I det här kapitlet av TSAP för Benson fram sin egen normativa ståndpunkt om vad som är rätt och fel när det gäller upprätthållandet av lagar. Hur skall man bestraffa brottslingar, vilka rättigheter har brottsoffret? Det är den typen av frågar som han tacklar med här.
Utgångpsunkten är att säkra frihet, som i den klassiska liberala traditionen, ”being unhindered in the pursuit of one’s own interests, as long as that pursuit does not impinge on someone else’s liberty” (228). Detta innebär att man har rätt att göra vad man vill med sig själv och sin rättmätiga egendom. Skulle man kränka någon annans rättigheter eller, som Benson uttrycker det, medvetet tillfoga någon annan en kostnad (vilket jag inte tycker är ett speciellt specifikt språk), så har man en skuld till denne. Brottsoffret har rätt till upprättelse, att brottslingen måste köpa tillbaka freden denne brutit.
Det finns ingen ursäkt för brott. Det spelar ingen roll ifall brottslingen haft en dålig uppväxt, missbrukar, är fattig eller varit utsatt för någon annan negativ inverkan på hans karaktär. Det är nämligen inte viktigt för offret ifall denne blivit misshandlad av någon som inte kan hantera alkohol, eller någon som saknat en fadersfigur i hemmet. Offret är fortfarande misshandlad, lider, och förtjänar att bli upprättat till samma nivå av välstånd och hälsa som denne åtnjöt innan detta blev förstört av brottslingen. Det individualistiska perspektivet på brottslighet innebär att man måste ta ansvar för sina handlingar, för brottsoffrens skull.
Det fina med det här perspektivet, enligt min åsikt, är att man helt undviker frågan om ”fri vilja” och ”determinism”. För, när fokuset ligger på offret är det intuitivt uppenbart att denna förtjänar kompensation; denne förtjänade inte bli utsatt för ett brott och borde ha rätt att bli i minst lika gott skick som innan brottet skedde. Hur löser man det problemet? Jo, man tvingar den som var främsta orsaken till att de skedde, nämligen brottslingen. Och det innebär inte att man skall sätta brottslingen i fängelse, vilket bara är improduktivt och inte gör offret så mycket bättre (förutom i rent hämndbegär, vilket borde kunna tillfredsställas enklare).
Hur mycket skall brottslingen betala? Det beror på om handlingen var avsedd eller inte. Säg att man råkar stöta till en vas, värd 1 000 kr, när man är besök på ett museum. Rättvisa kräver då att man återställer vasen i dess forna tillstånd, eller annars gör den drabbade hel genom att betala vad de annars skulle ha sålt vasen för, 1 000 kr. Men ifall man avser att förstöra vasen menar Benson att man orsakar mer skada mot vasägaren än om man bara råkar göra det av misstag. Vad Benson försöker komma åt här är att man känner sig kränkt av ett brott på ett sätt som man inte gör av folks misstag.
Detta system lägger väldigt mycket makt i offrets händer, eftersom det är denne som avgör när denne blivit hel igen. Denne kan då agera opportunistiskt och kräva mer av brottslingen än vad som är rimligt. Benson erkänner detta och säger att offret då skulle kränka brottslingens rättigheter! Här ser jag att det helt enkelt är fel på utgångspunkten; det är inte enbart offret som borde bestämma vad som är en rimlig betalning. Möjligtvis borde man utgå från att offret bestämmer gränsen, och att man får ha ett lagråd, jury eller medlare som kan säga till när kompensationskravet gått utöver vad som är rimligt. Detta är också vad Benson förespråkar, och påpekar att många sedvanesystem utgått efter den principen och där det rimliga straffet även blivit formellt accepterat som en bestämd summa.
Ett annat förslag är att man skall ta alla objektiva kostnader som brottslingen orsakar (skadan mot person eller egendom samt kostnaden för att fånga och döma brottslingen, vilka de flesta libertarianer menar är rimligt att kräva) och sedan multiplicera det med chansen att denna typ av brottslingar åker fast. Benson citerar här en viss Lester till försvar av denna princip:
Hur ser då det amerikanska rättsystemet idag på att brottsoffer har rätt till upprättelse (restitution)? Det finns mycket retorik för det, men det anses inte vara en naturlig del av rättvisan.
I många fall behöver konflikten inte ens ta upp i domstol (för små brott) eftersom brottslingen visar sig tillräckligt ångerfull och kompenserar offret. I de andra fallen – där nästan 99,5% av alla åtalade döms – brukar domen bli en kort fängelsevistelse, mindre än ett år.
