I min tidigare del-recension av Gregory Mankiws Principles of Economics kritiserade jag konceptet dödviktsförlust (som även kallas dödviktskostnad), för att det användes felaktigt av nationalekonomerna. Jag har även kritiserat grunden för konceptet i en annan recension. I det här inlägget går jag igenom de två argumenten igen något mer utförligt, samt visar varför Mankiws beskrivning av problemet med skatter är fel (och hur det felet är snarlikt neoklassikernas problem med monopol).
Så, vad är en dödviktsförlust? Dödviktsförlusten försöker mäta den totala (eller samhälleliga) förlusten av situationer på marknader som inte är Pareto-optimala, d.v.s. situationer som inte är i perfekt (och bra) jämvikt. En dödviktsförlust uppstår när den sammanlagda nyttan som konsumenter och producenter får av en viss affär är mindre än vad den skulle kunna vara. Mankiw definierar en dödviktsförlust som "the fall in total surplus that results from a market distortion, such as a tax" (s. 165). På vilket sätt mäter man den här förlusten?
Jo, genom att mäta konsumt- och producentöverskott. Säg att en producent säljer äpplen för 20 kr/kg, men att kostnaderna för företaget ligger på 18 kr/kg. Då kommer producenten ha ett producentöverskott på 2 kr för varje kilo den säljer. Ett annat företag säljer sina snarlika äpplen för samma pris, men har en lägre kostnad, 17 kr/kg, och får således ett högre producentöverskott i sina affärer. Om man summerar alla producenters överskott från sina försäljningar, då får man det totala producentöverskottet för den marknaden.
Det fungerar något annorlunda för konsumenterna och deras överskott. Här ser man inte på skillnaderna mellan objektiva kostnader och pris, utan mellan priset och det högsta pris som en konsument kunde tänkt sig lägga ut för att få varan. Om någon hellre betalar 30 kr för ett kilo äpple än avstår, men inte 31 kronor, då får denne ett konsumentöverskott på 10 kr/kg. För den som högst betalar 25 kr/kg för äpplena har ett konsumentöverskott på 5 kr/kg.
Om man föreställer sig en marknad, med en tänkt utbuds- och efterfrågekurva så kan man se hur stora överskotten är; det är areorna mellan de båda kurvorna, fram till där de går samman vid marknadens jämvikt. Dödviktsförlusten uppstår när denna area minskar, av någon anledning. Nedan visas hur detta fungerar när en staten beskattar en viss marknad:
Så, vad är en dödviktsförlust? Dödviktsförlusten försöker mäta den totala (eller samhälleliga) förlusten av situationer på marknader som inte är Pareto-optimala, d.v.s. situationer som inte är i perfekt (och bra) jämvikt. En dödviktsförlust uppstår när den sammanlagda nyttan som konsumenter och producenter får av en viss affär är mindre än vad den skulle kunna vara. Mankiw definierar en dödviktsförlust som "the fall in total surplus that results from a market distortion, such as a tax" (s. 165). På vilket sätt mäter man den här förlusten?
Jo, genom att mäta konsumt- och producentöverskott. Säg att en producent säljer äpplen för 20 kr/kg, men att kostnaderna för företaget ligger på 18 kr/kg. Då kommer producenten ha ett producentöverskott på 2 kr för varje kilo den säljer. Ett annat företag säljer sina snarlika äpplen för samma pris, men har en lägre kostnad, 17 kr/kg, och får således ett högre producentöverskott i sina affärer. Om man summerar alla producenters överskott från sina försäljningar, då får man det totala producentöverskottet för den marknaden.
Det fungerar något annorlunda för konsumenterna och deras överskott. Här ser man inte på skillnaderna mellan objektiva kostnader och pris, utan mellan priset och det högsta pris som en konsument kunde tänkt sig lägga ut för att få varan. Om någon hellre betalar 30 kr för ett kilo äpple än avstår, men inte 31 kronor, då får denne ett konsumentöverskott på 10 kr/kg. För den som högst betalar 25 kr/kg för äpplena har ett konsumentöverskott på 5 kr/kg.
Om man föreställer sig en marknad, med en tänkt utbuds- och efterfrågekurva så kan man se hur stora överskotten är; det är areorna mellan de båda kurvorna, fram till där de går samman vid marknadens jämvikt. Dödviktsförlusten uppstår när denna area minskar, av någon anledning. Nedan visas hur detta fungerar när en staten beskattar en viss marknad:
Detta grafiska sätt att visa vad dödviktsförlusten består av ger dock ingen direkt förståelse av vad det egentligen representerar. Vad samhället verkligen förlorar är att vissa individer inte kan tillfredsställa sina behov genom ömsesidigt gynnsam handel; två eller fler personer som skulle kunnat handla med varandra utan skatten kan nu inte längre göra det. Mankiw har ett bra exempel på detta:
Vad finns det då för problem med den här neoklassiska analysen av dödviktsförlust? Det första problemet är att hela analysen bygger på en högst tveksam teoretisk grundval. Denna förutsätter att det är möjligt att, på ett vettigt sätt, jämföra och lägga samman folks värderingar av varor och tjänster, d.v.s. addera folks olika konsumentöverskott, samt att jämföra och behandla som likvärdigt detta konsumentöverskott med skillnaden i kostnaden och priset för säljaren, d.v.s. producentöverskottet. Alltså, det verkar inte vara möjligt, eller iaf inte säga något intressant, att plussa ihop olika människors konsumentöverskott, och att sedan jämföra detta med producentöverskottet.
Varför är det besvärligt att jämföra konsumenters överskott? Frågan svaras om man funderar på vad det är man försöker mäta, nämligen skillnaden i en varas pris och högsta priset någon vill köpa den för. Uppenbarligen går det att diskutera sådana skillnader, och lägga samman dem, men är deras total en meningsfull siffra? För att vara det måste nog ett konsumentöverskott i en marknad vara jämförbar med ett konsumentöverskott någon annanstans. ... [Här avbröts mina tankar av att jag märkte att jag inte kunde se något egentligt fel i den neoklassiska analysen här; jag ser inget uppenbart fel i att lägga samman olika individers villighet att betala för en vara. Problemet som jag tidigare haft med idén var att den här summan skulle säga något meningsfullt om folks välstånd/välfärd, och det kan det uppenbarligen inte göra, eftersom min vilja att köpa något inte behöver ha något att göra med hur bra jag mår av att köpa den. Jag kan exempelvis vara beroende av nikotin och inte få ut speciellt mycket av att röka, men samtidigt vilja betala ett högt pris för det, och en annan dag kan jag inte vara beroende, få ut mycket mer njutning av att röka lite, och samtidigt inte vara beredd att betala så mycket. Alltså, jag ser inget problem i att mäta folks villighet att betala för något, och hantera det som en siffra, men den kan inte ses som en teoretisk likhet med välfärd, vare sig i hälsa, välstånd eller nytta. Alltså, den neoklassiska analysen är här inte grundläggande problematisk, men eventuella utvidgningar av analysen är det.]
Att lägga samman konsumentöverskott och producentöverskott är problematiskt för de mäter olika storheter, alternativt har kommit till genom två olika modeller av individer. I det första fallet mäter neoklassikerna bara en skillnad mellan varas kostnad och en varas pris, vilket är ett annorlunda mått än en varas pris och ens villighet att köpa/sälja den. I det andra fallet utgår man från att producenten är villig att sälja varan för dess pris, vilket gör att analysen ser ut att vara likadan som med konsumentöverskottet. Men även här finns en skillnad! För, konsumenten är modellerad att söka maximal nytta, medan producenten är modellerad att se maximerad nytta som att vara detsamma som maximerad vinst. Det innebär att de olika modellerna har programmerats att värdera saker systematiskt olika; processen som leder fram till ett visst "överskott" är olika i de båda fallen och borde därför inte kunna jämföras med varandra. Det är olika saker alternativt är värderade av två skilda sinnen. Varför de skulle kunna slås samman är bortom mig.
