Kvalitetsförsäkring på marknaden

Hur kan man veta ifall en produkt eller tjänst som säljs på marknaden är att lita på; att man får vad man förväntar sig, och att man inte blir lurad till att köpa en sämre produkt? Det finns en viss typ av argument för att reglera marknader (som med en konsumentköpslag) som går ut på att försäljare har bättre information än köparna om produkten, och kan därför ge konsumenten ett dåligt avtal. Detta argument om att det finns asymmetrisk information verkar fortfarande gälla bland många jurister i landet. Utan lagar som sägs finnas till för att fixa sådana problem, hur skulle det samhället fungera?

Ponera att vi nu inte har några statliga regleringar som skall försöka ge konsumenterna något skydd från de giriga kapitalisterna, och bara lever under de lagar som följer ifrån individens naturliga rättigheter; hur kan man som konsument veta ifall varorna som finns till försäljning verkligen är att lita på?

Denna fråga besvarar ekonomen Daniel Klein på i artiklarna Efterfrågan och tillgången på garantier och Consumer Protection. Att marknaden producerar garantier, kvalitetsförsäkringar, är inget konstigt, utan är något man borde förvänta sig givet förekomsten av ofullständig information. Efterfrågan på detta visade sig rätt tydligt under kapitalismens tidiga skeden i USA, som Klein skriver:

I slutet av 1800-talet, när massproduktion och olika transportsystem skapade en landsomfattande marknad i USA, var det "ett överflöd av icke-standardiserade paketerade varor ... [och] obekanta försäljnings- och beredningstekniker" som bjöds ut till konsumenterna och gjorde det svårt för dem att bedöma egenskaper som "livsmedlens färskhet eller klädesplaggens slitstyrka". Konsumenthistorikern Normal Silber fortsätter:

För att konsumenterna skulle slippa oroa sig för kvalitet, pålitlighet och trygghet vädjade tillverkare och annonsörer till dem att se till varumärket vid inköpen. National Biscuit, Heinz Soup, Armour Meat, Standard Oil och andra företag satte sitt namn på många skilda produkter. Företagen i fråga menade att de konsumenter som blev nöjda med ett visst varumärke kunde ta för givet att alla andra produkter också skulle hålla måttet. (Silber 1983:3)

Varumärket är bara ett av många sätt som företagare kan visa sig producera bra varor, här genom att lova att all annan produktion håller en viss grundläggande nivå. Det görs också genom återförsäljare, vilka en konsument har återkommande transaktioner med, vilket gör att butiken har direkta incitament till att leverera bra varor (för att inte förlora en direkt kund). Incitament finns också genom kedjebutiker, där en butiks dåliga rykte skulle kunna svärta ned hela kedjans, så moderbolaget har ett incitament att hålla koll på alla underbutiker.

I den senare artikeln - som är en del av The Concise Encyclopedia of Economics - listar Klein några ytterligare sätt som ett företag kan signalera sin kvalitet på, och som får företaget att hålla det löftet:

• Producers demonstrate quality and safety and make the content of promises clear and publicly understood by such means as advertisements, displays, sales assistance, labeling and packaging, and try-out periods.

• Traders restructure the relationship to reserve for the consumer an advantage held until the end of the relationship, by such means as warranties, guarantees, return policies, security deposits, and simply withheld payment.

• Consumers and their agents test and monitor producers and third-party knowers using unannounced inspections, decoys, undercover operatives, investigations, and second opinions.

• The failings of a producer are exposed by rival producers in competitive advertising, product comparisons, and contests.

• By making visible investments that would be profitable only for a high-quality product, producers signal quality by advertising, obtaining accreditations, and making long-term investments in design, facilities, and so on.

Se även Mark Thorntons artikel om Underwriter's Laboratories, ett privat företag som testar elektroniska produkter och kvalitetssäkrar dem för konsumenten. Slutligen finns det även möjlighet på en fri marknad att stämma producenten ifall denne bryter mot kontraktet den ingått med konsumenten.

Det verkar alltså finnas gott om mekanismer för att den som är intresserad av kvalitet skall kunna få det levererat på marknaden. Vad skall man då säga om de olika regleringar som finns idag och som också skall producera denna nyttighet? I bästa fall tar staten bara på sig en uppgift som samhället sköter bra utan dem. I värsta fall kräver staten extra mycket säkerhet ifrån företagen, mer än vad konsumenterna kräver, vilket leder till högre kostnader för konsumenterna i slutändan. (Finns förstås möjligheten att staten är bättre eller sämre på sin uppgift än vad marknaden är, men nu antar jag att den är likvärdig.)

I det senare fallet ser man att det är möjligt för vissa företag att vilja ha den här typen av regleringar, för att de producerar redan produkter av tillräckligt hög standard, medan deras konkurrenter producerar artiklar av sämre kvalitet. Konsumentregleringar kommer i det fallet till, inte av hänsyn till något allmänintresse, utan av hänsyn till vissas särintresse. Det här verkar vara ett vanligt perspektiv bland ekonomer, vilket stöds av följande artikel (som jag hittade efter en snabb sökning på google):

The conventional political economy model of regulation holds that stricter environmental or consumer protection standards are more likely to be enacted if producers can benefit economically (in terms of rents) from the particular regulation. In principle, stricter regulation can yield at least two types of benefits to producers, the expectation of which motivates firms to seek stricter regulation.

Protectionist benefits. Environmental and consumer protection will tend towards greater stringency particularly in areas where regulation can be designed to shield import-competing domestic firms from foreign competition. The assumption here is that producer demand for import-restricting regulation is likely to attract more political support if justified in terms of protecting public health and the environment, rather than in terms of protecting domestic firms. The latter is more difficult to justify and defend because it transfers wealth from domestic consumers to domestic producers.

Domestic economic benefits. ... For example, some large firms may lobby for stricter environmental or consumer regulation that would be too costly for smaller firms to implement, whereas smaller firms within the same industry and the same country oppose such regulation.

Detta visar inte att dagens regleringar kommit till tack vare särintressen, men det visar nog att det vore otillåtligt att på förhand anta att det kommit till för att lösa ett påstått marknadsmisslyckande.