Principles of Economics - Offentliga varor

Ett standardargument mot helt fria marknader, för den som läst lite ekonomi, är att peka på förekomsten av offentliga varor. Detta tar även Mankiw upp i sin bok, och hans diskussion är nog helt representativ för de flesta vanliga ekonomer. Vad är då offentliga varor? Mankiw börjar diskussionen med att dela upp alla varor efter två kriterier:

• Is the good excludable? Can people be prevented from using the good?
• Is the good rival? Does one person’s use of the good diminish another person’s enjoyment of it? (s. 226)

Utifrån den här perspektivet finns det fyra olika sorters varor i ekonomin: privata varor, offentliga varor, allmänna tillgångar och naturliga monopol.

• Private goods are both excludable and rival. Consider an ice-cream cone, for example. An ice-cream cone is excludable because it is possible to prevent someone from eating an ice-cream cone—you just don’t give it to him. An ice-cream cone is rival because if one person eats an ice-cream cone, another person cannot eat the same cone. Most goods in the economy are private goods like ice-cream cones. ...

• Public goods are neither excludable nor rival. That is, people cannot be prevented from using a public good, and one person’s enjoyment of a public good does not reduce another person’s enjoyment of it. For example, national defense is a public good. Once the country is defended from foreign aggressors, it is impossible to prevent any single person from enjoying the benefit of this defense. Moreover, when one person enjoys the benefit of national defense, he does not reduce the benefit to anyone else.

• Common resources are rival but not excludable. For example, fish in the ocean are a rival good: When one person catches fish, there are fewer fish for the next person to catch. Yet these fish are not an excludable good because it is difficult to charge fishermen for the fish that they catch.

• When a good is excludable but not rival, it is an example of a natural monopoly. For instance, consider fire protection in a small town. It is easy to exclude people from enjoying this good: The fire department can just let their house burn down. Yet fire protection is not rival. Firefighters spend much of their time waiting for a fire, so protecting an extra house is unlikely to reduce the protection available to others. In other words, once a town has paid for the fire department, the additional cost of protecting one more house is small. (s. 226-227)

Se även följande schematiska figur:

Så, en offentlig vara är helt enkelt en vara med en viss speciell karaktär: väl producerad kan ingen hindras från att konsumera den, och ingens konsumtion hindra andra från att konsumera den. Varför innebär den här strukturen på varor ett problem? Jo, för enligt standard neoklassisk analys kommer dessa varor inte att produceras i tillräckligt stor mängd. Vad menas med "tillräckligt stor mängd"? Som jag förstått det så ses det i förhållande till vad som skulle producerats ifall varan vore en privat vara. Jag skulle nog hellre uttryckt det som att det finns en viss tjänst som folket vill ha - och som teoretiskt skulle kunna producerad - men som inte blir det. Den neoklassiska modellen utgår ifrån, helt korrekt, att om varan vore privat så skulle den kunna produceras och därför jämför de med varan som om den vore privat. Detta blir lite av en miss - om jag har förstått dem rätt - för det skulle kunna uppstå fall där offentliga varor vägs mot privata varor och de senare är totalt sett sämre för att det kostar mer att samverka för att producera den. Att bara jämföra med en tänkt perfekt värld av privata varor missar de oundvikliga kostnaderna.

I vilket fall kan vi tänka oss, rent intuitivt, att det skulle vara dåligt ifall vissa offentliga varor inte producerades, och att man då skulle kunna tänka sig att det är okej med beskattning för att producera dessa varor. Försvar verkar ju vara ett sådant fall - vilket jag dock argumenterat emot förr. Men, hur kommer det sig att privata företag inte kan producera dessa varor?

När Mankiw försöker förklara detta tar han upp fyrverkerispel som ett exempel. Det visade att även om varje medlem av en viss lokalbefolkning på 1000 personer skulle vara beredd att betala 10 kr för att se fyrverkerierna, för vilket kostnaden är 5000, så skulle inte en entreprenör kunna producera detta. Detta för att när entreprenören skulle försöka sälja biljetter till föreställningen så skulle folk inse att de kan se det utan biljett, och att de därför inte har något incitament att betala för det. Mankiws slutsats av detta är att den privata marknaden inte kan producera ett fyrverkerispel. Han uttrycker det generellt således: "Because public goods are not excludable, the free-rider problem prevents the private market from supplying them." (s. 228)

Denna slutsats är antingen uppenbart falsk eller så definierar Mankiw ”privata markander” så att dessa inte inkluderar vad än man skall kalla de fyrverkispel som uppkommer av att flera hushåll var för sig köper in några pjäser så att det uppstår ett decentraliserat fyrverkeri. Den generella slutsatsen blir alltså falsk ifall man är intresserad av ifall det i privata samhällen produceras offentliga varor eller inte. Och Mankiws exempel var seriöst menat; det var "realistiskt".

Problemet med den neoklassiska analysen av offentliga varor torde vara uppenbart: det stämmer helt enkelt inte. Varor som fyrverkerispel produceras och kan åtnjutas, trots att det verkar finnas en logik som säger att den inte kan uppstå. Hur kan då privata samhällen eller marknader producera dessa varor, vad för incitament leder folk till att få dem producerade?

Filosofen Roderick Long tar upp fem olika sätt som rena offentliga varor* kan finansieras utan tvång:

[1] Conscience: Public goods can be funded through reliance on custom, morality, and non-material rewards. Many public goods are already so funded; volunteer fire departments are an obvious example. A less obvious example, perhaps, is churches: one can walk into a church, listen to the sermon, ignore the collection plate, and walk out. Indeed, everyone who wants to hear the sermon could free-ride in the same way. Hence the economists ought to predict that no churches would ever be built and no ministers paid; yet somehow this is not the case. ... Indeed, as Robert Axelrod shows in his book The Evolution of Cooperation, both biological and cultural evolution tend to promote the emergence of cooperative dispositions, because those who manifest such dispositions acquire a reputation as a cooperator, and thereby attract other cooperators; as these cooperators flourish by reaping the benefits of increased cooperation, the cooperative impulse is further selected for.

[2] Delegation: [This] solution is really a variation on the [first], but it is distinctive enough to warrant separate mention. Those wishing to solicit contributions to some worthy cause will raise much more money if they devolve responsibility by assigning local people to collect from friends, family, and co-workers. This strategy is employed with great effectiveness by the United Way. Social pressure, and the desire to look good in front of one's peers, are powerful incentives - incentives that might well serve to motivate contributions to the patriotic defense of one's homeland.

[3] Guarantee: In his book The Limits of Government: An Essay on the Public Goods Problem, David Schmidtz suggests offering moneyback guarantees as a way of increasing the incentive to contribute. Remember that a public-goods problem comprises two elements: the Free Rider problem (the temptation to free ride if others contribute enough) and the Assurance problem (the fear that one will end up a sucker if one contributes and others end up not contributing). If those soliciting funds offer to refund contributors' money if insufficient funds are raised to fund the public good, the Assurance problem is defused. The Free Rider problem still remains, of course; but once the incentive to defect has been cut in half, the non-monetary incentives to cooperate may be enough to overwhelm it. [En variant av detta är att endast bygga projektet ifall tillräckligt många bidrar till det. Kolla in the point, och Murphy-Krugman-debatten.]

[4] Packaging: One way to fund public goods is to package them with private goods (from which non-contributors can be excluded). In 19th-century England, private roads were built that were not toll roads: they were completely free, and anyone could use them. Why was it in the road-builders' interest to supply this public good, then? Because the road-builders owned property - a private good - alongside the site of the proposed road, and once the road was built, increased traffic brought increased commerce, and the value of their property was increased. [Ett annat exempel, som Bruce L. Benson tar upp i The Enterprise of Law och Alison Wakefield i Selling Security, är när en hyresvärd för ett kvarter hyr in privata väktare som hyresgästerna betalar via hyran. Väktarna ser till att upprätthålla ordning, vilket är en offentlig vara.]

[5] Advertising: Could the public good of national defense be funded by advertising as well? Perhaps so. How much money would Coca-Cola be willing to donate to national defense, in exchange for the right to advertise: "COCA-COLA: WE DEFEND AMERICA!" Quite a bit, I would bet. [Long behandlar detta som en del av "Packaging", men det kan ses som en separat kategori. Detta gäller även för företag som sponsrar vissa kulturutställningar, konserter och tidningar.]

Ett annat exempel som ekonomen Bryan Caplan tar upp är signalering, vilket har lite att göra med #1 och #2 ovan. Här är vad en av hans studenter skrivit om det:

[6] Signaling: In signaling models, selfish agents might voluntarily supply public goods. Yes, if donating to charities, giving blood, or sponsoring militia units or adopting part of a roadway signals, "I am a nice guy; vote for me and/or buy my products and/or marry me, because if I am this nice to complete strangers, imagine how great I am to my constituents/customers/family! Also, I can afford to do a lot for you." It's like potlatch!

Ett till:

[7] Bieffekt av en annan aktivitet: Att det finns ett prissystem i ekonomin (och att folk har information om det) kan ses som en offentlig vara, men denna har inte producerats genom att folk försökt skapa ett prissystem, utan av att folk bara försökt köpa och sälja varor. På samma sätt kan kanske den offentliga varan försvar komma till genom att en mängd individ var för sig har ett intresse av att utföra militärövningar i diverse miliser. Eller att en viss moralisk eller språklig ordning kan upprätthållas av att folk verkligen gillar att säga till folk som gör eller säger fel.

Se även mina inlägg om hur ett fritt samhälle kan producera ett försvar mot fientliga makter och om hur man kan agera för att lösa den bakomliggande problematiken i sådana här fall.

Vad gäller drivkrafter verkar det handla om moral, signalering (reklam), vinstintresse (genom paketering) och att bara vilja uppnå något (garantin och bieffekten, men det kan nog påverka de andra intressena också). Alltså, de förklaringar som jag tagit upp hittills kan nog beskrivas på ett annat sätt, så att man tar bort minst en kategori.

I vilket fall som helst borde dessa mekanismer och exempel visa att det inte är omöjligt att offentliga varor kan produceras utan stater, och att det inte heller är ovanligt att det sker. Den neoklassiska modell som Mankiw tar upp stämmer inte överens med verkligheten.

Men, även om modellen som Mankiw tar upp inte stämmer helt, stämmer den till viss del. Att betala för en offentlig vara är inget som man alltid är inställd till att göra, och varje utläggning för en offentlig vara är nog, allt annat lika, mer kostsamt än köp av privata varor. Alltså, modellens logik har viss förklaringskraft - se rationell ignorans och rationell irrationalitet - men den kan nog enbart appliceras i en analys som en del av en större teori. (Det här felslutet verkar neoklassikerna göra på många fler ställen.)

Hur kan man enkelt anpassa modellen för att göra den mer relevant till en samhällsanalys? Ett förslag är att låta dess logik stå som förklaring till varför folk inte är beredda att ge bort hur mycket pengar som helst till allmänna ändamål. Istället för att marknaden och civilsamhället inte kan producera några offentliga varor finns det bara en begränsning på hur mycket pengar folk är villiga att lägga på det. Detta skulle kunna förstås som i procent av medelsvenssons inkomst, ett absolut mått eller som procent av BNP. Det viktiga utifrån det här perspektivet blir att veta hur stor denna "offentliga fond" skulle bli. I den politiska debatten borde frågan vara bli ifall den privata offentliga fonden är tillräckligt stor för att producera alla offentliga varor man bryr sig om, och ifall man känner sig beredd att använda våld för att tvinga folk att bidra till att fonden blir större, samt effektivitetsskillnader mellan stat och marknad.

Detta är inte allt man kan säga på temat offentliga varor, men nu har jag inget mer att komma på.

* Som Mankiws exempel i rutan ovan visar, kan en viss vara eller tjänst vara en offentlig eller privat vara beroende på den sociala strukturen. Om staten förbjuder vägar från att ta betalt för sin service, då blir alla vägar direkt omöjliga att produceras som privata varor. Roderick Long tar upp fem sätt att lösa problemet med offentliga varor, men en lösning är bara att lösa ett problem som staten skapat, och inte en lösning på det generella problemet med offentliga varor.