Det händer ibland i politiska diskussioner att folk tar upp tankeexperiment, som är designade för att få folk att bli skeptiska till att ett fritt samhälle skulle fungera. Detta görs genom att ta upp exempel där man försöker visa att om man lever i ett samhälle och inte kränker folks rättigheter så kommer något dåligt att inträffa.
Ta frågan "Vad händer med de fattiga?" Som svar kan man argumentera för att ett privat välgörenhetssystem är mycket effektivare än ett statligt bidragssystem och att folk skulle vara tillräckligt generösa för att bidra så att alla får en dräglig levnad. Jag förde fram några liknande argument i en debatt för några år sedan och då fick jag följande motfrågor som svar:
Jag ser inte det som rimligt att en teoretisk möjlighet att något går dåligt är tillräckligt för att visa att något är dåligt. Det måste även visas att det är rimligt att förvänta sig att den här möjligheten infrias. Därför måste man göra jämförelser mellan hur bra olika system förväntas, som i fallet ovan, ta hand om de fattiga, istället för att bara utgå från en teoretisk möjlighet.
Men, säg att vissa inte vill gå in i en ekonomisk analys av hur ett samhälle kan tänkas bli, vad då? Ett möjligt svar man skulle kunna komma med är att vända på steken, att komma med moraliska tankeexperiment som antar att dagens läge är, på något sätt, dåligt. Så, som motsats till frågorna ovan kan man undra:
Det här med tankeexperiment går egentligen att driva väldigt långt, vilket jag tror var Stefan Molyneauxs poäng i ett klipp. Poängen med dessa tankeexperiment är alltså att få folk att ha lägre förtroende för att stater gör ett speciellt bra jobb, relativt vad som skulle hänt i ett fritt samhälle. Dessa borde anpassas till vilken moral etatisten säger sig följa, men om vi tar utilitarismen så går det att konstruera ett oändligt antal fall där man kan anta att statens politik leder till negativa konsekvenser och att man borde rätta till det genom att begå fredliga handlingar. Ett exempel:
Att komma med motsatta argument borde lysa upp en viktig sak. Det är att många bara utgår från att statens politik är rätt, eller att statens analys av problemet är korrekt. Detta eftersom i många fall så kan två rimligt informerade säkert komma på en massa exempel där båda blir tvungna att erkänna att den andres politik är vettig. Men om ingen av de har bevis för att deras hypotetiska scenarion faktiskt kan inträffa, kommer säkert ingen att ändra åsikt. Den frihetlige visar sig då anse att frihet är något man (minst) prima facie har rätt till, medan etatisten att staten har rätt att utöva sin makt oavsett ifall man kan visa att detta verkligen är bra eller dåligt. Att visa att andras politiska ståndpunkter enbart bygger på en ogrundad tro på staten kan nog inte vara dåligt.
Ta frågan "Vad händer med de fattiga?" Som svar kan man argumentera för att ett privat välgörenhetssystem är mycket effektivare än ett statligt bidragssystem och att folk skulle vara tillräckligt generösa för att bidra så att alla får en dräglig levnad. Jag förde fram några liknande argument i en debatt för några år sedan och då fick jag följande motfrågor som svar:
Men tänk om ingen vill bidra med pengar till de fattiga? Eller tänk om någon söker hjälp hos alla privata välgörenheter, men ingen där vill hjälpa personen? Jag vill inte leva i ett samhälle där detta händer.Detta händer redan idag med alla som inte tillhör den rätta nationaliteten och gissningsvis med någon av den rätta också. Men, det är inte min poäng här. Det jag vill uppmärksamma är den kraft som det här argumentet verkar ha hos vissa individer. Om man accepterar möjligheten att man lever i ett samhälle där ingen kan garantera att de fattiga tas hand om, ja, då kan ju inte det samhället vara bra.
Jag ser inte det som rimligt att en teoretisk möjlighet att något går dåligt är tillräckligt för att visa att något är dåligt. Det måste även visas att det är rimligt att förvänta sig att den här möjligheten infrias. Därför måste man göra jämförelser mellan hur bra olika system förväntas, som i fallet ovan, ta hand om de fattiga, istället för att bara utgå från en teoretisk möjlighet.
Men, säg att vissa inte vill gå in i en ekonomisk analys av hur ett samhälle kan tänkas bli, vad då? Ett möjligt svar man skulle kunna komma med är att vända på steken, att komma med moraliska tankeexperiment som antar att dagens läge är, på något sätt, dåligt. Så, som motsats till frågorna ovan kan man undra:
Tänk om den svenska staten år efter år tar folks pengar, säger att de skall förvalta dem väl tills när man blir gammal, men delar i själva verket ut det till nuvarande generationer. När man väl får pengar ifrån staten är det märkbart mindre än vad staten tidigare lovat ut, och mycket mindre än vad man skulle fått om man investerat pengarna. (Är sant i USA och gissningsvis även i Sverige.) Tack vare att man är fattigare lever man mindre hälsosamt och därmed kortare så att man dör i förtid. Är det då rätt att ta folks pengar på detta sätt, för ens äldre dagar, ifall det leder till att man får färre äldre dagar att leva?Tänk om, ja.
Det här med tankeexperiment går egentligen att driva väldigt långt, vilket jag tror var Stefan Molyneauxs poäng i ett klipp. Poängen med dessa tankeexperiment är alltså att få folk att ha lägre förtroende för att stater gör ett speciellt bra jobb, relativt vad som skulle hänt i ett fritt samhälle. Dessa borde anpassas till vilken moral etatisten säger sig följa, men om vi tar utilitarismen så går det att konstruera ett oändligt antal fall där man kan anta att statens politik leder till negativa konsekvenser och att man borde rätta till det genom att begå fredliga handlingar. Ett exempel:
Tänk om det är så att statens förbud mot fri prissättning på hyresmarknaden skapar så mycket irritation hos de som söker lägenhet, så mycket bortslösad tid för de som letar, och så mycket sämre platser för de flesta att bo på, att det vore i allas gemensamma intresse för parterna att ignorera lagen? Borde de göra det då?För en utilitarist (som maximerar lycka) är det uppenbart att man måste svara ja här. Inom filosofi verkar många utilitarister gilla att sätta deontologer på plats genom att komma med dilemman av "Trolley"-varianten och dylikt. Men ifall någon använder en sådan logik för att - med teoretiska exempel - argumentera för mer statlig makt, då kan man även här vända på frågan.
Ponera att statens existens leder till mycket mindre lycka än om vi levde i ett libertarianskt polycentriskt samhälle, och att du skulle kunna ändra detta genom att medverka i ett gemensamt uppror mot staten. Detta skulle innebära att du blir tvungen att döda de som vill hindra dig. Men, ponera att den totala lyckan i slutändan ändå blir högre om du gör detta, även om du dödar fem människor, skulle du göra det då?Jag säger inte här att ett uppror nödvändigtvis skulle vara bra. Men, för en utilitarist måste denna ändå svara ja här (givet att denne går med på de explicita och implicita antagandena i frågan). Även om det ser ut som det begår jag faktiskt inte samma misstag som etatisten gjorde ovan. Men det är nära. Skillnaden är att jag inte utgår från att ett hypotetiskt exempel skall visa det rätta i en situation. Poängen med exemplet är att använda det som ett motexempel mot de som vill använda tankeexperiment som argument mot libertarianismen.
Att komma med motsatta argument borde lysa upp en viktig sak. Det är att många bara utgår från att statens politik är rätt, eller att statens analys av problemet är korrekt. Detta eftersom i många fall så kan två rimligt informerade säkert komma på en massa exempel där båda blir tvungna att erkänna att den andres politik är vettig. Men om ingen av de har bevis för att deras hypotetiska scenarion faktiskt kan inträffa, kommer säkert ingen att ändra åsikt. Den frihetlige visar sig då anse att frihet är något man (minst) prima facie har rätt till, medan etatisten att staten har rätt att utöva sin makt oavsett ifall man kan visa att detta verkligen är bra eller dåligt. Att visa att andras politiska ståndpunkter enbart bygger på en ogrundad tro på staten kan nog inte vara dåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar