Lite om Astrid Lindgren-fallet

Niclas Wennerdal delade med sig av en länk (på facebook) till Läkartidningens intervju med narkosläkaren som stått i centrum i "Astrid Lindgren-fallet", där narkosläkaren blev åtalad för att ha dräpt en förtidigt född flicka. Från att narkosläkaren blev arresterad har det här fallet hållit på i nästan tre år, och slutade när tingsrätten ogillade åtalet, nu den 21 oktober.

Artikeln går igenom vad som hänt från hennes perspektiv och är klart värt att läsa. Den visar på några av de systemfel som finns inom den svenska poliskåren och rättsväsendet. Nedan följer några talande utdrag.

– När vi hade hunnit halva ronden ungefär så klev det in fyra poliser i skinnjackor på avdelningen. De pratade först med min chef, som kom och hämtade mig och sa att det var några poliser som sökte mig. »Jaha«, sa jag. Jag förstod ingenting. Jag hade vittnat i en rättegång om en barnmisshandel några månader tidigare. Min chef frågade om det kunde ha något med det att göra. Jag sa att jag inte visste.

När narkosläkaren frågade poliserna vad det hela rörde sig om, om hon kanske hade gjort något, så fick hon bara veta att hon skulle följa med.

– Jag sa att jag ju ville veta vad jag hade gjort. Och jag sa att innan jag går måste jag skriva färdigt mina anteckningar, vad jag har ordinerat. Det fick jag bara göra för halva antalet patienter, för sedan var de tvungna att ta med mig. Jag fick klä om till civila kläder, men jag behövde inget mer, sa de. En kvinnlig polis fanns hela tiden mindre än en meter ifrån mig. Det var väldigt underligt alltihop.

Såväl narkosläkaren som hennes chef var både förvånade och upprörda, poliserna ville till att börja med inte ens säga vart de skulle föra henne.

...

– Så blev jag hänvisad tillbaka in i cellen. Jag frågade hur länge jag skulle sitta där. »Tills du har berättat vad du har gjort.«

...

Vid det första förhöret som försvarsadvokaten var med på frågade narkosläkaren vad det var för skillnad på mord och dråp, men det kunde inte förhörarna redogöra för.

– Advokaten fick gå in och förklara, det tyckte jag var mycket, mycket märkligt. Några som ska förh­öra mig om ett mord och inte vet skillnaden på mord och dråp. Advokaten blev väldigt upprörd.

Narkosläkaren fick med sig ett visitkort av advokaten.

– Jag hade det i fickan, det var det enda jag fick ha där i cellen. Och så fick jag sova på en galonbrits med en filt över mig, med lampan tänd. Det var inte så mycket till sömn.

...

Under dagen kom Björn Hurtig, som sedan varit hennes försvarsadvokat hela tiden. Förhören fortsatte, och narkosläkaren säger att hon då hade hunnit rekapitulera en del och kunde berätta lite grann av vad hon kom ihåg, även om det inte var särskilt mycket.

– Redan då så uppstod ett jätteproblem. De som förhörde mig förstod inte vad jag sa för att jag råkade använda en del ord som jag inte tänkte på att översätta till vanlig svenska. De förstod till exempel inte »natriumklorid«. Visste inte vad det var, utan de började kalla det för ett gift. Jag försökte förklara att det var vanligt koksalt som finns i tårar och finns på bordet ibland som vanligt salt, men de förstod inte. Den som förhörde mig var en ung civilanställd kvinna. Hon visste inte vad en respirator var, hon kunde inte räkna procent, hon förstod inte när jag skulle förklara olika läkemedel. Till slut sa jag att det är väldigt svårt för mig om jag ska dra hela min utbildning, som består av ganska många år, för dig här i ett förhör. Då sa hon att jag inte skulle vara oförskämd utan jag skulle förklara vidare.

...

Narkosläkaren berättar att under den veckan hon satt i arresten på polisstationen så var lampan tänd dygnet runt.

– De kom in och öppnade dörren ideligen på natten, när jag skulle försöka sova.

På torsdagen fick narkosläkaren veta att hon skulle på häktningsförhandling på fredagen.

– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.

...

Inledningsvis var det åklagaren Elisabeth Brandt som höll i utredningen. Narkosläkaren säger att det var först under häktningsförhandlingen hon fick en sammanhängande bild av vad anklagelserna bestod i.

– Att jag hade begått ett barmhärtighetsmord. Att jag inte hade orkat se den här sjuka lilla flickan, och därför hade jag givit henne en dödlig dos av tiopental.

Jag sa att natriumklorid var det enda jag hade sprutat på flickan den sista dagen. Då sa Elisabeth Brandt: »Natriumklorid! Här hör ni hur hon pratar om gift! Hon har använt gift!« Jag försökte säga att natriumklorid inte är något gift men fick höra att jag försökte förklara bort mig. Jag kände att inte ens här förstår de vad jag säger. Finns det ingen som jag kan få prata med som kan någonting? Som är sjukvårdsutbildad på något sätt. Åklagaren påstod att eftersom tiopental inte fanns skrivet i journalen så hade jag gett det. Jag tänkte hela tiden: »Är detta Sverige?«

Artikeln fortsätter med åklagarens klåpaktiga beteenden under rättegången och har mer om polisernas motbjudande beteenden. Nu kan man kanske förstå deras reaktion som att den kom ifrån en situation där de trodde sig ha att göra med en barnamördare, men just att de hade makten att bete sig så illa mot henne talar för att det finns systematiska problem med rätten idag. Det är ju inte olagligt för polisen att arrestera folk, frihetsberöva dem och komma undan med att de gjorde ett misstag, så det borde inte förvåna en att folk i den positionen inte behandlar folk i deras makt med respekt. Det är verkligen galet att tillåta några - även om de sägs vara till för ens säkerhet - ha sådan makt över andra. Visst, våra polisers beteende är inget jämfört med vad de egyptiska svinen håller på med, exempelvis, men det säger bara att det egyptiska systemet är mer galet än vårt.

Annat galet: En sosse tyckte att det fanns för många facebook-grupper som stöttade den åtalade läkaren, så han startade en för åklagaren, Elisabeth "Vad är salt" Brandt. Inga argument läggs fram för att det finns skäl att tro att åklagaren faktiskt varit kompetent. Det blir inte någon förundersökning av åklagaren som tog över, Peter Claeson; visst, det är rätt som överåklagren Eva Nilsson säger att "åklagarens bedömning av bevisningen som ledde till beslut att väcka åtal inte behöver vara felaktig även om domstolen gjort en annan värdering av bevisningen och ogillat åtalet", men är det inte just en förundersökning som behövs för att se om det faktiskt fanns tillräckliga befogade bevis? Peter Claesson är själv säker på att han gjorde rätt.