Socialliberalernas nationalism

De flesta socialliberaler, konservativa, socialdemokrater, socialister och kommunister utgår från att det i vissa fall är berättigat att ta från de rika för att ge till de fattiga. Denna idé kommer i olika former - och skillnaderna är enorma - som Rawls teori om "rättvisa", kommunisternas princip om "från var och en efter förmåga, till var och en efter behov", diverse filosofers idé om positiva rättigheter till vissa saker eller bara en allmän känsla att staten skall ta från folk och ge till de behövande. Oavsett bakgrund används dessa filosofier som ett argument för att staten skall beskatta folk för att upprätthålla välfärdstaten. Men det finns nästan ingen som tror på sina principer, när det väl kommer till kritan.

Låt oss ta en av principerna på måfå, som "Alla barn bör ha rätt till bra skolgång", och se vart den tar oss. Enligt den här principen har staten (givet att det endast är staten som får ta pengar från folk) rätt att ta pengar från vem som helst för att ge "skolgång" till alla barn som behöver det. De flesta tror att detta rättfärdigar att staten har det skolsystem vi ser här i Sverige, men det är inte det enda den rättfärdigar. Vad principen egentligen rättfärdigar är att staten tar pengar från någon svensk, för att ge skolgång till ett barn i Kambodja (kanske till någon som bor på den här soptippen). För varför skulle endast svenska barn ha rätt till skolgång?

De flesta socialliberaler av olika slag verkar inte ha tänkt igenom detta, men de verkar ha utgått från att principen bara gäller inom Sverige. Men principen, som den oftast är formulerad, är universell; den gäller alla oavsett härkomst, hudfärg eller nationalitet. Den säger, trots allt, inte "Alla svenska barn bör ha rätt till bra skolgång".

Om principen följs konsekvent kommer dock det svenska välfärdssystemet behöva skrotas. Detta för att av alla de barn här i världen som inte får skolgång av någon så har Sverige väldigt få av de barnen. Exempelvis slutför 15% av tjejerna i Indien inte grundskolan, vilket skulle innebära att statens samlade resurser skulle gå åt till både de svenska skolbarnen och de indiska tjejerna som saknar grundskoleutbildning. Med tanke på att det inte bara är i Indien där folk är fattiga - och att i princip alla är fattigare än svenskarna - så borde den svenska staten helt enkelt inte ha råd att lägga någon större summa på de svenska barnens skolgång.

När socialliberalen då förstår att dennes ideologi egentligen rättfärdigar att den svenska staten skall ge bort ofantliga summor pengar till barn utomlands, brukar hon inte acceptera slutledningen som giltig utan vill hävda att självklart bör vi endast ge skolgång svenska barn. Detta för att det skulle vara mer praktiskt att varje stat tar hand om sina egna undersåtar, eller för att stater bara har ansvar för de i sin egen stat. Men eftersom utländska stater inte går att lita på - deras samhällen är trots allt väldigt fattiga - så ser jag inte hur det skulle vara praktiskt att inte ge skolgång till de barn som inte får det. Det senare argumentet är ett annat sätt att säga: "Barnen i Indien bör inte ha lika stor rätt till skolgång som de svenska barnen". Det är inte den vackraste filosofin att bygga sin ideologi på, men det är ungefär vad de flesta socialliberaler gör när de propagerar för en välfärdsstat utefter Rawlsianska principer och samtidigt vägrar ge samma rättigheter till barnen utomlands.

Jag kanske måste betona att jag inte argumenterar att de olika "rättvise"-principerna ovan är fel för att de leder till att man bör lägga mer pengar på utlänningar än svenskar. Absolut inte! Här tycker jag istället att det är mer etiskt att hjälpa utländska främlingar än svenska sådana, just eftersom de tidigare troligtvis har större problem än de senare. Vad jag argumenterar för är att den socialliberal som följer en sådan princip men inte propagerar för lika rättigheter till skolgång för alla världens barn är en hycklare.