måndag 5 september 2011

Argument för frihet: de Jasay's The Presumption of Liberty

Ekonomen, filosofen och den klassiska liberalen Anthony de Jasay (lyssna på en intervju med honom här) är inte alltför känd i libertarianska kretsar. Inte desto mindre har han presenterat ett prima facie argument för frihet som verkar stämma – men som kanske även är applicerbart på andra principer, fast troligtvis då inte med andra värderingar man lika väl kan ta för givet. Resonemanget går i princip ut på att om man inte utgår från att man har en förmodad rätt till frihet, och endast får agera fritt ifall man kan visa att alla (möjligtvis) oändliga argument mot frihet är fel, så kan man aldrig visa att man har rätt att vara fri. Och ifall vi vill veta ifall man faktiskt är fri, eller får vara det, så måste man utifrån ett epistemologiskt perspektiv lägga bevisbördan på den som säger att man inte är fri. Det innebär att individen har en prima facie rätt till frihet.
Vetenskapsfilosofen Gerard Radnitzky var väldigt imponerad av de Jasays tidigare variant av det här argument, såpass att han menade att argumentet gav libertarianism och klassisk liberalism en säker grund i logik och epistemologi. Här är hans sammanfattning av varför argumentet var giltigt:
Jasay’s argument entails the request to any rational being, in particular to legislators, not to request (in sincerity) what is logically impossible (like falsifying the objector’s claim that there is an obstacle to my doing X, when the list of obstacles is denumerably infinite or de facto inconsistent). This has nothing to do with value judgments: the logically impossible is literally “unthinkable,” since thinking and logic are two sides of the same coin. “Ought implies Can” is a descriptive statement.
Se även Aschwin de Wolfs genomgång av argumentet. I resten av det här blogginlägget kommer ett långt utdrag från de Jasays artikel Freedom from a Mainly Logical Perspective (2005), där han lägger fram resonemanget. Eftersom artikeln endast kan nås via universitetsbibliotek tänkte jag befria det originella argumentet från skymundan och lägga upp det på nätet i sin helhet. Efter detta långa inlägg tar jag och summerar hans argument på ett (förhoppningsvis) lättfattligt sätt. Eftersom de Jasays argument inte diskuterats mycket i libertarianska kretsar – jag hade inte stött på det förrän ganska nyligen – finns det en stor risk att det finns några dolda fel i det, men om inte verkar resonemanget vara väldigt lovande, rent filosofiskt.
The presumption of liberty
As a preliminary, it may be helpful to recall some basic means available for evaluating the probability (and, in the limit, the truth) of descriptive assertions. Such assertions are verifiable, or falsifiable, or both. Suppose it is being asserted that in a bag hat passes for being full of white marbles, some are in fact black. This can be verified by taking handfuls of marbles out of the bag until in one handful we find at least one black, at which point the task of verification has been discharged and sampling the marbles may stop. Alternatively, falsification may be undertaken by taking handful after handful of marbles as long as no black one is found. If he bag is emptied with no black marble turning up, falsification has been succesfully completed. Both means of getting closer to the truth are feasible. The choice between them is not a matter of logic, but of relative efficiency. If verification looks easier, the burden of proof would normally rest with the challenger of the presumption that all the marbles are white. If falsification is cheaper, the burden of proof rests with the proposer of the presumption that all the marbles are white.
Instead of a bag of marbles, consider next a very large haystack made up of countless wisps of hay. It is proposed to feed the hay to priceless racehorses. The proposition is challenged by the allegation that there is at least one needle in the haystack. The proposer could falsify this by taking the haystack apart wisp by wisp, examining each until none was left unexamined. Only then would the presence of needle(s) be falsified. The number of wisps of hay in the stack is countless; examining each is, in practice, no different from making an endless series of examinations, something that is not a matter of cost, but of unfeasibility. Verification, however, is possible and may be succesful after only one or a few handfuls of hay have been examined, especially if the challenger has grounds for his challenge and knows where in the haystack he should first look. The burden of proof lies indisputably upon him. This is due to the assymetry between the two means of testing the validity of the assertion about the needle – an assymetry that in turn is a logical corollary of the assumption we may reasonably make to the effect that there are virtually numberless wisps of hay in the stack.
Consider finally the matter that directly concern us here, namely the determination of whether a certain act X is free or unfree. A person proposes to perform X. Reasons may be advanced why he should not be allowed to do so. They may involve the interests of other persons or of posterity, or prevailing rules that may be applicable, or anything else the imagination may conjure up. A challenger asserts that one or some of these reasons are sufficient for prohibiting X. The proposer may well show each reason that is advanced to be insufficient, but new ones can always be construed. No matter how many he has rebutted, he can never demonstrate that none is left unrebutted. The case is one of the haystack containing infinitely many wisps of hay, any one of which may be concealing a needle. It is logically impossible to falsify that X is (or should be) unfree. Verification of it, however, is logically perfectly possible if the challenger can mount a strong enough case that at least one reason speaking against X is a sufficient one. In deciding whether X is free or unfree, the burden of proof is on the challenger who contests its freedom.
The same, almost mechanical reasoning answers the questions of crime and of property. The accused is presumed to be innocent until proved guilty. The burden of verification lies on the accuser and the accused is incapable of assuming the burden of falsification. In any case, the accused cannot be both innocent and guilty. Nor can he be neither innocent nor guilty.
The same simple structure of argument operates for property. The possessor cannot falsify a general challenge claiming that his title is invalid, for there may be infinite reasons why it might be so. He enjoys the presumption of good title; it is for the challenger to prove that it is not good. 'Possession is nine parts of the law'.
It takes no particular insight to realise that the presumption of innocence and of property are special cases of the presumption of liberty. They are derived by the same source in the assymetry between verification and falsification. Perhaps more interestingly, the two special cases provide telling and tangible examples of what it means that freedom is the organising principle of a society.
Finally, some light is also cast on the strength of the rational case for liberty compared with other, potentially rival, organising principles. Liberty gains its rank from its presumption being a corollary of the non-falsifiable nature of certain types of claims, which shifts the burden of proof on to the challenger of liberty. One other organising principle, namely Pareto-optimality or unanimity, shares a similarly strong defensive position. It is owed, not to unfalsifiability as is the case with liberty, but to its being prima-facie better for all than its alternatives. Evidently, however, Pareto-optimality may compliment libety, but is not its rival as an organising principle.
Nothing logically intrinsic lifts potential rivals to the rank of organising principles. Some version of equality, the closest competitor in popular sympathy, is an organising principle by virtue of value being attached to it by many persons, but there is nothing consistent with orderly thinking that would prevent others from placing little or no value on it.
Everything That Is Not Permitted Is Prohibited
It is tempting to think that as the presumption of freedom is merely a formal consequence of a certain proposition being unfalsifiable, inverting the proposition sweeps the presumption of freedom away and puts the presumption of unfreedom in its place with the same compelling simplicity. The manoeuvre consists in replacing the haystack that may have a needle in it, by a stack of needles that may have a wisp of hay in it.
In this upside down version of the problem of knowing whether an act is free, the roles of proposer an challenger are reversed. It is the person wishing to perform X who proposes that it is, or should be, free. He must show sufficient reason. The challenger denies that there is any such reason, but he is unable to falsify the proposer's claim. To decide the issue, the proposer must verify that a sufficient reason speaks for X (that there is a wisp of hay in the stack of needles – he knows where to look for it). Failing verification, it is taken to be the case that no sufficient reason speaks for X. There is a presumption of unfreedom.
It is now clear why the presumption of freedom and of unfreedom are not logically equivalent. The verification-falsification asymmetry produces the former if no feasible act is prohibited unless there is sufficient reason for doing so. It produces the latter if no feasible act is permitted unless there is sufficient reason for doing so. The presumption of freedom prevails in a world where, once all reasons have been weighed, the insufficient ones discarded and the sufficient ones retained, there emerges a rule system which, in effect is a system of prohibitions. By implication, everything that is not so prohibited by the rules is free and will be presumed to be such. In the contrary case, every reason having been duly weighed and some found sufficient to permit certain feasible acts, a rule system will emerge, consisting of permissions. (In 'rightsist' parlance, confusingly enough, such permissions are called 'rights'.) By implication, everything not so permitted is unfree or presumed to be such.
However, for the system of permissions to be at all meaningful, prior to its emergence every feasible act had to be a prohibited act, the emerging rules lifting the prohibition from some and leaving it upon the less favourably considered residue. This, in turn, irresistibly suggests that the prohibitions got attached in some manner to the acts to begin with, for if they had not, there would be nothing to lift by granting permissions. Permission would be redundant. A supposition of initial prohibition of the universe of feasible acts is necessary. It is also absurd. Hence we feel entitled to dismiss the presumption of unfreedom as an absurdity.
de Jasays argument bygger på att påståenden kan visas vara sanna eller falska genom att de bevisas (verifieras) eller att de motbevisas (falsifieras), eller båda, och att valet mellan vilken metod man väljer bygger på, rent epistemologiskt, förväntad effektivitet; man väljer den snabbaste och/eller enklaste metoden.
Säg att man tar påståendet ”Det finns en nål i en höstack”; vilken metod bör man använda sig av för att undersöka ifall det är sant? Ifall man skall motbevisa den så måste man undersöka varenda litet höstrå för att se ifall det verkligen är ett höstrå eller en nål. (Man får inte använda sig av verktyg som väldigt kraftfulla magneter, det är fusk; exemplet är till för att göra en liknelse.) När man väl sökt igenom alla höstrån och (antar vi) inte funnit en nål har man försökt falsifiera påståendet och lyckats, vilket betyder att det inte är sant. Hade man funnit en nål hade man misslyckats med falsifieringen, och påståendet hade då varit sant. Skall man istället bevisa att påståendet stämmer räcker det med att hitta en nål, vilket, om vi antar att det finns en nål där och om man har ett hum om var den är, är lättare än att visa att alla höstrån verkligen är höstrån. I det fallet bör man alltså använda sig av verifikation.
I det här exemplet finns det en asymmetri mellan de båda metoderna att se om påståendet är sant eller inte; det är enklare att bevisa påståendet, än att motbevisa det. Det innebär att i den här typen av fall så bör bevisbördan ligga på den som säger att det finns en nål i höstacken, eftersom den som betvivlar att det stämmer endast kan visa det genom att gå igenom varje höstrå och visa att inget av dem är en nål. Det här skulle ha extra mycket kraft om det fanns ett oändligt antal höstrån, varpå det skulle vara omöjligt för den som påstår att det inte finns några nålar i höstacken att visa att det är sant.

de Jasay säger sedan att i debatten om en viss handling bör vara fri eller inte så infaller samma epistemologiska logik. Om man tar påståendet ”Man bör utgå från att man är fri att göra X” så kan man bevisa det eller motbevisa det, för att veta om det stämmer eller inte. Problemet är att den som vill bevisa det måste undersöka ett oändligt antal motargument som det går att lägga fram mot att låta folk vara fria. Det är alltså värre än i höstacks-fallet, vilket talar för att det är den som talar emot frihet som borde ha bevisbördan, eftersom frihetsförespråkaren omöjligtvis kan bevisa sin sak. Den enda som kan visa om man bör vara fri eller inte är den som kan peka ut varför frihet inte är tillbörligt; på samma sätt som att det är mycket enklare, i höstacks-fallet, för den som säger att det finns en nål bland höet. Därför är det rimligt att utgå ifrån att det en prima facie-rättighet att vara fri.
I slutet säger de Jasay att det är absurt att utgå från ett universum där möjliga handlingar är förbjudna, men han utvecklar inte den punkten. Ett skäl för att hålla med om det är att om allt vore förbjudet, innan det kan visas vara tillåtet, så skulle det inte vara tillåtet att visa att det är tillåtet. Är utgångspunkten förbud, så borde alltså alla, mer eller mindre, lägga sig ned och dö. Antitesen till att utgå från frihet är alltså verkligen absurd.
de Jasays argument verkar alltså hålla, men går nog att förbättra. Han hänger mycket av sitt resonemang mellan vad han ser som en asymmetri mellan verifikation och falsifiering, men den uppdelningen verkar onödig. För det är bara beroende på ens perspektiv – ifall man vill motbevisa frihet, eller bevisa underkastelse – som man använder sig av verifiering eller falsifikation, för att undersöka vilken som är den rätta. Alltså, det kan både vara verifiering eller falsifikation som är den lämpliga eller olämpliga metoden. Jag tror att resonemanget blir snyggare om man bara fokuserar på det omöjliga i att utgå från förkastelse inför allt. Och sedan att påpeka det absurda och opraktiska i detta.
Kan det finnas några problem med Jasays resonemang? Ett är att hans metod verkar göra gällande att vilken moralisk princip som helst bör vara tillåten prima facie. Varför? Jo, för varje moralisk princip kan man nog komma fram med ett oändligt antal motargument, vilket innebär att varje moralisk princip borde kunna tjäna som en utgångspunkt. Det som då gör att en viss moral ”vinner” över/trumfar en annan moralisk princip är inte det att det inte går att motbevisa den, utan att dess antites verkar orimlig; maximering av lycka är att föredra framför en minimering av den. Ett annat argument är att den verkar använda en tvivelaktig metod för att argumentera för det uppenbara – vilket Bryan Caplan gillar att anklaga filosofer för att göra. Behöver vi då de Jasays argument för frihet? Jag tror att det kan ha en liten nytta, då resonemanget, även om det inte är helt uppenbart, verkar vara ganska uppenbart, och även om metoden kan användas för att motivera andra moraliska ståndpunkter så kan man använda andra moraliska test för att utesluta eller begränsa dessa.
Men, visar inte min egen kritik att de Jasays test bara utesluter genom att jämföra olika teser så att man väljer den som inte är alltför absurd? Är inte det ett ganska meningslöst test? Om det vore så att varje uppenbar sanning skall betraktas som ett axiom i sig så ja (vilket är ett problem för den som vill kunna uppdatera sin kunskapsdatabas). Men om inte verkar de Jasays test tillräckligt bra för att ge en filosofisk anledning för att man bör utgå från att människor skall vara fria. Finns det enklare och tydligare resonemang för detta borde man dock istället använda sig av dessa. Jag kommer i nästa inlägg ta upp ett sådant, mer intuitivt argument för frihet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar