Philosophical Explanations - Argumentation och förklaring

Filosofen Robert Nozick är i liberala kretsar mest känd för sin politisk-filosofiska bok Anarki, stat och utopi. Men han har skrivit ett antal andra filosofiska verk om bland annat rationalitet, livets mening och djupare moraliska frågor. Det är ofta antaget bland vissa kritiker av Nozick att han inte levererar någon djupare förklaring till varför vi människor har de rättigheter han anger i ASU, att han bara utgår från att dessa rättigheter finns när han argumenterar för att endast en minimal stat är rättvis. Detta verkar inte stämma i det att Nozicks argument i ASU är djupare än så, men också för att Nozick presenterar en moralisk teori som han menar utgör en grund för våra naturliga rättigheter.

Detta grundbygge börjar han lägga i boken Philosophical Explanations och utvecklar i senare verk. Varför har dessa verk inte fått så mycket publicitet bland libertarianer? Om det kan man bara spekulera, men jag skulle gissa att det har lite att göra med Nozicks väldigt omständiga och svårlästa stil. Samt att Nozick blev mindre radikal med åren och förespråkade vissa rättighetskränkningar (av, verkar det som, ganska kassa skäl), så att hans filosofi blev mindre intressant, speciellt för dem som ansåg att hans försvar av staten var problematisk.

I vilket fall så blev jag intresserad av att läsa mer av Nozick, mest för att se ifall Torbjörn Tännsjös tolkning av hans filosofi hade något korn av sanning i sig, och började därför läsa Philosophical Explanations. (Det fanns det inte.) I det här inlägget tänkte jag gå igenom bokens utgångspunkt och Nozicks syn på filosofiska argument.

Tvingande filosofisk argumentation och filosofiska förklaringar
I början av boken skriver Nozick att han inte är helt nöjd med det klassiska sättet som filosofer argumenterar på.

The terminology of philosophical art is coercive: arguments are powerful and best when they are knockdown, arguments force you to a conclusion, if you believe the premises you have to or must believe the conclusion, some arguments do not carry much punch, and so forth. A philosophical argument is an attempt to get someone to believe something, whether he wants to believe it or not. A successful philosophical argument, a strong argument, forces someone to a belief. (s. 4)

Problemet med att använda sig av en tvingande filosofisk argumentering är att den inte respekterar den man diskuterar med tillräckligt mycket. Att lägga upp logiska och tydliga argument som uteslutande pekar på en viss slutsats innebär att man inte respekterar den andres autonomi (alls?) eller person tillräckligt mycket.

Why are philosophers intent on forcing others to believe things? Is that a nice way to behave toward someone? I think we cannot improve people that way – the means frustrate the end. Just as dependence is not eliminated by treating a person dependently, and someone cannot be forced to be free, a person is not most improved by being forced to believe something against his will, whether he wants to or not. The valuable person cannot be fashioned by committing philosophy upon him. (s. 5)

Even argument, despite its coerciveness and distortion of philosophical direction, has its own virtues: it is responsive to a person's rationality (if not his autonomy), and perhaps in caring what he believes it evidences some caring about the person. But though philosophical arguing is somewhat responsive to and respectful of the person, it is not responsive and respectful enough. (s. 23)

Detta innebär dock inte att argumenten är tvingande i samma mening som när en rånare tvingar en till att ge upp sina pengar; straffet för att inte låta sig tvingas hålla med om ett argument är ju väldigt svagt. Hans-Hermann Hoppes tolkning av Nozick här verkar alltså inte vara helt korrekt.

Men Nozick menar även att detta sätt att argumentera inte heller är det mest optimala sättet, då det finns ett annat sätt som är mer i linje med ens filosofiska sinne, och det är att ge filosofiska förklaringar. Alltså att man borde visa hur något någon redan tror på är sant (eller troligtvis är sant), istället för att utgå från något som är sant för att visa hur det leder till ett annat påstående. En filosofisk förklaring är något annorlunda från vetenskapliga förklaringar i det att den bara försöker visa hur något i princip kan stämma, och kan därmed ta upp förklarande hypoteser man inte behöver tro stämmer alls.

Vad är fördelen med det här sättet att resonera? Enligt Nozick är ett att man som debattör hanterar "problemet" med att andra har en annan åsikt än en själv, som ett internt problem, ett problem man själv har. Nozick ger ett exempel på detta i en tänkt diskussion med en skeptiker:

My purpose is not to refute the skeptic, to prove he is wrong, to convince him, to marshal arguments and reasons which must convince him (if he is rational). In being unconcerned to convince the skeptic, I may seem not to be taking what he says seriously, but in a way I am taking what he says more seriously than someone does who merely sets out to convince him. If I attempt to convince the skeptic of something p, that is a task of the foreign relations department of my belief system. I have to find something q which the skeptic accepts (it does not matter whether I also accept it) from which he will conclude that p. In a discussion of scepticism, if q is said, someone can appropriately object that the skeptic will not or need not or should not accept q, if the purpose of the discussion is to convince the skeptic or to discover what will or must convince him. In trying to convince the skeptic, what is relevant is how his beliefs fit together – that is why it is foreign relations.

But the attempt to explain how knowledge is or can be possible, given what the skeptic says, is a task for my belief system’s bureau of internal affairs. Some of the things the skeptic says or points out (for example, that certain situations are logically possible) I accept; these are or become part of my own belief system. My problem is that I don’t see (or no longer see, after the skeptic has spoken) how these things go along with yet other things in my belief system, namely, numerous beliefs that I and others know certain things. My task here is to remove the conflict, to put my own beliefs in alignment, to show how those of the things the skeptic says which I accept can be fit in with other things I accept. In this way, I take very seriously what the skeptic says, for I acknowledge that what he says creates a problem for me and my beliefs. (s. 15-16)

Så, Nozicks perspektiv är inte att försöka att något definitivt är sant, utan att ge, som jag förstått det, den bästa förklaringen till varför det är sant (om det nu är det). Perspektivet kanske låter konstigt, men jag ser två positiva aspekter av det. Säg att man använder det här perspektivet och lägger fram det bästa argumentet för att ett påstående stämmer. Om påståendet stämmer då har filosofen kanske lagt fram den korrekta förklaringen till varför det är så. Och ifall påståendet är falskt, då borde den bästa förklaringen som läggs fram sakna intern logisk konsistens, så ifall den bästa förklaringen har det borde man kunna ifrågasätta påståendet. Detta säger förstås inte att metoden faktiskt är bra överlag, men det kanske stämmer som beskrivning av vad många filosofer gjort.

Jag är dock ganska tveksam till att filosofisk argumentation skulle vara mindre respektfull än något idealt sätt att diskutera; att argumentera kan vid vissa tillfällen vara det mest ideala sättet att diskutera. En filosofisk diskussion, där båda debattörer försöker övertyga den andra med logisk stringenta och tvingande argument, kan ingås för skojs skull. Det går nog lätt att jämföra med att att träna, eller bara som en lek, med givna regler. Att bli nödgad att acceptera att en annan person verkar ha rätt, och att man själv har fel, är inte att ge upp sin autonomi.

Skulle det vara så att en filosofisk diskussion blir bättre av att inte bara ha logisk stringens och tydlighet som kriterium för ens argument? Det beror på, hur man ser på samtalet och hur bra man är på att diskutera. För egen del skulle jag nog hellre vilja bli övertygad genom att vilja bli övertygad istället för att bara känna mig tvingad av argumentets styrka, och jag skulle hellre vilja (kunna) övertyga någon på det sättet också. Så, allt annat lika föredrar jag en vänligare filosofisk argumentation. Men, det verkar som att denna kräver mer av en än att bara föra fram de rena argumenten; för att göra de så tilltalande som möjligt måste de nog presenteras med omtanke. Två personer som diskuterar, och som inte känner varandra tillräckligt väl eller studerat en generell teknik för att föra fram argument i en så omtänksam form som möjligt (eller har valt att inte acceptera sådana argument av någon anledning), kan av förklarliga, rationella och omtänksamma anledningar välja att diskutera med bara logisk stringens som kriterium. Ifall den högre formen av diskussion är onåbar, då är den näst högsta det högsta i praktiken.

Nozick skriver i boken att han skulle vilja presentera en filosofi på ett vänligt sätt, genom att först ta upp bekanta idéer, gå djupare in i dem, undersöka teman som följer från idéerna och sedan även fördjupa dessa idéer, utan att läsaren vid något ställe känner sig tvingad att acceptera några idéer; de som läggs fram vill han istället hålla med om. Om man förde över den idén till debattvärlden, hur långt ifrån dagens debattklimat ligger detta ideal, och vad skulle denna debattform ha för regler?