tisdag 7 februari 2012

Ett föredrag om ekonomers syn på en fri ekonomi

Den 15:e december 2011 höll jag ett föredrag, arrangerat av Liberala partiet, om hur dagens nationalekonomer ser på den fria marknaden; hur de ser på för- och nackdelarna med frihet och olika statliga regleringar. Jag tar upp standardargumenten för fria marknader, varför de inte kan fungera perfekt och varför staten inte heller fungerar perfekt. Därefter diskuterar jag ett antal av de senaste meta-artiklarna ekonomer gjort om exempelvis hur bra keynesiansk politik fungerar, om privatiseringar är bra och ifall man borde legalisera handeln med organ.

Tack, Emil och Felix för att ni filmade! Och tack, Håkan för att du fixade ihop filmerna!

Det här är första gången som jag håller i ett så här långt och avancerat föredrag, så bedöm kvalitén med det i åtanke. :D

Ljudet är väldigt lågt, tyvärr, men det funkar att lyssna med hörlurar om ni, som jag, har mindre bra högtalare. Det är lite problem med ljudet mellan ca 1:24-2:20, men efteråt är det okej. Och det är ett hopp i talet i slutet, så ytterst lite av det jag sa om meta-artiklarna finns med. Men, för att få veta mer om det kan ni läsa talet jag gjorde iordning för kvällen (som jag någorlunda väl förhöll mig till), eller kika på artiklarna som jag använde mig av. Jag kan verkligen rekommendera det senare ifall du vill få en övergripande syn på vad (förhoppningsvis det bästa av) mainstream-ekonomin har att säga om fria marknader. Kolla även in min genomgång av Gregory Mankiws Principles of Economics, som tar upp de vanliga argumenten för att marknader inte fungerar perfekt.

Talet jag höll (ungefär):

Idén om den fria marknaden har funnits bland ekonomerna sedan dess moderna begynnelse. Adam Smith skrev om systemet av ”naturlig frihet” där ”varje individ, så länge som han inte bryter mot rättvisans lagar, är helt fri att söka sin egen lycka på sitt sätt, och att använda sina talanger och kapital för att konkurrera med andra”. Frederic Bastiat skrev om en naturlig ordning, en ekonomisk harmoni, där individen har rätt att ”ingå fria och frivilliga utbyten med andra individer, som också har samma rätt” och endast rätt att använda våld för att försvara sin eller andras frihet och egendom.

De ville inte alltid ha en fri marknad. Smith ansåg att staten borde bygga broar, bl.a. John Stuart Mill hade en mycket längre lista på statliga interventioner att

Bland nationalekonomer brukar man dela upp ens modeller av hur ekonomin fungerar i iaf två grupper. De ena försöker efterlikna en ekonomi likt den vi lever i idag, en blandekonomi där staten spelar en stor roll när det gäller att reglera människors och firmors agerande och genom att den omfördelar en stor del av all produktion i samhället. De andra försöker efterlikna en marknad där statlig inblandning i ekonomin förhåller sig till ett minimum, eller inte finns över huvud taget. De andra modellerna försöker alltså beskriva hur en oreglerad, obeskattad, ej subventionerad marknad fungerar. Alltså hur laisse-faire kapitalism fungerar.

Denna uppdelning har funnits sedan 1700-talet, och som regel har ekonomer börjat med att analysera den oreglerade marknaden, och kontrasterat den med den ekonomi de befinner sig i. Laisse faire är alltså en vanlig benchmark. Alla ekonomer är inte överens om vad det här systemet innebär i detalj – skulle copyright och patent vara en del av den marknaden, exempelvis – men överlag definieras det som ett system av oinskränkt privat äganderätt och kontraktsrätt.

Vad har då dagens nationalekonomer att säga om det här samhället? Ifall folket i ett land går och läser Ayn Rand eller Ludwig von Mises, och bestämmer sig för att ändra samhällets institutioner efter deras förslag, hur skulle detta samhälle se ut och fungera, enligt ekonomerna? Skulle samhället bli bättre eller sämre?

Den genomsnittlige nationalekonomen, om vi kan tänka oss en sådan, stöttar inte en fri marknad. Likt John Stuart Mill och J. E. Cairnes för hundrafemtio år sedan, ser de laissez faire som en rimlig princip att utgå ifrån, men att det finns så många problem med den, så många undantag där frihet inte är optimalt, att den endast i undantag kan vara den enda reglerande kraften i ekonomin. Den genomsnittlige nationalekonomen skulle nog kunna beskrivas som en socialliberal teknokrat. Perspektivet som är vanligt är den av en ingenjör som tror sig veta hur marknadskrafterna fungerar och hur de kan förbättras. Detta innebär inte att de är sossar, dock. De flesta ekonomer är mer liberala än andra.

Men, låt mig börja med att ange de vanligaste skälen nationalekonomerna använder för att förklara varför en fri marknad ger, åtminstone i vissa fall, ett bra resultat. Gregory Mankiw, som skrivit den mest populära textboken i ekonomi, hänvisar till iaf tre faktorer som gör att fria marknader fungerar bra:

Först: I en fri marknad så allokeras en viss vara eller tjänst till de kunder som värderar det högst. Alltså, företagen producerar vad kunderna vill ha, och i regel finns det ingen som sitter och håller på något som någon annan hellre vill ha. En fri marknad är alltså effektiv. Den tekniska varianten av den här principen går under namnet det första fundamentala välfärdsteoremet.

För det andra: I en fri marknad så kommer konkurrensen att leda till att endast de företagare som kan producera en vara så billigt som möjligt kommer att göra det. Endast de billigaste processer för att producera kommer användas, så att all produktion blir så rationell och kräver så lite resurser som möjligt. En företagare kommer alltså inte att slösa med resurser, som i att anställa någon en timme extra eller köpa en extra maskin som denne inte behöver.

Den tredje faktorn är en sammanslagning av de två tidigare: När människor får konkurrera fritt uppstår ett mönster av priser som tar hänsyn till konsumenternas preferenser av vad de vill ha, och producenternas kalkylering av det bästa sättet att producera något. Priserna i en fri marknad både reglerar folks beteenden för att uppnå en optimal produktion, och ger konsumenterna möjlighet att uppnå största möjliga nytta samtidigt som de minimerar svårigheten för andra att också göra det. Priserna är optimala och att förändra dem via skatter eller regleringar leder bara till ett sämre utfall.

Det här tillhör standardanalysen av en fri marknad bland neoklassiker. Men det är allmänt accepterat att den endast stämmer under vissa omständigheter, och att det finns vissa fenomen som gör att det inte kan fungera optimalt. Dessa fenomen kallas ofta marknadsmisslyckanden, men den termen är något missbrukad av nationalekonomer, då en del kallar allt som går fel i ekonomin för ett marknadsmisslyckande, oavsett om det är staten eller marknaden som orsakat problemet. I vilket fall, vad är det som räknas som marknadsmisslyckande, och hur kan det skada ekonomin?

De fem vanligaste fenomenen som tas upp är monopol, offentliga varor, externaliteter, informationsassymetri och en orättvis fördelning av resurserna i samhället.

Monopol uppstår när det bara finns en säljare på en marknad och när efterfrågekurvan lutar nedåt för varan. D.v.s. att ifall producenten minskar utbudet av varan så kommer priset stiga på den. Problemet med monopol är i den teoretiska modellen inte direkt att företaget blir slappt och inte förbättrar sina varor för att det inte finns någon konkurrent som hotar den, utan enbart att företaget höjer sina priser.

