Det enda moraliska dilemmat

Jag har skrivit lite om frågan om moral tidigare, och har tänkt att skriva en hel del till. Men, jag tror inte att den grundläggande moraliska frågan behöver så mycket bakgrundsfilosoferande som jag har avsikt att skriva om, så jag tänkte lägga fram resonemanget om det i det här inlägget. Allt jag skriver efteråt tror jag kommer att komma tillbaka till den här punkten.

Den poängen, är att man som enskild individ har ett, och endast ett, avgörande moraliskt val att göra, och att mer eller mindre alla moraliska frågor kan kokas ner till den här frågan. Jag är inte helt säker på det, givetvis, men rätt så. Vad består detta val av? Jo, det är att man kan välja mellan två goda saker:

• Att göra ens liv bättre för sig själv utan att orsaka någon skada mot andra, som man själv inte skulle tålt att andra orsakade mot en själv (i runda slängar); eller
• Att arbeta för att göra livet bättre för alla när detta innebär en kostnad för en själv, alltså när man handlar för det allmänna bästa, men när det är negativt för en själv.

Något förenklat skulle man kunna säga att detta val står mellan att agera (rationellt) egoistiskt och (rationellt) utilitaristiskt. Det här är snarlikt det perspektiv som Nietzsche och Rand vände sig emot, nämligen tanken att valet stod mellan att agera omoraliskt (egoistiskt) och moraliskt (altruistiskt). Men, att agera egoistiskt, utan att skada någon annan, är inte omoraliskt; och att agera altruistiskt är inte det mest moraliska. Istället så är det moraliskt att uppnå sin egen lycka, men än mer moraliskt att hjälpa alla att uppnå sin högsta lycka. Så, återigen, det fundamentala valet man som en rationell individ ställs inför är att hjälpa sig själv eller att hjälpa alla kännande varelser som finns.

Det här perspektivet säger inte, som utilitarism, att det bara finns en moralisk skala, utan flera. Som jag förstår det egoistiska perspektivet ovan så innebär det inte att man enbart uppnår sina egna mål, utan att man inte utsätter andra människor för en viss skada. Skada definierar jag här som all den skada man kan utsätta andra för, utöver den som man som rationell individ skulle åsamka andra för att alla likvärdiga individer skulle kunna få leva under samma rättigheter. Jag skulle nog hellre definiera det enbart i den smärta som krävs för att alla skall kunna leva ett egoistiskt liv utan att kunna skada andra, men det verkar vara något besvärligare och längre att skriva ned. Alltså, etisk egoism innebär att, jäkligt förenklat, att man gynnar sig själv samtidigt som man inte förstör för någon annan. Att gynna sig själv innebär dock inte att man måste missgynna andra, vilket varit huvudpoängen i ekonomi sedan François Quesnay och Adam Smith.

Utilitarism däremot erkänner bara en moralisk skala, den att lycka är bra och att lidande är dåligt. Givet att man kan mäta lycka och lidande i mängd och magnitud, jämföra dessa känslor mellan individer, så kan alla handlingar klassificeras i två läger: de som tenderar att maximerar lyckan och de som inte gör det. Rent praktiskt kan vi nog aldrig uppnå det förra, men jag tror att i nästan alla praktiska frågor är en utilitaristiskt ansats den mest moraliska. Varför? Jo, för att jag som individ föredrar i regel att maximera min egen lycka, även om det innebär lite lidande (jag kan tänka mig att gå till tandläkaren istället för att leva med tandvärk resten av livet). Om jag då accepterar den här logiken för mig själv, varför inte då acceptera den för alla andra också? Även detta går säkert att uttrycka på ett mer exakt sätt, men i grund och botten är det enkelt: det bästa som finns är för att alla kännande varelser genom tiderna kan få ha det så bra som möjligt. (Man kan även se utilitarism som preferens-utiliatarism, som att man försöker uppnå ett maximum av folks egoistiska preferenser, vilket inte behöver innebära att man maximerar lyckan i världen.)

Vad innebär detta då? Jo, i grund och botten handlar det om att det finns två sätt att leva, båda moraliska, men att det ena är mer moraliskt än det andra. Jag gissar att det mest moraliska perspektivet aldrig kommer att bli fullständigt dominant; att varje individ väljer att agera mer egoistiskt än utilitaristiskt (för att det är vad en rationell och moralisk individ skulle gjort), och att alla moraliska dilemman kan förstås utifrån det här perspektivet. Det senare är kanske bara jag som är fast i mitt eget perspektiv, så att jag bara kan se alla praktiska moraliska konflikter utifrån det här perspektivet.

Om några socialdemokrater eller sossar läste den här bloggen skulle jag säga att det i princip innebär att ni först borde lära sig att inte orsaka någon skada för andra, och för det andra att lära sig vad det är som skapar mest lycka för alla. I båda fall misslyckas de med det idag. För libertarianer innebär det att vi borde vara mer aktivistiska av oss, och mer öppet förespråka en radikal förändring av politiken i en frihetlig riktning vilket både leder till ena målet målet, men också till det andra.

Jag har begränsat mig lite i inlägget. Jag har inte tagit upp något om problem att det inte finns någon sann moral, så egentligen pratar jag bara om vad jag själv tycker är moraliskt och mer moraliskt. Ett, kanske viktigare, problem är att det inte är helt klart vad egoism och utilitarism innebär i praktiken, alltså att det finns så stora problem med att veta vad det rationellt egoistiska eller utilitaristiska är, att det är svårt att göra avvägningar mellan dem.