Ett liknande problem kan även uppstå enbart på producentsidan. Tänk att en liten butik blir beskattad på 10%, så att företaget måste gå i konkurs. Deras förlust är mätt i den förlorade vinsten av att driva det företaget mot deras näst bästa alternativ, kanske att vara anställda eller att inte arbeta alls. Det blir därmed en förlust i psykisk nytta som inte fångas av förlusten i vinst.
Det andra problemet med dödviktsförlust är hur det används i analysen. Även om man kan hålla med neoklassikerna om att konceptet är möjligt och mäter välfärd (eller är på något annat sätt intressant), så används det något felaktigt. Jag tog i förrförra inlägget upp detta när det gällde att jämföra förlusten av nedsluttande efterfrågekurvor, men Mankiw tar upp ett annat exempel, nämligen effektivitetsförlusten av skatter. När det gäller effektivitet så räknas inte att staten tar pengar - då neoklassikerna antar att alla fördelningar är effektiva, så att det inte spelar någon roll ifall du har pengarna eller staten har dem - utan bara ifall det kostar något för samhället att detta sker. Och enligt Mankiw finns det två problem med detta:
Nåja, problemet jag vill uppmärksamma här är det första, dödviktsförlusten av skatter. Denna har redan illustrerats ovan, och är lika fel som den påstådda dödviktsförlusten av att folk köper på en monopolistisk marknad. Problemet är alltså inte att det uppstår en dödviktsförlust, utan att den här dödviktsförlusten (om det nu är ett problem) är större än vad för dödviktsvinster som skapas av statens aktivitet.
Detta kanske låter något konstigt, men tänk då vad som skulle hänt ifall staten använt pengarna de fått av skatten till att subventionera samma marknad som de beskattat. Vad blir resultatet? Det blir en extra kostnad för en revisor att dra ifrån och sedan lägga till en summa från företagens räkenskaper, alltså dödviktsförlusten är så gott som borta. Vad händer ifall staten skulle beskatta en marknad, och subventionera en annan? Måste det, överlag, uppstå en dödviktsförlust? Nej, rent teoretiskt skulle det kunna uppstå en vinst, beroende på hur marknaderna ser ut.
Detta innebär givetvis inte att skatter inte har några kostnader, utan enbart att den kostnad som Mankiw tar upp inte är korrekt analyserad. Problemet är att bara en viss synlig effekt undersöks. Annars finns det många andra kostnader med beskattning. Statens konsumtion kan vara direkt skadlig för skattebetalaren (se pengar som läggs på krig, upprätthållandet av negativa lagar och dylikt); den kan vara positiv, men samtidigt inte lika positiv som de tjänster man själv skulle valt att köpa (slipstensmuseum och annat beroende på ens smak); den leder folk till att utföra ineffektivt arbete (jämfört med om det inte fanns några skatter) för att slippa bli bestulna (skatteplanera); skattelagarna måste upprätthållas med våld och tvång så att vissa arbetar (ineffektivt) med att sätta folk i fängelse vilka förlorar på att bli frihetsberövade och samhället på att de inte längre kan utföra något speciellt produktivt arbete. Sammanlagt finns det väldigt många kostnader med skatter, och det är något pinsamt att Mankiw bara klarar av att nämna två.
To gain some intuition for why taxes result in deadweight losses, consider an example. Imagine that Joe cleans Jane’s house each week for $100. The opportunity cost of Joe’s time is $80, and the value of a clean house to Jane is $120. Thus, Joe and Jane each receive a $20 benefit from their deal. The total surplus of $40 measures the gains from trade in this particular transaction.Kritik
Now suppose that the government levies a $50 tax on the providers of cleaning services. There is now no price that Jane can pay Joe that will leave both of them better off after paying the tax. The most Jane would be willing to pay is $120, but then Joe would be left with only $70 after paying the tax, which is less than his $80 opportunity cost. Conversely, for Joe to receive his opportunity cost of $80, Jane would need to pay $130, which is above the $120 value she places on a clean house. As a result, Jane and Joe cancel their arrangement. Joe goes without the income, and Jane lives in a dirtier house.
The tax has made Joe and Jane worse off by a total of $40, because they have lost this amount of surplus. At the same time, the government collects no revenue from Joe and Jane because they decide to cancel their arrangement. The $40 is pure deadweight loss the fall in total surplus that results from a market distortion, such as a tax deadweight loss: It is a loss to buyers and sellers in a market not offset by an increase in government revenue. From this example, we can see the ultimate source of deadweight losses: Taxes cause deadweight losses because they prevent buyers and sellers from realizing some of the gains from trade. (s. 165-166)
Vad finns det då för problem med den här neoklassiska analysen av dödviktsförlust? Det första problemet är att hela analysen bygger på en högst tveksam teoretisk grundval. Denna förutsätter att det är möjligt att, på ett vettigt sätt, jämföra och lägga samman folks värderingar av varor och tjänster, d.v.s. addera folks olika konsumentöverskott, samt att jämföra och behandla som likvärdigt detta konsumentöverskott med skillnaden i kostnaden och priset för säljaren, d.v.s. producentöverskottet. Alltså, det verkar inte vara möjligt, eller iaf inte säga något intressant, att plussa ihop olika människors konsumentöverskott, och att sedan jämföra detta med producentöverskottet.
Varför är det besvärligt att jämföra konsumenters överskott? Frågan svaras om man funderar på vad det är man försöker mäta, nämligen skillnaden i en varas pris och högsta priset någon vill köpa den för. Uppenbarligen går det att diskutera sådana skillnader, och lägga samman dem, men är deras total en meningsfull siffra? För att vara det måste nog ett konsumentöverskott i en marknad vara jämförbar med ett konsumentöverskott någon annanstans. ... [Här avbröts mina tankar av att jag märkte att jag inte kunde se något egentligt fel i den neoklassiska analysen här; jag ser inget uppenbart fel i att lägga samman olika individers villighet att betala för en vara. Problemet som jag tidigare haft med idén var att den här summan skulle säga något meningsfullt om folks välstånd/välfärd, och det kan det uppenbarligen inte göra, eftersom min vilja att köpa något inte behöver ha något att göra med hur bra jag mår av att köpa den. Jag kan exempelvis vara beroende av nikotin och inte få ut speciellt mycket av att röka, men samtidigt vilja betala ett högt pris för det, och en annan dag kan jag inte vara beroende, få ut mycket mer njutning av att röka lite, och samtidigt inte vara beredd att betala så mycket. Alltså, jag ser inget problem i att mäta folks villighet att betala för något, och hantera det som en siffra, men den kan inte ses som en teoretisk likhet med välfärd, vare sig i hälsa, välstånd eller nytta. Alltså, den neoklassiska analysen är här inte grundläggande problematisk, men eventuella utvidgningar av analysen är det.]
Att lägga samman konsumentöverskott och producentöverskott är problematiskt för de mäter olika storheter, alternativt har kommit till genom två olika modeller av individer. I det första fallet mäter neoklassikerna bara en skillnad mellan varas kostnad och en varas pris, vilket är ett annorlunda mått än en varas pris och ens villighet att köpa/sälja den. I det andra fallet utgår man från att producenten är villig att sälja varan för dess pris, vilket gör att analysen ser ut att vara likadan som med konsumentöverskottet. Men även här finns en skillnad! För, konsumenten är modellerad att söka maximal nytta, medan producenten är modellerad att se maximerad nytta som att vara detsamma som maximerad vinst. Det innebär att de olika modellerna har programmerats att värdera saker systematiskt olika; processen som leder fram till ett visst "överskott" är olika i de båda fallen och borde därför inte kunna jämföras med varandra. Det är olika saker alternativt är värderade av två skilda sinnen. Varför de skulle kunna slås samman är bortom mig.
Ett liknande problem kan även uppstå enbart på producentsidan. Tänk att en liten butik blir beskattad på 10%, så att företaget måste gå i konkurs. Deras förlust är mätt i den förlorade vinsten av att driva det företaget mot deras näst bästa alternativ, kanske att vara anställda eller att inte arbeta alls. Det blir därmed en förlust i psykisk nytta som inte fångas av förlusten i vinst.
Det andra problemet med dödviktsförlust är hur det används i analysen. Även om man kan hålla med neoklassikerna om att konceptet är möjligt och mäter välfärd (eller är på något annat sätt intressant), så används det något felaktigt. Jag tog i förrförra inlägget upp detta när det gällde att jämföra förlusten av nedsluttande efterfrågekurvor, men Mankiw tar upp ett annat exempel, nämligen effektivitetsförlusten av skatter. När det gäller effektivitet så räknas inte att staten tar pengar - då neoklassikerna antar att alla fördelningar är effektiva, så att det inte spelar någon roll ifall du har pengarna eller staten har dem - utan bara ifall det kostar något för samhället att detta sker. Och enligt Mankiw finns det två problem med detta:
What are the costs of taxes to taxpayers? The most obvious cost is the tax payment itself. This transfer of money from the taxpayer to the government is an inevitable feature of any tax system. Yet taxes also impose two other costs, which well-designed tax policy tries to avoid or, at least, minimize:När det gäller den administrativa kostnaden räknar Mankiw konstigt nog bara på kostnaden som detta innebär för skattebetalaren, och inte för att hushålla alla människor som jobbar på skattekontoret.
An efficient tax system is one that imposes small deadweight losses and small administrative burdens. (s. 250)
- The deadweight losses that result when taxes distort the decisions that people make
- The administrative burdens that taxpayers bear as they comply with the tax laws
Nåja, problemet jag vill uppmärksamma här är det första, dödviktsförlusten av skatter. Denna har redan illustrerats ovan, och är lika fel som den påstådda dödviktsförlusten av att folk köper på en monopolistisk marknad. Problemet är alltså inte att det uppstår en dödviktsförlust, utan att den här dödviktsförlusten (om det nu är ett problem) är större än vad för dödviktsvinster som skapas av statens aktivitet.
Detta kanske låter något konstigt, men tänk då vad som skulle hänt ifall staten använt pengarna de fått av skatten till att subventionera samma marknad som de beskattat. Vad blir resultatet? Det blir en extra kostnad för en revisor att dra ifrån och sedan lägga till en summa från företagens räkenskaper, alltså dödviktsförlusten är så gott som borta. Vad händer ifall staten skulle beskatta en marknad, och subventionera en annan? Måste det, överlag, uppstå en dödviktsförlust? Nej, rent teoretiskt skulle det kunna uppstå en vinst, beroende på hur marknaderna ser ut.
Detta innebär givetvis inte att skatter inte har några kostnader, utan enbart att den kostnad som Mankiw tar upp inte är korrekt analyserad. Problemet är att bara en viss synlig effekt undersöks. Annars finns det många andra kostnader med beskattning. Statens konsumtion kan vara direkt skadlig för skattebetalaren (se pengar som läggs på krig, upprätthållandet av negativa lagar och dylikt); den kan vara positiv, men samtidigt inte lika positiv som de tjänster man själv skulle valt att köpa (slipstensmuseum och annat beroende på ens smak); den leder folk till att utföra ineffektivt arbete (jämfört med om det inte fanns några skatter) för att slippa bli bestulna (skatteplanera); skattelagarna måste upprätthållas med våld och tvång så att vissa arbetar (ineffektivt) med att sätta folk i fängelse vilka förlorar på att bli frihetsberövade och samhället på att de inte längre kan utföra något speciellt produktivt arbete. Sammanlagt finns det väldigt många kostnader med skatter, och det är något pinsamt att Mankiw bara klarar av att nämna två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar