för de flesta borde det vara överaskande bara i sig att det gjordes.

Ett avskräckande försvar skulle också kunna upprätthållas genom att ett tillräckligt stort antal gillar att hålla på med milis-aktiviteter. Detta är i princip en privat vara - varje milismedlem är det för sitt eget höga nöjes skull - men sammanlagt kan det leda till att det finns tillräckligt många militära styrkor att ingen härskare vill anfalla. Jag har inte hittat hur många miliser det finns i USA, men det verkar finnas ett ganska stort antal, så gissningsvis lär det finnas några stycken i ett ak-samhälle också.

En annan mekanism som föreslagits för att upprätthålla ett avskräckande försvar är att försäkringsfirmor skulle bygga sådana för att slippa risken att behöva betala ut höga ersättningar efter att ett krig har skett. Idén är vanligast förknippat med makarna Tannehills bok The Market for Liberty, och resonemanget har utvecklats lite av Vedran Vuk i en föreläsning. Den här mekanismen har dock kritiserats av David Friedman för att den inte tar fångarnas dilemma tillräckligt i beaktning:

This is the problem with Morris and Linda Tannahill's idea of financing national defense through an insurance company or companies which would insure customers against injury by foreign states and finance national defense out of the money saved by defending the customers. Such an insurance company, in order to pay the cost of defense, would have to charge rates substantially higher than the real risk justified, given the existence of its defense system. Since people living in the geographical area defended would be protected whether or not they were insured by that particular company, it would be in their interest either not to be insured or to be insured by a company that did not have to bear the burden of paying for defense and could therefore charge lower rates. The national defense insurance company would lose all its customers and go bankrupt, just as it would if it were simply selling national defense directly to individual customers who would be defended whether or not they paid.
- The Machinery of Freedom

Friedmans kritik träffar nog rätt här. Dock kan försäkringsbolagen kanske vara i den naturliga position ovan att de skulle kunna tjäna på att gemensamt bekosta ett försvar, som jag diskuterade ovan. Men annars inte.

Ett annat förslag involverar inte någon militär, men kan väl verka avskräckande: lönnmördarmarknader. Principen är enkel: varje härskare som hotar att attackera det fria samhället får ett pris på sitt huvud, men det sköts på ett krypterat och anonymt sätt. Det kräver dock att flertalet individer lägger en liten slant på det för att få det att fungera. För hur det är tänkt att fungera se Jim Bells diskussion om det här.

Så, för att sammanfatta: ett privat försvar som främst syftar till att avskräcka främmande makter från att anfalla samhället lär kunna upprätthållas genom (1) att grupper sätts i en sådan situation där det inte blir något tillräckligt bra försvar om de inte hjälper till att upprätthålla det; (2) socialt tryck samt ett äkta rationellt övervägande av det positiva i att bidra till ett sådant försvar; (3) att privatpersoner av egennytta tränar sig för krig och köper krigsutrustning; och (4) att folket (via ett tekniskt ombud) anlitar lönnmördare för att döda alla som hotar att invadera deras samhälle. Vilket system kommer att anlitas? Min gissning är att det främst kommer handla om en blandning av (1-3).

Det här är alltså ena sidan av ett privat militärt system, det direkt förebyggande systemet. Den andra delen är hur samhället skulle faktiskt försvara sig i en konflikt, vilka också är indirekt förebyggande genom att potentiella krigsmakare måste ta även dessa i beaktning.

Vad gäller det så vill jag bara ta upp en sak: möjligheten att tjäna pengar på att tillfångata fiendesoldater och deras utrustning. Utrustningen torde gå att sälja och soldaterna kan hållas som gisslan alternativt sättas i tvångsarbete. Detta har som effekt att göra kriget mindre kostsamt för det anarkistiska samhället.

Så, som slutsats, hur troligt är det att ett anarkistiskt samhälle kan stå emot militära hot utifrån? Från vad jag kan se verkar det inte orimligt att det skulle klara av att producera ett försvar som är tillräckligt avskräckande för att andra stater inte skulle vilja attackera samhället. Jag tror att det skulle vara tillräckligt, men jag har inte funderat färdigt i frågan.

Gemensamt försvar?
Genom hela blogginlägget har jag argumenterat för att det anarkokapitalistiska samhället skulle gå samman för att bygga ett gemensamt försvar. Detta var ett antagande jag gjorde för att göra det lättare att skriva inlägget. Det går ju inte att utgå från att alla olika föreningar, företag och individer skulle ens vilja ha ett gemensamt försvar, utan några argument för det. Så, som ett tillägg kommer här några argument för det.

Alla måste nog, även de som inte är ankor, erkänna att de som bor i en anarki i framtiden kommer att ha en hel del gemensamt. Ideologi säkerligen, men troligtvis även kultur och seder. Det förefaller som rimligt att de som står gentemot en gemensam fiende kommer att ena sig mot denna.

Detta kräver inte heller att alla militära organisationer kontrolleras av en monolitisk organisation. När det blir krig skulle det inte vara mellan Ruritania och Ankland, utan mellan Ruritania och Ankligan. Det anarkistiska försvaret skulle alltså vara organiserat, inte som en stats, utan som en koalition av olika grupper. Detta är inget ovanligt i krigets historia, se exempelvis Lombardligan. Dock skulle det väl finnas ett befäl över alla militära grupper, vilket utgör en viss risk; de i den högsta militära positionen kanske försöker utnyttja tillfället till att skapa ett nytt rike åt de själva. Men även om man accepterar den risken är det inte uppenbart att det bästa är att ge denne militär en starkare maktbas att utgå ifrån.

Kolla även in Niclas Wennerdals argument för att privatisera skolorna, vägarna, polisen, fängelserna och domstolarna.