En offentlig vara är en vara eller tjänst med två speciella egenskaper. Den ena är att man kan inte hindra folk från att konsumera den, och den andra att en persons konsumtion av den inte hindrar andras konsumtion av den. Mitt favoritexempel på en sådan vara är solen. Alla får nytta av solen, och ingens konsumtion av att sola eller leva på en varm planet hindrar någon annan från att göra detsamma. Problemet med offentliga varor är att enligt den neoklassiska analysen så har marknaden svårt för att producera sådana här varor. En av de mest kända ekonomerna under 1900-talet, Paul Samuelson, gick så långt och sa att det var omöjligt för en fri marknad att producera dessa varor. Nutida ekonomer, som Gregory Mankiw, menar inte att det är omöjligt – det finns för många exempel på när det går för att hävda det – men att under vissa fall så produceras inte dessa varor. Standardexemplet är försvar för ett samhälle. Varför skulle det här inte kunna byggas? Som konsument, vad har du för incitament att betala för den här tjänsten? Ifall den är dyr, och det kräver att många betalar, varför skulle du bidra till att hålla uppe ett försvar? Ifall du inte bidrar med några pengar lär den produceras ändå och du får nytta av det, och om den inte produceras då är det ingen idé att bidra. Alltså, ingen bidrar, och vi får inget försvar på en fri marknad. Samma resonemang säger för övrigt att folk inte skulle rösta i ett val, eftersom de inte påverkar vad resultatet blir.

Externaliteter är nog de fenomen som flest ekonomer menar hindrar en fri marknad från att fungera optimalt. Dessa kallas även externa effekter och är effekter som ens agerande har på andra som orsakar nytta eller onytta för dem. Positiva externa effekter skulle vara ifall du har ett väldigt fint hus som folk gillar att titta på, vilket de inte betalar dig för. Negativa externa effekter skulle vara ifall du har ett väldigt fult hus som folk skyr, men du slipper betala för det lidande du orsakar andra.

Informationsassymetri är när säljaren och köparen har olika information om varan, oftast ses problemet vara att kunden har för lite information. Joseph Stiglitz är en av de största ekonomerna i det här fältet och han menar att när information saknas på marknaden faller mycket av de argument jag tog upp innan, så att effektivitet på en fri marknad bör ses som ett undantag istället för en regel. Ett standardproblem här är att ifall folk inte vet vad de olika företagen tar ut för pris på sina varor så kommer företagen att kunna höja priserna.

Det sista stora problemet med fria marknader är enligt många nationalekonomer att resultatet är orättvist. Vissa är fattiga och vissa är rika, och en implicit antaget moraliskt ställningstagande bland många ekonomer är att jämlikhet av inkomst är rätt så bra. Inte som i att det är det enda som är bra, men, lite halvt om halvt, är det önskvärt.

Det finns andra marknadsmisslyckanden men det verkar inte finnas någon enighet om att dessa utgör stora problem, eller att de kräver att en stat reglerar ekonomin för att fixa det. Naturliga monopol, exempelvis, sägs vara ett problem för att kostnaderna ständigt minskar i en sådan industri, vilket leder till ett monopol. Men, i dagens miljö menar Mankiw att det bara finns ett exempel, nämligen diamantindustrin och det är inte ett fullständigt monopol. Klassiska exempel som vattenledningar har ansetts vara naturliga monopol som staten borde reglera, men det finns ingen enighet om hur man skall reglera det och det finns ett stort antal som anser att det är bäst att låta det vara oreglerat.

Så, för att sammanfatta det jag sagt hittills om fria marknader, så kommer här några ekonomers uttalande. [Nåja, en blev det iaf!]

Den keynesianska ekonomen Brad DeLong skrev 2005 på sin blogg att:

Vi vet allihopa att marknaden är en fantastisk decentraliserad mekanism för att allokera resurser och reglera sociala aktiviteter, om externaliteter är små, om skalfördelar generellt sett minskar, och om vi är nöjda med fördelningen av resurser och den maktstruktur den ger upphov till,.


Den här analysen visar att om en fri marknad har några av dessa problem, då kommer den inte att fungera perfekt. Men, att det inte fungerar perfekt visar inte att det faktiskt finns en plats för staten att förbättra läget. Den punkten verkar inte de flesta ekonomer under 1950-70 talen ha erkänt, då förekomsten av marknadsmisslyckanden sågs som ett direkt rättfärdigande för statlig reglering. Detta är ett logiskt felslut som kallas för nirvanafelslutet; bara för att vissa samhälleliga institutioner inte är perfekta så kan man inte enbart därför förespråka ett par andra imperfekta institutioner. Och staten är, som jag hoppas alla känner till, är en högst imperfekt institution.

Så, vad finns det då för problem med staten? Generellt kan man säga att staten tenderar att gynna särintressen på allmänhetens bekostnad. Detta inkluderar både uppenbara särintressen – som när vissa företag skyddas genom tullar, eller får statligt stöd i bidrag – men också när en majoritet vill ha en viss politik, men denna orsakar mer skada än nytta för dem. I båda fallen misslyckas staten med att producera en politik som gynnar samhället.

Vad finns det för mekanismer som tillåter detta?

Den främsta är nog det som kallas för rationell ignorans. En väljare har inte möjlighet att veta vilken politik som är bäst – då det kräver ett antal års studier – och ingen har något intresse av att lära sig något sådant. Ens röst påverkar ju inte valet. Detta har ett antal effekter, som att särintressen kan lura befolkningen i att en viss lag är bra, men i själva verket missgynnas folk av den. Ett vanligt exempel är nationalistisk propaganda för tullar för vår industri.

En annan mekanism är kohandel, när ett flertal separata särintressen går samman, lovar att rösta på varandras förslag som det var för sig inte finns en majoritet för men som det finns när de är tillsammans.

Ett tredje problem gäller även om man antar att staten inte har några institutionella problem, alltså att politikerna och väljarna försöker göra det som är bra för allmänheten. Och det är att även staten kan inte samla in information perfekt. Även om det finns ett problem i samhället med, låt oss säga, utsläpp av svaveloxid. Om detta är en externalitet, hur mycket skall staten beskatta industrin för att få den att minska utsläppen? Vilken skatt leder till den optimala nivån av utsläpp?

Det finns fler exempel på mekanismerna bakom politiska misslyckanden, men dessa tre verkar vara fundamentala. Om man då ser både till marknadsmisslyckanden och politikermisslyckanden, är det på förhand inte uppenbart vilken politik som är att föredra. Vissa ekonomer argumenterar för att de politiska misslyckandena är oundvikliga och så kostsamma att det är bäst att låta marknaden vara fri, medan andra argumenterar tvärt om.

Härefter blir det något besvärligt att tala om konsensus bland ekonomer. Det finns ett djupt gående stöd för frihandel bland ekonomer, och ett relativt stort stöd för att ha fria priser, men i frågor som reglering av finansväsendet eller hur stort det sociala skyddsnätet bör vara finns det ingen gemensam åsikt. Jag sa tidigare att den genomsnittlige ekonomen var något av en teknokrat. Detta stämmer, men även inom det teknokratiska lägret finns det inte ofta en gemensam uppfattning av vilken politik som är bra. Mycket av den litteratur som publicerats i Journal of Economic Perspectives handlar exempelvis om reglering A är bättre än reglering B.

Men innan jag går in på litteraturen, låt mig bara skissa ungefär var de olika skolorna i ekonomi ligger vad gäller ekonomisk frihet. Den skola som är mest känd för att förespråka renodlad laissez faire är den österrikiska. Kända ekonomer i den traditionen är F.A. Hayek, Murray Rothbard och Israel Kirzner. Efter de, i fråga om vad man föreslår som politik, är public choice-skolan, företrädd av James Buchanan, Gordon Tullock och William Niskanen. Buchanan och Tullock skrev under 60-talet en bok – The Calculus of Consent – som försökte lösa många av politikens problem genom att försöka hitta en ekonomiskt effektiv konstitution, ett regelsystem som skulle se till att allmännyttan verkligen skulle vinna i politiken. Detta la grunden för konstitutionell ekonomi, vilket dock inte verkar ha lett till några praktiska förändringar inom politiken. Nästa grupp är Chicago-skolan, tidigare ledd av bl.a. Milton Friedman och George Stigler.

De ekonomer som förespråkar mer interventioner tillhör ofta den keynesianska eller neoklassiska (men inte då chicago) skolan

Hittills har jag pratat om nationalekonomers breda ställningstagande till en fri marknad, samt argumenten för och emot denna. Nu tänkte jag gå igenom ett antal forskningsområden för att försöka hitta vad det nuvarande läget säger om dessa frågor. Alltså, vad säger mainstreamekonomerna om några olika liberaliseringar?

För att få fram ett svar här har jag kollat på två olika typer av artiklar. Den ena frågar ett, förhoppningsvis, slumpmässigt antal ekonomer om deras åsikt i fråga X, och uppger helst en anledning till varför de tycker så. Den andra sortens artiklar gör en metaanalys av vad de flesta ekonomer inom ett område tycker om en fråga. Den senare sortens artikel borde ge ett bättre svar på vad som mest rimligt stämmer, eftersom man bara undersöker de ekonomer som publicerat och forskat i området. Deras uppfattningar borde alltså vara mer upplysta.

Jag har tagit artiklar ifrån tre journaler: Journal of Economic Literature, Journal of Economic Perspectives, Economic Policy, och Econ Journal Watch. (De flesta artiklar som publicerats i de första journalerna har inte så mycket att göra med totala liberaliseringar, och ekonomers inställning till det. Artiklarna i dessa journaler är tänkta att ge en bred uppfattning om ett fält, men tyvärr är fler ekonomer intresserade av en viss reglerings fördelar framför en annan, än att undersöka effekterna av ett helt fritt samhälle.)

En intressant fråga som dyker upp bland många som läst lite nationalekonomi är frågan om konjunkturcykler. När jag gick på handelshögskolan och läste nationalekonomi fick jag lära mig att staten kan öka välståndet genom att spendera en massa pengar i en nedgång. Denna klassiska keynesianism borde egentligen inte ha lärts ut då, då den klassiska modellen blev motbevisad under 1970-talet då ett antal länder hade både hög inflation och hög arbeslöshet samtidigt, vilket den keynesianska modellen hävdar är en omöjlighet.

Det finns andra problem med den keynesianska modellen – om man nu bortser från att den teoretiskt inte stämmer – och det är att få tajmingen rätt. Enligt den keynesianska logiken måste staten expandera sina utgifter i rätt läge, vilket kräver en väldigt bra mätning av ekonomin och att politiken är utformad så att detta är möjligt. Att detta är problematiskt kan man se i den senaste krisen. I USA röstades ett stimulanspaket igenom ett halvår efter att ekonomin gått in i en nedgång, men pengarna började inte spenderas ordentligt förrän kanske precis ett år efter att det hänt. [Jag har efteråt fått höra att eftersom företag planerar för framtiden skulle det räckt för de flesta att bara få höra att staten planerar med en stimulering. Det borde dock endast gälla ifall företagen vet att det är just dem som får pengarna från staten. Huruvida det var så vet jag inte.]

Men, även om man bortser från det problemet – vilket jag också fick lära mig på skolan – så är det inte bekräftat av studier att så kallade stimulanspaket faktiskt stimulerar ekonomin. I artikeln Can Government Purchases Stimulate the Economy, Valeri A Ramey igenom 18 artiklar som ger vitt skilda resultat i den här frågan.

I keynesiansk teori medför alla köp en ökning av BNP genom multiplikatoreffekten. Om jag köper varor för 100 000 kr kommer de jag handlar hos ha lite mer att spendera för, vilket de gör. De som säljer varor till dessa har i sin tur också mer pengar, o.s.v. genom hela ekonomin. Om mitt köp ledde till att andra i ekonomin köpte för 20% mer – så att BNP (och det här måste jag påminna om är enbart enligt den keynesianska logiken) stiger med 20% - då är multiplikatorn 1,2. Ju högre multiplikator desto bättre för ekonomin. Om den är under 1 så innebär utgifterna att BNP går ned, givet att pengarna skulle spenderats på annat om inte staten gjort det.

Vad säger då den här studien att statens multiplikator är? Den kommer fram till att den troligtvis ligger mellan 0,8 och 1,5, men att rimliga individer kan tänka sig att den ligger mellan 0,5 till 2,0. I det senare fallet kan statliga inköp alltså leda till ett hälften eller dubbelt så sort resultat. Som jag tolkar detta finns det inga uppenbara skäl till att vara oroliga för att en fri marknad skulle sakna möjlighet att stimulera ekonomin under konjunkturnedgångar.

