Principles of Economics - Externaliteter

I förra inlägget gick jag igenom vad den neoklassiska skolan, som Gregory Mankiw porträtterade den, såg som positivt med en fri marknad. I det här inlägget skall jag ta upp vad den ser som negativt med den.

Att total laissez faire inte är önskvärd, trots att det vanligtvis är det, är också en av Mankiws (tio) principer. Principen säger mer konkret att staten ibland kan förbättra ett av marknadens resultat. Som Mankiw formulerar det:

Although markets are usually a good way to organize economic activity, this rule has some important exceptions. There are two broad reasons for a government to intervene in the economy: to promote efficiency and to promote equity. That is, most policies aim either to enlarge the economic pie or to change how the pie is divided.

s. 11

När det gäller att göra samhället mer "rättvist" erkänner Mankiw att det inte finns någon enig definition av rättvisa, så boken fokuserar främst på det första kriteriet för att reglera ekonomin: effektivitetsskäl. Dock bakar han in en del moraliska uppfattningar i analysen utan att peka ut det - vilket han ser ut att göra här med att säga att det finns "skäl" för staten att intervenera i ekonomin. Denna sammanblandning av positiv och normativ analys är något slapp.

Vad gäller marknadens ofullkomlighet att uppnå fullständig effektivitet så finns det två breda klasser av fenomen som kan göra att en ekonomi fungerar sämre än optimalt: externaliteter och marknadskraft. Det senare syftar på när en individ eller grupp har ”för mycket” möjlighet att påverka priset på en vara, vilket leder till att de kommer att producera mindre än vad folk vill ha av den. Det första syftar på när någon utsätter andra för skador eller nytta, som denne någon inte betalar för eller får betalt för. Problemet med det är att individen i ena fallet gör för mycket av den här aktiviteten och i det andra att denne gör för lite av det.

Dessa fenomen kallar ekonomer för "marknadsmisslyckanden", vilket är en otroligt fördärvad term. Och Mankiw hjälper till med det genom att båda säga att det uppstår när en marknad, på egen hand, leder till ineffektiviteter och att det uppstår när staten inför tullar:

Increased competition: A company shielded from foreign competitors is more likely to have market power, which in turn gives it the ability to raise prices above competitive levels. This is a type of market failure. Opening up trade fosters competition and gives the invisible hand a better chance to work its magic.

s. 193

Det här är annars vad man borde kalla "politiskt misslyckande". Nåväl, låt mig lämna det därhän och istället gå in på ekonomernas studier av externaliteter. Jag tar upp frågan om marknadskraft i nästa del av den här recensionen.

Externaliteter
Externaliteter kommer i två slag: negativa och positiva, eller, som Mankiw kallar dem, externa kostnader och externa förmåner:

The classic example of an external cost is pollution. If a chemical factory does not bear the entire cost of the smoke it emits, it will likely emit too much. Here, the government can raise economic well-being through environmental regulation. The classic example of an external benefit is the creation of knowledge. When a scientist makes an important discovery, he produces a valuable resource that other people can use. In this case, the government can raise economic well-being by subsidizing basic research, as in fact it does.

s. 11

Senare säger Mankiw att även om staten kan göra det bättre så är det inte säkert att den kommer att göra det. Vad han inte tvekar över är att det rent teoretiskt finns ett sätt för en välinformerad och välvillig diktator att förbättra tillståndet. Hur fungerar detta rent teoretiskt?

Om vi kikar på negativa externaliteter först, vad innebär det ifall ett företag (eller individ, analysen borde säga samma sak) orsakar en kostnad för någon annan? En kostnad verkar inte här innebära att någons rättigheter kränks, då den kränkta personen då borde ha rätt att avbryta aktiviteten som orsakar kränkningarna. Jag skriver "verkar" då Mankiw inte är speciellt precis med vad en extern kostnad är för något. I hans exempel med en fabrik som spyr ut avgaser så orsakas en externalitet av att andra människa tar fysisk skada av avgaserna - "Because this smoke creates a health risk for those who breathe the air, it is a negative externality."

Tanken är sedan att för varje enhet som företaget producerar så kostar denna inte bara de resurser som företaget internt tar hand om (löner, kapitalkostnader), utan den kostar även andra människor en viss summa för att de skadas av produktionen. Denna kostnad borde vara med i företagarens kalkylering, vilket skulle innebära att varje enhet blir något dyrare, och att kvantiteten som produceras blir något lägre. Externaliteten blir på detta sätt internaliserad, men eftersom företaget inte har något incitament att ta med denna kostnad i beräkningarna behöver staten gå in för att tvinga dem till det. Resultatet med en sådan skatt visas nedan:

Analysen av positiva externaliteter är raka motsatsen; istället för att orsaka en "samhällelig kostnad" producerar företaget en nytta. Jag skulle sedan säga att detta innebär att det borde finnas en större efterfrågan på varorna dessa producerar än vad företaget kalkylerar med. Företaget borde räkna med den nytta som andra får, men inte betalar för, men då företaget inte kan göra det utan att gå med förlust måste staten gå in och subventionera deras produktion. Efterfrågan ökas, och mer produceras. Som sagt, som motsatsen till negativa externaliteter.

Mankiw presenterar dock positiva externaliteter lite annorlunda; istället för att säga att de borde öka efterfrågan på varorna, så minskar de kostnaderna för företaget:

Robots are at the forntier of a rapidly changing technology. Whenever a firm builds a robot, there is some chance that it will discover a new and better design. This new design will benefit not only this firm but society as a while because the design will enter society's pool of technological knowledge. This type of positive externality is called a technological spillover.

The analysis of positive externalities is similar to the anlaysis of negative externalities. Figure 10-3 shows the market for robots. In this case, the social cost of production is less than the private cost reflected in the suply curve. In particular, the social cost of producing a robot is the private cost less the value of the technological spillover. Therefore, the social planner would choose to produce a larger quantity of robots than the private market does.

In this case, the government can internalize the externality by subsidizing the production of robots. If the government paid firms a subsidy for each robot produced, the supply curve would shift down by the amount of the subsidy, and this shift would increase the equilibrium quantity of robots. To ensure that the market equilibrium equals the social optimum, the subsidy should equal the value of the technology spillover.

s. 210

Att den här analysen är generell, och gäller för allt beteende, visas också av att Mankiw applicerar synsättet på konsumtion, där viss konsumtion (som alkoholförtäring) orsakar externa kostnader för andra medan annan konsumtion (som att utbilda sig) ger externa förmåner för andra.

Även om Mankiw tidigare skrev att externaliteter skulle kunna lösas av en välvillig och välinformerad diktator så poängterar han dock att externaliteter kan lösas i ett fritt samhälle, utan inblandning från en stat:

Sometimes, the problem of externalities is solved with moral codes and social sanctions. Consider, for instance, why most people do not litter. Although there are laws against littering, these laws are not vigorously enforced. Most people do not litter just because it is the wrong thing to do. The Golden Rule taught to most children says, “Do unto others as you would have them do unto you.” This moral injunction tells us to take account of how our actions affect other people. In economic terms, it tells us to internalize externalities.

Another private solution to externalities is charities, many of which are established to deal with externalities. For example, the Sierra Club, whose goal is to protect the environment, is a nonprofit organization funded with private donations. As another example, colleges and universities receive gifts from alumni, corporations, and foundations in part because education has positive externalities for society.

s. 213

Men privata lösningar fungerar inte alltid, och då finns det en roll för staten att subventionera nyttig industri och beskatta onyttig industri (med Pigouvianska skatter). Mankiw tar även upp utsläppshandel, som ett sätt att lösa negativa externaltieter på. Han nämner knappt hur man löser positiva externaliteter, förutom att anta att staten kan hjälpa till att producera mer kunskap och att vissa ekonomer är för patent, som ett sätt att ge folk ökade incitament att innovera mer.

Kritik
Finns det några problem med Mankiws analys? Ett generellt problem är att han utgår från att staten kan mäta hur stor kostnad eller förmån en viss aktivitet ger andra. Ifall jag bor i ett villaområde där mina grannar sköter om sina trädgårdar så då är väldigt fina och jag drar nytta av det, hur skall man få fram vad jag är villig att betala för det? Skall man gå efter vad jag säger att jag skulle vara beredd att betala för att se en fin, istället för vanvårdad, trädgård? Om det innebär att jag måste betala för det så säger jag nog väldigt lite.

Eller ta det första exemplet med externa kostnader: avgaser som skadar hälsan. Vad är kostnaden här? Är det den ökade risken att jag dör och vad jag är beredd att betala för att minska den risken? Eller är det sjukhusräkningen som är kostnaden? Från vilket sjukhus, det bästa eller sämsta? Och man borde då räkna med värdet av den tid som jag spenderar i vården, men hur? Eller skall man själv bestämma värdet som i att man anger en viss summa för hur mycket man är beredd att betala för att slippa stå ut med avgaserna? Inget alternativ verkar direkt ge något svar i frågan, men det är nödvändigt att ha ett för att Mankiws samhällsplanerare skall ha en chans att lösa problemet.

Det sista alternativet snuddar dock vid en lösning som lagts fram av Ronald Coase (intervju), och som Mankiw gav en kortfattad bild av. Det är att låta de som drabbas av externaliteten ha rätt till fri luft, så att de som ger ut avgaser måste köpa rätten ifrån dem. Eller att låta företagen ha rätt att släppa ut avgaser, så får de som drabbas av det betala för att slippa det. På det sättet skulle man kunna få fram vad folk verkligen skulle vara villiga att betala för att slippa avgaserna. Men som Mankiw påpekar är även detta system väldigt problematiskt att tillämpa i praktiken tack vare höga transaktionskostnader.

Eftersom det är svårt att lista ut vad de drabbades kostnader är dyker ännu ett problem upp, som Mankiw inte verkar ha diskuterat alls. Och det är att eftersom den neoklassiska ekonomin inte förutsätter några korrekta rättighetsstrukturer så finns det inget som säger att en som smutsar ned orsakar en externalitet medan någon annan drabbas av den. Ett sådant språk förutsätter en viss rättslig struktur, men om man inte gör det finns det inget problem med att säga att de båda parternas beteende tillsammans skapar externaliteten. Detta innebär att det inte är uppenbart att det är utsläpparen som skall ändra sitt beteende. Denna idé utvecklades av Coase, och sammanfattas av ekonomen David Friedman här:

So Coase's first point is that externalities are a joint product of "pollutor" and "victim," and that a legal rule that arbitrarily assigns blame to one of the parties only gives the right result if that party happens to be the one who can avoid the problem at the lower cost. Pigou's solution is correct only if the agency making the rules already knows which party is the lower cost avoider. In the more general case, nothing works--whichever party the blame is assigned to, by government regulators or by the courts, the result may be inefficient if the other party could prevent the problem at a lower cost.

One of the arguments commonly offered in favor of using Pigouvian taxes instead of direct regulation is that the regulator does not have to know the cost of pollution control in order to produce the efficient outcome--he just sets the tax equal to damage done, and lets the pollutor decide how much pollution to buy at that price. But one of the implications of Coase's argument is that the regulator can only guarantee the efficient outcome if he knows enough about the cost of control to decide which party should be considered the pollutor (and taxed) and which should be considered the victim.

Alltså, om staten vill inskränka marknaden skall de ge rätten att släppa ut avgaser/slippa behöva få avgaser i luften till den individ eller grupp som har svårast att ändra sitt beteende (vars ändrade beteende medför högst kostnader). (Det här är en enorm förenkling, som snuddar på att vara fel. För en längre diskussion av problemet se David Friedmans bok Law's Order eller hans föreläsningar i ämnet, kapitel/föreläsning om externaliteter och spaghetti.) I alla fall, det är uppenbart att staten behöver väldigt mycket information för att lösa denna påstådda ineffektivitet i marknaden. Mankiw ger inga argument för att staten faktiskt har så mycket information för att hitta en lösning, eller tillräckliga visa herrar för att tillämpa den om den hittas. Dock argumenterar han på sina ställen - helt utan stöd - för att staten agerar så, vilket jag skall kritisera i näst-nästa inlägg om boken.

Här ser man att den neoklassiska skolan är delad i frågan om externaliteter; Coase och Friedman är neoklassiker. Dock verkar deras position vara i minoritet, alternativt att det finns andra studier som visar att staten vetenskapligt kan mäta dessa kostnader och tillämpa juridiska regler som gör att det är den lägsta kostnadsundvikaren som skall ändra sitt beteende. Men, Mankiw hänvisar inte till några sådana studier, så utifrån hans text går det inte att dra slutsatsen att staten borde införa speciella skatter eller bidrag för externaliteter.

EDIT: För några dagar sedan diskuterade jag frågan om staten borde investera i vägar, ifall den frivilliga produktionen inte skulle kunna producera tillräckligt många. Två användare tog upp idéen att det skulle kunna finnas vissa vägar som skulle vara olönsamma för marknaden att producera, men som skulle vara socialt bra att ha tack vare att de har positiva externaliteter. Då skrev jag något som borde varit med i diskussionen här, nämligen problemet med att avgöra vilka dessa vägar är, så jag klistrar in den kommentaren här:

Men, som en intellektuell lek, hur borde man gå till väga för att ta reda på vilka vägar det är som inte byggs, men som skulle ha byggts ifall producenten kunde ta betalt för vissas indirekta förmåner av att vägen finns (så att vägbyggandet blir lönsamt)? Hur skall man kunna ta reda på vad folk verkligen är villiga att betala för att andra skall kunna utnyttja en viss väg? För att ta reda på det, måste inte dessa då kunna skilja mellan två situationer: alla fördelar de kan njuta av att vägen inte byggts, och alla fördelar de kan njuta av att den har byggts? En sådan kalkylering är nog nödvändig (om än att den kanske kan förenklas, om man har kunskap för hur det kan göras), men verkar praktiskt omöjlig, såvida det inte rör sig om en liten väg, där skillnaderna kan gissas till. Det verkar alltså vara ett stort problem att försöka beräkna de externa effekterna, vilket gör det tveksamt till att man skall bygga vägar efter det som grund.