När vi diskuterar tar vi för givet - antingen explicit, men oftast implicit - en del saker om oss själva och om den eller de man pratar med. Enligt argumentationsetiken, eller diskursetiken, utgår vi även ifrån vissa moraliska antaganden när vi ingår i en debatt. Att argumentera innebär enligt denna filosofi att man accepterar de moraliska regler som är nödvändiga för att just kunna argumentera. Enligt den tyska filosofen Jürgen Habermas, som tillsammans med Karl-Otto Apel utvecklade diskursetiken, gäller detta inte bara argumentation mellan en eller flera individer, utan även en diskurs, alltså den samhälleliga process där väldigt många personer vid olika tidpunkter argumenterar för att nå fram till sanningen.
Grunden i denna moralfilosofi är alltså att alla som diskuterar förutsätter vissa moraliska regler, då dessa krävs för att en argumentation eller diskurs skall fungera. Tanken är sedan att dessa moraliska förutsättningar vi sätter för en debatt är universella för allt mänskligt agerande.
För att se vilka dessa moraliska regler är kan det vara värt att undersöka vilka språkliga regler en argumentation kräver. I uppsatsen Vad är universalpragmatik?, där Habermas argumenterar för att alla som samtalar måste utgå från vissa giltighetsanspråk och förutsätta att dessa kan nås, säger han att man kan "inte undgå att resa följande - och just dessa - universella anspråk" i en diskussion:
(Den sista poängen Habermas gör kan låta som om han säger att man inte kan argumentera om något de båda parterna är oöverens om, att man inte kan argumentera om det giltiga i någon moralisk innovation som inte blivit en del av de nuvarande normerna. Men troligtivs säger han att en debatt bara kan vara möjlig ifall båda parter låter bli att förolämpa den andras moraliska känslor.)
De regler som Habermas har satt upp här är inte enbart faktiska, utan även moraliska: man bör göra sig förstådd i en diskussion, man bör säga något förståeligt och man bör säga sanningen. Men, bara för att man säger att dessa normer krävs för en diskussion, skulle inte en person kunna strunta i dem och avsiktligt vilseleda och ljuga för dem henom diskuterar med? Varför argumentera?
För den som inte vill argumentera verkar det inte finnas något hinder att kommunicera med andra på detta sätt. Att då faktiskt ändå säga att man borde argumentera - istället för att vilseleda, lura, förvilla, bedra eller på annat sätt vilseföra - bygger på en mer grundläggande värdering om att moral borde bygga på de normer som rationella personer måste följa för att produktivt byta information med varandra. Givet att man anser att andra värderingar är bättre kan man följa dessa istället.
En sådan värdering skulle kunna vara att lek, spel och skoj och annat intressant tidsfördriv inte behöver göras under samma normer som argumentationsetiken kräver. Man borde kunna spela poker utan att behöva berätta för sina medspelare när man bluffar. De regler som argumentationsetiken kommer fram med passar alltså inte in i alla områden av mänsklig aktivitet, tror jag flertalet håller med om. Var är det då passande? Var borde man kräva av folk att de beter sig efter samma regler som en ärlig debatt kräver? Här föreslår jag, som en enkel regel, att den politiska sfären är passande för denna moral.
Som sagt gäller den här moraliska regeln endast ifall man accepterar att moral borde bygga på de regler som är nödvändiga för argumentation. (Man kan däremot inte argumentera emot dem, det skulle vara motsägelsefullt.) Accepterar man andra grundläggande värden följer inte de värden från den här analysen. Men, för de som håller med om att detta är korrekt, vad har detta synsätt att göra med frihet?
Libertariansk argumentationsetik
Det finns ett antal libertarianska tänkare som menar att argumentationens normativa grunder ger stöd för libertarianska slutsatser. De som ger sig in i en debatt utgår nödvändigtvis från värden som i sin tur implicerar att frihet är bra. Detta menar även Habermas till viss del, då han menar att en av förutsättningarna för att argumentera är att man får inte använda tvång för att få någon att byta ståndpunkt, det är endast argumentens tygnd som borde få en att göra det. Här säger Habermas som minst att individen borde ha rätt att få behålla sina egna åsikter och kan inte tvingas att tro annorlunda (tankefrihet), och som mest att individen aldrig kan tvingas till något denne står emot (samvetsfrihet). Dock anser han inte att argumentationsetiken ger ett fullständigt försvar av libertariansk frihet.
Rättsfilosofen Frank van Dun verkar uttrycker sig agnostiskt om argumentationsetiken ger en grund för libertarianska rättigheter, men menar att den väl ger en grund för klassisk naturrätt, vilken han själv har argumenterat för leder en till att försvara frihet. van Dun når denna slutsats genom att visa att argumentationsetik ser människor som likar, vilka man inte borde tvinga eller manipulera för något syfte.
Argumentationsetiker har haft bekymmer med att gå från att bör respektera en grundläggande nivå av individuell frihet till att man även bör respektera en persons rätt att, exempelvis, sköta ett kärnkraftverk eller annan riskabel aktivitet. Kritiker brukar påpeka att det inte verkar uppenbart att man skall behöva äga sådana för att kunna argumentera. Men, det viktiga här är inte att se på själva ägandet av detta som nödvändigt för att argumentera, utan på det olämpliga i att hota eller ta någons kärnkraftverk, utifrån en argumentationssynpunkt. För att argumentera behöver man inte äga ett kärnkraftverk, men om man gör det skall man säkert få äga det.
En replik mot detta skulle kunna vara att drivandet av ett kärnkraftverk är lika hotande mot deras person som hotet att ta det ifrån ägaren, vilket är ett argument för att man endast får driva kärnkraftverk givet att det inte innebär en sådan risk.
Argumentationsetiken ger inte ett särskilt starkt argument för att man skall låta bli att kränka andras rättigheter. Efter att den gett en viss grund för att inte kränka individens rättigheter fortsätter den att argumentera för dessa rättigheter med andra principer (som jämlikhet ovan) vilka man inte behöver argumentationsetiken för att försvara. Dock ger argumentationsetiken en viss grund för dessa principer som annars kan tyckas vara alltför intuitiva (återigen som med jämlikhet).
Vidare finns det ett antal argument som lagts fram i detta spår som inte håller vatten alls, så det är problematiskt att hänvisa till argumentationsetik, i helhet, som en grund för negativa rättigheter. För ett exempel, se följande stycke från en text av Hans-Hermann Hoppe, vilket Stephen Kinsella verkar uppskatta som en sammanfattning av Hoppes argumentationsetiska försvar av originellt förvärvande av egendom:
Men allt verkar hänga på att den samtalande personen väljer just "först till kvarnen"-regeln som kriterie för vem som får styra över vem i en debatt. Hoppe säger dessutom att det här är den enda regel som är möjlig, att om jag inte godtog den här regeln skulle jag inte kunna argumentera över huvud taget. Men stämmer det?
En annan möjlig regel borde kunna vara skadeprincipen; båda individer accepterar att den andra får styra över sig själv så länge denne inte skadar någon, vilket man inte bör göra när man argumenterar. Eller så kan man utgå från att den som talar är den som bäst kan förfoga över sin kropp, och därför bör få äga den. Att det är möjligt att vara oense, och acceptera det som ett faktum, kräver endast en viss måtta av respekt för den andra individen, men det respektet kan komma från en annan grund än den lockeanska förvärvar-principen.
Argumentationsetik lider alltså av problemet att bestämma vad en argumentation verkligen förutsätter. Eller, man kan se det som att det är vad dessa tänkare försöker utforska. Än så länge har dessa inte lyckats visa att det hela libertarianska systemet kan extraheras utifrån denna princip, eller gett förhoppning om att det är möjligt. Däremot kan de möjligtvis bidra till att sätta en högre ribba för den politiska debatt som förs idag, innan valrörelsen är över, och uppmuntra till att ha samma civiliserade inställning i en rationell debatt, som i resten av det politiska livet.
För den som vill läsa mer om libertariansk argumentationsetik, se Stephen Kinsellas sammanfattande artikel Argumentation Ethics and Liberty: A Concise Guide.
Grunden i denna moralfilosofi är alltså att alla som diskuterar förutsätter vissa moraliska regler, då dessa krävs för att en argumentation eller diskurs skall fungera. Tanken är sedan att dessa moraliska förutsättningar vi sätter för en debatt är universella för allt mänskligt agerande.
För att se vilka dessa moraliska regler är kan det vara värt att undersöka vilka språkliga regler en argumentation kräver. I uppsatsen Vad är universalpragmatik?, där Habermas argumenterar för att alla som samtalar måste utgå från vissa giltighetsanspråk och förutsätta att dessa kan nås, säger han att man kan "inte undgå att resa följande - och just dessa - universella anspråk" i en diskussion:
- att uttrycka sig förståeligt,Att dessa fyra anspråk måste gälla för all kommunikation blir uppenbart ifall man tänker sig vad som skulle hända ifall de inte stämde. Ifall den ena inte uttrycker sig förståeligt kan inte någon diskussion ta till vida; vad skall den andra svara på? Samma sak ifall den ena uttrycker sig förståeligt men inte säger något man kan argumentera och ifall det saknas en gemensam förståelse. Dessa är tydliga regler som en argumentation kräver, vilket innebär att alla som försöker "vinna" en debatt genom att skrika högst, inte försöker sig på att argumentera utan gör något annat.
- att ge (lyssnaren) något att förstå,
- att därvid göra sig förstådd,
- och att uppnå en inbördes förståelse.
Talaren måste välja ett förståeligt uttryck, så att talaren och lyssnaren kan förstå varandra. Talaren måste ha för avsikt att meddela ett sant propositionellt innehåll, så att lyssnaren kan dela talarens vetande. Talaren måste vilja uttrycka sina intentioner sannfärdigt, så att lyssnaren kan tro på talarens yttrande (och lita på honom). Talaren måste slutligen välja ett yttrande som är riktigt med hänsyn till existerande normer och vären, så att lyssnaren kan acceptera yttrandet och talare och lyssnare kan vara överens om yttrandet i förhållande till en erkänd normativ bakgrund. Dessutom kan kommunikativt handlande bara fortsätta ostört så länge alla deltagare förutsätter att de ömsesidigt resta giltighetsanspråken är berättigade.
s. 144-45 Kommunikativt handlande
(Den sista poängen Habermas gör kan låta som om han säger att man inte kan argumentera om något de båda parterna är oöverens om, att man inte kan argumentera om det giltiga i någon moralisk innovation som inte blivit en del av de nuvarande normerna. Men troligtivs säger han att en debatt bara kan vara möjlig ifall båda parter låter bli att förolämpa den andras moraliska känslor.)
De regler som Habermas har satt upp här är inte enbart faktiska, utan även moraliska: man bör göra sig förstådd i en diskussion, man bör säga något förståeligt och man bör säga sanningen. Men, bara för att man säger att dessa normer krävs för en diskussion, skulle inte en person kunna strunta i dem och avsiktligt vilseleda och ljuga för dem henom diskuterar med? Varför argumentera?
För den som inte vill argumentera verkar det inte finnas något hinder att kommunicera med andra på detta sätt. Att då faktiskt ändå säga att man borde argumentera - istället för att vilseleda, lura, förvilla, bedra eller på annat sätt vilseföra - bygger på en mer grundläggande värdering om att moral borde bygga på de normer som rationella personer måste följa för att produktivt byta information med varandra. Givet att man anser att andra värderingar är bättre kan man följa dessa istället.
En sådan värdering skulle kunna vara att lek, spel och skoj och annat intressant tidsfördriv inte behöver göras under samma normer som argumentationsetiken kräver. Man borde kunna spela poker utan att behöva berätta för sina medspelare när man bluffar. De regler som argumentationsetiken kommer fram med passar alltså inte in i alla områden av mänsklig aktivitet, tror jag flertalet håller med om. Var är det då passande? Var borde man kräva av folk att de beter sig efter samma regler som en ärlig debatt kräver? Här föreslår jag, som en enkel regel, att den politiska sfären är passande för denna moral.
Som sagt gäller den här moraliska regeln endast ifall man accepterar att moral borde bygga på de regler som är nödvändiga för argumentation. (Man kan däremot inte argumentera emot dem, det skulle vara motsägelsefullt.) Accepterar man andra grundläggande värden följer inte de värden från den här analysen. Men, för de som håller med om att detta är korrekt, vad har detta synsätt att göra med frihet?
Libertariansk argumentationsetik
Det finns ett antal libertarianska tänkare som menar att argumentationens normativa grunder ger stöd för libertarianska slutsatser. De som ger sig in i en debatt utgår nödvändigtvis från värden som i sin tur implicerar att frihet är bra. Detta menar även Habermas till viss del, då han menar att en av förutsättningarna för att argumentera är att man får inte använda tvång för att få någon att byta ståndpunkt, det är endast argumentens tygnd som borde få en att göra det. Här säger Habermas som minst att individen borde ha rätt att få behålla sina egna åsikter och kan inte tvingas att tro annorlunda (tankefrihet), och som mest att individen aldrig kan tvingas till något denne står emot (samvetsfrihet). Dock anser han inte att argumentationsetiken ger ett fullständigt försvar av libertariansk frihet.
Rättsfilosofen Frank van Dun verkar uttrycker sig agnostiskt om argumentationsetiken ger en grund för libertarianska rättigheter, men menar att den väl ger en grund för klassisk naturrätt, vilken han själv har argumenterat för leder en till att försvara frihet. van Dun når denna slutsats genom att visa att argumentationsetik ser människor som likar, vilka man inte borde tvinga eller manipulera för något syfte.
I do not dialectically contradict myself when I try to convince my wife that our goldfish is not a rational being, but I do when I set out to convince my wife by rational argument that she is not capable of understanding or producing rational arguments. While asking and answering questions, and getting answers to my questions, I cannot without contradiction maintain that I am, or my opponent in a discussion is, not an answerable, responsible person. Thus, in any dialogue, the participants must accept it as a dialectical truth that each one of them is an “animal rationis capax,” a being capable of reason—a person (as I shall henceforth write). Moreover, they must accept it as a dialectical truth that they are able to communicate and argue with each other and that each one of them is a separate person, capable of speaking his own mind and, unless specific sufficient reasons to the contrary are adduced, entitled to do so. The point of having a dialogue would be lost if one of the speakers were no more than a mouthpiece for the other with whom he is supposed to be arguing. There would not be a genuine dialogue if the participants were merely actors reading their lines from a script written by someone else. The very idea of a dialogue presupposes an irreducible plurality of natural persons. Thus, in our argumentation, neither you nor I can deny that the other is a separate, independent other person. Moreover, the participants cannot but recognize that they constitute a “community” of free (separate, independent) persons of the same rational kind. Freedom among likes is the presupposition of argumentation, and cannot be denied in an argumentation. ...Att vi borde utgå från att vi borde behandlas som fria individer kommer enligt van Dun från att det inte skulle finnas någon större mening med att argumentera med en viljelös slav eller någon man kan hota till att hålla med en. I det senare fallet kan man såklart se en nytta i att få ut ett svar i någon fråga, men det är inte detsamma som att argumentera med personen. Detta innebär att vi, på ett plan i alla fall, är likar och att vi därmed borde behandla varandra som sådana.
It is a dialectical truth that silencing an opponent by forcibly gagging him, or intimidating him by threatening to inflict harm on him (or indeed on anyone else), is not a permissible move in an argumentation. “I’ll burn down your house, if you dare to disagree with me” or “I’ll see to it that your children never get a decent job in this town” is an illegitimate move in an argumentation, no less out of order than “I’ll cut out your tongue.” Such moves would destroy the conditions under which argumentation can serve its purpose. More generally, it is dialectically true that one ought to respect the physical integrity of one’s opponents in an argumentation, not only their bodies but also their property (everything they own, i.e., justifiably possess or control, or are justified to repossess or bring back under their control). This is, of course, just another way of stating the respectability of the condition of “freedom among likes” that I mentioned earlier.
Argumentationsetiker har haft bekymmer med att gå från att bör respektera en grundläggande nivå av individuell frihet till att man även bör respektera en persons rätt att, exempelvis, sköta ett kärnkraftverk eller annan riskabel aktivitet. Kritiker brukar påpeka att det inte verkar uppenbart att man skall behöva äga sådana för att kunna argumentera. Men, det viktiga här är inte att se på själva ägandet av detta som nödvändigt för att argumentera, utan på det olämpliga i att hota eller ta någons kärnkraftverk, utifrån en argumentationssynpunkt. För att argumentera behöver man inte äga ett kärnkraftverk, men om man gör det skall man säkert få äga det.
En replik mot detta skulle kunna vara att drivandet av ett kärnkraftverk är lika hotande mot deras person som hotet att ta det ifrån ägaren, vilket är ett argument för att man endast får driva kärnkraftverk givet att det inte innebär en sådan risk.
Argumentationsetiken ger inte ett särskilt starkt argument för att man skall låta bli att kränka andras rättigheter. Efter att den gett en viss grund för att inte kränka individens rättigheter fortsätter den att argumentera för dessa rättigheter med andra principer (som jämlikhet ovan) vilka man inte behöver argumentationsetiken för att försvara. Dock ger argumentationsetiken en viss grund för dessa principer som annars kan tyckas vara alltför intuitiva (återigen som med jämlikhet).
Vidare finns det ett antal argument som lagts fram i detta spår som inte håller vatten alls, så det är problematiskt att hänvisa till argumentationsetik, i helhet, som en grund för negativa rättigheter. För ett exempel, se följande stycke från en text av Hans-Hermann Hoppe, vilket Stephen Kinsella verkar uppskatta som en sammanfattning av Hoppes argumentationsetiska försvar av originellt förvärvande av egendom:
[B]y engaging in discussions about welfare criteria that may or may not end up in agreement, and instead result in a mere agreement on the fact of continuing disagreements — as in any intellectual enterprise — an actor invariably demonstrates a specific preference for the first-use-first-own rule of property acquisition as his ultimate welfare criterion: without it no one could independently act and say anything at any time, and no one else could act independently at the same time and agree or disagree independently with whatever had been initially said or proposed. It is the recognition of the homesteading principle which makes intellectual pursuits, i.e., the independent evaluation of propositions and truth claims, possible. And by virtue of engaging in such pursuits, i.e., by virtue of being an "intellectual" one demonstrates the validity of the homesteading principle as the ultimate rational welfare criterion.Poängen Hoppe vill föra fram här verkar vara att i en debatt visar vi att vi föredrar regeln "den som först använder en resurs bör äga den". Detta då varje enskild individ väljer att denne bestämmer över sig själv, istället för att andra gör det. Vilket visas när man blir oense med någon; man väljer hellre att förlita på sin egen tankekraft än låter andra bestämma över en. Att man kan acceptera att andra inte håller med en visar att man även accepterar att andra följer regeln.
Men allt verkar hänga på att den samtalande personen väljer just "först till kvarnen"-regeln som kriterie för vem som får styra över vem i en debatt. Hoppe säger dessutom att det här är den enda regel som är möjlig, att om jag inte godtog den här regeln skulle jag inte kunna argumentera över huvud taget. Men stämmer det?
En annan möjlig regel borde kunna vara skadeprincipen; båda individer accepterar att den andra får styra över sig själv så länge denne inte skadar någon, vilket man inte bör göra när man argumenterar. Eller så kan man utgå från att den som talar är den som bäst kan förfoga över sin kropp, och därför bör få äga den. Att det är möjligt att vara oense, och acceptera det som ett faktum, kräver endast en viss måtta av respekt för den andra individen, men det respektet kan komma från en annan grund än den lockeanska förvärvar-principen.
Argumentationsetik lider alltså av problemet att bestämma vad en argumentation verkligen förutsätter. Eller, man kan se det som att det är vad dessa tänkare försöker utforska. Än så länge har dessa inte lyckats visa att det hela libertarianska systemet kan extraheras utifrån denna princip, eller gett förhoppning om att det är möjligt. Däremot kan de möjligtvis bidra till att sätta en högre ribba för den politiska debatt som förs idag, innan valrörelsen är över, och uppmuntra till att ha samma civiliserade inställning i en rationell debatt, som i resten av det politiska livet.
För den som vill läsa mer om libertariansk argumentationsetik, se Stephen Kinsellas sammanfattande artikel Argumentation Ethics and Liberty: A Concise Guide.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar