I ett tidigare inlägg om moralfilosofi ställde jag frågan om det fanns objektiv moral, om det fanns moraliska påståenden om hur man bör agera (eller vara) som är lika sanna som faktiska påståenden. Alltså om påståenden som "Du bör inte mörda" och "Det är fel att skada andra" kunde vara sanna eller falska i samma mening som "Jag har en grå tröja på mig" eller "Träden har gröna blad" kan vara sanna eller falska. Jag fann att det inte verkar finnas några sådana påståenden, att det inte finns några uppenbara moraliska värderingar som är en del av universums lagar. Objektiv moral är då rent praktiskt - tills någon visar ett uppenbart sant moraliskt axiom - icke-existerande. Så, ifall ordet skall ha någon praktisk nytta, bör moral beteckna de faktiska moraliska åsikter och teorier som folk har. Moral är alltså subjektiv moral.
En del av mig gillar dock idén om objektiv moral, att det finns vissa saker här i världen som det är fel att göra. Möjligtvis beror det på en liknande mekanism som vissa ateister tror ligger bakom vissa teisters tro på en allsmäktig gud; att tron tillfredställer vissa undermedvetna önskemål om att det skall finnas en grundläggande ordning eller mening här i världen, eller, för min del, att tron gör det lättare att svara på vissa irriterande frågor. En anledning för mig att vilja ha en objektiv moral är att kunna svara, med kraft och styrka, "Nej" på följande fråga:
Men, rent praktiskt, om man förnekar att det inte är objektivt fel att tortera eller härska över någon, leder det till några problem? Om det enda man gör är att avfärda en felaktighet, en illusion, då borde det väl inte finnas något hinder att göra det? Istället för att säga att det är objektivt fel att tortera någon, så är det helt enkelt bara fel enligt olika perspektiv att göra det. Några skulle kanske säga att illusionen om en objektiv moral är nyttig för att hålla folk i schack, likt hur Edward Currents parodiserar om hur viktigt det är för kristnas moral att de tror på en allsmäktig gud. Men det verkar inte stämma. De flesta verkar inte rättfärdiga sitt agerande med hänvisningar till någon moralfilosofisk lära, utan följer normer och regler för att de är praktiska och/eller för att det är vad man växt upp med. Det passar bra med att väldigt många, när de exempelvis får höra kritik mot det rätta i att få beskatta andra, besvarar kritiken med inte helt genomtänkta svar. Stora filosofiska idéer om objektiv moral spelar nog helt enkelt ingen större roll i de flestas vardag.
Om moral inte är objektiv, finns det då någon mening i att bry sig om det? Om man funderar på frågan "Är det fel att äta kött när det finns vegetariska allternativ?" varför gräva ned sig i diverse filosofiska läger när "fel" enbart betecknar "fel, enligt ett visst perspektiv, men inte enligt ett annat"? Om moral handlar om att undersöka, beskriva och jämföra olika åsikter och teorier om hur man bör handla och/eller vilka anledningar man bör ha för att göra det, och bör liknas mer vid estetik än vid geometri, varför säga att man föredrar ett moraliskt perspektiv framför ett annat? Frågan tycks besvara sig själv; när man lägger upp det på detta sätt blir det uppenbart att moral är något som intresserar oss alla. Alla har idéer om vad man bör göra och blir upprörda ifall vissa bryter mot vad man anser är en viktig moralisk princip (men man använder kanske inte det språket). Moral är alltså intressant för den som vill leva efter vissa tilltalande moraliska värderingar och vill kunna bedöma andras ageranden efter någon moralisk måttstock.
Att få förståelse i olika moraliska perspektiv och kunna bedöma sig själv och andra efter dessa tjänar alltså ett viktigt syfte. Detta innebär inte att någon måttstock är objektivt bättre än någon annan, utan "bara" att man kan använda dem för det här syftet. Den som doppar en hund i syra är enligt de flesta perspektiv ondskefull och mer är det inte med det; en avskyvärd handling har utförts, men inga objektiva lagar har brutits, eftersom inga finns.
Det verkar dock som att jag med det korta påståendet hoppar över en viktig detalj om moral, nämligen dess reglerande funktion. Att någon gjort något, som de flesta anser är omoraliskt innebär i praktiken inte att det slutar där, utan folk reagerar ju på sådana handlingar. Då uppstår lätt frågan, hur bör man agera om man hamnar i en (moralisk) konflikt? För att svara på den frågan måste man utgå från någon moralisk teori, vilket kan tyckas bli ett svårt val, när ingen är objektivt bättre än någon annan. Vilken skall man då följa? Hur man än vrider och vänder på frågorna verkar det leda till att man vid något tillfälle blir tvungen att säga "Jag anser att A är moraliskt" utan att kunna ge någon bakomliggande förklaring till det. Detta gäller även om man säger att en moral är bra för att en viss meta-etik förespråkar den. Varför göra det meta-etiken förespråkar? För att man anser att det är, på något sätt, rätt, gott eller bra.
Det man som praktisk moralfilosof kan göra i det här läget är nog att ta reda på vad olika moraliska filosofier innebär, bedöma de efter diverse kriterier som man själv och andra kan tycka är intressanta och sedan, om man vill, förespråka den doktrin som är mest tilltalande. En annan sak man kan göra är att undersöka i vilken grad folks uttalade moraliska ståndpunkter (deras önskade mål) stämmer överens med vad de gör (vilket Ludwig von Mises menade är en av användningarna av ekonomi) eller vad som är möjligt att göra (vilket Murray Rothbard gjorde med en del anti-marknadsidéer).
En del av mig gillar dock idén om objektiv moral, att det finns vissa saker här i världen som det är fel att göra. Möjligtvis beror det på en liknande mekanism som vissa ateister tror ligger bakom vissa teisters tro på en allsmäktig gud; att tron tillfredställer vissa undermedvetna önskemål om att det skall finnas en grundläggande ordning eller mening här i världen, eller, för min del, att tron gör det lättare att svara på vissa irriterande frågor. En anledning för mig att vilja ha en objektiv moral är att kunna svara, med kraft och styrka, "Nej" på följande fråga:
Är det moraliskt rätt av en individ att, enbart för sitt eget höga nöjes skull, doppa en kännande varelse i ett bad med frätande syra?Det är något obekvämt att säga att den som gjorde något sådant enbart gjorde något annorlunda, något denne ansåg var moraliskt rätt men som jag inte objektivt kan visa är moraliskt fel. Ibland vill jag kunna säga att det inte bara är en historisk händelse, en beskrivning av världen, ifall detta skedde och att det inte stämmer överens med mina idéer om rätt och fel; att den vars sinne kom fram till det rätta i handlingen inte bara har en annan synpunkt, utan att denne gör något så vidrigt att det helt enkelt är fel. Jag gissar (då jag är bra på att generalisera från ett exempel) och skulle gärna vilja höra från andra tillnyktrande moraliiska realister om er syn på saken, att det finns liknande skäl till att många inte tagit avstånd från idén om objektiv moral.
Men, rent praktiskt, om man förnekar att det inte är objektivt fel att tortera eller härska över någon, leder det till några problem? Om det enda man gör är att avfärda en felaktighet, en illusion, då borde det väl inte finnas något hinder att göra det? Istället för att säga att det är objektivt fel att tortera någon, så är det helt enkelt bara fel enligt olika perspektiv att göra det. Några skulle kanske säga att illusionen om en objektiv moral är nyttig för att hålla folk i schack, likt hur Edward Currents parodiserar om hur viktigt det är för kristnas moral att de tror på en allsmäktig gud. Men det verkar inte stämma. De flesta verkar inte rättfärdiga sitt agerande med hänvisningar till någon moralfilosofisk lära, utan följer normer och regler för att de är praktiska och/eller för att det är vad man växt upp med. Det passar bra med att väldigt många, när de exempelvis får höra kritik mot det rätta i att få beskatta andra, besvarar kritiken med inte helt genomtänkta svar. Stora filosofiska idéer om objektiv moral spelar nog helt enkelt ingen större roll i de flestas vardag.
Om moral inte är objektiv, finns det då någon mening i att bry sig om det? Om man funderar på frågan "Är det fel att äta kött när det finns vegetariska allternativ?" varför gräva ned sig i diverse filosofiska läger när "fel" enbart betecknar "fel, enligt ett visst perspektiv, men inte enligt ett annat"? Om moral handlar om att undersöka, beskriva och jämföra olika åsikter och teorier om hur man bör handla och/eller vilka anledningar man bör ha för att göra det, och bör liknas mer vid estetik än vid geometri, varför säga att man föredrar ett moraliskt perspektiv framför ett annat? Frågan tycks besvara sig själv; när man lägger upp det på detta sätt blir det uppenbart att moral är något som intresserar oss alla. Alla har idéer om vad man bör göra och blir upprörda ifall vissa bryter mot vad man anser är en viktig moralisk princip (men man använder kanske inte det språket). Moral är alltså intressant för den som vill leva efter vissa tilltalande moraliska värderingar och vill kunna bedöma andras ageranden efter någon moralisk måttstock.
Att få förståelse i olika moraliska perspektiv och kunna bedöma sig själv och andra efter dessa tjänar alltså ett viktigt syfte. Detta innebär inte att någon måttstock är objektivt bättre än någon annan, utan "bara" att man kan använda dem för det här syftet. Den som doppar en hund i syra är enligt de flesta perspektiv ondskefull och mer är det inte med det; en avskyvärd handling har utförts, men inga objektiva lagar har brutits, eftersom inga finns.
Det verkar dock som att jag med det korta påståendet hoppar över en viktig detalj om moral, nämligen dess reglerande funktion. Att någon gjort något, som de flesta anser är omoraliskt innebär i praktiken inte att det slutar där, utan folk reagerar ju på sådana handlingar. Då uppstår lätt frågan, hur bör man agera om man hamnar i en (moralisk) konflikt? För att svara på den frågan måste man utgå från någon moralisk teori, vilket kan tyckas bli ett svårt val, när ingen är objektivt bättre än någon annan. Vilken skall man då följa? Hur man än vrider och vänder på frågorna verkar det leda till att man vid något tillfälle blir tvungen att säga "Jag anser att A är moraliskt" utan att kunna ge någon bakomliggande förklaring till det. Detta gäller även om man säger att en moral är bra för att en viss meta-etik förespråkar den. Varför göra det meta-etiken förespråkar? För att man anser att det är, på något sätt, rätt, gott eller bra.
Det man som praktisk moralfilosof kan göra i det här läget är nog att ta reda på vad olika moraliska filosofier innebär, bedöma de efter diverse kriterier som man själv och andra kan tycka är intressanta och sedan, om man vill, förespråka den doktrin som är mest tilltalande. En annan sak man kan göra är att undersöka i vilken grad folks uttalade moraliska ståndpunkter (deras önskade mål) stämmer överens med vad de gör (vilket Ludwig von Mises menade är en av användningarna av ekonomi) eller vad som är möjligt att göra (vilket Murray Rothbard gjorde med en del anti-marknadsidéer).
Spot on.
SvaraRadera//Caroline