Varje individ bör få ha de rättigheter som ger en maximal frihet och som är kompatibel med att alla kan ha samma rättigheter.Att vara fri innebär, enligt den libertarianska traditionen, att man kan göra precis vad man vill med sig själv och sin egendom. Samt att man kan kontraktera med andra individer om att göra, i princip, vad som helst tillsammans utan att någon tredje part skall få komma emellan och med våld eller hot om våld hindra den relationen. Att vara fri är, som slagordet säger, att få göra vad man vill så länge man respekterar andras frihet att göra samma sak. (I en viss användning av ordet "frihet" kan man väl säga att man kan vara "fri" att styra över andra, men i vår tradition skiljer vi mellan frivilliga handlingar och tvång; alla handlingar som inskränker någons frihet innebär tvång och är inte legitimt.) Denna ömsesidiga respekt för varandras frihet innebär att ingen kan initiera tvång gentemot någon annan, d.v.s. ingen kan med våld eller hot om våld förmå någon som inte kränkt någons rättigheter att göra något mot dennes vilja. Det är alltså illegitimt att hota, misshandla, stjäla ifrån, mörda, eller på något sätt fysiskt skada en annan individ, och den individ som blir så bemött har rätt att skydda sig från angrepp med det självförsvar som stunden kräver.
Detta resonerande är, om än inte så vackert formulerat, grunden för den libertarianska synen på frihet och rättigheter. Om man går vidare logiskt från dessa antaganden kan man utveckla ett helt system om vad som är tillåtet och otillåtet - vilket omvänt är vad andra inte har rätt och har rätt att använda våld för att hindra dig att göra. Såvitt jag vet har Murray N. Rothbard beskrivit det här systemet på det mest grundläggande sättet i boken The Ethics of Liberty. En annan författare som också diskuterar logiken på ett systematiskt sätt är Robert Nozick i boken Anarchy, state and utopia.
Alla libertarianer är inte överens om exakt vilka rättigheter som följer från den här enkla grunden, men det finns, mer eller mindre, ett konsensus om ett stort antal frågor. Så, enligt de flesta libertarianer är det illegitimt för en grupp människor att stjäla pengar från andra eller att hindra folk från att hålla på med de nöjen de finner intressanta. Men, har vi rätt? Är det verkligen fel av staten att ta ut skatt från folk? Är det verkligen fel att spärra in människor i celler för att de sålt cannabis?
Det vore fel, om det går att visa att det är rätt att tillåta folk att vara fria. Eftersom moral rimligtvis är subjektiv, innebär det att det vore fel ifall det finns fler, ur ens eget perspektiv, goda skäl att tillåta någon att vara fri än att försöka inskränka dennes frihet. Vilka goda skäl finns det då för att låta folk vara fria? Den frågan tänkte jag besvara i några kommande inlägg. I det här tänkte jag bara presentera frågan och visa vad ett svar skulle innebära. Det jag svarar på här är alltså hur ser de goda skälen ut egentligen?
På ett sätt är det självklart, de goda skälen är, så klart, uppenbara och övertygande. Men det verkar finnas ett mer praktiskt sätt att strukturera synen på giltiga och ogiltiga argument i den här frågan. Det gör man genom att dela upp argumenten för frihet i positiva argument för att man skall få vara det och negativa argument mot alla motargument som folk anför mot frihet. De första argumenten ger en inledande grund för att tro att individens rätter är värda att bevara, och de senare ger en fog att tro att de påstådda problemen med frihet är mindre korrekta, viktiga eller relevanta än folk tror.
Alla positiva argument för frihet ger en skäl att, allt annat lika, föredra mer frihet framför mindre. De flesta av dessa argument (om inte alla) visar att frihet är vid första anblick en bra utgångspunkt, en god moralisk sido-restriktion på ens handlingar man bör respektera ifall inga andra argument lagts fram för det. Om man talar om frihet som en rättighet - som i rätten till att få bestämma över sig själv - kan man följa bl.a. filosofen Michael Huemer i att tala om prima facie-rättigheter, till skillnad från absoluta rättigheter. Såhär skriver han om rättigheter och rättighetskränkningar:
[I] distinguish between absolute and prima facie rights. An absolute right is one with overriding importance, such that no considerations can justify violating it. A prima facie right is one that must be given some weight in moral deliberation but that can be overridden by sufficiently important countervailing considerations. Thus, if it would be permissible to steal for sufficiently important reasons—say, to save someone’s life—then property rights are not absolute but at most prima facie. It is doubtful whether any rights are absolute.Man kan alltså tala om att de flesta argument för frihet säger att vi bör utgå från att låta folk vara fria, men att det möjligtvis kan finnas andra moraliska värden som förmår en att välja dessa framför någon annans frihet.
A prima facie rights violation is an action of a sort that normally--that is, barring any special circumstances--violates someone's rights. For example, killing a human being is a prima facie rights violation: in normal circumstances, to kill someone is to violate his rights. But there are special circumstances that may alter this verdict: euthanasia and self-defense killings do not violate rights, for instance...
[...]
The claim that an action is a prima facie rights violation, then, is not a very strong claim... But nor is the claim entirely without force: to accept that an action is a prima facie rights violation has the effect of shifting a normative presumption. It becomes the burden of those who advocate the act in question to identify the special exculpatory or justificatory circumstances that make what tends to be a wrongful rights violation either not a rights violation in this case, or a justified rights violation.
Den stora fördelen med att prata om prima facie-rättigheter är att man inte säger sig veta vilka värden som kan finnas, till skillnad från absoluta rättigheter. En absolut rättighet är egentligen ungefär samma som en prima facie-rättighet fast den säger att man inte bara skall utgå från att individen bör vara fri, utan också att det inte finns några andra värden som i framtiden kan "trumfa" värdet i individuell frihet. Det verkar något förhastat att på förhand slå ned en moralisk doktrin mot alla tänkbara och, hittills, ej påhittade moraliska doktriner.
Om vi då lägger fram ett argument för att man bör låta andra individer vara i fred, när kan man säga att andra moraliska argument visat sig vara tillräckligt starka gentemot det? När kan något resonemang "trumfa" värdet av en prima facie-rättighet? Här vet jag inte om det finns någon speciell regel man kan följa, förutom kanske några fundamentala regler om moraliska och logiska argument och sitt eget förnuft och smak. Jag tror inte att det spelar så stor roll vad jag säger om det, då det i slutändan bestäms av en alldeles för stor mängd faktorer vars process är för svår att förutspå i detalj. I slutändan får man acceptera att vissa människor håller med om ett argument för frihet i vissa situationer men inte andra. Det vi libertarianer kan göra är att presentera fler positiva argument för frihet och kritisera de andra moraliska värden folk använder för att kritisera individuell frihet.
Om det då har lagts fram ett argument, X, som de flesta menar är tillräckligt starkt för att "trumfa" ett prima facie-argument för frihet, hur bemöter man det? Man kan antingen, som Mises, acceptera värdet X som givet men visa att det bäst uppnås med frihetliga medel. Exempelvis kan man kritisera moraliska argument som säger att alla människor förtjänar en grundläggande materiell trygghet med att ett sådant scenario är mest troligt under libertarianska institutioner. Eller så kan man kritisera värdet X för att det är ologiskt eller omöjligt. Exempelvis kan man, á la Rothbard, kritisera argument för "jämlikhet" för att inget system av jämlikhet är möjligt; att två individer aldrig kan sägas bli jämlika varandra, eller ha jämlika förutsättningar att uppnå sina olika mål. Eller så kan man försöka visa att uppnåendet av X leder till att andra mål inte kan uppnås, att förlusten är större än vinsten.
Ekonomen Bryan Caplan tar upp ett liknande sätt som man kan bemöta kritik på, vilket han presenterar i nivåer av hur mycket man förnekar de antaganden som argumentet bygger på:
Stage 1: Deny the problem exists. Ex: When someone complains about Chinese imports, the libertarian says, "What's the problem? They're selling us cheap stuff."Så, hur ser då ett lyckat försvar för friheten ut? Jo, genom att man tagit upp tillräckligt många prima facie-argument för frihet så att det libertarianska systemet blir attraktivt och att alla motargument mot det blivit besvarade. Detta gäller förstås för alla argument.
Stage 2: Blame the problem on the government. Ex: "Sure, Third World poverty is terrible. But without their governments' statist economic policies - and our immigration restrictions - they'd already be rich."
Stage 3: Admit that the government didn't cause the problem, but insist that government action would only make the problem worse. Ex: Opposing price controls for grain after a severe drought. "The market is making the best out of a terrible situation. You're going to destroy the incentives that will get us out of this disaster."
Stage 4: Concede that government action wouldn't make the problem worse, but say that the cure is so expensive that we're better off just living with the problem. Ex: Opposing handicap accessibility regulations. "It's going to cost 1% of GDP. For that price, we could give every handicapped person three full-time helpers."
Stage 5: Admit that government action could solve a problem at a low cost, but claim that the libertarian principle is more important." Ex: "Freedom means tolerating the very views that you find most abhorrent - even Satanism."
Stage 6: Yield on libertarian principle, but try to minimize the deviation. Ex: "Yes, government has to supply some roads. But we can still fund them with user fees, not taxes."
Slutligen, de värden man anför för och emot frihet skall helst vara till för att övertyga någon när de är i sitt mest moraliska sinne. Idealistiskt, och objektivistiskt, innebär det också att man skall övertyga den mest kunniga och mest respektingivande sidan av denne. Alltså borde de libertarianska argumenten inte bara vara retoriskt vackra utan även logiskt stringenta och intellektuellt hänförande. Det är (förhoppningsvis) dessa argument som jag tar upp i kommande blogginlägg.
Här är de:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar