Om vi hade haft ett libertarianskt 1900-tal

[O]nly parts of the liberal program were adopted, while others, no less important, were either rejected from the very first or discarded after a short time. Only with some exaggeration can one say that the world once lived through a liberal era. Liberalism was never permitted to come to full fruition.

Ludvig von Mises, Liberalism

Hur skulle världen se ut nu ifall politiken gått en annan väg under 1900-talet? Vad hade hänt ifall liberalismen, istället för att förvanskas till socialdemokrati och förtryck, fortsätt att radikalt stötta individens frihet i alla lägen, och att folket stöttat denna ideologi? Vad hade hänt med det globala samhället ifall staternas makt minskades och de positiva tjänster de utförde togs över av samhället? Hur hade vårt välstånd sett ut, vår känsla för rätt och fel, och de institutioner som hade reglerat samhällets funktioner? I detta inlägg tänkte jag komma med några gissningar, några spekulationer i alternativhistoria, om vad som hänt ifall de liberala idéerna om individens rätt till frihet implementerades till fullo.

Hur världen blev fri år 1900
Hur hade världen kunnat ta den vägen? Om vi tänker oss möjligheten att människor hade kunnat agera annorlunda, vad hade de framtida historikerna i denna påhittade historia, sett som de viktiga vändningarna i samhället som förde det mer åt det frihetliga hållet? I Sverige var det år 1887 som var betydande för liberalismens utveckling, när frihandelsvännerna fick fortsatt stöd i riksdagen. Det var osäkert att de skulle ha fått det, då protektionisterna anklagade en viss Olof Larsson för att ha en obetald skatteskuld, vilket skulle ha gjort honom, och alla andra som stod på hans lista, omöjlig att välja in. När frågan togs upp till domstol visade det sig lyckligtvis att det inte fanns tillräckligt mycket stöd för att Larsson verkligen var skyldig 11 kr och 58 öre, så frihandelsvännerna fick majoritet i valet.

Denna händelse gav frihandelsvännerna en stunds eftertanke. Sedan drygt trettio år tillbaka hade de liberala gått framåt i politiken, om än inte alltid vid makten, och åtnjutit sina största segrar under Louise de Geer som justitiestatsminister, då politiken liberaliserats på ett flertal områden. Tanken att denna liberala era skulle kunnat sluta, eller minskas, bara på grund av en futtig skatteskuld var svår att smälta för många. Lyckligtvis tog de som planerade långsiktigt modet till fånga och lade fram planer som skulle säkerställa att frihetens grundvalar inte skulle kunna rubbas i framtiden. De återupplivade försöket med än mer skatte- och regleringsbefriade områden, dvs ekonomiska frizoner, vilket hade gått så bra med Linköping; de verkade för att upprätta en mer federal struktur i politiken och ge städerna mer självbestämmande; och de försökte förmå andra nationer att minska sina utgifter på militärmakt genom bilaterala avtal om att minska arméernas storlek. Med denna politik fick den svenska riksdagen minskad makt att genomföra övergripande regleringar i samhället vilket ledde till en konkurrens mellan städerna, inte olik den som hade skett i Europa tidigare, som ledde till än mer liberalisering.

Även om det svenska exemplet på ett lyckat frihetligt samhälle var betydande för att få andra stater att kopiera dess institutioner, kom den största förändringen från det forna USA, eller, som de kallades, de amerikanska staterna. Efter att ett antal sydstater gått ur den mellanstatliga unionen, under åren 1860-61, försvann den lilla överstatlighet som fanns i området. Det fanns en viss risk att det skulle uppstå fientligheter mellan den nordliga unionen och den nyskapade (och kortlivade) konfederationen. Det uppstod givetvis stridigheter när nordstaternas president James Buchanan försökte förflytta resurser till en av unionens militärbaser som låg i södra Carolina. Men efter att detta misslyckades lät den nästa presidenten fortet gå över till den Carolinska statens händer.

Den södra konfederationen blev som sagt kortlivad, då den förde in allt hårdare restriktioner på medborgarnas rättigheter för att förhindra den stadiga strömmen av slavar som flydde norrut. Efter att slavaristokratin förlorat makten i unionen, kunde abolitionisterna äntligen göra nordstaterna fria från slaveri, och från deras skyldigheter att ta hand om förrymda slavar från södern. Detta gjorde att tusentals slavar flydde från södern, vilket konfederationen misslyckades med att hindra. Efter att ha blivit alltför trött på det nya förbundets tyranni gick södra Carolina ut ur konfederationen, och kort därefter upplöstes den. Kort därefter försvann även de sista resterna av slaveriet i sydstaterna, när trycket från den underjordiska järnvägen blev för stort.

Det amerikanska samhället behöll sitt språk som enande faktor, men den överväldigande centrala strukturen var borta och försvagades även bland de stater som fortfarande är kvar i den ursprungliga nationen. På hela kontinenten råder dock ett gemensamt rättssystem som sammankopplades genom (privat) sedvanerätt, än genom överstatliga regleringar. De västra delarna har dock en helt annan politisk struktur som fick utvecklas fritt efter att unionen förlorade kontroll över området. Där finns ett hundratal olika politiska konfederationer, vilka är sammanlänkade med avtal, men som för en utomstående är lika komplext som det Tysk-romerska imperiet var.

Mycket av friheten som växte i de amerikanska staterna kom dels till tack vare samma institutionella konkurrens som fanns i Europa, men också för att det individualistiskt-demokratiska system som Tocqueville beskrivit så väl såg till att staterna inte krigade med varandra. Och för att de institutioner som senare utvecklades alltid hade sin grund i samarbete, så att de verkligen kom till för att de efterfrågades (istället för att folket bara jämkar sig med deras existens). Frånvaron av krig gjorde att politikerna inte fick utöva mycket makt speciellt ofta, och de kom därför att sakna den mentalitet och erfarenhet som följer av att planera industrier eller samhällen, vilka krig ofta medför.

Många av de föreningar folk gick med i för att försäkra sig mot arbetslöshet, sjukdom och för tidig död kom senare att sprida sig över hela världen. På detta sätt exporterade folket i Amerika sina individualistiska och frihetliga ideal. Det som drog många människor till detta frihetliga ideal var att de för många européer sågs mer jämlikt och mindre fokuserat på status än vad de var vana vid. Att socialförsäkringar blev internationella skapade en ökad konkurrens och större säkerhet för de som försäkrade sig. När systemet jämfördes med den socialpolitik som Otto von Bismarck påtvingat det tyska folket, valde de som kunde att ta en privat försäkring.

Men, även utifrån de gamla aristokratiska samhällena kunde det komma liberala revolutioner. I det stora Imperiet Österrike-Ungern skedde en våg av väldigt speciella liberaliseringar rum efter att den nye kejsaren Rudolf von Habsburg tillkommit vid makten. Bevandrad i de främsta ekonomiska teorierna visade sig Rudolf vara en lyckad "experimenterare", bl.a. genom att privatisera flera floder (samtidigt som det genomfördes i Tyskland) och upprätta flera ekonomiska frizoner runt de politiska distrikt han kontrollerade personligen.

Och det skedde inte enbart i väst! Politikerna i Japan fortsatte sin Meiji-restaurering med ännu fler liberaliseringar. I Kina importerades västerländsk rätt genom att kineser fick rätt att avsäga sig sin underkastelse till "sin egen" stat, efter ett spektakulärt fall rörande en kines som sade sig vara en chilenare, och istället bli medlem av något land från väst. Eftersom västerlänningar hade rätt att leva under sin egen lag i Kina var inte lagen där territoriell, utan extra-territoriell. Innan det skedde hade många västerlänningar redan flyttat till Kina och revolutionerat industrin och samhället på sina ställen; Shanghai, tack vare det stora inflytandet från väst, kallades Paris i öst.

De sista områdena som nåddes av den här liberala strömningen var samhällena i Afrika, dit utvecklingen helt enkelt gick sakta, och auktoritära riken som Ryssland och Ottomanska Imperiet. Men, genom handels-, rätts-, och fredsfördrag med andra nationer öppnade dessa länder upp sina ekonomier, gav sina egna medborgare fler rättigheter. I de förra gick dessutom flera handelsmän och privatpersoner samman för att muta ledarna till att ge upp områden till fristater, så att frihetens utveckling kunde nå världens alla hörn, om ändå inte varje hektar av den.

Den liberala våg som började under 1700-talet fick förnyad fart i slutet av 1800-talet och ledde till att samhällena mer och mer närmade sig det helt industriella samhället; det samhälle som byggde på kontrakt och frivillighet istället för status och tvång. Staten höll på att vittra bort.

Vad som skulle hänt
De absolut viktigaste sakerna som inte skulle uppstått i ett libertarianskt 1900-tal är krig och totalitära diktaturer.

I en libertariansk värld skulle skottet i Sarajevo inte lett till något krig; de soldater som behövts för det skulle inte kunna betalas för, då det inte tas ut några skatter för det syftet. De enda arméer som finns är frivilliga miliser - som den svenske liberalen Sven Adolf Hedlund (och många nutida libertarianer) vurmade för - och privata militärer. Och, skottet i Sarajevo skulle i sin tur inte ens ha skett, eftersom det kom till efter några krig i området.

Eftersom första världskriget inte skedde, så skickade den tyska staten inte iväg en viss revolutionär till Ryssland för att hoppas att denne skapade kaos där; den ryska armén skulle inte ha kunnat göra uppror mot att bli ivägskickade i ett meningslöst krig; och den där revolutionären skulle inte kunnat iscensätta en statskupp och som lett till grundandet av en av de värsta staterna genom tiderna.

Vad gäller krig och grovt förtryckande stater så skulle upprätthållandet av individuella rättigheter lett till att kanske 231 miljoner människor inte skulle blivit mördade. Siffran kommer från artikeln Deaths in Wars and Conflicts in the 20th Century av Milton Leitenberg.

Här kanske någon vill argumentera för att även libertarianska stater skulle kunna börja kriga med varandra. Det finns tre teoretiska argument mot detta: demokratier tenderar att inte kriga mot varandra (som i att deras ledare tenderar att inte vilja kriga mot andra demokratier); (2) när skatterna är så fantastiskt låga och politiker inte har makt eller erfarenhet att göra något storskaligt, hur kommer ens tanken på att bygga upp en militär att dyka upp i deras kalkyleringar; och (3) ju mer marknader integreras med varandra, desto mer ömsesidigt beroende blir vi och i en libertariansk värld torde marknaden sprida ut sig bäst och snabbast.

Givetvis, en helt socialliberal värld skulle också ha minskat eller helt eliminerat problemen med krig och totalitära stater. I frågan om ett klassiskt liberalt eller socialliberalt samhälle är bäst, får man väl då utgå från andra perspektiv.

Efter att ha tagit upp hur många som dött i krig och av stater under 1900-talet känns det svårt att skriva något som har lika stor relevans.

Det som kan komma i närheten, eller är högre, är hur många liv som skulle klarat sig om världens tillväxt hade varit några procentenheter högre än vad det var under 1900-talet. Och här kan man nog bara gissa hur hög tillväxten skulle varit när alla länder är fria och därmed kan dra maximal fördel av arbetsfördelningens positiva effekter. Är det en alltför optimistisk gissning att alla länder i världen skulle haft minst den välfärdsstandard som vi har i Sverige idag? Jag tror inte att det är omöjligt, med tanke på att de flesta fattiga länder under 1900-talet hade många perioder där välståndet i samhället inte ökade, utan stagnerade.

För den som inte har läst så mycket litteratur om fria samhällen så kanske den här gissningen låter helt tagen ur luften. Men, detta stämmer överens med den senaste kvantitativa meta-undersökningen av hur tillväxten påverkas av ekonomisk frihet författad av Chris Doucouliagos och Mehmet Ali Ulubasoglu (2006):

The meta-analysis shows clearly that there is a positive and statistically significant association between economic freedom and economic growth. Importantly, this association is very robust. That is, regardless of the sample of countries, the measure of economic freedom and the level of aggregation, there is a solid finding of a direct positive association between economic freedom and economic growth. This association is both statistically significant and of economic importance.

Detta visar givetvis endast att det finns en korrelation, vilket öppnar exempelvis för möjligheten att både välstånd och ekonomisk frihet kommer till av något annat. Det skall dock finnas några artiklar som tar detta i beaktande och visar att det är friheten som orsakar välståndet, och, så klart, en omfattande teoretisk litteratur som bevisar detta. Det finns alltså starka argument för en fri marknad.

Jag tror att jag får utelämna en hel del argument om hur världen skulle blivit bättre av, exempelvis, helt privata forskningsinstitut, ingen statlig propaganda, privata skolor och mycket annat. Argument för det finns på andra ställen. En av de poänger jag tänkte ta upp i det här inlägget är att, om vi borde förvänta oss vara mycket rikare nu om världen varit fri i hundra år, att fattigdom mer eller mindre skulle försvunnit, hur otroligt viktigt är det inte att vi går mot en mer frihetlig riktning idag?