En av de ideologiska föregångarna till anarkokapitalismen var den individuella anarkismen, företrädd av bland andra Josiah Warren, Lysander Spooner och Benjamin R. Tucker. Den senare var redaktör för tidskriften Liberty, varifrån ett flertal av hans (förhoppningsvis) bästa artiklar blev ihopsamlade till två böcker, Instead of a Book och Individual Liberty. I det här blogginlägget tänkte jag kortfattat gå igenom Tuckers syn på anarkism, eller socialism som han kallade ideologin, och speciellt hans syn på ränta. (Eftersom båda böcker är antologier från hans ledarsida är det på många sätt samma bok.)
Tuckers försvar av frihet
Benjamin Tucker såg sig som en socialist, som i att han strävade efter samma mål som kommunisten Karl Marx (någon han annars såg som sin politiska fiende), nämligen att arbetaren (eller, mer generellt, producenten) skulle få den fulla delen av vad denne producerade. Karl Marx menade att arbetarna blev exploaterade av kapitalisterna, att kapitalisterna gav arbetarna en lägre lön än värdet av det arbete de utförde. Detta mervärde som kapitalisterna tillskansade sig menade Marx (och andra socialister före honom) var grunden för ränta. Tucker hade en något annorlunda teori om varför arbetarna blev utsugna än Marx , men såg sig vara i allians med statssocialisterna om vilket politiskt mål som var eftersträvansvärt (rätten till arbetaren att få det fulla värdet av sin produktion), fast var oenig med dessa om vilket medel som var lämpligt för att uppnå det här målet. Tucker, efter Warren och Proudhon, menade att det fanns i princip fyra ”monopol” i dåtidens samhälle som stod i vägen för detta: monopolet på pengar, land, tullar och patent. Om dessa, och andra hinder för individens frihet, kunde tas bort skulle varje producent bli tvungen att sälja sina varor till dess kostnad, vilket innebär att räntan skulle gå mot noll varpå arbetaren skulle få hela sin förtjänst. Den frihet Tucker förespråkade var, i hans ord, den största möjliga kompatibel med lika stor frihet för alla i samhället, vilket var den klassiska liberalens (och qvasi-anarkisten) Herbert Spencers måtto.
Det var verkligen intressant att se denna koppling mellan libertarianismen och kommunismen, som Tuckers och de andra mutualisternas tankar utgör. Det var också roligt att se att när väl Tucker säger att frihet var det bästa medlet för hans politiska mål, så följer den libertarianska logiken direkt igenom varje politiskt område han undersöker; frihet, som medel, ändrar sig inte beroende på vad för mål man vill att den skall uppnå. Det här går han igenom i bokens första kapitel, vilket är ett måste, ifall du bara tänker läsa en text av honom.
Så, en anledning till att Tucker önskade ha frihet var för att uppnå en rättvis inkomstfördelning. Senare i boken tar han dock upp ett annat argument, nämligen att frihet är det som bäst tjänar varje individs intressen, alternativt att det tjänar allas intressen bäst. Jag är inte säker, då jag inte märkte den här delen av Tuckers filosofi direkt, utan den slog mig efter att jag läste det några gånger. Alltså, Tucker var alltså antingen en sorts kontraktarian eller utilitarist, eller både och. Efter att ha läst lite på wikipedia så verkar det som att Tucker ändrade uppfattning om moral; först så stod han för en naturrättsposition, därefter för en egoistisk (och kontraktariansk) syn och denna verkar ha gått över till en sorts utilitaristisk position. Att libertarianism gav upphov till ett väldigt utilitaristiskt samhälle hade han dock kommit underfund med före det:
Tuckers syn på ränta
Nog om Tuckers moraliska syn, vad hade han att säga om ränta? Först måste jag klargöra att Tucker inte för fram ett fullfjädrat försvar av ränta i någon av de kolumner som hamnade i boken. Resonemanget är alltså aldrig fullständigt, utan det består av diverse försvar av olika punkter, olika liknelser för att bemöta en viss kritik mot hans doktrin. Så det verkar inte som att man får ta del av den fulla mutualistiska kritiken av ränta, och att denna får finnas någon annanstans, som hos Proudhon, Tuckers föregångare. Men, vad har han då att säga om ränta?
Ränta kommer till genom att det skapats ett artificiellt monopol på utgivandet av ”currency”. Här verkar det inte som att Tucker menar pengar, utan enbart skuldsedlar; ifall det skulle vara fritt att ge ut skuldbrev hur som helst, med eller utan någon försäkran för det, så skulle folk ge ut sådana tills priset på att ge ut lån sjunker till dess administrativa kostnad – vilken Tucker menar ligger på något under 1%. På så sätt kommer priset (nivån) på räntan att bli detsamma som dess kostnad, vilket för med sig att alla produktiva individer som tidigare tvingats att låna till en artificiellt höjd ränta nu inte längre bli exploaterade. Bankerna kan ta ut en hög ränta eftersom de är de enda som har lagligt rätt att ge ut pengar (vilket Tucker tar som att de är de enda som kan ge ut lån).
I Tuckers resonemang ligger ett uppenbart problem: hans sammanblandning av pengar med skuldsedlar, och att det endast är de som ger ut de förra som kan ge ut den senare. Och de som ger ut dessa kommer otvivelaktigt att inte sälja de till dess icke-exploaterande pris, dess Kostnad, utan till ett överpris. Om det första:
(1) Det är idag fritt att ge ut sin egen valuta (se Bitcoin) och den enda kostnad som staten för fram på att använda den här är en inflations- och administrationskostnad; om du i Sverige gör dina affärer i Bitcoin eller Euro, och dessa stiger i värde gentemot kronan, så får du betala skatt på det. Och generellt sett är det gratis att använda Bitcoin eller €.
(2) Tucker säger att endast banker kan ge ut skuldsedlar, och även om vi skulle ta detta som givet, verkar det som att han bortser från att bankerna kan konkurrera med varandra. För, låt säga att bara ett fåtal banker har möjlighet att ge ut valuta och skuldsedlar, och är de enda som kan låna ut pengar till andra. Om det nu är så att folk är villiga att låna ut pengar gratis, utan ränta, och lämnar sina pengar till bankerna för det syftet, hur kan bankerna ta ut en högre ränta än vad som är betingat av deras kostnad? För, även om det bara är ett flertal firmor som kan ge ut en viss vara så kommer dessa, om de inte är i maskopi, att tvingas konkurrera med varandra. Säg att en firma vill ge mig ett lån på 1 000 kronor och kan ge mig en ränta på 10%. En bank som har administrativa kostnader som är lägre än så kommer då att sänka sitt räntekrav, vilket blir regeln för alla banker tills den med lägst (administrativa) kostnader ger ut lånet. Det verkar inte som att det finns några fysiska begränsningar av att bara några firmor kan ge ut lån – som det blir när man begränsar antalet individer som kan utföra en viss tjänst – då bolagen kan anställa så många människor som krävs för att kunna göra så många affärer som marknaden tål. Visst, företagen kommer att få mindre press att innovera av bristande konkurrens, men finns det något i det som gör att de kan hindra konkurrensen från att få ner priset av ränta till noll? Inte vad jag kan se. (Återigen, det här resonemanget bygger på att det inte finns några faktiska preferenser hos folk som gör att de inte kommer att kräva en positiv ränta för att låna ut pengar.)
(3) Det är inte bara banker som kan ge ut lån, som vi antog ovan. Vill du låna ut pengar är det bara att göra det.
Argumenten (1) och (3) var kanske inte giltiga under Tuckers tid, men eftersom dessa gäller nu, och vi fortfarande har ränta så verkar det styrka tesen att ränta tillkommer på ett annat sätt än vad Tucker tror. Vad är det då som Tucker missar? Jo, han verkar utgå från en av två idéer: antingen att mutualistiska banker, på något sätt, kan föra räntan ner till noll eller att folk i allmänhet kan låna ut pengar utan att de tar någon skada av det, alltså att folk inte har tidspreferens, att utlåningen av pengar utgör en kostnad eftersom man förlorar möjlighet att använda pengarna idag. Se en sammanfattning han gjorde av det anarkistiska argumentet:
På bloggen mutualism går det att läsa om en uppdaterad variant av den individuella anarkismen som Tucker stod för med samma namn. Här diskuteras mutualistiska banker och hur dessa fungerar. Jag har kritiserat Emils uppfattning om exploatering och landägande, och kommer kanske i framtiden att skriva en sammanfattande kritik av de nya argumenten för mutualism. Tills dess kan jag tipsa om Niclas Wennerdals inlägg i frågan, på vilken Emil gav en replik, vilken vi nu väntar att Niclas skall besvara.
Benjamin Tucker såg sig som en socialist, som i att han strävade efter samma mål som kommunisten Karl Marx (någon han annars såg som sin politiska fiende), nämligen att arbetaren (eller, mer generellt, producenten) skulle få den fulla delen av vad denne producerade. Karl Marx menade att arbetarna blev exploaterade av kapitalisterna, att kapitalisterna gav arbetarna en lägre lön än värdet av det arbete de utförde. Detta mervärde som kapitalisterna tillskansade sig menade Marx (och andra socialister före honom) var grunden för ränta. Tucker hade en något annorlunda teori om varför arbetarna blev utsugna än Marx , men såg sig vara i allians med statssocialisterna om vilket politiskt mål som var eftersträvansvärt (rätten till arbetaren att få det fulla värdet av sin produktion), fast var oenig med dessa om vilket medel som var lämpligt för att uppnå det här målet. Tucker, efter Warren och Proudhon, menade att det fanns i princip fyra ”monopol” i dåtidens samhälle som stod i vägen för detta: monopolet på pengar, land, tullar och patent. Om dessa, och andra hinder för individens frihet, kunde tas bort skulle varje producent bli tvungen att sälja sina varor till dess kostnad, vilket innebär att räntan skulle gå mot noll varpå arbetaren skulle få hela sin förtjänst. Den frihet Tucker förespråkade var, i hans ord, den största möjliga kompatibel med lika stor frihet för alla i samhället, vilket var den klassiska liberalens (och qvasi-anarkisten) Herbert Spencers måtto.
Det var verkligen intressant att se denna koppling mellan libertarianismen och kommunismen, som Tuckers och de andra mutualisternas tankar utgör. Det var också roligt att se att när väl Tucker säger att frihet var det bästa medlet för hans politiska mål, så följer den libertarianska logiken direkt igenom varje politiskt område han undersöker; frihet, som medel, ändrar sig inte beroende på vad för mål man vill att den skall uppnå. Det här går han igenom i bokens första kapitel, vilket är ett måste, ifall du bara tänker läsa en text av honom.
Så, en anledning till att Tucker önskade ha frihet var för att uppnå en rättvis inkomstfördelning. Senare i boken tar han dock upp ett annat argument, nämligen att frihet är det som bäst tjänar varje individs intressen, alternativt att det tjänar allas intressen bäst. Jag är inte säker, då jag inte märkte den här delen av Tuckers filosofi direkt, utan den slog mig efter att jag läste det några gånger. Alltså, Tucker var alltså antingen en sorts kontraktarian eller utilitarist, eller både och. Efter att ha läst lite på wikipedia så verkar det som att Tucker ändrade uppfattning om moral; först så stod han för en naturrättsposition, därefter för en egoistisk (och kontraktariansk) syn och denna verkar ha gått över till en sorts utilitaristisk position. Att libertarianism gav upphov till ett väldigt utilitaristiskt samhälle hade han dock kommit underfund med före det:
In the thought that I take to be fundamental in Mr. Bilgram's argument – namely, that there is no right, from the standpoint of society, other than social expediency – I fully concur. But I am equally certain that the standard of social expediency – that is, to say, the facts as to what really is socially expedieny – that is to say, the facts as to what really is socially expedient, and the generalizations from those facts which we may call the laws of social expediency – exists apart from the decree of any social power whatever. ... From an Anarchistic standpoint, the right of ownership is that control of a thing by a person which will receive either social sanction, or else unanimous individual sanction, when the laws of social expediency shall have been finally discovered. (Of course I might go farther and explain that Anarchism considers the greatest amount of liberty compatible with equality of liberty the fundamental law of social expediency, and that nearly all Anarchists consider labor to be the only basis of the right of ownership in harmony with that law...)Men, senare verkar han ha kommit fram till att även om lagen om lika frihet är en bra grund för negativ utiltarism, så är den inte fullständig, och att det därför är rätt att kränka folks rättigheter för att uppnå en lägre nivå av olycka i samhället. (Negativ utilitarism vill minimera lidandet, till skillnad från vanlig utilitarism som vill maximer lyckan.)s. 73
Tuckers syn på ränta
Nog om Tuckers moraliska syn, vad hade han att säga om ränta? Först måste jag klargöra att Tucker inte för fram ett fullfjädrat försvar av ränta i någon av de kolumner som hamnade i boken. Resonemanget är alltså aldrig fullständigt, utan det består av diverse försvar av olika punkter, olika liknelser för att bemöta en viss kritik mot hans doktrin. Så det verkar inte som att man får ta del av den fulla mutualistiska kritiken av ränta, och att denna får finnas någon annanstans, som hos Proudhon, Tuckers föregångare. Men, vad har han då att säga om ränta?
Ränta kommer till genom att det skapats ett artificiellt monopol på utgivandet av ”currency”. Här verkar det inte som att Tucker menar pengar, utan enbart skuldsedlar; ifall det skulle vara fritt att ge ut skuldbrev hur som helst, med eller utan någon försäkran för det, så skulle folk ge ut sådana tills priset på att ge ut lån sjunker till dess administrativa kostnad – vilken Tucker menar ligger på något under 1%. På så sätt kommer priset (nivån) på räntan att bli detsamma som dess kostnad, vilket för med sig att alla produktiva individer som tidigare tvingats att låna till en artificiellt höjd ränta nu inte längre bli exploaterade. Bankerna kan ta ut en hög ränta eftersom de är de enda som har lagligt rätt att ge ut pengar (vilket Tucker tar som att de är de enda som kan ge ut lån).
I Tuckers resonemang ligger ett uppenbart problem: hans sammanblandning av pengar med skuldsedlar, och att det endast är de som ger ut de förra som kan ge ut den senare. Och de som ger ut dessa kommer otvivelaktigt att inte sälja de till dess icke-exploaterande pris, dess Kostnad, utan till ett överpris. Om det första:
The second answer is that no private money-lenders could under a free system, reap even the small profit refererred to. Mr. Bilgram speaks of ”those who lend money which they have aquired.” Aquired how? Any money which they have aquired must have originated with issuers who paid the cost of making the tokens, and every time it has changed hands the burden of this cost has been transferred with it. Is it likely that men who acquire money by paying this cost will lend it to others without exacting this cost? If they should, they would be working for others for nothing, - a very different thing from ”receiving pay for work they had not performed.” No man can lend money unless he either issues it himself and pays the cost of making the tokens, or else buys or borrows it from others to whom he must pay that cost.Från vad jag kan se så finns det flera problem med Tuckers argument.
s. 99-100
(1) Det är idag fritt att ge ut sin egen valuta (se Bitcoin) och den enda kostnad som staten för fram på att använda den här är en inflations- och administrationskostnad; om du i Sverige gör dina affärer i Bitcoin eller Euro, och dessa stiger i värde gentemot kronan, så får du betala skatt på det. Och generellt sett är det gratis att använda Bitcoin eller €.
(2) Tucker säger att endast banker kan ge ut skuldsedlar, och även om vi skulle ta detta som givet, verkar det som att han bortser från att bankerna kan konkurrera med varandra. För, låt säga att bara ett fåtal banker har möjlighet att ge ut valuta och skuldsedlar, och är de enda som kan låna ut pengar till andra. Om det nu är så att folk är villiga att låna ut pengar gratis, utan ränta, och lämnar sina pengar till bankerna för det syftet, hur kan bankerna ta ut en högre ränta än vad som är betingat av deras kostnad? För, även om det bara är ett flertal firmor som kan ge ut en viss vara så kommer dessa, om de inte är i maskopi, att tvingas konkurrera med varandra. Säg att en firma vill ge mig ett lån på 1 000 kronor och kan ge mig en ränta på 10%. En bank som har administrativa kostnader som är lägre än så kommer då att sänka sitt räntekrav, vilket blir regeln för alla banker tills den med lägst (administrativa) kostnader ger ut lånet. Det verkar inte som att det finns några fysiska begränsningar av att bara några firmor kan ge ut lån – som det blir när man begränsar antalet individer som kan utföra en viss tjänst – då bolagen kan anställa så många människor som krävs för att kunna göra så många affärer som marknaden tål. Visst, företagen kommer att få mindre press att innovera av bristande konkurrens, men finns det något i det som gör att de kan hindra konkurrensen från att få ner priset av ränta till noll? Inte vad jag kan se. (Återigen, det här resonemanget bygger på att det inte finns några faktiska preferenser hos folk som gör att de inte kommer att kräva en positiv ränta för att låna ut pengar.)
(3) Det är inte bara banker som kan ge ut lån, som vi antog ovan. Vill du låna ut pengar är det bara att göra det.
Argumenten (1) och (3) var kanske inte giltiga under Tuckers tid, men eftersom dessa gäller nu, och vi fortfarande har ränta så verkar det styrka tesen att ränta tillkommer på ett annat sätt än vad Tucker tror. Vad är det då som Tucker missar? Jo, han verkar utgå från en av två idéer: antingen att mutualistiska banker, på något sätt, kan föra räntan ner till noll eller att folk i allmänhet kan låna ut pengar utan att de tar någon skada av det, alltså att folk inte har tidspreferens, att utlåningen av pengar utgör en kostnad eftersom man förlorar möjlighet att använda pengarna idag. Se en sammanfattning han gjorde av det anarkistiska argumentet:
Now, the Anarchists assert that there are large numbers of people who are willing, either individually or by forming themselves into banking associations, to perform this service at something less than one per cent., and that the only reason why they are not able to do so is that they are prevented by law. The grounds upon which they base this assertion are, first, the fact that prices in a free market tend toward cost of production and performance, which, in the matter of insurance of credit, is shown by banking statistics to be about one-half of one per cent., and, second, the existence of Federal laws imposing a tax of ten per cent. on all banks of issue not complying with the provisions of the national banking act, and of State laws making it a crime to circulate as currency other notes than those specifically authorized by statute. To this it is no answer to say that all persons are equally free to comply with the provisions of the national banking, act; for these provisions by their very nature, limiting the basis of currency to government bonds, limit the volume of the currency, and in any business a limitation which reduces the output is as truly a restriction of competition as a limitation specifying that only certain persons shall engage in the business. Now, if the above facts and the assertions based on them are correct, it is obvious that, but for these, the price of insuring credit would fall to less than one per cent., this small percentage paying not dividends to stockholders, but the salaries of banking officials, providing for incidental expenses, and making good any deficiencies from bad debts. Thus is justified the Anarchistic contention that interest upon capital is dependent upon the restrictions surrounding the contract between borrower and lender...Det verkar klart att om folk inte vill låna ut pengar till andra utan ränta (i en värld där mutualistiska banker inte finns eller där de faktiskt inte är så bra som vissa påstår) så kommer inte räntan att gå ner mot noll, utan förbli positiv. Det är idén om att människor har tidspreferens som ligger till grunden idag för att det finns en positiv ränta (högre än kostnaden för att administrera lånen, inflationsskatten och vanlig skatt), vilket först skall ha formulerats ordentligt av österrikaren Böhm-Bawerk. Tucker kan ha missat dennes resonemang, men det är något av en miss att han inte kritiserade Frederic Bastiats Capital and Interest (i ljudboksformat här), som han visade sig känna till och som för fram argument för att människor faktiskt inte värdesätter pengar i framtiden lika mycket som nu. Bastiats verk är fortfarande läsvärt.
s. 108-9
På bloggen mutualism går det att läsa om en uppdaterad variant av den individuella anarkismen som Tucker stod för med samma namn. Här diskuteras mutualistiska banker och hur dessa fungerar. Jag har kritiserat Emils uppfattning om exploatering och landägande, och kommer kanske i framtiden att skriva en sammanfattande kritik av de nya argumenten för mutualism. Tills dess kan jag tipsa om Niclas Wennerdals inlägg i frågan, på vilken Emil gav en replik, vilken vi nu väntar att Niclas skall besvara.
Jag får dra ur min tumme och skriva det där inlägget snart... börjar ju bli pinsamt. :S
SvaraRaderaOm du vill ha lite mer kött på benen när det gäller mutualisters syn på ränta och deras föreslagna alternativ, rekommenderar jag dig att läsa Mutual Banking av William B. Greene istället. Den finns att läsa gratis på nätet, och är inte särskilt lång heller.
SvaraRadera