En hyllning till Silk Road

Skapat av Statens ovänner.

Silk Road var verkligen revolutionerande, men som tas upp i den näst sista rutan har dess lysande grundare, William Ulbricht, satt en standard för resten av världen att följa och som andra sidor redan tar efter (även en ny Silk Road). Svarta marknader för att köpa droger på nätet är här för att stanna: droghandeln är numera de facto laglig för den som köper via nätet. Jag gissar att inom tio år kommer det även att vara lagligt de jure. Ifall polisen stampar ned på posten kommer det leda till att alternativa, anonyma transportmetoder utvecklas.

Reklam för en svartmarknad

Det finns fler svartmarknader än Silk Road. Ovan görs en reklamfilm för marknaden Atlantis och det finns även ett ställe som heter BMR.

Vänta...reklamfilm?! För en svartmarknad?!

Mm, visst är det awesome!

Jag märker nu att jag missade totalt att skriva om hur den tekniska utvecklingen är ett annat väldigt gott skäl till att vara optimistisk för frihetens frammarsch. När jag skrev om det för ett halvår sedan var jag helt fokuserad på den intellektuella frammarschen, som också sker, men det kan nog mycket väl vara så att den ekonomiska är viktigare.

Tänk såhär, om den här trenden håller i sig och i princip allt blir krypterat i framtiden, och även transporten av droger kan göras anonymt, då kommer narkotikamarknaden vara helt fri. Ingen polis kommer att kunna stoppa den, i princip - förutom genom att spionera på vad folk gör i sina egna hem. Visst, de skulle kunna försöka fånga producenterna och langarna, men det kräver också en massa övervakning och det har de misslyckats med redan idag.

Jag tror inte att polisen kommer att kunna knäcka dagens eller framtidens krypteringar, så jag tror att om två år kommer det vara allmänt accepterat att vem som helst som har egen lägenhet kommer att kunna köpa droger utan någon risk att bli tagen. Och idag går det redan att göra detta.

En annan sak som jag tror sker i framtiden är att skatteparadis för de med stora förmögenheter förflyttas till den digitala valutamarknaden. Nu är det kanske osäkert vilken valuta som kommer att dominera framtidens marknader, men när bitcoin eller någon annan kryptovaluta väl blir tillräckligt stabil och integrerad i marknaden kommer diverse krusösar att införskaffa dessa istället för att ha sin egendom i en form som går att kontrollera av stater.

Tipstack: en ovän till staten.

EDIT: Dåliga Youtube tog ned klippet så fick ladda upp det med Bloggers tjänst. Det finns lite mer info om sidan i det här nyhetsklippet:

Tv-programmet Drugs Live visar effekterna av MDMA

Drugs Live - The Ecstasy Trial (1of2) -... by couchtripper

Jag har inte sett programmet än, jag får göra det ikväll, men det var väldigt upplyftande att höra att de tar upp ett verkligt test av vad som händer när man tar drogen på tv. Det var också trevligt att läsa Carl-Michael Ederborgs beskrivning av programemt på Aftonbladet(!?):

TV En halv miljon britter tar den illegala drogen ecstasy varje vecka. Mycket litet är känt om hur mdma, den aktiva ingrediensen, verkar.

Förra veckan visade den engelska tevekanalen Channel 4 två program under rubriken Drugs live som presenterade en unik forskningsstudie av mdma:s effekter på hjärnan. Vetenskapsmännen hade fått nej till forskningsbidrag, men tevebolaget sköt till pengarna mot att studien presenterades live.

25 frivilliga med olika bakgrund genomgick blindtester med MDMA och placebo. Deras värden mättes, deras hjärnor studerades i en magnet­scanner och de fick svara på en mängd frågor. Till slut presenterades studien live i studion med forskarna och flera försökspersoner, inklusive en som var under påverkan. ...

Teveprogrammet fick två miljoner tittare. Intresset för en realistisk och vetenskaplig presentation av drogfrågan är stort.

Den enda av de 25 som inte hade en behaglig och berikande upplevelse var en yrkessoldat som kämpade mot effekterna. ...

Min impulsiva slutsats efter att ha sett programmen är att det vore bra för folkhälsan och folklyckan om färre svenskar tog sina sedvanliga drängfyllor på fredagkvällarna och istället droppade ecstasy och kramades och dansade.

Det är sådana här tester och folks vanliga erfarenheter som borde vara en uppenbar byggnadsdel av varje diskussion om droger. Det innebär ju också att man skall kika på folks negativa upplevelser av drogen, men man kan inte fokusera enbart på dessa. Man måste och läsa på om de flestas upplevelser och försöka föreställa sig hur annorlunda det skulle se ut om drogen vore laglig att sälja och konsumeras. Det senare kan man göra genom att ta reda på hur stater generellt förändrar en marknad genom att förbjuda varan som säljs.

EDIT: Nu har jag sett början av programmet och det är verkligen väl värt att se. Dock bör man komma ihåg att effekterna som folket där upplevde var en rätt mild dos mdma, 83 mg. Erowid säger att en vanlig dosering ligger mellan 80-160 mg.

Tipstack: KlokOchSnygg från Flashback

Programmet finns även som torrent.

Polisens och politikernas skapade helvete

I gårdagens SvD skrev polisen Lennart Karlsson en debattartikel om att det är respektlöst mot missbrukare att förespråka en legalisering av droger. Argumenten i artikeln är väldigt dåliga, och jag tänkte ta upp några av dem här.

"Det påstås att kriminaliseringen av narkotikabruk stigmatiserar den enskilde missbrukaren. Det påstås att samhället genom polisen straffar istället för att vårda. Den som påstår detta saknar verklighetsförankring."

Jo, att bli satt i fängelse för innehav eller bruk, är en bestraffning. Hur illa är det? Det verkar bero väldigt mycket på vilket fängelse man är på. Här är en berättelse från en av de värsta fängelserna:

Man är inlåst i en cell på kanske 5-6 kvadratmeter 12 timmar om dygnet och vi fick i alla fall vara ute en halvtimma om dagen, 15 min om man jobbade i köket som jag gjorde.

En vakt utnyttjade fångarna sexuellt i utbyte mot att han kunde hjälpa till att smuggla in mobiler, tändare osv och en hade brutit smalbenet på en gammal tant som satt där. Hon hoppade runt med gips på benet när jag kom dit. Han fick inte sparken men fick bara jobba på natten eftersom det inte gick att ha honom där på dagen då han var så aggressiv mot kvinnorna. Samma för vakten som utnyttjade kvinnorna, det var också känt men han hade inte heller fått sparken utan hade bara blivit förbjuden att följa kvinnorna till skåpen där vi hade våra värdesaker osv.
Den fantastiska maten alla pratar om bestod en gång i veckan av kräm med mjölk (allvarligt, det äter man som mellanmål på dagis, inte som enda mål mat förutom frukost till vuxna människor) och en gång i veckan av gröt. T.ex. pasta och gröt sparades i flera dagar och värmdes upp om och om igen om allt inte tog slut. Maten lagades av fångar med dödliga blodsjukdomar (samtliga "kockar" utom jag) och en av dem var så fumlig att hon skar sig flera gånger om dagen och blodade ned maten. Läkaren sa att det inte spelade någon roll eftersom att "De flesta här är ju redan smittade.". Skitäckligt var det verkligen.

När som helst kan det komma någon och kräva att du ska klä av dig naken, sätta dig på toaletten, sära på benen, sträcka upp armarna och kissa medans någon står framför och tittar på och kan du inte göra det på tre timmar skjuts din villkorliga frigivning upp. Samma sak om du då inte skulle vilja arbeta, skulle glömma bädda sängen på morgonen, vad som helst. Studera är det inte många som får göra och det är inte många som får åka på permission heller. Under mina tre månader beviljades två permissioner på ca 50 fångar.

Och det är nog inte lätt att få ut den här informationen till folk:

Jag har fått intryck av att kriminalvården är väldigt mycket "skyddad verkstad" och att det finns väldigt lite insyn i hur saker och ting går till på anstalter. Vet inte vad som är tillsynsmyndighet för kriminalvården, det måste ju finnas någon sådan, men utöver det är det ju bara vi som suttit där själva som kan berätta om hur det är och bara det faktum att man suttit i fängelse gör ju direkt att folk misstror en. Jag upplevde det som väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att få någon upprättelse om man blivit felbehandlad (till exempel det här med att vi bara fick vara ute i 15 min när man har rätt till 60 min, det enda de sa var att vi fick finna oss i det eller arbetsvägra och riskera att få frigivningen uppskjuten). Kriminalvården själv vet ju också hur det är men i och med att de valt de jobb de har så tar de antagligen inte särskilt illa vid sig av att se hur människor blir behandlade.

Nu kan jag ju bara svara för Ystad och Ringsjön, Ringsjön var snarare som ett dagis för vuxna men Ystad var verkligen en fruktansvärd plats.

Nu kanske någon vill säga att man faktiskt kan få vård av den kära staten. Visst, men enligt deras egna undersökningar är det bara en femtedel som får ta del av den här vården. Och den fungerar inte heller speciellt bra, som jag skrivit på ett annat ställe:

Vad gäller folk som missbrukar narkotika och blivit vårdade på svenska anstalter, så var det bara drygt 20% fram till 80-talet som blev av med beroendet av droger. Detta enligt en rapport som Ted Goldberg menar är den främsta heltäckande undersökningen i området.

Olika svenska anstalter har blivit kritiserade för bl.a. långa kötider och för få platser tillgängliga, att inte ha kunnig personal för att hjälpa folk, att inte hjälpa utsatta personer (så att de dör i vissa fall), dålig uppföljning av hur det går för missbrukare, att använda sig av ovetenskapliga metoder samt för övergrepp och hjärntvätt. Det verkar som om kvaliteten på dessa anstalter skiljer sig rejält. Alternativt är alla dåliga, fast på olika sätt.

När det gäller tvångsvård av missbrukare så visar en SOU-rapport att det är procentuellt sett fler missbrukare som dör om de är satta i tvångsvård än om de inte är det; "Mortalitetsstudier visar en kraftig överdödlighet för LVM-omhändertagna, högre än vad som är vanligt för missbrukspopulationer".

Senare i artikeln skriver Karlsson följande:

"Alla ingripanden syftar till en enda sak; att upptäcka, avslöja och därigenom ge individen och dennes omgivning en möjlighet till reflektion och val. Valet till ett liv fritt från narkotika. Narkotika kidnappar hjärnan. Den fria viljan påverkas till narkotikans fördel genom de enorma duschar av vällust som pumpas in i hjärnans signalsystem. För att kunna ge förutsättningar för ett objektivt rättvist val måste det finnas både piska och morot."

Alltså, våra härskare ämnar ge oss valet att sluta använda droger, eller bli inspärrad i fängelse. Ett val mellan att göra som någon vill, eller att bli bestraffad av denne, kan nog bara ses som ett "rättvist" val av folk som kontinuerligt ser till att upprätthålla orättvisa lagar. Man formar sin världsbild så att den är trevlig att se på, så klart, och gör man något som uppenbarligen är dåligt kan man ju inte gå runt och tro att man står för orättvisan.

Nonstampcollector har annars en bra serie på det här temat, fast hur en "god" gud ger samma val till människor: gör som han säger eller brinn i helvetet.

Annars, när det gäller helveten lyckas Karlsson skruva till det hela ordentligt:

"Vi som arbetar i verkligheten ser det riktiga helvetet. Vi räddar livet på överdoserade heroinister. Vi tröstar anhöriga vars cannabisrökande barn tagit livet av sig. Vi får ibland en klapp på axeln av nyktra missbrukare som bekräftar att det var polisernas jagande som till slut motiverade dem till vård. Att avkriminalisera bruk av narkotika skulle vara att ta bort vårt viktigaste verktyg.

De dunkla argument som framförs är inget annat än en skymf mot oss som försöker att rädda liv. En skymf även mot de vars liv vi försöker att rädda.

Till alla er som tror att ni har lösningen genom att försöka skjuta den svenska restriktiva narkotikapolitiken i sank. Ni är välkomna ut i verkligheten. Ni är välkomna ut att stå upp för era åsikter bland desperata missbrukare och förtvivlade anhöriga. Kom ut till det riktiga helvetet om ni törs."

Det verkar som att han argumenterar för att en drogliberalisering är dåligt, genom att peka på hur dagens ordning är dålig. Såhär förstår jag hans argument:

"Droger är jättehemskt och en liberalisering är jättedålig. Vi poliser, med politikerna, har skapat dagens situation, och den får inte någon ändra, det skulle vara jättehemskt. Så, den som, "med dunkla motiv" [varför tror han att folk bryr sig om hans okunskap egentligen?], vill legalisera droger borde komma ut, till min verklighet, till det helvete som jag och mina vänner varit med och skapat, för att se...hur illa...deras...egen...uhm...politik fungerar."

Att folk skadas i dagens miljö är bevis för att folk skadas i dagens miljö, inte för att folk skulle skadas (mer, eller mindre) i en helt annan miljö. Karlsson begår ett ganska vanligt felslut, som jag beskrivit i mer detalj här, och det bygger på att man är blind för institutionerna i samhälle. Karlsson är blind för att det är den politik som han hjälper till att skapa som påverkar människor till att ta droger, och missbruka droger, på det sätt som gör att de skadar sig idag. När han ber oss drogliberaler att kolla på offren av missbruk, ber han oss att kolla på offren av dagens politik; på offren i hans eget skapade helvete.

To Serve and Protect - Annat intressant från boken

Så, nu när jag gått igenom alla tolv kapitel av Bruce Bensons To Serve and Protect tänkte jag ta upp två saker till från boken. Först, i det här inlägget, kommer lite blandade lösryckta citat som är väldigt intressanta i sig. Sedan, i nästa inlägg, tänkte jag ta upp några recensioner från vetenskapliga journaler om boken.

Två intressanta citat om det sinneslösa kriget mot folk som använder vissa droger, och hur pengar kan spenderas bättre på att hjälpa missbrukare istället för att uppräthålla drakoniska lagar:

Many of the problems now facing the criminal justice system arise at least in part because of the criminalization of the sale and consumption of various drugs, for instance (Benson 1994b; forthcoming, a; Rasmussen and Benson 1994; Benson and Rasmussen 1994b, 1996a, 1996b), a problem that apparently could be more effectively handled with treatment-based programs than with punishment-based programs (Benson and Rasmussen 1994a, 1994b). (s. 47)

A recent Rand corporation study suggests that another dollar spent on drug treatment is seven times more effective at reducing cocaine use than another dollar spent on criminal justice drug control activities (Rydell and Everingham, 1994). These researchers suggest that reducing criminal justice expenditures on drug control by 25 percent and doubling treatment offered to users would reduce cocaine use and save $2 billion. Thus, even if controlling drug use is the goal, the current level of criminal justice investment in drug control is clearly excessive. (s. 139)

Vem är det som efterfrågar detta vansinniga krig egentligen? Är det folket, eller är det så att det är särintressen som styr politiken, vilken folket senare bara anpassar sig till?

Another explanation for the trends in the reallocation of local police resources over the 1984–89 period is that powerful interest groups demanded the war. It would be surprising if this were not the case, since as Chambliss and Seidman conclude, “every detailed study of the emergence of legal norms has consistently shown the immense importance of interest-group activity, not the public interest, as the critical variable” (1971: 73). Similarly, Rhodes points out that “as far as crime policy and legislation are concerned, public opinion and attitudes are generally irrelevant. The same is not true, however, of specifically interested criminal justice publics.” (1977: 13). (s. 140)

Att hjälpa till med att fånga brottslingar är dyrt för brottsoffret i dagens USA, vilket är ett tydligt statsmisslyckande:

The cost to victims of reporting a crime and then cooperating with prosecution can be staggering. “In contemporary America, the victim’s well-being and fair treatment are not the concern of the criminal justice system or any other institution. The victim has to fend for himself every step of the way” (McDonald 1977: 298). In addition to the initial loss to the criminal, victims face the costs of cooperating in the prosecution, including (1) out-of-pocket expenses such as transportation, baby-sitting, parking, and so forth; (2) lost wages in order to meet with prosecutors and appear in court, often through several delays; (3) considerable emotional and psychological costs brought on by having to confront an assailant or endure a defense attorney’s questions; (4) a great deal of frustration with bureaucratic indifference, delays, the need to tell the same story to several different bureaucrats, and so forth; (5) considerable uncertainty about the outcome of cooperation, because of the likelihood of court dismissals, plea bargaining, light sentences, failure of offenders to appear, and prison crowding that leads to early release; and conceivably (6) retaliation by the offender, in case he or she is either unsuccessfully prosecuted or not confined for very long. (s. 54)

Om man jämför det privata borgensystemet med det offentliga så har man ett ganska bra allt-annat-lika-fall som visar marknadens överlägsenhet:

One estimate puts the fugitive rate for defendants on private bail at 0.8 percent after three years (Reynolds 1994b). Thus, release under private bond does not reduce the probability of prosecution very much. The same cannot be said for the private market’s public-sector counterpart. The public alternative to the bail system had its origins in the mid-1960s with the goal of helping those accused of nonviolent crimes who could not afford to post a bond themselves. However, “it rapidly evolved into an indiscriminate release mechanism to cap the jail population. It has failed miserably to accomplish any of its aims.” The system is administered by tax-funded pretrial release bureaucracies. Its costs are high. For instance, administering the Harris County, Texas, pretrial release program cost an average of $356 per defendant in 1992 (Reynolds 1994b: 18, 19). This agency had one staff employee for every sixteen defendants being supervised, compared to one staff person for every eighty-seven defendants supervised by one of the private bail- bonding companies in Harris County. ...

Estimates indicate that about 27 percent of the defendants supervised by pretrial release agencies initially do not appear in court (Reynolds 1994b; Carlisle 1992; Bureau of Justice Statistics 1990; Sorin 1986), and such programs have an 8 to 10 percent fugitive rate after three years. However, pretrial release programs tend to release the prisoners who are most likely to appear, leaving the remainder to be dealt with by private bail bondsmen (Carlisle 1992; Bureau of Justice Statistics 1990; Sorin 1986). And significantly, only about 14 percent of those released under a private bonding arrangement initially fail to appear (Bureau of Justice Statistics 1990: 9). Furthermore, as noted above, these private bail bondsmen have a fugitive rate that appears to be less than 1 percent, compared to the 8 to 10 percent for the public alternative (Reed and Stallings 1992: 5).7 This probably reflects the fact that public police officers are responsible for pursuing fugitives, rather than private bounty hunters, but public police officers rarely do so in any active way. They have neither the incentive nor the resources to pursue such fugitives. The most common way for the public police to capture pretrial release fugitives is in routine traffic stops when they check to see if the driver is wanted (Reynolds 1994b: 19). Thus, many urban counties have more than fifty thousand fugitives from pretrial release programs, and nationally the number probably exceeds a million (Reynolds 1994b: 19). (s. 58-59)

Den amerikanska polisen verkar inte göra ett speciellt bra jobb överlag:

Public police currently perform many duties beyond crime control. Criminologist Abraham Blumberg suggests that approximately 80 percent of police resources are used up in what he refers to as “social-worker, caretaker, baby-sitter, errand-boy” activities (1970: 185). A 1990 Bureau of Justice Statistics survey of state and local police departments (Reaves 1992a: 4) bears this out, reporting that police have responsibility for many activities that may not deter any crimes or produce any arrests: 96 percent of the surveyed departments were responsible for accident investigation, over half performed the community’s telephone and radio emergency communications and dispatch services (e.g., 911 services) for all emergency response agencies (fire, ambulance, search and rescue, etc.), 43 percent had animal control duties, 33 percent did search and rescue, 18 percent had emergency medical services, 18 percent provided court security, 14 percent did civil defense, 10 percent provided civil process serving, and so on. A similar survey of sheriffs’ departments (Reaves 1992b) notes that these agencies are even more likely to have non-law-enforcement functions to perform. (s. 277)

Skulle anarkokapitalism vara bättre än dagens samhälle?

Jag tänkte att det skulle vara intressant att höra vad 118800 - som säger sig ge svar på vilken fråga man än ställer - hade att säga om detta, så jag sms:ade (i stort sett) ovanstående fråga till dem. Vad var då deras svar?

Hej! Nej, det skulle bli sämre. Varför skulle vi behöva samhället såpass radikalt? Denna typ av politik fastslår att du får göra vad du vill. Bland annat odla droger och sälja det till vem som helt som skulle vilja köpa. Samhället är bra som det är idag. Ingen ändring behövs.

Mvh 118800

Det tog dem ca åtta minuter att svara på min fråga, vilket torde säga iaf två saker. Den första är att anarkokapitalismen verkligen är frihetens ideologi - det första en person som måste sätta sig in i ämnet har att säga om det är att den tillåter folk att göra vad de vill. Den andra är att folk kommer att snabbt förstå vad det innebär, speciellt när det gäller saker som de ogillar att andra gör. Det borde i sin tur få en att tänka sig att det är något av en dödfödd idé att, som politisk rörelse som kämpar för frihet, tona ned eller undvika att kommentera de frihetsfrågor som folk ogillar.

Vissa i LP menar att drogliberalism är nog så rätt, men av taktiska skäl bör man inte ta upp frågan, för att undvika att partiet skall framstås som ett "drogparti". Jag tror att den stämpeln kommer folk att använda oavsett vad, så då är det bäst att bemöta förbudivrarnas argument istället. Det är vad det förträffliga Cato Institutet gör. Och de har uppenbarligen inte förlorat sitt förtroende, då de kan få med sig flera prominenta namn att dyka upp på deras tillställningar.

Annars är deras svar suveränt. :-)

Att inte ta hänsyn till institutioner

"Hur kan du vara för att man ska kunna få ta droger hur som helst? Förstår du inte hur mycket problem det skapar? En kusin till mig tog amfetamin, blev beroende och har blivit skadad för livet av den drogen. Är det inte uppenbart att det är fel med droger?"

Efter att jag berättade för en bekant att jag var en anka fick jag (ungefär) ovanstående fråga riktad till mig. Då vill jag minnas att jag gav ett något klumpigt formulerat svar, som jag tänkte lägga fram med, förhoppningsvis, lite mer klarhet här.

Argumentet, som min bekanta tog upp, var att användning av droger är farligt, vilket borde vara uppenbart för alla. Så hur kan libertarianer och andra drogliberaler vara för en legalisering? Som jag uppfattar argumentet - vilket kanske är fel och som jag tar upp nedan - så går det ut på att droger idag orsakar definitiva problem och bör därför fortsätta vara olagliga. Ja, droganvändning är helt klart dåligt för många individer. Det skulle jag inte vilja säga emot, efter att ha läst ett flertal berättelser av droganvändare som haft negativa erfarenheter. Men, slutsatsen håller inte. Varför?

Problemet är att även om man kan hitta exempel på att någon tar skada av droganvändning i dagens samhällsmiljö, så visar detta inte att droganvändning i någon annan miljö kommer orsaka lika stor eller större skada. Argumentet verkar alltså anta att om droger legaliserades så skulle folk använda det i liknande situationer som idag, och folk skulle styras av liknande incitament, så att samma resultat uppstår. Möjligtvis antar argumentet att fler skulle använda droger, och att legaliseringen därför leder till att fler blir missbrukare. Men man kan inte anta att droganvändningen bara ändras på ett sätt, ifall det blev lagligt. För om det skulle bli lagligt kommer hela samhället att förändras. Givetvis, priset på de flesta droger skulle sjunka drastiskt, men även andra viktiga aspekter skulle ändras: de skulle säljas i en mer öppen miljö, det skulle finnas andra kontroller över deras kvalitet, folks åsikter om droger och droganvändning skulle vara annorlunda och folk skulle agera annorlunda ifall någon upptäcktes missbruka droger.

Allt detta leder till att den som funderar att använda droger skulle vara i en helt annan miljö och har helt andra möjligheter att be andra om hjälp ifall denne hamnar i kläm. Om det stämmer, då måste det även stämma att alla som idag har problem med droger skulle ha agerat helt annorlunda än vad de gjorde. Eller, uttryckt annorlunda, ingen som idag har problem med droger, skulle haft dessa problem i ett drogliberalt samhälle. De som idag har haft negativa erfarenheter av narkotika, har inte haft det för att vi lever i ett fritt samhälle, utan just för att det inskränker individens rätt att bruka och sälja dessa ämnen.

Min presentation har kanske varit lite lång, för en så, verkar det som, uppenbar slutsats. Men nu när jag gjort det kan jag med extra skärpa säga att min bekantas argument faktiskt är helt uppåt väggarna! Det är bakvänt, omvänt, upp-och-ned! Om något så borde det faktum att folk tar skada i dagens politiska miljö visa att det är den miljön som är dålig - inte en helt annan! Att ta drogmissbrukare i dagens Sverige som ett bevis för att drogliberalism är dåligt är lika träffande som att ta bilolyckor i dagens Sverige som ett bevis för att privata vägar är dåligt.

Men, kan den resonlige säga, om det nu är så uppenbart det du säger, är det inte så att du misstolkat argumentet? Kan det inte vara så att det min bekanta tänkte säga (men inte hann, eller som jag missade) är att samma problem, men fler, skulle uppstå under libertarianism? Det kan visst vara så, men som jag redan visat måste det argumentet antingen obefogat anta att endast några få saker skulle förändras med en legalisering, eller så bygger det på ett längre resonemang som visar att även i en radikalt annorlunda miljö så kommer folk att hantera droger lika dåligt eller sämre än idag. Men för att göra det här senare argumentet krävs det en mycket högre nivå av förståelse för hur samhället och individer fungerar, än det argument jag fick ta del av. Detta eftersom det längre argumentet kräver en så mycket större förståelse att det helt enkelt borde ta längre tid att förklara det. Det ursprungliga argumentet, även om det är felaktigt, är enkelt och verkar nå sitt mål direkt.

Jag tror att det här felaktiga argumentet går hem hos många, och att det även finns i många andra varianter än det jag diskuterar här. Så för att få full förståelse över det kommer det här igen, i abstrakt form:

1. Det är förbjudet att göra X.
2. Folk hamnar i problem när de gör X.
3. Detta visar att det är fel att legalisera X.

Men sofismen hade, som jag noterade ovan, ett implicit antagande, så att det troligtvis ser ut så här:

1. Det är förbjudet att göra X.
2. Folk hamnar i problem när de gör X.
3. En legalisering av X leder endast till att fler använder X på liknande sätt som sker idag.
4. Detta visar att det är fel att legalisera X.

Men detta är uppenbart falskt, då samhället skulle se bra annorlunda ut om droger vore legaliserade. Slutligen, här kommer det mest respektabla resonemanget:

1. Det är förbjudet att göra X.
2. Folk hamnar i problem när de gör X.
3. En legalisering av X leder till ett helt annat samhälle, men folk kommer ändå hamna i liknande problem som förr, fast det kommer att drabba fler personer.
4. Detta visar att det är fel att legalisera X.

Problemet här är förstås att ingen, någonsin visat att det är rimligt att förvänta sig att (3) stämmer. Men, den som vill komma med det här argumentet, blir inte hjälpt i sitt argumenterande av att hänvisa till problem i dagens värld, annat än som illustration av vilka problem som det kan leda till.

Nu kan man fråga sig om det här argumentet verkligen används så ofta av folk. Kanske inte, men det finns några som verkar använda det. En är objektivisten Carl Svanberg, som försökte visa att anarkokapitalism är dåligt. Varför då? Jo, för att i vissa stater - han tar New York i slutet av 1800-talet som ett exempel - har folk ibland brutit mot statens suveränitet och "tagit lagen i egna händer". Alltså, att den ordning som en stat är tänkt att upprätthålla kan (temporärt) upplösas är inte ett problem med staten, utan det är ett problem med en annan icke-existerande social ordning.

EDIT: Jag tror att jag inskränkte mig i onödan till frågan om legalisering när det gäller det här felslutet. För vissa använder liknande argument för andra problem här i världen när de vill visa att ett fritt samhälle är dåligt. Rent generellt tar de alltså exempel på dåliga saker som sker i en reglerad/ej fri miljö som bevis på att en fri miljö är dålig.

Jag tänkte uppdatera inlägget med exempel som jag stöter på: En bekant tog upp att en gangster låtit mörda kanske 1 500 personer i samband med dennes droghandel och menade att detta våld och elände är anledning att inte legalisera (och att drogliberalerna indirekt stödjer gangstern genom att förespråka legalisering). I dokumentären The Yes Men så kritiseras den fria marknaden för att ligga bakom en hemsk industriolycka i Bhopal, Indien, som då (1984) hade en ekonomisk frihet på runt 5,0.

On drugs - Report of the Global Commission on Drug Policy

Nu i dagarna släpptes en rapport från The Global Commission on Drug Policy om den globala narkotikapolitiken som har fått en hel del uppmärksamhet. Istället för de korta analyser som tidningarna ger tänkte jag gå igenom rapporten lite mer noggrannt. Rapporten går att dela in i en analys av dagens politik och kommissionens förslag på hur denna kan förbättras, med målet att skapa förbättring för människors situation.

Dagens problem
Rapporten börjar med att slå fast att dagens narkotikapolitik inte uppnår sina mål, vilka var att uppnå ett drogfritt samhälle och bättre hälsa för folket. På båda områden går det att säga att staternas politik varit ett totalt misslyckande. Trots detta fortsätter de flesta stater med samma vanliga politik utan att undersöka alternativ. Ett annat problem med politiken är att den mäter framgång i hur bra den tillfälliga processen går men inte i slutresultat. Alltså att man mäter framgång i hur många drogproducenter och -konsumenter staten arresterar och hur mycket narkotika staten konfiskerar, istället för att mäta, exempelvis, heroinisters hälsa. Annars påpekar de att harm reduction sågs som ett givet mål när FN först uttryckte sin politik 1961:

Effective policymaking requires a clear articulation of the policy’s objectives. The 1961 UN Single Convention on Narcotic Drugs made it clear that the ultimate objective of the system was the improvement of the ‘health and welfare of mankind’.

Men staterna vill inte använda sig av metoder som har en bevisat positiv effekt på droganvändares hälsa, som sprututbyte, eftersom de då inte visar sig delta lika hårt i kampen mot narkotika. Här i Sverige säger man väl att det går emot politikers irrationella fantasi om ett drogfritt samhälle.

Harm reduction som princip uppfyller däremot ett av de mål som angavs för den tidiga drogpolitiken, nämligen att hjälpa folk, vilket följande tabeller illustrerar.

Dessutom har Nederländerna, Schweiz och England relativt nyligen startat statliga program som ger ut heroin till missbrukare. I alla länder har forskning visat att politiken lett till lägre brottslighet. Detta verkar inte ha gjort heroin till någon populär drog eller något folk drömmer om att ta; i Nederländerna anser ungdomar att heroin är en "återvändsdrog" och mellan 2008 och 2001 minskade antalet heroinister från 28 000 till 18 000. Inte helt häpnadsväckande är det även så att en politik som är utformad för att slå ned på en frivillig handel mellan villiga deltagare leder till mer samhälleliga problem än den politik som är utformad för att enbart hjälpa de som har bekymmer.

These institutional dynamics obstruct objective and evidence-based policymaking. This is more than a theoretical problem – repeated studies[22,23] have demonstrated that governments achieve much greater financial and social benefit for their communities by investing in health and social programs, rather than investing in supply reduction and law enforcement activities. However, in most countries, the vast majority of available resources are spent on the enforcement of drug laws and the punishment of people who use drugs.[24]

Detta beror delvis på de, för politikerna, oförutsedda konsekvenserna av sitt krig mot droganvändare.

These negative consequences were well summarized by the former Executive Director of the United Nations Office on Drugs and Crime, Antonio Maria Costa, as falling into five broad categories:

1. The growth of a ‘huge criminal black market’, financed by the risk-escalated profits of supplying international demand for illicit drugs.
2. Extensive policy displacement, the result of using scarce resources to fund a vast law enforcement effort intended to address this criminal market.
3. Geographical displacement, often known as ‘the balloon effect’, whereby drug production shifts location to avoid the attentions of law enforcement.
4. Substance displacement, or the movement of consumers to new substances when their previous drug of choice becomes difficult to obtain, for instance through law enforcement pressure.
5. The perception and treatment of drug users, who are stigmatized, marginalized and excluded.[21]

Rekommendationer
Kommissionen rekommenderar först och främst politiker att våga öppna debatten om droger, att våga erkänna att deras nuvarande politik inte kommer att uppnå deras mål om ett narkotikafritt samhälle och diskutera alternativ som kan minska problemen förknippat med droganvändning. Sedan menar de att istället för att låsa in användare skall man erbjuda dessa hjälp istället. En sådan avkriminalisering av droganvändning genomfördes i Portugal juli 2001 och flera studier har visat att detta inte lett till någon speciell ökning av droganvändning i landet, utan istället har heroinbruket minskat och rättsväsendet behöver lägga mindre pengar på att jaga användare. I västra Australien avkriminaliserades cannabis och där fortsatte användningen att minska som en rapport kom fram till:

“The cannabis use data in this study suggest that, unlike the predictions of those public commentators who were critical of the scheme, cannabis use in Western Australia appears to have continued to decline despite the introduction of the Cannabis Infringement Notice Scheme.”[30]

Vidare föreslår kommissionen att stater och dess lokala avdelningar skall vara fria från internationella avtal att experimentera med sin drogpolitik. Om man finner att det kostar mindre och ger bättre konsekvenser med en harm reduction-ansats bör denna uppmuntras. Kommissionen föreslår även att den klassificering av droger som stater använder sig av bygger på fördomar istället för vetenskap och bör uppdateras. Den nuvarande ser exempelvis GHB och Ecstacy som några av de mest farliga droger medan studier ser de som mindre farliga.


Andra myter, som att de flesta droganvändare är missbrukare, bör också bekämpas.

När det gäller bekämpning av droghandel med polis pekar kommissionen på forskning som visar att detta tenderar att öka narkotikarelaterat våld.

A group of academics and public health experts based in British Columbia have conducted a systematic review of evidence[45] relating to the impact of increased law enforcement on drug market-related violence (for example, armed gangs fighting for control of the drug trade, or homicide and robberies connected to the drug trade).

In multiple US locations, as well as in Sydney, Australia, the researchers found that increased arrests and law enforcement pressures on drug markets were strongly associated with increased homicide rates and other violent crimes. Of all the studies examining the effect of increased law enforcement on drug market violence, 91 percent concluded that increased law enforcement actually increased drug market violence. The researchers concluded that:

“The available scientific evidence suggests that increasing the intensity of law enforcement interventions to disrupt drug markets is unlikely to reduce drug gang violence. Instead, the existing evidence suggests that drug-related violence and high homicide rates are likely a natural consequence of drug prohibition and that increasingly sophisticated and well-resourced methods of disrupting drug distribution networks may unintentionally increase violence.”[46]

Slutligen manar kommissionen politiker att göra något åt den ohyggliga situationen vi befinner oss i nu.

Act urgently: the war on drugs has failed, and policies need to change now.

There are signs of inertia in the drug policy debate in some parts of the world, as policymakers understand that current policies and strategies are failing but do not know what to do instead. There is a temptation to avoid the issue. This is an abdication of policy responsibility – for every year we continue with the current approach, billions of dollars are wasted on ineffective programs, millions of citizens are sent to prison unnecessarily, millions more suffer from the drug dependence of loved ones who cannot access health and social care services, and hundreds of thousands of people die from preventable overdoses and diseases contracted through unsafe drug use.

Harm reduction och heroin

Här kommer en kort dokumentär om hur heroinister kan få det bättre genom att få heroin utskrivet, istället för substitut som subutex eller metadon.



Tyvärr tar dokumentären inte upp någon statistik, förutom ett kort citat, om försöken i Schweiz. Det är synd eftersom deras system med att sälja droger till heroinister verkar gå bra, iaf enligt departementet som sköter det:

In many cases, patients’ physical and mental health has improved, their housing situation has become considerably more stable, and they have gradually managed to find employment. Numerous participants have managed to reduce their debts. In most cases, contacts with addicts and the drug scene have decreased. Consumption of non-prescribed substances declined significantly in the course of treatment.

Dramatic changes have been seen in the situation regarding crime. While the proportion of patients who obtained their income from illegal or borderline activities at the time of enrolment was 70%, the figure after 18 months of HAT was only 10%.

Föreläsning med Ted Goldberg

Idag var jag på en intressant föreläsning hos Luf som hade bjudit in Ted Goldberg, docent på Stockholms Universitet. Goldberg har gjort sig känd i Sverige för hans kritik av den svenska narkotikapolitiken och synen på narkomaners beteende som ligger bakom den. Hans syn bygger på ca 40 års forskning i frågan, och han har under den tiden själv varit ute "på fältet" bland missbrukande droganvändare för att försöka förstå varför folk blir tunga missbrukare.

Hans föreläsning gick ut på att förklara just detta och gå igenom vad som skiljde sig på hans syn av narkotikaproblematiken och den syn som dagens politiker har. Nu, när det har blivit klart, hur dålig vetenskaplig grund den svenska narkotikapolitiken har, är det extra intressant att se vad som kan vara fel med den. Nu kanske inte allt Ted Goldberg säger stämmer - dock var vissa saker klart uppenbara - men det är värt att ta upp det ändå. Jag blev klart intresserad av att köpa hans senaste bok, Samhället i narkotikan. Men, vad menar Goldberg är fel med den svenska narkotikasynen och vad är hans alternativ?

Kan man bruka narkotika utan att vara missbrukare?
På den här frågan svarar dagens politiker ett klart Nej! Så som riksdagsledamoten Göran Lindblad (m) förklarade det för mig, för något år sedan: "Narkotikaanvändning definieras alltid som missbruk", så handlar det helt enkelt om en ordlek från politikernas sida, som tyvärr alltför många människor köper utan att tänka på det. För Goldbergs del, delar han in narkotikaanvändare i två fack: rekreationsanvändare och problemanvändare. Som namnen antyder använder den förra gruppen olagliga droger på samma sätt som de flesta använder alkohol; som en trevlig del i vardagen eller vid speciella tillfällen. Den senare gruppen är samma typ som kom på besök till skolan för att förklara vilket helvete deras liv var tack vare droger.

Varför blir man en tung missbrukare/problemanvändare?
Enligt Goldberg ser staten orsaken till tungt drogmissbruk som en följd av att man har testat en drog, gillar dess positiva delar, blir beroende och sedan fortsätter för att, även om man är olycklig p.g.a. drogens negativa effekter, så gör drogerna fortfarande att man, för stunden, känner sig bättre. Deras syn är fokuserad på drogen, inte på användarens bakgrund; hade användaren börjat experimentera med en annan drog (som alkohol, exempelvis) så hade inte denne blivit en problemanvändare.

Goldberg hävdar istället att problemanvändning beror på personens psykologiska och sociala bakgrund. Han pekar främst på en trasig barndomsuppväxt, hög tidspreferens och vad det leder till som förklaringar till varför folk blir problemanvändare. Just hög tidspreferens kan jag förstå varför det kan leda till drogmissbruk, då det ger en direkt tillfredställning och eventuella kostnader som kommer i framtiden är inte värda så mycket. Men Goldberg menar att en riktigt dålig uppväxt kan få en människa att tappa värde om sig själv och att denne då tar droger och låter sitt liv gå åt helvete för att hon inte ser sig vara värd ett bra liv. Hon ser sig vara värdelös och därför söker hon göra livet värre för sig. Jag har lite problem med att smälta den tanken, men Goldberg menar att det var det enda han kunde komma fram till efter att ha sett så många människor skada sig själva på så ofantligt korkade sätt.

Leder rekreationsanvändning av en drog till problemanvändning?
Enligt statens narkotikasyn leder fortsatt droganvändande nödvändigtvis, eller högst sannolikt, till att man blir tungt beroende. Att ta droger måttligt och ansvarsfullt är inte möjligt. Goldberg hävdar istället att de olika grupperna söker olika saker med sitt droganvändande, som jag gått in på. Han visade dessutom statistik på hur andelen rekreationsanvändare minskade under 20 år, samtidigt som antalet problemanvändare ökade. (Här gjorde han ett stort fel som inte gjorde om antalen till per capita-siffror, men då antalet problemanvändare nästan dubblades på 10 år, och befolkningsmängden ökade med kanske 10%, spelar det ingen roll.) Alltså, om rekreationsanvändare tvunget blir problemanvändare, hur kan antalet problemanvändare öka, när det finns färre rekreationsanvändare?

Han hävdade dessutom att andelen problemanvändare var ungefär lika i Sverige som i Nederländerna, men att de hade en mycket större andel rekreationsanvändare. Detta var nog det mest intressanta och ideologiskt sprängfyllda från Goldbergs föreläsning; om andelen problemanvändare inte ändrar sig beroende på narkotikalagstiftning, då är det ett underliggande problem som följer med all drogpolitik. Detta innebär att frågan istället skjuts över till om man kan straffa folk som tar droger för nöjes skull. Droglagstiftning blir då en ren moralistisk lag; droger är förbjudna enbart för att hindra folk från annorlunda njutningar, men det leder inte till att färre blir tunga missbrukare.

Intervjuer med Ted Goldberg: Granskat, Slitz
Några av Ted Goldbergs debattartiklar: Nio av tio klarar av att testa narkotika, Urinprov ingen lösning, Det är inte narkotika som skapar knarkare