Liberalernas stad - Välgörenhet och förtryck i Göteborg

I Liberalernas stad - Fattigvård och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg går historikern Jan Christensen igenom en del av Göteborgs historia från runt 1800 till 1920, som undertiteln avslöjar. Förr skall Göteborg under den här tiden ha setts som en harmoniliberal stad, "ett borgerligt samhällsbygge med förebildliga välfärdsinrättningar, kulturellt mecenatskap, samverkan samhällsklasserna emellan och ett liberalt åsiktsklimat där S A Hedlunds Handelstidning angav tonen". Denna bild rättar Christensen till genom att peka på dels det förtryckande icke-liberala tvångsarbetet som fanns då, och dels på avsaknaden av en (i hans mening) liberal välfärdsstat.

Alltså, Christensen påpekar att Göteborg inte var - som var stadens självbild redan år 1900 - något socialliberalt drömsamhälle. Detta visar han väl, men är kanske inte av främsta intresse. Det som gör Christensens bok intressant är hans genomgång av donationsmiljön som fanns i staden då. För, den äldre bilden var inte helt fel. Det var vanligt att många projekt skapades direkt av privata krafter, än att staten skulle gjort något med resurserna som skapats.

De talrika donationerna har onekligen satt sin prägel på Göteborgs stadsbild. Göteborg skulle knappast förbli sig likt om man tänkte bort alla inrättningar som en gång tillkommit med hjälp av donationsmedel. Nästan hela Götaplatsen skulle försvinna, såväl konstmuseet och konserthuset som själva Poseidonstatyn. Göteborgs Högskola och Röhsska museet skulle inte längre paradera på Vasagatan och Chalmers liksom Sahlgrenska sjukhuset skulle försvinna från kartan. Göteborg skulle varken ha en fiskekyrka eller en saluhall, ej heller en parkanläggning som Botaniska Trädgården eller en idrottsanläggning som Slottskogsvallen.

s.54

Privata donationer fanns redan innan 1800-talet, men folk gav bort mer i välgörenhet under liberalismens glansdagar. Detta var inte heller något unikt för Göteborg; över hela landet gick folk samman och bildade föreningar för att stötta kulturella, vetenskapliga eller sociala mål. Innan år 1701 fanns det enbart 70 donationsstiftelser i hela Sverige. Under 1700-talet bildades 759 till; mellan 1801-1850 kom 1944 till och mellan 1851-1910 kom 9386 till. Trenden var alltså att antalet ökade hela tiden, för landet som helhet.

I Göteborg gavs väldigt stora summor bort till olika välgörenheten. Nedan visas hur mycket som getts ut från 1600-talet till, såvitt jag kan se, donationsstiftelser - omräknat till dagens penningvärde. Andra sätt att idka välgörenhet på verkar alltså inte räknas. Ändå är det rätt stora summor.

(Tidigare hade jag en bild på hur mycket som donerades om man tog hänsyn till inflationen som gått sedan dess. Jag är dock mindre säker på att det blir rätt, så jag ändrade till det nominella värdet. Enligt ekonomifakta så var en krona 1900 värd 53 gånger mer än vad den är idag, så då gav de bort ca 42 miljoner kronor under ett år då.)

Notera att för sista perioden så räknas bara ett årtionde. En sak som diagrammet inte visar är att befolkningsmängden i Göteborg ökade rejält under perioden, vilket innebar att donationerna minskade per capita. Välståndet i regionen ökade också, (och i landet) så donationerna minskade också per ens förmögenhet.

För att sätta summorna i perspektiv så kan jag nämna att Göteborgs stads skatteintäkter år 1900 låg på runt 11,0 miljoner kronor. Samtidigt så delade stiftelserna det året ut ca 1,2 miljoner kronor. Eftersom stadsskatten då var 6% av folks inkomster, gav donationsfonderna bort 0,65% av vad folket i staden tjänade in. 1868 tjänade den beskattade befolkningen in runt 26,5 miljoner kronor och folk lade ut ca 0,5 miljoner kronor till donationer, vilket innebär att folket då gav bort 1,8% av inkomsten på donationer - och då var den kommunala inkomstskatten 1,12%. Idag skänker svenskar ca 0,14% av sin inkomst till 90-konton, vilket borde motsvara dåtidens donationsstiftelser.

Att detta var möjligt förklarar författaren med att skatterna var låga, "drygt 1% 1864, 6% vid sekelskiftet 1900 och 8% 1920", penningvärdet var stabilt och avkastningen på investeringar hög. Donationerna minskade efter att socialdemokraterna kommit till makten, tack vare deras omsvängning i politiken.

För vissa nationalekonomer måste Göteborgs historia te sig som ett under. Hur, måste de inte fråga sig, kunde folk vara villiga att ge bort pengar för att gynna allmänheten på det här sättet? Christensen ger en bra förkaring till detta:

Man kan tala om en veritabel kulturoffensiv perioden 1870-1920, som ledde till etablerandet av flera viktiga kulturinstitutioner. En grupptrycksmentalitet utvecklades inom göteborgssocieteten, vilket underlättade detta förvandlingsnummer. Hade den ene skänkt medel, ville den andre inte vara sämre.

s. 75-76

Det var alltså något av en tävlan att skänka bidrag, något som passar ihop med idén om signalering. Författaren citerar Magnus Lagerberg, från 1862 intendent vid Göteborgs Museum, om hur denne fick ihop pengar.

[Jag fann] ingen annan råd än att taga Gud i hågen och giva sig ut med tiggarlista, och det hörde till regeln, att jag återkom med det önskade beloppet i plånboken. Men det gick ej an att gå på hur som helst, utan så småningom lärde jag mig den rätta trallen, och sedan den var inlärd gick det som en dans att få ihop det belopp, som tarvades. Då nu alla dessa musei gynnare är gångna ur tiden, kan det ej längre vara ogrannlaga att blotta hemligheten. Om jag t ex behövde 10 000 kr, vilket ej sällan inträffade, började jag med en anhållan om 500 kr, vilket utan prut betalades, då det ej slog fel att propositionen möttes med frågan: hava N. N. och N. N. skrivit på? Bejakades detta, vankades genast samma belopp. Ordning var Oscar Dickson, James J:son Dickson, Robert Dickson, Hichens, James R:son Dickson, Wilson, Carnegie & C:o och Röhss & C:o = 9 st. á 500 kr = 4 500 kr. Sedan kom 'Dii minores' med 250 kr och slutligen kröp beloppen ihop ända till 10 kr men slutsumman var uppnådd.

s. 205-206

Att i a f en del av välgörenheten var inriktad för att folk skulle kunna glänsa i sin krets gjorde väl att välgörenheten inte gick till de bästa ändamålen alltid. Mellan 1880-1910 gav det göteborgska stiftelserna bort runt 35% av sina medel till kulturella ändamål, och bara 60% gick till sociala (som fattigdomsbekämpning); i andra städer verkar förhållandet istället ha varit 5% till kulturen och 90% till de fattiga.

Men, Göteborgs historia borde vara en bra datapunkt för alla de som hävdar att människor inte skulle bidra till de fattiga om de inte blir tvingade till det. Perioden visar inte att bidragen är som bäst utformade under tiden givetvis, men frågan är då om de blivit bättre när staten tagit över frågan. Även om den senaste undersökningen av staten om bidragsfusket i landet är överdriven, så finns ju dessa problem, uppenbarligen. Och staten har ju inte slutat med att lägga miljarder på konst, när folk svälter ihjäl i andra länder.

De auktoritäras stad
Sverige blev aldrig helt fritt under 1800-talet. Det vanligaste exemplet som tas upp för att bevisa detta är de könsdiskriminerande lagarna, som bl.a. innebar att äktenskap skarpt begränsade en kvinnas frihet. I boken tar Christensen upp ett annat exempel, nämligen att staten satte sysslolösa och de utan medel i tvångsarbete. Lagar som ger staten denna rätt har funnits iaf sedan 1600-talet.

Hur såg det ut för dessa människor? År 1888 invigdes det nya fattighuset Gibraltar, dit först några hundratal och sedan ett tusental människor vistades. Enligt den tidens filosofi skulle det vara bäst att hålla barn, kvinnor och män åtskilda, och i allmänhet göra livet bedrövligt för de tvångsintagna. Den socialdemokratiska tidningen Folkets Röst beskrev många av de problem som hände där.

Enligt de berättelser som publicerades i tidningen var de intagna berövade så gott som all frihet. För minsta förseelse kunde de bestraffas med arrest, som utdömdes av anstaltens befäl. De vanligaste förseelserna var att lämna anstalten utan lov eller att vara ute längre än permissionstiden tillät. I en av artiklarna berättas om en man som fått fem dygns arrest i ett källarrum med en latrinhink som enda möbel: "under den tiden blev ej klosetten tömd och icke fönstret öppnat oaktat han bad därom". Sängen bestod av en halmsäck som kastades in på kvällen och togs bort på morgonen. "Den förseelse den olycklige begått bestod däri att han gått ut olovandes", konstaterade artikelförfattaren lakoniskt. Barn och föräldrar placerades på olika avdelningar och kunde endast uppsöka varandra efter inhämtat tillstånd. Ett barn som av oförstånd brutit mot regelverket och utan tillstånd gett sig iväg för att uppsöka modern, mötte högsta befälet, som "mitt på gården med sin käpp gav barnet en hård bestraffning och befallde det att gå upp på sin avdelning". Även syskon skildes från varandra. Rymningar från Gibraltar var vanliga. Trots en rad åtgärder, bland annat att förse det plank som omgav anstalten med taggtråd, visade det sig omöjligt att göra Gibraltar rymningssäkert.

s. 176

Och det här arbetslägret var alltså, i de dåtida politikernas ögon, ett sätt att lösa de fattigas problem. Boken berättar inte när detta elände försvann, och lagarna som gjorde det möjligt att sätta folk i tvångsarbete skall ha funnits kvar till 1964.

Överlag var inte Liberalernas stad väldigt intressant. Det inledande kapitlet om stadens utveckling, biståndets karaktär och ett kapitel om olika perspektiv på fattigvård var dock väldigt bra och rekommenderas. Men de övriga berättelserna över hur stora de olika tidningarna var, deras politiska utspel, och alla beskrivningar av vilka kulturprojekt som företogs i staden var inte så intressanta för min del. Visst, vissa smådetaljer - som Magnus Lagerbergs berättelse ovan - var trevliga att ta till sig, men det var för lite av det och för mycket diskussion om göteborgarnas inställning till konst.

Andra recensioner av boken: GP | Med öga för historia