Det japanska systemet har även många andra fördelar:
Utgångpsunkten är att säkra frihet, som i den klassiska liberala traditionen, ”being unhindered in the pursuit of one’s own interests, as long as that pursuit does not impinge on someone else’s liberty” (228). Detta innebär att man har rätt att göra vad man vill med sig själv och sin rättmätiga egendom. Skulle man kränka någon annans rättigheter eller, som Benson uttrycker det, medvetet tillfoga någon annan en kostnad (vilket jag inte tycker är ett speciellt specifikt språk), så har man en skuld till denne. Brottsoffret har rätt till upprättelse, att brottslingen måste köpa tillbaka freden denne brutit.
Det finns ingen ursäkt för brott. Det spelar ingen roll ifall brottslingen haft en dålig uppväxt, missbrukar, är fattig eller varit utsatt för någon annan negativ inverkan på hans karaktär. Det är nämligen inte viktigt för offret ifall denne blivit misshandlad av någon som inte kan hantera alkohol, eller någon som saknat en fadersfigur i hemmet. Offret är fortfarande misshandlad, lider, och förtjänar att bli upprättat till samma nivå av välstånd och hälsa som denne åtnjöt innan detta blev förstört av brottslingen. Det individualistiska perspektivet på brottslighet innebär att man måste ta ansvar för sina handlingar, för brottsoffrens skull.
Det fina med det här perspektivet, enligt min åsikt, är att man helt undviker frågan om ”fri vilja” och ”determinism”. För, när fokuset ligger på offret är det intuitivt uppenbart att denna förtjänar kompensation; denne förtjänade inte bli utsatt för ett brott och borde ha rätt att bli i minst lika gott skick som innan brottet skedde. Hur löser man det problemet? Jo, man tvingar den som var främsta orsaken till att de skedde, nämligen brottslingen. Och det innebär inte att man skall sätta brottslingen i fängelse, vilket bara är improduktivt och inte gör offret så mycket bättre (förutom i rent hämndbegär, vilket borde kunna tillfredsställas enklare).
Hur mycket skall brottslingen betala? Det beror på om handlingen var avsedd eller inte. Säg att man råkar stöta till en vas, värd 1 000 kr, när man är besök på ett museum. Rättvisa kräver då att man återställer vasen i dess forna tillstånd, eller annars gör den drabbade hel genom att betala vad de annars skulle ha sålt vasen för, 1 000 kr. Men ifall man avser att förstöra vasen menar Benson att man orsakar mer skada mot vasägaren än om man bara råkar göra det av misstag. Vad Benson försöker komma åt här är att man känner sig kränkt av ett brott på ett sätt som man inte gör av folks misstag.
The criminal invasion of another’s property rights is itself a harm, even if no measurable damages are done. A burglar who breaks into a house by picking a lock (so no measurable property damage is done) and is caught before taking anything still owes the intended victim for violating the sanctity of his or her property rights. A person who attempts murder and fails has still invaded the intended victim’s property rights and should pay damages. (s. 235-236)I dessa fall skall man som brottsling betala mer än vad marknadsvärdet är för att ha förstört något (låset eller vasen); man skall betala för att ha förstört individens fred.
Detta system lägger väldigt mycket makt i offrets händer, eftersom det är denne som avgör när denne blivit hel igen. Denne kan då agera opportunistiskt och kräva mer av brottslingen än vad som är rimligt. Benson erkänner detta och säger att offret då skulle kränka brottslingens rättigheter! Här ser jag att det helt enkelt är fel på utgångspunkten; det är inte enbart offret som borde bestämma vad som är en rimlig betalning. Möjligtvis borde man utgå från att offret bestämmer gränsen, och att man får ha ett lagråd, jury eller medlare som kan säga till när kompensationskravet gått utöver vad som är rimligt. Detta är också vad Benson förespråkar, och påpekar att många sedvanesystem utgått efter den principen och där det rimliga straffet även blivit formellt accepterat som en bestämd summa.
Ett annat förslag är att man skall ta alla objektiva kostnader som brottslingen orsakar (skadan mot person eller egendom samt kostnaden för att fånga och döma brottslingen, vilka de flesta libertarianer menar är rimligt att kräva) och sedan multiplicera det med chansen att denna typ av brottslingar åker fast. Benson citerar här en viss Lester till försvar av denna princip:
When one imposes a cost on another the full cost to him need not, despite superficial appearances, be merely the damage done by the act itself (including indignity, anxiety, etc.). The full cost must also take account of the likelihood that the criminal might get away with the crime. If a thief steals ten pounds with a one in ten chance of capture, then that is to impose a cost in excess of ten pounds, even neglecting indignity, anxiety, etc., in the sense that it would not pay the average victim to agree beforehand to such a risk unless he were sure of at least one hundred pounds if the thief were caught. So the real imposition, in monetary terms, is probably in excess of one hundred pounds (and the damages for the indignity, etc., has also to be multiplied). (1996: 7) (s. 242)Det finns ett visst problem med att kräva för mycket av brottslingen, vilket kan uppstå med en sådan här princip vid osannolika brott. Då kan en brottsling bli dömd till att betala så mycket i böter att denne aldrig kommer att kunna betala tillbaka det, vilket innebär att denne då inte har några incitament till att inte utföra några fler brott. Det skulle dock förväntade brottsoffer förstå och på förhand bestämma vad som skulle vara ett rimligt straff för de fallen.
Hur ser då det amerikanska rättsystemet idag på att brottsoffer har rätt till upprättelse (restitution)? Det finns mycket retorik för det, men det anses inte vara en naturlig del av rättvisan.
The American Bar Association’s 1988 “Guidelines Governing Restitution to Victims of Criminal Conduct” states that “it should be remembered that victim restitution is not the primary goal of the criminal process; it is only a desirable and proper component of that process” (quoted in Evers 1994: 14). (s. 246)
The reality of punishment is that there is virtually no hope of collecting restitution if a criminal goes to prison, because most criminals have little wealth; and because of the historical constraints on prison work programs (an issue discussed in chapter 12), prisoners can generate very little income at all to pay restitution (Benson 1990: 337–39). (s. 247)Vilka förändringar skulle man behöva göra för att föra USA mot ett mer rättvist lagsystem?
Those changes would have to include the development of prison work programs that are capable of generating substantial income, the allocation of sufficient budgets for probation officers to actually investigate claims made by offenders and to actively pursue restitution, and the creation of an incentive structure for corrections and probation officials that induces them to actively pursue restitution. (s. 248-249)Detta lär inte inträffa nu i USA men det finns vissa ljusglimtar, några småprogram som försöker förmedla mellan offer och brottsoffer samt vissa fängelser där brottslingarna kan tjäna ordentligt med pengar (till skillnad från de vanliga fängelserna). Ett nutida positivt exempel finns dock att se i Japan, som har bevarat de gamla idéerna om att brottslingen är skyldig brottsoffret. Hur fungerar det?
A key feature of Japanese culture that apparently underlies the success of restitution is that there is no acceptable excuse for criminal activity. Criminals are expected to acknowledge their guilt, repent, and seek absolution from their victims, and this is the dominant focus of each stage of the criminal justice process (Haley 1989: 204; Evers 1994: 22). The vast majority of all criminals do admit their responsibility, show repentance, and bargain for forgiveness from their victims. They then ask for mercy from the public-sector criminal authorities, and given admission of guilt, repentance, and a successful bargain with the victim, the punishments imposed by the state tend to be lenient compared with punishment in other modern countries. All of this occurs despite the fact that the accused in Japan have constitutional protections similar to those in the United States. (s. 251)Brottslingen erkänner sina brott till offret via en medlingsprocess. Samtidigt ger han bort en summa pengar till offret, som sedan skriver ett brev till domaren som tar det i beaktning och dömer brottslingen väldigt lätt; utan ett sådant brev blir straffet väldigt högt. Brottsoffret kan inte kräva en orimlig summa för då kan brottslingen istället förklara läget för domaren och åklagern, och visa sin ånger för dessa istället, som då sänker straffet. Detta förfarande ses som rimligt av både brottsling och offer; båda ser kompensationen och påföljande straff som rimligt.
I många fall behöver konflikten inte ens ta upp i domstol (för små brott) eftersom brottslingen visar sig tillräckligt ångerfull och kompenserar offret. I de andra fallen – där nästan 99,5% av alla åtalade döms – brukar domen bli en kort fängelsevistelse, mindre än ett år.
Det japanska systemet har även många andra fördelar:
In Japan, the clearance rate is very high compared to the U.S. Rate: Evers (1994) cites sample figures that exceed 52 percent, well over twice what they are in the United States. Why? Perhaps because victims, who can anticipate restitution as well as a good deal of influence on the criminal justice process, are much more likely to cooperate with policing. (s. 253)
The number of offenses and the numbers of criminals are substantially lower in every crime category than they are in any other modern, industrialized country in the world. Moreover, among the industrialized countries of the world, only Japan’s crime rates have fallen continuously since World War II (Haley 1989: 204). Finally, there is at least some evidence that recidivism is very low in Japan (Evers 1994: 25). This should not be surprising, since the Japanese system breeds a very different attitude among criminals. (s. 254)Vad skulle behöva göras för att USA skall kunna gå mot ett sådant system som presenterats i det här kapitlet? Det är temat för de två sista kapitlen i Bensons bok, som också ger ett till svar på varför amerikanska staten idag är oförmögen att lätta på många regleringar och tillåta konkurrens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar