To Serve and Protect - Det anglo-saxiska lagsystemets utveckling

Frågan som diskuteras i det här kapitlet är ”Varför är USA (och även så många andra stater) så involverade i brottsbekämpning som de är idag?” Detta har Benson tänkt ge ett historiskt och teoretiskt svar på. Benson börjar med att beskriva teoretiskt hur helt privata system har upprätthållit ett system för att bekämpa brott, vilket han exemplifierar med det anglo-saxiska systemet. Därefter visar han hur det här systemet utvecklades, hur kungarna bestämde sig för att forma och styra över det för att få in pengar.

Det anglo-saxiska systemet hade en väldigt annorlunda struktur än dagens rättvise-arena. Först och främst: brott begicks inte mot något ”samhälle” eller ”staten”, utan mot individer, och dessa fick då en erkänd rätt till upprättning som brottslingen skulle betala. Vidare är det då brottsoffrets sak att ta fast brottslingen, men denne tar vanligtvis hjälp ifrån andra i samhället för detta. Detta samarbete sker inte bara mellan släktmedlemmar, utan mellan i stort sett okända personer. Detta fungerar såsom så att varje individ ser att det finns ett intresse för att andra främlingar skall hjälpa denne mot en brottsling, så därför vill man upprätthålla ett socialt tryck mot de som inte hjälper till att fånga brottslingar. I spelteori så slår man, bildligt talat, ned på de som inte vill samarbeta i ett upprepat fångarnas dilemma.

Various forms of social pressure or ostracism can be brought to bear to induce cooperation in law enforcement. Individuals who do not fulfill obligations to support others in pursuit and prosecution can even be excluded from all forms of social interaction with other members of the group (e.g., trade and religious activities). In other words, because each individual has invested in establishing a position in the community and building a reputation within the group, those investments can be “held hostage” by the community, à la Williamson (1983), to insure that the commitment to cooperate is credible. (s. 197)

Sådana här system finns det många exempel på, men eftersom Benson är intresserad av amerikansk rätt beskriver han det engelska anglo-saxiska närmast statslösa systemet, eftersom det utvecklades med tiden till det amerikanska systemet. Det anglo-saxiska systemet har sina rötter i det saxiska systemet, vilket bestod av ett antal klaner, som kallades pagi, vilka i tur var uppdelade i mindre släktgrupper, som kallades vici. Dessa grupper hjälpte till när en av deras medlemmar blev utsatta för brott – med förhoppningen om att samma hjälp skulle ges ifall dem blir utsatta för brott. För olika brott var man tvungen att betala kompensation, wergeld. Vicin hade också den speciella egenskapen att när en av deras medlemmar begick ett brott fick resten betala böter för det, så de hade incitament att se till att andra inte begick brott. Efter att saxerna varit i England i femhundra år fanns det ett etablerat system bestående av ”the hundred” (pagi) och ”tithings” (vici). Tvister löstes av samfund med folk från de olika tithingarna, när det rörde sig om fall inom samma ”hundred”, och från folk från olika ”hundreds”, när det rörde sig om sådana fall:

Disputes between individuals who were not in the same hundred were handled by a shire court. All the suitors in the hundred courts within a shire were also suitors in the shire court, but again a twelve-man committee provided the arbitration function, supplemented by the threat of trial by ordeal. There was apparently a third court for disputes between individuals who did not reside within one shire (Stephen 1883: 67). (s. 199)

Något som fick brottslingar att gå med på att gå till rätten för att lösa tvisten var att alla som fanns vara skyldiga, men inte ville betala ersättning, blev förklarade fredlösa. D.v.s. alla förklarade att de inte tänkte hjälpa personen ifall någon annan (som den oförrättade i tvisten) tog dennes liv eller egendom. Utöver detta fanns det socialt tryck, från tithingen och släkten, bland annat.

Det fanns kungar under den här tiden, men dessa kungar var krigsherrar som fick sin makt i början av att folk valde att följa dem. Men med tiden konsoliderade dessa sin makt och några kungariken utstakades. Runt 850 fanns det bara tre, Northumbria, Mercia, och Wessex . Vid den här tiden hade kungarnas tjänare en liten roll att spela inom rättsväsendet, nämligen som en lokal väpnad styrka för att förmå vissa brottslingar att betala sina böter. Man talade om att kungen och arlarna som följde honom fick ett wite för denna tjänst, samtidigt som brottslingen fortfarande fick betala sin wergeld till offret.

Det hela började dock gå åt skogen samtidigt som vikingarna anföll England från slutet av 700-talet till 900-talet. I och med denna erövring förflyttades rikedom och makt till kungarna och deras troföljare, så mycket att kungarna började influera rättsystemet för att få ökade resurser. Exempelvis började kungarna få för sig att folk skulle betala wergeld till honom, istället för till offret! För, brottslingarna hade stört ”kungens fred”:

The concept of the “king’s peace” traces directly to Anglo-Saxon law: every freeman’s house had a “peace”; if it was broken, the violator had to pay. Initially, the king’s peace simply referred to the peace of the king’s house, but as royal power expanded, the king declared that his peace extended to places where he traveled, then to churches, monasteries, highways, and bridges. Eventually, it would be “possible for royal officers such as sheriffs to proclaim the king’s peace wherever suitable” (Lyon 1980: 42). The expansion in places and times protected by the king’s peace meant greater potential for royal revenue through legal actions. These imposed changes were not appreciated by the peasant freemen, because the true victim of an offense claimed as a violation of the king’s peace received little or no restitution.8 Thus, “there is a constant tendency to conflict between the old customs of the family and the newer laws of the State” (Pollock and Maitland 1959: vol. 1, 31–32). (s. 203-204)

Kungarna ville utöka pengaflödet de fick från ”rättvisan” för att det var en särskilt likvid tillgång; det var ju i fasta pengar. Samtidigt fick de in sin största inkomst från de områden de (och deras anfäder) erövrat, men det var oftast i form av tråkigt livsmedel som han inte lika lätt kunde spendera hur han ville. Så, kungarna började komma på nya brott för att utöka inkomsterna därifrån. Samtidigt försökte kungarna utöka ett monopol på att få bestämma när någon blivit dömd eller inte. Benson berättar inte var detta monopol ursprungligen kommit ifrån, men jag gissar från Hoppes verk att det uppstod först som ett monopol på hans egen (stulna) mark.

Läget försämrades ytterligare efter den normanska invasionen. Nu tog kungen all wergeld för sig själv för fler och fler brott, så att folket fick mycket minskat incitament att ta upp sin sak till domstolen.

The withdrawal of the right to restitution had significant implications for the institutions of law enforcement, because it substantially reduced citizens’ incentives to maintain their reciprocal arrangements for protection, pursuit, prose- cution, and insurance, and to participate in the local court system (operating at the levels of hundreds and counties at this time). (s. 205-206)

Uppenbarligen försvann hundrade-systemet på många ställen, men detta berodde inte bara på kungens utökade intervention på rättsäkerhetsområdet, utan även på erövringen av landet i området. ”War is the health of the state”, som sagt. Speciellt en normansk kung, Henry II, var duktig på att utöka kungens makt genom att definiera brott som störde kungens fred. Dessa kom nu att kallas för ”crimes”, vilket orsakade den traditionella anglo-saxiska skillnaden mellan kriminal- och civilrätt; i de senare fallen fick offret ersättning, men i de förra fick kungen det.

De statliga nymodigheterna i rättsväsendet ökade med tiden. Ett exempel:

The Norman kings also brought the concept of felony to England by making it a feudal crime for a vassal to betray or commit treachery against a feudal lord. Feudal felonies were punishable by death, and all the felon’s land and property were forfeited to the lord. Soon felony began to develop a broader meaning: “Again royal greed seems to be the best explanation for the expansion of the concept of felony. Any crime called a felony meant that if the appellee was found guilty his possessions escheated to the king. The more crimes called felonies, the greater the income, and so the list of felonies continued to grow throughout the twelfth century” (Lyon 1980: 190). (s. 208)

Kungarnas interventioner togs inte emot med öppna armar:

Victims’ resistance to the development of criminal law, along with the resulting loss of restitution and its accompanying incentives, meant that English citizens had to be “forced into compliance by a slowly evolving carrot and stick policy” (Laster 1970: 76). Efforts to force formation of frankpledge groups was noted above, but in addition, royal law declared that the victim was a criminal if he obtained restitution prior to bringing the offender before a king’s justice where the king could get his profits. This was not a strong enough inducement, so royal law created the crime of theftbote, making it a misdemeanor for a victim to accept the return of stolen property or to make other arrangements with a felon in exchange for an agreement not to prosecute. (s. 212)

Det gamla systemet hade numera helt försvunnit, och istället fortsatte utvecklingen av ett statligt rättssystem, dock med mycket privat involvering (som dagens system också har). 1729 kom den första lagen som gav pengar till att fånga och åtala brottslingar (för ett område där statsanställda bodde). Gängkriminalitet hade samtidigt ökat i städerna och som ett svar på att vittnen slutade infinna sig i sådana fall började staten ge immunitet till de gängmedlemmar som vittnade mot sina forna kamrater. Det blev dock inte direkt giltigt, eftersom man såg att det fanns problem med folk som ertappats med att ha gjort ett brott, och försöker undvika dess konsekvenser genom att hitta på att andra utfört brott. Kungarnas system utvecklades dock till att inte ha rättsystemet för att tjäna pengar, utan för att enbart bekämpa brott. Denna förändring kom också till under 1700-talet:

Thus, the new government was willing to commit funds to crime control in order to meet the demands of powerful political interests. In fact, the eighteenth century witnessed a gradual increase in government financing of many aspects of criminal law, as it declined in importance as a revenue source relative to other forms of revenue and as crime was increasingly seen as a problem by powerful political groups. (s. 218)

Ett sätt som de försökte få folk att delta i att fånga brottslingar var att ge ut belöningar för det, vilket började 1692 med belöningar för att ta fast stråtrövare. Efter de nästa femtio åren gavs det även ut belöningar ”for aiding in the conviction of burglars, horse thieves, cattle thieves, sheep thieves, shoplifters, coiners, and people who returned from felony transportation early.”. Det här systemet hade dock sina problem med folk som tog fast oskyldiga individer som sedan dömdes i domstolarna. Det här försöket övergavs för att 1829 inrätta en statlig kår som jagade brottslingar, vilka dock inte visade sig vara så mycket bättre. Folket var från början emot den nya ”polisen”:

Englishmen knew that the French public police, established in 1667, had always provided the king with detailed information about citizens and that even after the revolution police had opened mail, controlled the press, and made arrests and imprisonments without trial. Citizen concerns were apparently justified. Between 1829 and 1831, three thousand of the eight thousand public police officers (referred to as “Peel’s bloody gang” or “blue devils”) who had been hired were fired for “unfitness, incompetence, or drunkenness” (Ricks, Tillett, and Van Meter 1981: 6). (s. 222)

Men, stödet för den statliga polisen ökade, speciellt efter att många rika insåg att de kunde få skydd genom skattepengarna, likt statens tjänstemän hade gjort hundra år tidigare. (Den initiala avskyn av polisen liknar den som fanns i Sverige förr.) Benson tar inte upp det, men andra källor pekar på hur polisen kom till för att ge mer makt till staten och för att makthavarna började bli rädda för folket, som började bli rikare.

Den amerikanska utvecklingen påminner lite om den brittiska; det börjar med ett klassiskt sedvanerättssystem, men som senare inskränks av statliga regleringar. Den historiska utvecklingen var dock väldigt annorlunda, men inte desto mindre importerades många av de brittiska lösningarna under 1800-talet. Vissa likheter med de gamla kungarna fanns dock:

After the first true public police force was established in New York in 1844, other cities followed suit shortly. From the outset, however, these police departments were used primarily for political purposes. Crime control was, at best, a secondary concern. First of all, local elected officials used their police departments as a way to reward political supporters, much as early Norman kings granted some of the profits of justice to their powerful baronial supporters. A newly elected mayor typically fired virtually the entire police department and replaced it with his own supporters. (s. 224)

Resten av kapitlet detaljerar utvecklingen av offentligt åtalande. På ett sätt missar det lite av den historiska beskrivningen eftersom den inte tar med folkets åsikter om polisen och åklagarväsendet under 1800 och 1900-talet. Vad var folkets reaktioner för detta? I vilket fall är den historiska genomgången Benson gör väldigt intressant.