Skulle en fri marknad klara sig undan stora monopol? Många hävdar att staten behöver reglera konkurrensen i samhället, för att den skall vara positiv och att företag inte skall gå samman och tjäna pengar på att höja priserna för konsumenterna. Konkurrenslagar har dock anklagats för att hindra effektiva företag från att expandera, gå samman med andra företag eller planera gemensamma aktiviteter för att minska deras kostnader. Dessutom har det sagts att staten skapar osäkerhet då dessa lagar inte är speciellt exakta så att man inte alltid kan veta ifall ett visst beteende för ett företag är lagligt eller inte.

Vad säger då ekonomerna om detta? I ett nummer av Journal of Economic Perspectives publicerades två artiklar som diskuterade hur effektiv den amerikanska staten hade varit med att förhindra kriminell konkurrens. Den ena artikeln menade att det var högst osäkert ifall den nuvarande politiken ökade konsumenternas välfärd, medan den andra hävdade att det var tydligt och att ja, den ökade välfärden. Den första artikeln förespråkade dock inte att dessa lagar skulle avskaffas, utan snarare ses över, vilket antyder att författarna föredrar vissa regleringar framför inga alls. Alltså, nuläget verkar säga att det är tveksamt ifall dagens regleringar i USA är bra, men att vissa regleringar troligtvis behövs. Detta är samma bild som jag fått ifrån de som vill avskaffa systemet.

Hur är det med privatiseringar? I en massiv artikel i Journal of Economic Literature där författarna går igenom ett hundratal artiklar om de senaste tjugo årens privatiseringar i ett flertal länder, finner författarna att privata firmor är mer effektiva och mer lönsamma än jämförbara statliga företag. Detta gäller både för utvecklade länder och för de som är på väg att bli marknadsekonomier. Ett fall som verkar ha varit väldigt bra var privatiseringen av Arguentinas järnväg 1990, där arbetsproduktiviteten ökade med 370%, företaget expanderade tjänsterna till lägre priser och behövde inte längre förlita sig på statliga subventioner.

En annan studie som undersökte utvecklingen i post-kommunistiska stater fann att privatisering i regel varit positivt, men att det berodde väldigt mycket på hur det gjordes. Exempelvis var privatisering mer positiv om den gjordes till utländska ägare, förutom i baltstaterna.

Hur är det då med att legalisera droger? Skulle detta leda till mindre eller mer problem i samhället? Enligt en undersökning av 119 amerikanska ekonomers inställning i frågan från 1995 så var 16% för en legalisering, 38% för en dekriminalisering, 15% för den nuvarande politiken, 21% för att utöka resurserna i kriget och 8% hade ingen åsikt alls. Det var alltså en något jämn fördelning av åsikter bland ekonomerna, men som lutade åt en liberalisering. En artikel som gick igenom nästan 30 artiklar i ämnet fann att de flesta ekonomer som skrivit ämnet förespråkar att politiken rör sig i en mer liberal riktning, om än inte en fullständig legalisering. Ekonomen Daniel Kleins uttalande i den här frågan är nog representativt för de ekonomer som står för en liberalisering:

A barrage of research and opinion has pounded the Drug War for being the cause of increased street crime, gang activity, drug adulteration, police corruption, congested courts and overcrowded jails. Drug prohibition creates a black-market combat zone that society cannot control .

I en annan artikel, en metaanalys, menar författarna att en total legalisering skulle vara att föredra framför den politik som förs i USA idag. Även om detta troligtvis skulle innebära att droganvändandet skulle öka signifikant, så skulle de totala effekterna troligtivs vara positiva genom att stölder och våldsamma aktiviteter skulle minska.

Ett problem som många tror är stort i en privat marknad är hur man skall kunna vara säker på att det man konsumerar är säkert. Denna oro är speciellt tydlig när det gäller konsumtion av hälsotjänster. Skulle en fri marknad fungera tillfredsställande om inte staten begränsade vilka som är läkare och gjorde tester på läkemedel innan de kom ut?

De två främsta argumenten för att tillåta läkemedelsföretag att sälja läkemedel utan statligt godkännande är först:

Den ökade kostnaden för att göra dessa tester gör att vissa läkemedel inte produceras, på samma sätt som att en ökad skatt skulle gjort det.

För det andra innebär testerna att det tar längre tid för läkemedlen att komma ut på marknaden.

Det främsta argumentet för att ha kvar denna statliga kontroll är att det ökar säkerheten för läkemedel, så att färre skadas.

De flesta ekonomer tenderar att hålla med det senare argumentet, men fördelningen bland ekonomer är U-formad. I en undersökning bland ett flertal ekonomer insatta i frågan visade det sig att flest ekonomer var starkt för förhandskontrollerade läkemedel av staten, medan nästan lika många var starkt emot denna politik. Det var dock färre som sade att de var milt emot eller för politiken. Bland ekonomer är läget polariserat, men enligt den här undersökningen fanns det en viss lutning åt att behålla dagens struktur.

De flesta ekonomer verkar ha en mer liberal inställning när det gäller behovet av att licensera läkare. Enligt en artikel från Econ Journal Watch menar de flesta som skriver här att detta krav minskar antalet läkare helt i onödan, vilket leder till ökade priser och minskad innovation. Samtidigt menar de flesta att översiktssystemet av läkare inte garanterar kvalitet och att kvalitet överlag kan minska eftersom de som blir sjuka väljer alternativ medicin istället för att gå till en läkare.

En fråga som inte diskuteras särskilt ofta är ifall man borde tillåta folk att sälja sina organ eller inte, om det borde vara tillåtet att ta emot pengar för att sälja en njure nu eller för att man skall ge bort något organ när man dör. Om vi hade en fri organmarknad, vad skulle effekterna vara?

Enligt en artikel från Econ Journal Watch där 72 olika ekonomers ståndpunkter gåtts igenom var det hela 47 stycken som är för drastiska liberaliseringar inom organhandeln. Detta jämfört med bara 8 stycken ekonomer som är negativt inställda till en liberalisering. Resten är för det nuvarande systemet, och nämner antingen inte liberalisering eller är vagt positiva till det.

Ett av de främsta argumenten som lagts fram för att legalisera organköp är att det skulle leda till att kön för att få en njure skulle i princip försvinna. Det finns idag endast ett civiliserat land där man har en relativt fri organmarknad, Iran, och de skall inte ha några köer.

Angående ekonomisk frihet och välstånd finns det en hel del forskning som bygger på de index av ekonomisk frihet som Fraser Institutet och The Heritage Foundation har gjort. 2006 verkar det endast ha funnits 4 stycken meta-studier om hur bra ekonomisk frihet är.

Den senaste studien, som undersöker 45 studier med en kvantitativ metod menar att det finns en robust korrelation mellan ekonomisk frihet och utveckling (i BNP/Capita).

Hur skall jag kunna sammanfatta allt som jag sagt hittills? Jag tror att den viktigaste slutsatsen man kan dra ifrån detta är att nationalekonomer i regel har ett grundläggande förtroende för att fria marknader fungerar ganska bra, men att staten har en viktig roll att spela. När man kikar lite närmre på olika frågor inom politik så visar det sig ofta att det finns ett generellt stöd för en liberal politik, men inte alltid. I de områdena där det är tvister brukar det alltid finnas minst en betydande minoritet som står för en liberalisering. Detta i sig borde göra folk mer vänligt inställda till en liberalisering än vad man är idag, både för att ekonomer i allmänhet generellt stödjer det, men också för att det verkar som att stödet för liberalisering blir större när man undersöker forskningsområdet.

Men, för att vara tydlig, dagens nationalekonomer står inte för laissez faire. Huruvida en korrekt undersökning av samhället med deras metod skulle få en rationell individ att fatta det beslutet återstår dock att se.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar