Rationalitet, ärlighet och felaktig världsbild

Jag har ett tag funderat på frågan om det kan vara rationellt att ha en felaktig uppfattning om hur verkligheten fungerar. Min instinktiva inställning har oftast varit att sanningen är bäst, och att ljuga för sig själv är bara fel. Eliezer Yudkowsky har stärkt den uppfattningen med ett bra argument för att det inte riktigt går att välja att inte tro på något man känner till, vilket innebär att det vore hopplöst att bara försöka:

What if self-deception helps us be happy? What if just running out and overcoming bias will make us - gasp! - unhappy? Surely, true wisdom would be second-order rationality, choosing when to be rational. That way you can decide which cognitive biases should govern you, to maximize your happiness.

Leaving the morality aside, I doubt such a lunatic dislocation in the mind could really happen.

Second-order rationality implies that at some point, you will think to yourself, "And now, I will irrationally believe that I will win the lottery, in order to make myself happy." But we do not have such direct control over our beliefs. You cannot make yourself believe the sky is green by an act of will. You might be able to believe you believed it - though I have just made that more difficult for you by pointing out the difference. (You're welcome!) You might even believe you were happy and self-deceived; but you would not in fact be happy and self-deceived.

For second-order rationality to be genuinely rational, you would first need a good model of reality, to extrapolate the consequences of rationality and irrationality. If you then chose to be first-order irrational, you would need to forget this accurate view. And then forget the act of forgetting. I don't mean to commit the logical fallacy of generalizing from fictional evidence, but I think Orwell did a good job of extrapolating where this path leads.

You can't know the consequences of being biased, until you have already debiased yourself. And then it is too late for self-deception.

The other alternative is to choose blindly to remain biased, without any clear idea of the consequences. This is not second-order rationality. It is willful stupidity.

(Här bortser Yudkowsky från Matrix-liknande situationer där man, som Cypher, kan välja att radera sitt minne. Det är gott och väl eftersom en praktisk filosofi just nu inte behöver ta dessa saker i beaktelse.)

Men, man kan även ha en felaktig världsbild genom att inte ha fått någon information från första början - ignorance is bliss. I en sådan situation försöker man inte aktivt förändra sitt sinne, så problemet ovan med att glömma den korrekta världsbilden dyker inte upp. Man kan dock inte aktivt välja att inte veta, eftersom man då inte vet ifall det är negativt eller positivt att tro det stämmer. Så problemet med att välja att inte tro på något verkar inte kunna uppstå för en själv, förutom för gissningar. Jag kan tänka mig att veta fakta X bara gör det sämre för mig, men jag kan inte vara helt säker på det, eftersom min världsbild av hur sämre jag blir är inte komplett utan äkta kunskap av X.

Man kan förstås säga att vi alla väljer att tro på vissa fiktioner eftersom våra uppfattningar av verkligheten inte är helt perfekta; de stämmer inte överens exakt med hur verkligheten egentligen är. Här väljer man att inte försöka få en bättre bild av hur världen fungerar, eftersom nyttan av att få mer kunskap inte är värd så mycket; jag behöver inte direkt kunskap om elektroners rörelsefunktion för att kunna använda den här datorn; min bild är inte rätt, men den är inte så fel att den hindrar mitt agerande. Men det är inte här att jag säger nej tack till mer kunskap, om jag fick den gratis, utan det är det att mer kunskap inte är det mest värdefulla för mig.

Nu till det som fick mig att skriva det här inlägget. Henrik Sundholm har skrivit ett försvar för att egoistiska och rationella individer borde tala sanning, i frivilliga relationer; han skriver rätt att vi har någon plikt att tala sanning för personer som vill använda den informationen för omoraliska syften. Där för han fram en punkt som jag verkligen gillar, att om man framhärdar i att ljuga, så växer lögnen:

Betänk också att lögner inte existerar i ett vakuum. Som lögnare måste man alltid vara beredd på att försvara sina gamla lögner, om nödvändigt med fler lögner. Även om man inte haft för avsikt att ljuga ofta kan det hända att det blir nödvändigt för att täcka över sina spår, såvida man inte vill ge efter och erkänna sin falskhet. Lögnaktighet är en progressiv epistemologisk sjukdom; den infekterar varje relation och varje medvetande, ofta med grövre följder än man från början tänkt sig. Det medräknar så kallade ”vita” lögner.

Så länge vi lämnas fria att välja mellan lögn och sanning, bör vi välja det senare. Vare sig vi riskerar att bli avslöjade eller ej, vare sig lögnen är stor eller liten, vare sig den är förväntad eller oförväntad, och vare sig vi betraktar den som enstaka företeelse eller gjort den till slö vana. I själva verket har vi allt att tjäna på att vara ärliga, framför allt mot oss själva men även för andra. Precis som lögnaktighet är en epistemologisk sjukdom, är ärlighet dess medicina mentis.

Kolla även in Eliezer Yudkowskys artikel Entangled Truths, Contagious Lies på samma tema.

Men, Henrik för även fram ett annat argument mot att det är rationellt att inte ljuga; det är irrationellt att agera mot ens verkliga intressen, som endast kan komma ifrån en korrekt världsuppfattning.

Ärlighet är en aspekt av vad det innebär att vara rationell: man observerar och accepterar verkligheten för vad den är, utan att evadera, skarva eller förfalska. Trots allt innebär oärlighet att förfalska eller förvränga det verkliga, och eftersom endast det verkliga kan vara värdefullt, ligger det omöjligen i ens intresse att vara oärlig. (Det kan förstås ligga i ens upplevda intresse, men inte i ens rationella och i verkligheten grundade – d.v.s. reella – intresse.) Att ljuga är mer än att bara hypostasera en sagovärld. Det är också att sanktionera sagovärlden på bekostnad av den verkliga, och att, i varierande omfattning, tvinga andra att leva i den.

Här antar jag att Henrik, med upplevda intressen, bara vad man tror ens intressen är (vilka kan vara felaktiga, såklart), och inte de intressen som finns av att uppleva falska saker. Men stämmer det att man alltid bör vara ärlig mot de man värderar? För en rationell, och egoistisk, individ tänker jag mig att svaret på den frågan beror på två omständigheter:

1. Finns det någon fakta om världens natur som inte hjälper en i att uppnå det man värderar och högaktar? Finns det fakta som, om man lärde dem felaktigt, man inte har nytta av, men som också gjorde en ledsen?
2. Skulle du vilja ha ett vänskapligt förhållande med någon som är beredd att övertygande ljuga för dig, för att förmå dig att inte tro på ett påstående av sorten (1)? Skulle du, om du fick reda på lögnen, glädjas åt att ett obehagligt faktum inte berättades för dig? [Och inte heller för någon annan, här kan man förstås ha variationer, men jag utgår från det enkla fallet.] Eller skulle du värdera vännen lägre för att denne tog sig rätten att missbruka den ömsesidiga tilliten som er vänskap byggde på?

Kan man då tänka sig ett realistiskt fall med både ett faktum som någon inte mår bättre av att känna till, och en vänskap som klarar av att ena vännen ljuger om detta? Här är ett hypotetiskt fall. Ponera att en vän till dig försöker sluta att röka. Detta går sådär; hen har försökt flera gånger. Men, just nu verkar det gå bra och din vän har inte rökt på några månader. Men, ni är en gång ute på en krog, som ni aldrig besökt innan, och du märker att det finns en sån där cigarett-apparat vid toaletterna. Din vän gör dock inte det. När ni sedan går därifrån blir din vän röksugen och frågar om du vet något ställe man kan köpa cigaretter på i närheten. Det enda ställe du känner till är inne i krogen, men du väljer att säga "Nej", vilket accepteras som sant. Ni vet båda om att det finns några affärer längre bort som säljer cigaretter, men de är inte i närheten. Efter två månader besöker ni krogen igen, och denna gång märker din vän cigarett-apparaterna, upptäcker att du ljög, men klandrar dig inte för det, utan är något glad för det, eftersom hen inte rökt under tiden, och är glad för det.

Är detta hypotetiska scenario orimligt? Skulle något liknande kunna inträffa? Jag tror mig ha varit med om ett snarlikt fall. Det innebär dock inte att det är en bra regel att ljuga, utan enbart att det kan finnas lägen även för det. Jag tror inte att relationer eller samhällen kräver att folk går runt och ljuger om sådana här småsaker (som vissa filmer vill ge sken av), utan vad jag vänder mig emot är idén att vi är sådana varelser att vi aldrig skulle kunna dra nytta av "vita lögner".