Efter ett litet uppehåll kommer här fortsättningen i min recension av Gregory Mankiws Principles of Economics. I det här inlägget skall jag kolla på det andra generella argumentet Mankiw, och den neoklassiska skolan överlag, lägger fram mot helt fria marknader. Detta är fenomenet som kallas marknadskraft, vilket är när en marknadsaktör kan förändra priset på en viss vara genom sitt agerande.
Man kan tänka sig att en säljare har den här makten (monopol), men det kan även gälla för köpare (monopsoni). Alltså att en säljare kan minska utbudet på en vara för att höja priset på den, eller att en köpare kan minska efterfrågan på en vara för att minska priset. (Problemet med säljare eller köpare som ökar utbudet respektive efterfrågan är inget som analyseras, nog för att det inte är så relevant.) Här kommer jag enbart att gå igenom fall av den förra sorten, men logiken i varför det är ett problem gäller även för det andra fallet.
Varför är marknadskraft ett problem då? Jo, på en ideal marknad, med perfekt konkurrens, kommer varje företagare att vara tvungen att sälja sina varor till den lägsta kostnaden som krävs för att det skall vara precis lönsamt att producera varan, d.v.s. när produktionen inte ger någon vinst (eller förlust). Detta är, enligt alla neoklassiker, ett bra tillstånd, och det kommer till tack vare att efterfrågekurvan är perfekt elastisk. D.v.s. finns det ens den minsta förändring i någon företagares pris kommer alla konsumenter att köpa den här varan någon annanstans. Alltså, ifall ICA ökar priset på sin inlagda gurka av Felix, då kommer ingen konsument att köpa den varan där, och istället köpa varan på Coop eller dylikt. Detta kräver att varan kan säljas av vilken producent som helst (eller iaf att det finns "tillräckligt många" säljare så att de konkurrerar med varandra om pris).
Men, när en producent märker att en minskning av priset inte innebär att de förlorar alla sina kunder, då finns det en möjlighet att de kan öka priset lite och tjäna en högre vinst för detta. Om producenten gör detta - vilket denne borde göra, som en god vinstmaximerare - kommer den att tjäna mer pengar, men konsumenternas förlust är högre än dennes vinst, så utilitaristiskt är det dåligt ifall företaget gör detta. Detta räknar neoklassikerna ut genom att kika på konsument- och producentöverskotten, och enligt den analysen medför alla marknader där [minskat utbud -> högre pris] ett problem. När företagarens vinst av en prisökning inte är lika stor som konsumenternas förlust av detta uppstår alltså en deadweight loss. Och det är, enligt neoklassikerna det som är problemet med marknadskraft.
Detta koncept delar samma problem som producent- och konsumentöverskott gör, men också ett ytterligare som jag tänker diskuterar i ett senare inlägg. Men, även om man bortser från dessa problem är Mankiws diskussion av problemet inte helt korrekt. För, han verkar definiera monopol så att de alltid har makt över priset, men detta verkar inte gälla, såvida man inte definierar monopol just så. Och det verkar Mankiw inte göra:
Man kan tänka sig att en säljare har den här makten (monopol), men det kan även gälla för köpare (monopsoni). Alltså att en säljare kan minska utbudet på en vara för att höja priset på den, eller att en köpare kan minska efterfrågan på en vara för att minska priset. (Problemet med säljare eller köpare som ökar utbudet respektive efterfrågan är inget som analyseras, nog för att det inte är så relevant.) Här kommer jag enbart att gå igenom fall av den förra sorten, men logiken i varför det är ett problem gäller även för det andra fallet.
Varför är marknadskraft ett problem då? Jo, på en ideal marknad, med perfekt konkurrens, kommer varje företagare att vara tvungen att sälja sina varor till den lägsta kostnaden som krävs för att det skall vara precis lönsamt att producera varan, d.v.s. när produktionen inte ger någon vinst (eller förlust). Detta är, enligt alla neoklassiker, ett bra tillstånd, och det kommer till tack vare att efterfrågekurvan är perfekt elastisk. D.v.s. finns det ens den minsta förändring i någon företagares pris kommer alla konsumenter att köpa den här varan någon annanstans. Alltså, ifall ICA ökar priset på sin inlagda gurka av Felix, då kommer ingen konsument att köpa den varan där, och istället köpa varan på Coop eller dylikt. Detta kräver att varan kan säljas av vilken producent som helst (eller iaf att det finns "tillräckligt många" säljare så att de konkurrerar med varandra om pris).
Men, när en producent märker att en minskning av priset inte innebär att de förlorar alla sina kunder, då finns det en möjlighet att de kan öka priset lite och tjäna en högre vinst för detta. Om producenten gör detta - vilket denne borde göra, som en god vinstmaximerare - kommer den att tjäna mer pengar, men konsumenternas förlust är högre än dennes vinst, så utilitaristiskt är det dåligt ifall företaget gör detta. Detta räknar neoklassikerna ut genom att kika på konsument- och producentöverskotten, och enligt den analysen medför alla marknader där [minskat utbud -> högre pris] ett problem. När företagarens vinst av en prisökning inte är lika stor som konsumenternas förlust av detta uppstår alltså en deadweight loss. Och det är, enligt neoklassikerna det som är problemet med marknadskraft.
Detta koncept delar samma problem som producent- och konsumentöverskott gör, men också ett ytterligare som jag tänker diskuterar i ett senare inlägg. Men, även om man bortser från dessa problem är Mankiws diskussion av problemet inte helt korrekt. För, han verkar definiera monopol så att de alltid har makt över priset, men detta verkar inte gälla, såvida man inte definierar monopol just så. Och det verkar Mankiw inte göra:
Not all goods and services, however, are sold in perfectly competitive markets. Some markets have only one seller, and this seller sets the price. Such a seller is called a monopoly. Your local cable television company, for instance, may be a monopoly.s. 67[A] monopoly...has no close competitors and, therefore, can influence the market price of its product. While a competitive firm is a price taker, a monopoly firm is a price maker.s. 315
Alltså, monopol verkar definieras efter om en producent är ensam om att sälja en viss vara, och marknadskraft följer ifrån det. Men, måste det vara i monopolistens intresse att alltid minska utbudet på sina varor? Nej, för det beror på hur elastisk efterfrågan är, alltså hur mycket mer folk kommer att betala för det mindre utbudet.
Säg att en monopolist av salt minskar utbudet så att köparna måste konkurrera om de få paket salt som finns kvar. För egen del bryr jag mig inte så mycket om priset för salt, men vill gärna ha det, så jag kommer att bjuda ganska mycket för att få ett paket salt, säg det dubbla. Om de flesta tänker likadant behöver nog monopolisten inte minska utbudet med så mycket för att priset skall kunna höjas så mycket. I det här fallet, när efterfrågan är inelastisk, skulle det löna sig för en monopolist att minska utbudet.
Men, det går också att föreställa sig fall när efterfrågan är elastisk (även om den inte är perfekt elastisk), vilket innebär att producenten får en lägre vinst av att minska utbudet, trots att priset stiger något. Enligt Wikipedia skall sprit och turistflyg ha en elastisk efterfrågan, så om vi (troligtvis otillbörligt) antar att elasticiteten är densamma ifall industrierna monopoliseras, skulle monopolisterna inte minska utbudet av dessa varor. Alltså, monopol innebär inte nödvändigtvis negativa konsekvenser för samhället (vilket påpekades för snart hundra år sedan av Ludwig von Mises i Socialism). Det finns dock andra argument mot monopol, men just det argumentet som neoklassikerna tar upp mot monopol är inte alltid relevant.
Ett annat problem med den neoklassiska analysen av marknadskraft är att "deadweight loss" räknas som ett...absolut...problem, medan problemet bara diskuterats för en enstaka marknad. Ifall utbudet av glass minskar och efterfrågan är inelastisk uppstår en dödviktsförlust. Där slutar den neoklassiska analysen som Mankiw tar upp, men aktörernas beteende slutar inte. För, om folk inte konsumerar glass lär de konsumera något annat, investera i företag eller (i praktiken) investera pengarna genom att ha de på banken. I båda fallen ökar konsumtionen, vilket också ökar konsument- och producentöverskotten i dessa industrier. Detta måste tas med i välfärdsanalysen av den första marknaden, om vi följer den neoklassiska analysen. Då uppstår frågan, är efterfrågekurvorna "sämre" (mindre elastiska (eller?)) i dessa marknader än i den första? Om de är det, är monopolisten drag dåligt (men ändå inte lika dåligt som dödförlusten säger), men om de inte är det är dennes drag positivt; företagaren slutar använda resurser för en viss industri som istället är mer värdefulla på något annat ställe.
Alltså, problemet med analysen av dödviktsförluster är att ekonomerna verkar anta att utöver den enda marknad som påverkas så är marknaden helt perfekt (så att ingen marknads dödviktsförlust kan förändras i storlek). Men om det inte stämmer - vilket vi lugnt kan säga är fallet - måste ju alla prishöjningar för en enskild marknad leda till ytterligare effekter, vars helhet inte går att veta utan att ha undersökt de andra påverkade marknaderna. Detta gäller även för marknader där det finns externa effekter; det går inte att bara analysera dessa marknader för att veta vad som är effektivt, man måste även se till de andra marknaderna som också har dessa effekter. Den neoklassiska analysen är för tillfället något för enkel för att vara komplett.
Ovanstående analys innebär dock inte att marknadsmakt, som fenomen, inte kan vara ett problem. (Här håller jag med Mises, istället för Rothbard.) Vad jag vill få fram är att det inte är så fullt enkelt att veta om en firma använder sin marknadskraft negativt eller inte.
Men, om vi går vidare, hur ofta menar Mankiw att det här problemet uppstår? Det finns tre faktorer som kan skapa monopol:
Det andra scenariot menar Mankiw är mer vanligt, vilket uppenbarligen stämmer idag.
Det tredje scenariot är något mer besvärligt. Enligt Mankiw leder en sådan struktur till naturliga monopol.
Vad skall man då göra med monopol? Mankiw tar upp fyra förslag: (1) reglera marknaderna med "konkurrenslagar" (förbjuda stora företag med antitrust-regleringar); (2) reglera en monopolists beteende, oftast tvinga den att prissätta till marginalkostnaden; (3) låt staten driva företaget; eller (4) gör inget alls. Överlag menar Mankiw att varje ansats har sina problem och fördelar, och ger inget odelat stöd till någon politik.
Nu har jag enbart gått igenom "monopol" i det här inlägget, men analysen gäller inte enbart för monopol. Egentligen gäller denna problematik för, i stort sett, alla marknader i samhället. Inget företag slutar att få kunder ifall den höjer priset med en krona, så problemet med marknadsmakt finns överallt. Att marknaden är imperfekt på detta sätt tas på stort allvar av många ekonomer, uppenbarligen. Själv ser jag inget större problem när jag handlar, så jag håller inte med. Om marknadsmakt är ett reellt problem (jag är öppen för det) verkar det förminskas av att neoklassikerna behandlar det som ett problem som gäller för alla industrier. De borde formulera sin teori något mer specifikt för de fall där marknadskraft är ett problem, samt hitta på ett bättre sätt att analysera problemen som följer från det.
Säg att en monopolist av salt minskar utbudet så att köparna måste konkurrera om de få paket salt som finns kvar. För egen del bryr jag mig inte så mycket om priset för salt, men vill gärna ha det, så jag kommer att bjuda ganska mycket för att få ett paket salt, säg det dubbla. Om de flesta tänker likadant behöver nog monopolisten inte minska utbudet med så mycket för att priset skall kunna höjas så mycket. I det här fallet, när efterfrågan är inelastisk, skulle det löna sig för en monopolist att minska utbudet.
Men, det går också att föreställa sig fall när efterfrågan är elastisk (även om den inte är perfekt elastisk), vilket innebär att producenten får en lägre vinst av att minska utbudet, trots att priset stiger något. Enligt Wikipedia skall sprit och turistflyg ha en elastisk efterfrågan, så om vi (troligtvis otillbörligt) antar att elasticiteten är densamma ifall industrierna monopoliseras, skulle monopolisterna inte minska utbudet av dessa varor. Alltså, monopol innebär inte nödvändigtvis negativa konsekvenser för samhället (vilket påpekades för snart hundra år sedan av Ludwig von Mises i Socialism). Det finns dock andra argument mot monopol, men just det argumentet som neoklassikerna tar upp mot monopol är inte alltid relevant.
Ett annat problem med den neoklassiska analysen av marknadskraft är att "deadweight loss" räknas som ett...absolut...problem, medan problemet bara diskuterats för en enstaka marknad. Ifall utbudet av glass minskar och efterfrågan är inelastisk uppstår en dödviktsförlust. Där slutar den neoklassiska analysen som Mankiw tar upp, men aktörernas beteende slutar inte. För, om folk inte konsumerar glass lär de konsumera något annat, investera i företag eller (i praktiken) investera pengarna genom att ha de på banken. I båda fallen ökar konsumtionen, vilket också ökar konsument- och producentöverskotten i dessa industrier. Detta måste tas med i välfärdsanalysen av den första marknaden, om vi följer den neoklassiska analysen. Då uppstår frågan, är efterfrågekurvorna "sämre" (mindre elastiska (eller?)) i dessa marknader än i den första? Om de är det, är monopolisten drag dåligt (men ändå inte lika dåligt som dödförlusten säger), men om de inte är det är dennes drag positivt; företagaren slutar använda resurser för en viss industri som istället är mer värdefulla på något annat ställe.
Alltså, problemet med analysen av dödviktsförluster är att ekonomerna verkar anta att utöver den enda marknad som påverkas så är marknaden helt perfekt (så att ingen marknads dödviktsförlust kan förändras i storlek). Men om det inte stämmer - vilket vi lugnt kan säga är fallet - måste ju alla prishöjningar för en enskild marknad leda till ytterligare effekter, vars helhet inte går att veta utan att ha undersökt de andra påverkade marknaderna. Detta gäller även för marknader där det finns externa effekter; det går inte att bara analysera dessa marknader för att veta vad som är effektivt, man måste även se till de andra marknaderna som också har dessa effekter. Den neoklassiska analysen är för tillfället något för enkel för att vara komplett.
Ovanstående analys innebär dock inte att marknadsmakt, som fenomen, inte kan vara ett problem. (Här håller jag med Mises, istället för Rothbard.) Vad jag vill få fram är att det inte är så fullt enkelt att veta om en firma använder sin marknadskraft negativt eller inte.
Men, om vi går vidare, hur ofta menar Mankiw att det här problemet uppstår? Det finns tre faktorer som kan skapa monopol:
- A key resource is owned by a single firm.
- The government gives a single firm the exclusive right to produce some good or service.
- The costs of production make a single producer more efficient than a large number of producers. (s. 317)
Due to competition from other firms, their market share had gradually eroded to 70% by 1906 which was the year when the antitrust case was filed against Standard, and down to 64% by 1911 when Standard was ordered broken up and at least 147 refining companies were competing with Standard including Gulf, Texaco, and Shell.Thomas DiLorenzo skall dessutom ha skrivit en artikel som dessutom visar att Standard Oil och liknande stora företag under slutet av 1800-talet minskade sina priser mer än vad som skedde med andra varor. Jag har inte läst artikeln, men Don Boudreaux refererade till den för några år sedan, så det stämmer nog.
Det andra scenariot menar Mankiw är mer vanligt, vilket uppenbarligen stämmer idag.
Det tredje scenariot är något mer besvärligt. Enligt Mankiw leder en sådan struktur till naturliga monopol.
A natural monopoly arises when there are economies of scale over the relevant range of output. In this case, a single firm can produce any amount of output at least cost. That is, for any given amount of output, a larger number of firms leads to less output per firm and higher average total cost.Jag finner analysen om naturliga monopol något konstig. För, företaget får monopol för att det kan producera vid en låg kostnad när den producerar stora volymer. Men det skapar problem genom att det minskar utbudet. Men om den gör det får den inga produktionsfördelar, och då borde andra företag gå in på marknaden. Så, vad händer? Mankiw tar inte upp den här problematiken.s. 318
Vad skall man då göra med monopol? Mankiw tar upp fyra förslag: (1) reglera marknaderna med "konkurrenslagar" (förbjuda stora företag med antitrust-regleringar); (2) reglera en monopolists beteende, oftast tvinga den att prissätta till marginalkostnaden; (3) låt staten driva företaget; eller (4) gör inget alls. Överlag menar Mankiw att varje ansats har sina problem och fördelar, och ger inget odelat stöd till någon politik.
Nu har jag enbart gått igenom "monopol" i det här inlägget, men analysen gäller inte enbart för monopol. Egentligen gäller denna problematik för, i stort sett, alla marknader i samhället. Inget företag slutar att få kunder ifall den höjer priset med en krona, så problemet med marknadsmakt finns överallt. Att marknaden är imperfekt på detta sätt tas på stort allvar av många ekonomer, uppenbarligen. Själv ser jag inget större problem när jag handlar, så jag håller inte med. Om marknadsmakt är ett reellt problem (jag är öppen för det) verkar det förminskas av att neoklassikerna behandlar det som ett problem som gäller för alla industrier. De borde formulera sin teori något mer specifikt för de fall där marknadskraft är ett problem, samt hitta på ett bättre sätt att analysera problemen som följer från det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar