Det finns ett flertal kritiker av privat polis och rättsskydd. Dessa argumenterar för att marknaden i detta område misslyckas på ett antal sätt. I det åttonde kapitlet av TSAP går Benson igenom ett antal av de här argumenten och besvarar dem. Vad är det då för argument som tas upp?
Det finns ett mindre vettigt argument, framfört av ekonomer (nobelpristagare dessutom). Det är det klassiska ”offentliga varor”-argumentet som säger att vissa saker inte kan produceras på en marknad. Uppenbarligen är det fel.
Angående det första argumentet menar Benson (tillsammans med de flesta ekonomer) att det inte är lönsamt för ett företag i längden att inte leverera bra tjänster till kunderna. När det finns ett flertal producenter som levererar en tjänst, och en av dem försöker producera något som kunden inte vill ha, kommer kunden istället vända sig till en annan firma.
Ett argument som, visst vanligt i USA, folk tar upp mot detta är att alla säkerhetspoliser har dålig träning (”high school dropouts”) är gamla och inte särskilt professionella (vilket nödvändigvis visst innebär att de leverar dåliga tjänster). När det gäller åldern var säkerhetspersonalernas ålder i tre olika undersökningar i genomsnitt 31, 35 och 39 år. När det gäller utildningen hade över hälften någon sorts högskole-utbildning, men det var bara från en undersökning. Vissa har hög utbildning, vissa har inte det, vilket är rimligt för man behöver inte ha en hög utbildning för att scanna folks ID:n och dylikt. Detsamma gäller att viss säkerhetspersonal betalas endast minimilön; dessa kan utföra jättebra tjänster relativt den lön de kostar.
Ett annat argument är att privata poliser kan fabricera brott för att få mer pengar. Som rättsekonomerna Landes och Posner skriver:
Annars är den privata polisen mycket mindre ofta involverade i dödsskjutningar, jämfört med den statliga polisen (trots att det finns fler av de förra). En jämförelse av den privata polisen i Starret City och den offentliga i New York visar att folk i Starret City verkar ha mer förtroende för sin polis och polisen där är även mer nöjda med sitt jobb.
Men hur är det med direkta bevis om säkerhetspersonal som missbrukar sin makt? Det händer, men 1971 hände det inte så ofta, uppenbarligen:
Det finns dock en hel del anekdotiska bevis på hur poliser missbrukar makt. Exempelvis genom "civil asset forfeiture", entrapment-tekniker och förfalskning av bevis. Totalt sett är det svårt att få ett grepp över allt djävulskap, men det är svårt att tänka sig att privata poliser kunnat vara lika obehaglig som den statliga. Fast, det borde man nog avgöra efter att ha läst en bok kritisk över privat polis, samt Bensons bok så klart.
När det gäller argumentet att bara rika har råd med säkerhet så är det uppenbarligen fel. Benson har redan tagit upp några exempel på hur fattiga områden kan skydda sig från brottslighet, och ett annat är CIS som opererar i Florida. Dessa levererar säkerhet till väldigt brottsdrabbade områden, men eftersom de inte har samma rättiggheter som poliser gör de det främst genom att synas och visa upp sig, vilket uppenbarligen fungerar. Det finns alltså billiga sätt att tillhandahålla säkerhet på, men delvis är marknaden ny och väldigt reglerad, så det är inte lätt för alla fattiga att köpa dessa tjänster.
När det gäller logiken bakom offentliga varor pekar Benson på hur denna slår mot dem som förespråkar staten. Exempelvis, om staten tillhandahåller en offentlig avskräckning, så har de inte satt in de bästa inctiamenten för att få folk att samarbeta för det. Det händer ofta att brottsoffer undlåter att anmäla eller delta i åtal mot en brottsling, eftersom de ofta inte får hjälp eller ut så mycket av processen. Detta beror mycket på de incitament som staten satt upp, så statens agerande leder till en underinvestering i den offentliga avskräckningen, vilket är annorlunda från ett system där brottsoffren har ett direkt intresse av att sätta dit brottslingen.
Att staten ger upphov till negativa externaliteter eller sämre investering i offentliga varor har även uppmärksammats, på senare tid, av Bryan Caplan och Jason Brennan när det gäller att rösta.
Annars har Benson skrivit på ett annat ställe att marknader överallt en gång misslyckats med att slå ned de brottslingar och krigsherrar som vill utöva makt över andra; stater har uppstått. Här kan man dock inte riktigt säga att det var ett marknadsmisslyckande, eftersom marknaderna inte var speciellt utvecklade då.
Such criticisms include assertions (1) that the profit motive leads to poor-quality service because profiteers cut costs, an argument already addressed to a degree in chapter 3, and (2) that the market process results in an inequitably large dispersion of wealth, or in the case of private security, that the rich will be more than adequately protected while the poor, who are “powerless” in the marketplace, will not be sufficiently protected. A third argument commonly made against privatization in criminal justice is, in a sense, a combination of these two. It is contended (3) that if private citizens are given police powers, that is authority to act as police, or even if they are permitted to take on some of the functions of public police, they will abuse their power. This abuse is expected to arise because, as a result of profit-seekers’ cost-cutting incentives, the people employed in private security tend to be of “poor quality.” (s. 169)Bensons position är att dessa argument är ogiltiga, relativt den offentliga sektorn. Alltså att privata firmor levererar bättre kvalitet, till både rika och fattiga, och är inte brutala jämfört med den statliga polisen.
Det finns ett mindre vettigt argument, framfört av ekonomer (nobelpristagare dessutom). Det är det klassiska ”offentliga varor”-argumentet som säger att vissa saker inte kan produceras på en marknad. Uppenbarligen är det fel.
Angående det första argumentet menar Benson (tillsammans med de flesta ekonomer) att det inte är lönsamt för ett företag i längden att inte leverera bra tjänster till kunderna. När det finns ett flertal producenter som levererar en tjänst, och en av dem försöker producera något som kunden inte vill ha, kommer kunden istället vända sig till en annan firma.
Ett argument som, visst vanligt i USA, folk tar upp mot detta är att alla säkerhetspoliser har dålig träning (”high school dropouts”) är gamla och inte särskilt professionella (vilket nödvändigvis visst innebär att de leverar dåliga tjänster). När det gäller åldern var säkerhetspersonalernas ålder i tre olika undersökningar i genomsnitt 31, 35 och 39 år. När det gäller utildningen hade över hälften någon sorts högskole-utbildning, men det var bara från en undersökning. Vissa har hög utbildning, vissa har inte det, vilket är rimligt för man behöver inte ha en hög utbildning för att scanna folks ID:n och dylikt. Detsamma gäller att viss säkerhetspersonal betalas endast minimilön; dessa kan utföra jättebra tjänster relativt den lön de kostar.
Ett annat argument är att privata poliser kan fabricera brott för att få mer pengar. Som rättsekonomerna Landes och Posner skriver:
[T]he private enforcer is paid per offender convicted, regardless of the actual guilt or innocence of the accused. There are several ways in which the enforcer can increase his “catch” and hence his income, by augmenting the supply of “offenders.” (1) He can fabricate an offense. (2) He can prosecute an innocent person for an offense that in fact occurred. (3) He can encourage an individual to commit an offense that he would not have committed without encouragement, and then prosecute him for the offense; this is the practice known as “entrap- ment.” (4) Knowing that an individual is about to attempt the commission of a crime, the enforcer can wait until the crime has been committed and then prosecute him for a criminal attempt. The incentive for waiting is to obtain greater compensation, since the penalty for the completed crime will presumably be heavier than the penalty for the attempt.Detta resonemang går tvärt emot hur privata poliser fungerar i verkligheten; deras kritik är missriktad. Benson noterar att i de flesta fall så får inte privat polis betalt per brottsling fångad, utan de får en fast timlön, vilket gör att inga av incitamenten som Landes och Posner tar upp gäller för den enskilde säkerhetsmannen. Det skulle inte vara värt för företaget att syssla med sådana aktivteter heller, eftersom de skulle lägga ned tid på att inte beskydda folk och skulle bli bortsållade av konkurrensen.
These abuses would doubtless occur under any system of private enforcement. (1979: 267) (s. 175)
Annars är den privata polisen mycket mindre ofta involverade i dödsskjutningar, jämfört med den statliga polisen (trots att det finns fler av de förra). En jämförelse av den privata polisen i Starret City och den offentliga i New York visar att folk i Starret City verkar ha mer förtroende för sin polis och polisen där är även mer nöjda med sitt jobb.
Men hur är det med direkta bevis om säkerhetspersonal som missbrukar sin makt? Det händer, men 1971 hände det inte så ofta, uppenbarligen:
Kakalik and Wildhorn (1971) surveyed seventeen state and twenty-four local licensing authorities to find out about complaints against security firms. Among the state agencies, five apparently did not believe the problem was sufficient to warrant compiling data; Delaware, Iowa, and Minnesota collected data but had no complaints to report for 1970. Similarly, seven local agencies did not compile data, and three that did reported no complaints. Overall, the average complaint rate was 6 percent of the private firms for state regulators and 4.3 percent for local regulators. So complaints do arise. How many are valid is not known, but it would be foolish to suggest that private security firms never employ people who are likely to be abusive. Mistakes happen. Nonetheless, the complaint levels appear to be quite low, and that is not surprising. (s. 178-179)Hur är det då med den statliga polisen? Här argumenterar Benson för att man borde förvänta sig att folk med mer makt tenderar att missbruka den oftare än dem som har makt. Och där har vi ett stort problem med den statliga polisen, dessa har i många fall rätt att kränka rättigheter, utan någon direkt check på deras beteende:
Public officials are immune from liability under many circumstances. A policeman cannot even be sued for false arrest, for instance, unless the plaintiff can prove his or her innocence and that the police officer had no reason to suspect that individual. In addition, no legal claim against the government or its officials can be made by an innocent person who is wrongly imprisoned. It might be recognized that the government has made an error, but government officials have the right to make such errors and are not liable for them even when the mistake has devastating impacts on private citizens. (s. 180)Inte heller finns det någon check för att förmå polisen att faktiskt utföra det arbete de ägnar sig åt. Detta är en något annorlunda poäng, men fallet är ändå väldigt illustrativt på vissa viktiga skillnader mellan det offentliga och privata i vad man kan rättsligt förvänta sig av dem:
Consider the case of Warren v. District of Columbia, 444 A.2d. 1 (D.C. Ct. of Ap. 1981), for example. In this case three rape victims sued the Washington, D.C., government because of negligence on the part of the police. The case brought out the following facts (Evers 1994: 7): Two of three female roommates were upstairs in their apartment when they heard men break in and attack the third. They made repeated calls to the police for help. After about thirty minutes, their roommate’s screams had stopped and they assumed that the police must have arrived. They went downstairs where, for the next fourteen hours, they were held captive, raped, robbed, beaten, and forced to commit sexual acts upon one another and to submit to the sexual demands of the criminals. It seems that the police had lost track of the repeated calls for assistance. Yet, the District of Columbia’s highest court absolved the police and the city of any liability, stating that the police do not have a legal responsibility to provide personal protection to individuals. This ruling is completely consistent with a number of court rulings and statute law from several states (31). But imagine what a jury would award to a plaintiff in a civil case for negligence on the part of a private security firm that resulted in harms such as this! (s. 180)Hur ofta missbrukar då polisen i USA sin makt? Detta är svårt att veta eftersom dessa ärenden hanteras internt av polisen och dessa byråkratier vägrar generellt att ge information om sådana fall. (Detta kanske har ändrats på grund av rättsliga händelser medan Benson skrev boken.)
Det finns dock en hel del anekdotiska bevis på hur poliser missbrukar makt. Exempelvis genom "civil asset forfeiture", entrapment-tekniker och förfalskning av bevis. Totalt sett är det svårt att få ett grepp över allt djävulskap, men det är svårt att tänka sig att privata poliser kunnat vara lika obehaglig som den statliga. Fast, det borde man nog avgöra efter att ha läst en bok kritisk över privat polis, samt Bensons bok så klart.
När det gäller argumentet att bara rika har råd med säkerhet så är det uppenbarligen fel. Benson har redan tagit upp några exempel på hur fattiga områden kan skydda sig från brottslighet, och ett annat är CIS som opererar i Florida. Dessa levererar säkerhet till väldigt brottsdrabbade områden, men eftersom de inte har samma rättiggheter som poliser gör de det främst genom att synas och visa upp sig, vilket uppenbarligen fungerar. Det finns alltså billiga sätt att tillhandahålla säkerhet på, men delvis är marknaden ny och väldigt reglerad, så det är inte lätt för alla fattiga att köpa dessa tjänster.
När det gäller logiken bakom offentliga varor pekar Benson på hur denna slår mot dem som förespråkar staten. Exempelvis, om staten tillhandahåller en offentlig avskräckning, så har de inte satt in de bästa inctiamenten för att få folk att samarbeta för det. Det händer ofta att brottsoffer undlåter att anmäla eller delta i åtal mot en brottsling, eftersom de ofta inte får hjälp eller ut så mycket av processen. Detta beror mycket på de incitament som staten satt upp, så statens agerande leder till en underinvestering i den offentliga avskräckningen, vilket är annorlunda från ett system där brottsoffren har ett direkt intresse av att sätta dit brottslingen.
Att staten ger upphov till negativa externaliteter eller sämre investering i offentliga varor har även uppmärksammats, på senare tid, av Bryan Caplan och Jason Brennan när det gäller att rösta.
Annars har Benson skrivit på ett annat ställe att marknader överallt en gång misslyckats med att slå ned de brottslingar och krigsherrar som vill utöva makt över andra; stater har uppstått. Här kan man dock inte riktigt säga att det var ett marknadsmisslyckande, eftersom marknaderna inte var speciellt utvecklade då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar