lördag 26 november 2011

Principles of Economics - Laissez faire

Det finns många böcker med det här namnet - Carl Menger, William Stanley Jevons och Alfred Marshall är några som skrivit en med den titeln - men i den här recensionen skall jag gå igenom den som skrivits av Gregory Mankiw. Jag tar upp Mankiws bok då detta är en av de mest populära introduktionsböckerna till nationalekonomi* som finns idag, och presenterar således huvudfåran av vad de flesta ekonomer tror på. I den mån man kan uttala sig generellt om dagens ekonomer, det vill säga.

Boken jag gått igenom är inte den senaste upplagan vilket innebär att vissa detaljer kan ha uppdaterats i den senaste versionen, men huvudkärnan lär stå intakt. Och det är just en del av den neoklassiska pristeorin samt dess argument för och emot laissez faire som jag tänkt gå igenom. Dessa områden har högst sannolikt inte ändrats; en annan textbok med samma namn presenterar samma analys.

Varför just dessa områden? Då jag, och förhoppningsvis många av er som läser detta, står för en radikalt annorlunda politik än den som förs idag, kan det vara värt att se vad ekonomerna har att säga om den politiken. Detta för att de vetenskapsmän som utgör den dominerande fåran troligtvis kan sägas veta mest om ämnet. En rationell person som inte läst in sig på ämnet torde börja med att läsa en bok från den fåran (se vilka böcker i ekonomi som valts ut som bäst på lesswrong). Och ifall vad som står i boken är fel, borde vi libertarianer kunna peka ut det, så att den rationelle, men (rationellt) ignorant i ämnet, lätt kan se hur dessa argument är felaktiga. Det är ju bara en vettig regel att lyssna på de som utpekas ha mest expertis i ett område; alla kan ju ha fel.

Den fria marknadens fördelar
När individer är fria att, utan inblandning från en tvångsmakt, bestämma hur och vad de skall producera, handla och konsumera leder detta vanligtvis till ett bra resultat. Detta är en av de principer som Mankiw tar upp i början av boken och förklarar den med Adam Smiths liknelse om "den osynliga handen" och med idén att priser innehåller information. Den senare är en poäng vanligtvis förknippad med F.A. Hayek, och det är inte helt omöjligt att Mankiw också tagit poängen därifrån, då han förklarar kommunismens nedgång med hjälp av Hayeks variant av kalkyleringsproblemet:
As you study economics, you will learn that prices are the instrument with which the invisible hand directs economic activity. Prices reflect both the value of a good to society and the cost to society of making the good. Because households and firms look at prices when deciding what to buy and sell, they unknowingly take into account the social benefits and costs of their actions. As a result, prices guide these individual decisionmakers to reach outcomes that, in many cases, maximize the welfare of society as a whole. ...

And it explains the failure of communism. In communist countries, prices were not determined in the marketplace but were dictated by central planners. These planners lacked the information that gets reflected in prices when prices are free to respond to market forces. Central planners failed because they tried to run the economy with one hand tied behind their backs—the invisible hand of the marketplace.
s. 10-11
Vad finns det mer konkret för fördelar med laissez faire? Det finns tre generella regler:
  1. Free markets allocate the supply of goods to the buyers who value them most highly, as measured by their willingness to pay.
  1. Free markets allocate the demand for goods to the sellers who can produce them at least cost. …

  2. Free markets produce the quantity of goods that maximizes the sum of consumer and producer surplus.

s. 154
Den första regeln säger att om det finns en vara i ekonomin, så kommer den att hamnas hos den som helst av allt vill ha den. Givet att alla individer har lika stor inkomst tror jag att de flesta skulle hålla med om att det både är ett bra och rättvist resultat. Detta argument brukar inte vanligtvis dyka upp, såvitt jag sett, bland libertarianska diskussioner, då det just är ett neoklassiskt argument. Den österrikiska skolan, som de flesta libertarianer i Sverige verkar hålla med om, har ett annat perspektiv på efektivitet, och poängterar istället att all handel är ex ante, på förhand, positivt för de båda handlande partnerna.

Den andra regeln är väldigt gammal bland ekonomer; det var en grundläggande princip bland de klassiska ekonomerna att priset på en vara gick mot dess "naturliga" kostnad. Jag gissar att argumentet i dess nuvarande form kan spåras i alla fall tillbaka till Frank Knight, som kom fram till resultatet med neoklassiska argument:
In the long run all producers are forced to use the most efficient methods or give place to others who do. The long-run tendency is toward a price determined by the cost of production under the best possible conditions, not the worst, as so commonly stated, nor those of the average or representative establishment.
Varför måste det vara på det här viset? Därför att om något företag använder en sämre process kommer denna att bli utkonkurrerad, och detsamma ifall företaget tar ut ett högre pris än vad andra företag kan producera varan för. Detta är dock endast ett statiskt resultat och de flesta ekonomer verkar endast hålla fast vid den här regeln som att det är vad marknaden tenderar att skapa. Det är samma regel som George Reisman, som är klassiker-österrikare, kommer fram till i sitt verk.

Den tredje regeln lider av många värdeteoretiska problem, och är kanske något svårtydd. Idén om konsumentöverskott bygger på att en konsument betalar mindre för en vara än vad denne skulle ha kunnat tänka sig att betala för den. Om priset på ett kilo äpplen är 15 kr, och en individ skulle maximalt ha kunnat betala 25 kronor för det, så får denne, för det köpet, 10 kr extra i överskott. Den konsument som värderar äpplena till precis 15 kr/kg får inget konsumentöverskott alls. Det motsatta gäller för producentöverskott. Det blir förhoppningsvis mer tydligt av bilden nedan - annars kolla Wikipedias artikel om det.

Det här lät väl ändå som en klar och tydlig princip? Den bygger dock på att de subjektiva värderingar som folk upplever kan mätas och jämföras mellan varandra - och att detta kan göras meningsfullt i dollars/kronor. Alltså, att värden är kardinala, istället för ordinala. Problemet med den tidigare inställningen till nytta torde vara uppenbar; om du är beredd att betala en krona mer för ett äpple än vad jag är, måste du då verkligen, på något meningsfullt sätt, få mer nytta av den än jag? Ifall vi bara är modeller, så visst, men alla människor fungerar inte på det sättet.

Man skulle dock kunna omvandla det här resultatet till ett annat språk, vilket säger något liknande, kommer ifrån samma analys, och undviker problemet med att säga att man kan jämföra folks uppfattning av nytta. Det gör man genom att säga att marknaden producerar de artiklar konsumenterna helst av allt vill ha, och ger, givet dessa preferenser, störst monetära utdelning till producenterna.

Överlag kan man säga att den neoklassiska skolan i allmänhet har en mycket mer liberal inställning till normativa politiska frågor, vilket följer ifrån deras positiva analys av samhället och en något utilitaristiskt inriktad moral. Att ekonomer i allmänhet är liberala ser man inte bara i Mankiws verk, utan det har dokumenterats på flera ställen, bl.a. i Bryan Caplans bok The Myth of the Rational Voter. Mankiw hänvisar också till en undersökning, för att poängtera att ekonomer visst kommer till gemensamma slutsatser. Av de gemensamma ståndtagandena så är de tre frågor där flest ekonomer är överens, klart liberala.
Men, den här liberala inställningen vilar vid ett tillfälle vid en dålig analys, även enligt de antaganden som neoklassikerna själva ställer upp på. Detta gäller analysen av skatternas (och tullarnas) kostnad för samhället. Den frågan kan dock kräva en längre analys, och då det här inlägget redan blivit ganska långt, tar jag upp det i ett senare inlägg.

Först skall jag dock gå igenom de neoklassiska argumenten mot laissez faire i nästa blogginlägg.


* För drygt femtio år sedan skall några nationalekonomer i Sverige försökt byta namn på den kurs de lärde ut. De vill kalla det för internationell ekonomi, vilket så klart är ett mycket bättre namn än nationalekonomi. Ämnet är ju tillämpbart på alla individer, oavsett inom vilka gränser de befinner sig. Jag föredrar att kalla ämnesområdet för enbart ekonomi, då det syftar på fokuset på den ekonomiserande individen (vilket inte är detsamma som en individ med en speciell uppsättning preferenser).

2 kommentarer:

  1. Felix Martinsson27 november 2011 10:11

    Hur är punkt fyra liberal?

    Själv kallar jag det samhällsekonomi.

    SvaraRadera
  2. Det är den inte, den är keynesiansk och utbudsekonomisk, och leder till en oliberal inställning. Min poäng var inte att alla förslag som ekonomerna håller med om är liberala,utan att just de tre som det finns mest enighet om är. Var kanske inte helt tydlig med det.

    Att sedan ekonomer är relativt eniga om vissa icke-liberala positioner visar inte att ekonomer överlag inte är mer liberala än icke-ekonomer. Detta eftersom positionen kan vara rätt vanlig bland befolkningen, och då delar ekonomerna och icke-ekonomerna bara samma uppfattning.

    Samhällsekonomi låter rätt vettigt, i de flesta fall, men missar de tillfällen då man analyserar individers agerande när de är ensamma eller i små grupper.

    SvaraRadera