Fullständiga rättigheter

I boken Fullständiga rättigheter - Ett försvar för de 21 första artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna argumenterar Johan Norberg för att den liberala, eller libertarianska, uppfattningen av vad en rättighet är, är den korrekta och att den positiva uppfattningen om rättigheter är felaktig. Att negativa, eller naturliga, rättigheter är mer moraliskt försvarbara än vad positiva, eller välfärds-, rättigheter är.

Boken är väldigt kort men för fram sina argument elegant och med tyngd så den fungerar väldigt bra som en introduktion till den klassiska liberalismen, eller som ett kompliment till andra sådana introduktioner, som Mises Liberalism eller makarna Friedmans Free To Choose. Norbergs stil är så bra att jag mest kommer citera honom i den här genomgången av boken.

Norberg citerar aldrig de mänskliga rättigheter FN:s deklaration säger att stater (och individer?) borde erkänna, men hans beskrivning stämmer ganska väl överens med dem:

De 21 första rättigheterna är klassiska rättigheter i den västerländska, liberala traditionen. De förklarar att människan har rätt till frihet, politisk medbestämmanderätt, likhet inför lagen, rättssäkerhet, integritet, fri rörlighet, äganderätt och tanke-, samvets-, religions- och tryckfrihet. De förbjuder slaveri, tortyr, diskriminering, godtyckligt fängslande och retroaktiva straff. Man känner igen begreppsapparaten och anspråken från bland annat den amerikanska självständighetsförklaringen 1776, den franska rättighetsförklaringen 1789, och 16:e paragrafen i den svenska regeringsformen från 1809. Det handlar om rättigheter som alla människor har gentemot makthavarna, om en frihetssfär som staten inte får gripa in i. De förkunnar att människor inte får använda våld eller tvång mot någon eller förstöra hennes verksamhet och egendom. Vi kan kalla dem frihetsrättigheter. Ibland kallas de ”negativa rättigheter” eftersom de ger folk en negativ skyldighet; att inte inkräkta på andras frihet, att låta andra vara i fred.

Men FN-deklarationen tar inte slut där. Den har totalt trettio artiklar, och bland de nio som följer finns rättigheter av ett helt annat slag än de tjugoen första. Artikel 22–27 räknar upp olika saker som människor behöver för att kunna leva ett bra liv, och förklarar att de har rätt att kräva dessa: social trygghet, en levnadsstandard som inkluderar föda, kläder, bostad, hälsovård, gratis undervisning, rätt till arbete, begränsad arbetstid, lagstadgad semester med bibehållen lön, rätt att njuta av konst och få tillgång till vetenskapens förmåner, trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom och ålderdom. Dessa sju artiklar har en helt annan funktion än rätten till frihet, de kan bara respekteras om någon aktivt förser rättighetsinnehavaren med sjukvård, bidrag, arbete osv. Eftersom sådana rättigheter ger andra positiva förpliktelser kallas de ibland ”positiva rättigheter”, eller välfärdsrättigheter.

s. 17-18

Hur kommer det sig att detta dokument innehåller rättigheter som strider mot varandra? Därför att det var en politisk kompromiss, en låtsatsidé att försöka få det se ut som om det fanns enighet i världen, när ingen sådan fanns. Det var ett politiskt dokument:

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är i själva verket en kompromiss mellan västerlandets individualism och öststaternas kollektivism. Detta erkändes uttryckligen i rapporterna från den kommitté som arbetade med deklarationen. I Report of the UNESCO Committee on the principles on the theoretical bases of the human rights från 1945 förklaras att man arbetade med två olika principer om mänskliga rättigheter, varav den ena ”started, from the premises of inherent individual rights [. . .] while the other was based on Marxist principles”. Målet var att finna ”some common measure of the two tendencies”, en deklaration som ”by some means reconcile the various divergent or opposing formulations now in existence”.

Den deklaration som blev resultatet var inte en kompromiss, utan en paradox. Det blev tjugoen förklaringar om att människor har rätt att vara fria, och sju förklaringar om att människor har rätt att utsätta andra för tvång för att tillfredsställa sina behov.

s. 19

Vad består denna paradox i? Vad är det som gör att rätten till frihet inte är förenlig med rätten till välfärd?

Frihetsrättigheterna medför en negativ skyldighet för människor att avhålla sig från vissa kränkande handlingar, välfärdsrättigheterna en positiv skyldighet, att betala och ge oss det vi behöver. Frihetsrättigheter handlar alltså om processer, medan välfärdsrättigheter handlar om resultat. De förra begränsar vad vi får göra mot varandra när vi strävar efter våra mål, men de garanterar inte på något vis att vi skall lyckas med att nå dem. De senare säger att vi skall få sträva efter att förtjäna en viss inkomst eller ett visst resultat, men inte att vi faktiskt skall lyckas. Välfärdsrättigheter säger tvärtom att vi skall få de saker vi tycker att vi behöver – socialförsäkringar, sjukvård eller arbete – om vi inte kan eller vill skaffa dem på egen hand. De garanterar kontroll över helt olika saker: Frihetsrättigheter säger att vi har rätt att bestämma hur vi skall handla, men garanterar inte att vi skall nå ett visst resultat. Välfärdsrättigheter innebär att vi inte har rätt att bestämma hur vi själva skall handla, eftersom vi skall tvingas ge andra vad de behöver. Men samtidigt garanterar de att vi skall få det vi anses behöva, av andra. Frihetsrättigheter ger oss kontrollen över våra egna beslut och handlingar, välfärdsrättigheter ger andra kontrollen över vissa av våra handlingar.

s. 20-21

Om nu dessa rättigheter inte är kompatibla med varandra, då måste man erkänna att några av dessa rättigheter inte är giltiga. En individ kan inte både ha rätten att få leva i fred, och samtidigt vara skyldig att arbeta för andra, för att deras rättigheter skall upprätthållas. Hur skall man då avgöra vilka rättigheter som är rimliga, och vilka som inte är det? Norberg föreslår tre kriterier:

Tre av rättigheternas viktigaste egenskaper är att de är ovillkorliga, de är sinsemellan förenliga och de är universella. Det vill säga de måste vara viktigare än andra önskemål, de får inte krocka med varandra och de skall gälla alla lika. Men välfärdsrättigheterna bryter mot dessa tre grundläggande krav.

s. 22

På vilket sätt gör de det? När det gäller ovillkorlighet skriver Norberg att en rättighet inte bara får vara ett mål man skall sikta på, utan något bestämt man måste göra, och inte får förhandla om. Men många av välfärdsrättigheterna går inte att bestämma vad de innebär så de är omöjliga att försöka uppnå - som varje människas rätt att "utvecklas" och få "njuta av konstens samt att bli delaktig av vetenskapens framsteg och dess förmåner". Här menar Norberg att författarna lika gärna kunnat förklara allas rätt till ett liv "fyllt av glädje och kärlek". Även mer konkreta rättigheter som "rätt till sjukvård" låter möjligt att uppfylla, men om man gör det blir det en relativ rättighet som beror på ens omständigheter:

I FN-deklarationen klargörs att välfärdsrättigheterna skall uppfyllas ”med hänsyn tagen till varje stats organisation och resurser” (art 22). Det är en rättighet som inte kan se likadan ut i ett fattigt land i tredje världen som i ett rikt europeiskt land, och inte på samma vis på medeltiden som på 1900-talet, och inte heller likadan i högsom i lågkonjunktur. Rätten att slippa bli utsatt för tvång ser likadan ut oavsett samhälle och ekonomiska förhållanden.

s. 23

När det gäller förenlighet menar Norberg att alla positiva rättigheter krockar med varandra, att ens rätt till sjukvård begränsar andras rätt till skolning, då resurserna inte kan ge alla den bästa sjukvården och skolningen samtidigt. Det leder till en politisk fördelning av resurserna och dessutom till att vi alla hamnar i konflikt med varandra.

Om min rätt till välfärd innebär att andra skall tvingas att förse mig med det jag behöver, blir varje persons rätt ett anspråk på andras tid, energi, tankekraft och egendom. Det vill säga varje rätt är ett hot mot alla andra, och därför uppfattas rättigheter inte längre som ett skydd. De fungerar inte längre som konfliktlösare, utan som konfliktskapare. De är inte längre sköldar mot andras vapen, som i den klassiska tappningen, utan blir vapen för att penetrera andras sköldar.

s. 26-27

Norberg har redan anmärkt att positiva rättigheter inte kan vara universella, eftersom de ser olika ut i olika länder. Detta upprepar han genom att påpeka att rättigheter (om man antar att staten faktiskt gör ett bra jobb med att ge folket dessa rättigheter, vilket Norberg är lite väl snabb med att erkänna, se här) är nationella, inte universella:

Min rätt till sjukvård och gratis undervisning skall tillfredsställas av alla som råkar bo i Sverige, men inte av skattebetalare i andra stater.

s. 27

Det borde ju vara så att om någon individ har rätt till sjukvård, utbildning, biljettter till konstutställningar då borde ju alla ha dessa rättigheter. Socialliberalerna och andra förespråkare av positiva rättigheter glömmer bort detta när de försvarar dessa rättigheter för svenskar, men inte för kenyaner.

Efter detta ger Norberg sin sida i diskussionen om negativa vs. positiva rättigheter och bemöter argumenten att frihet inte är värdefullt ifall man inte kan utnyttja det, att individer "tvingas" till saker på marknaden och dylikt. Lite längre fram i boken beskriver han liberala rättigheter och vad dessa innebär.

Vilka rättigheter är det då som följer av rätten till frihet? Den grundläggande rättigheten är givetvis individens rätt till sitt eget liv och sin kropp, alla andra rättigheter följer av detta. Det innebär rätten att handla på de vis som man tror kommer att leda till överlevnad och lycka, så länge man inte hindrar andras lika rätt. I detta finns de klassiska västerländska frihetsrättigheterna: personlig frihet, samvetsfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet, allmän och lika rösträtt, rättssäkerhet, fri rörlighet, näringsfrihet, avtalsfrihet, handelsfrihet och äganderätt. I grund och botten är det en och samma frihet det gäller, det handlar bara om olika sätt att utnyttja friheten.

s. 49

En rättighet är en moralisk princip och den bygger på insikten att tvång är skadligt eftersom det hindrar individen att följa sitt förnuft och sin vilja. Tvång kan inte skapa något eller ge kunskap, det kan bara blockera, hindra, förbjuda och stoppa de handlingar som individen själv vill företa. Därför är tvång lämpligt för att hindra aktiviteter som är utpräglat destruktiva och som vi helt enkelt vill bekämpa, t ex våld och stölder. Men tvång är inte ett bra vapen att göra något positivt, där vi anser att det krävs vilja, handling och kreativitet – som i människors privatliv, gemenskap, kultur och ekonomi, och annat som vi finner positivt. Om tvånget i något enskilt fall faktiskt skulle leda till något positivt är oväsentligt. Någon enstaka gång kan man också lyckas springa över ett minfält. Men det sker sällan, och framför allt vet vi inte när, så det är dumt att chansa. Principer fungerar som en karta som visar var minfälten är belägna och råder oss att ta en omväg runt dem, även om den vägen på kartan kanske ser längre ut.

s. 53-54

Att rättigheter är moraliska principer borde göras klart för varje person som försöker argumentera emot libertarianismen med att naturliga rättigheter inte finns i naturen, och att de existerande lagarna (vilka också kallas rättigheter) inte ser ut som de moraliska principerna.

Vissa personer tar bara för givet att det finns rättigheter, att människor ”har rättigheter” i samma mening som de har två armar, eller kläder på kroppen. De hävdar att rättigheter ”finns” i form av någon fysisk eller andlig existens. Detta är resultatet av ett religiöst eller platonskt tänkesätt, där man ser rättigheter som givna av Gud, idévärlden eller naturen. Där framstår rättigheter som metafysiska ting som vi kanske skulle kunna hitta ute i den verkliga världen om vi var tillräckligt klarsynta. Det finns få synsätt som har skadat rättigheternas ställning mer än detta. Det har nämligen lett till att människor stirrar sig blinda på jakt efter rättigheterna, och när de inte hittar dem kommer de till slutsatsen att det bara var ett mystiskt resonemang utan verklighetsförankring.

s. 54

Ett av problemen med detta är att vi libertarianer oftast pratar som om rättigheter faktiskt fanns "där ute" när vi säger att individer har rättigheter. Det kan tyckas vara något konstigt med att säga att vi har en rätt till att någon annan bör behandla en på något sätt. Kanske skulle man istället säga att människor bör undvika att behandla en på ett visst sätt eller att lagen eller rättvisan bör se ut på ett visst sätt? Att säga att vi "har rättigheter" är en förkortning, som fungerar väl inom det liberala lägret, men bortom det får vi väl vara mer tydliga med vårt budskap.

Slutligen, Norberg har en något annorlunda syn på rättigheter än jag:

Poängen med rättigheter är att våra handlingar och önskemål krockar, och om vi inte kan resonera oss fram till enighet så avgör rättigheterna vem det är som skall få sin vilja igenom. Rättigheter fäller avgörandet. Därför har man förstört hela tanken med rättigheter om de ständigt krockar med varandra. Då är det inte längre rättigheternas status, utan andra hänsyn och politiska kompromisser som avgör vem som skall få driva igenom sin vilja. Då är rättigheter inte längre trumf.

s. 25

Enligt Norberg trumfar rättigheter andra moraliska anspråk, medan jag skulle säga att andra moraliska anspråk kan trumfa rättigheter. Det kan dock bara vara en språklig skillnad, att Norberg menade att i normaltillfället trumfar rättigheter allt, men att det i katastrofsituationer så ändras kontexten. Han verkar argumentera för en objektivistisk förståelse av rättigheter som kontextuella, vilka i princip är absoluta förutom för just högst ovanliga tillfällen. Men jag kan mycket väl ha missuppfattat Norberg här.