Varför ägande är nödvändigt

I en eller annan form så är det nödvändigt att rättsligt säga att vissa varor ägs av en person medan andra varor ägs av en någon annan

Varför är det nödvändigt? Jo, för att utan en sådan indelning så kommer folk kunna börja bråka med varandra om vem som har rätt att använda vad. Genom att införa äganderätt - oavsett om det är privat eller kommunal - så skapas ett ramverk för att lösa konflikter om vem som skall kunna få använda vilken resurs.

Säg att vi inte hade det här systemet och allt var fritt fram att ta ifrån andra. Om jag då tycker att du har en fin t-shirt så kan jag ju ta den. Om du har en fabrik så kan jag också ta den, givet att jag nu har tillräckligt mycket makt. Och du kan ta tillbaka det, om du också har tillräckligt mycket makt.

Och även om vi vore helt hederliga med varandra så skulle det inte finnas något sätt att säga "Du får använda den först och sedan jag". För sådana regleringar genom överenskommelser skulle innebära att det finns en äganderätt, men att den bestäms först genom en politisk process.

En sådan här situation är inte stabil. Med tiden kommer någon ordning att uppstå i de flesta samhällen. Och med den ordning som uppstår - oavsett om det finns en maktpunkt eller flera - så kommer det finnas någon form av äganderätt.

Vi kan då tänka oss två sorters problem med avsaknaden av ägande. Den ena sortens problem är de som uppstår i ett samhälle helt utan äganderätt. Det är nog väldigt likt de problem Hobbes (felaktigt) trodde skulle finnas utan en centralstat: folk kan inte lita på varandra, det finns ingen handel och inte heller någon gemenskap. Det här är dock inte vad som kommer att inträffa, så det verkliga problemet är att någon annan sorts äganderätt kommer att uppstå. Och, det kommer inte att vara den bästa sorten.

Det finns undantag till den här regeln. I vissa fall så skulle man kunna säga att det inte spelar någon roll vem som äger något ifall det skulle gå att producera om samma sak med ett trollslag, om bara det inte är någon särskild grej som man fått av någon. Men annars, ifall jag kan ta din fabrik och du inte ens behöver tänka på det, så har du en ny, så finns inte samma behov av äganderätt för att lösa konflikter.

Det finns andra argument för äganderätt. Men jag tror att det här är det mest basala. Antingen för att helt utan äganderätt så är ingen form av samvaro möjlig (förutom för Borg) eller för att om vi inte kan komma överens om relativt bra regler för de flesta av oss, så kommer vi få regler som är relativt bra för få av oss, men dåliga för flertalet.

Det här argumentet kan även utvecklas för att komma fram till vilken sorts äganderätt som är bäst lämpad, ifall man vill kunna undvika konflikter. Men i det här inlägget nöjer jag mig med att slå fast att någon form av äganderätt är absolut nödvändig för den som vill leva efter någorlunda vettiga regler.

Koordinerade vs. okoordinerade skadliga aggregerade handlingar

Jag skrev nyligen ett längre inlägg om varför jag tror att aggregerade handlingar innebär en rättighetskränkning. Själva idén om att man inte har rätt att göra det går emot tidigare libertarianism, som byggde på common law-regeln att sådana handlingar inte kunde vara grund för att stämma någon, men det kan ha berott på att lagen då föreskrev att alla skulle vara lika skyldiga till brottet.

I vilket fall tror jag inte att det resonemanget stämmer och jag tänkte komma med ett väldigt kort scenario för att visa varför. Kort, för att det förra inlägget blev så långt. Det är osannolikt, men det är för att komma till dess kärna.

800 personer får en magisk knapp.

Om en person trycker på den så kommer ett vackert fyrverkeri, men inget annat.

Om 500 personer trycker på den samtidigt så får var och en se ett fyrverkeri som innan. Men nu så aktiveras även en fyrverkeripjäs till att skicka iväg en minimissil. Dessa åker sedan iväg och dödar knugen.

Om det inte finns någon kung i närheten skjuts de mot ett privatägt träd som förstörs.

Alla personer som får knappen vet om dessa regler.

I det här scenariot är alla överens om att om 500 av dessa 800 personer går samman och säger till varandra "låt oss trycka på knappen och göra oss av med knugen eller det där trädet!", så är det en rättighetskränkning. En individ skulle då ha rätt att stoppa en av de 500 från att trycka på knappen.

Men, om de inte koordinerar sig, har en individ då rätt att hindra en person från att trycka på knappen? Eller, om det är 700 som trycker på knappen, rätt att hindra 201 från att trycka på den? Jag skulle säga ja, för att scenariot är alldeles för likt det ovan. Konsekvensen av deras handlingar är att en annans rättigheter kränks så det borde vara lika förbjudet. En individ borde kunna få skydda sig även ifrån aggregerade handlingar.

(Dessutom så skulle de riktigt smarta skurkarna koordinera sig på det här sättet, nämligen utan att explicit koordinera sig (de skulle bara tänkt sig att de gör det).)

(Inget av detta säger vad som bör göras i frågan om klimatförändringar, det finns olika rättsliga lösningar där.)

Vad borde vi göra åt klimatförändringarna?

Vi libertarianer har missat att lyckas klassificera klimatförändringar som rättighetskränkning eller bara som ett problem som världssamhället står inför. Om det är en rättighetskränkning finns det dock enkla lösningar på det. Att lösa klimatfrågan som socialt problem är nog svårare rent praktiskt, men konceptuellt är planen självklar: vi behöver skapa en grund för att folk skall kunna göra samhället rikare och utöka sina kunskaper för att stå emot hotet. Att skapa en politik för att minska utsläppen riskerar att minska möjligheten att stå emot andra oförutsedda risker (som naturliga ökningar av temperaturen) och skapar ett skadligt politiskt system.

Det har sagts att vi som står för individuell frihet har särskilda problem med att komma på en politik för att lösa problemet som orsakas av klimatförändringar. På ett sätt stämmer det: jag tror att libertarianismen, som rättsfilosofi, inte haft något bra svar på om de individuella handlingarna, som var för sig inte leder till någon förändring, men som tillsammans gör det utgör en kränkning av andras rättigheter eller inte. Och det är kärnan för vår filosofi - att avgöra vilka handlingar som är legitima och vilka som inte är det. Att då inte ha ett svar på frågan medför att vi inte vetat om vi skall svara på det som en rättighetsfråga eller som ett generellt politiskt problem som borde lösas (ex. hur vi borde agera för att minska fattigdomen eller trafikolyckorna på vägarna).

Den här osäkerheten kommer nog utifrån två källor. Dels så utgår många libertarianer utifrån att många common law-rättsregler är vettiga, eftersom de utgick ifrån privat äganderätt och för att konkurrensen mellan domstolarna skall ha lett till att domarna fick komma fram till domslut som använde sig av generella juridiska principer. Utgångspunkten, som Rothbard gillande noterar, för dessa regler är att aggregerade handlingar inte kan vara kriminella om de inte skett i samförstånd, vilket innebär att klimatförändringar inte kan vara olagliga. Mot detta står en (kanske oformulerad) insikt i att en individ borde kunna få hindra folk som gör dessa handlingar. Osäkerheten är värre av att frågan inte är så väl diskuterad bland libertarianer och de få som diskuterat den är oense: Reisman (2002) menar att det inte är en kränkning; Dolan (2006), Long (2007) samt Shahar (2009) menar att det är det, fast på olika sätt.

Alltså, det finns två olika frågor här för en libertarian: (1) vilka, om några, restriktioner skall det finnas på ens utsläpp av växthusgaser? och (2) vad bör vi göra åt klimatförändringarna för att minska problemen? Det finns dock en enkel lösning på de här problemen. Eller, en förståelig och tydlig lösning, åtminstone, det kommer dock att innebära arbeta för de flesta. Lösningen är att uppskatta hur sannolikt det är att de flesta av oss idag kränker andras rättigheter genom att vara med andra och förändra klimatet och ställa in sig på det och sedan att propagera för generella lösningar för hur folk kan möta förändringar i klimatet. Dessa två lösningar svarar mot de som vi står inför.

Den juridiska lösningen

Jag tror att vi är delaktiga i en aggregationsskada mot folk som drabbas av klimatförändringar. Frågan kan diskuteras, men om det stämmer finns det saker som varje individ måste göra:

• skära ned på sin användning av CO2, eller förstöra CO2-molekyler i luften, för att göra ens eget utsläpp neutralt.
• minska temperaturen genom geo-engineering.
• kompensera de som drabbas av det (dessa har samtidigt skyldighet att minska skadan som sker av det för att få kompensation).
• hindra att de skadliga effekterna från en global uppvärmning sker.

Några skulle säga att det finns juridiska problem med att se om någon gjort sig skyldig till att släppa ut CO2. Det är dock problem som går att lösa - det går att mäta den aktiviteten och genom historiska data på hur mycket någon kört bil, tankat eller ägt en fabrik så kommer det bli ganska lätt att mäta folks koldioxid-fottryck. Det skulle ta lång tid att beräkna, med dagens beräkningskraft. Men om/när stämningar för detta dyker upp så kommer datorerna, datainsamlingen och AI:n ha utvecklats så bra att det nog kan göras på en kafferast.

Lösningen på problemet med ökad temperatur

Oavsett om klimatförändringarna orsakades helt av naturen eller inte så är det ett samhällsproblem. Det verkar ha föreslagits tre lösningar på kraft ökad medeltemperatur när människor orsakat det. Låt mig diskutera de i tur och ordning:

• Mitigation - alla skär ned på sin användning av CO2 så att växthuseffekten blir mindre och temperaturen inte stiger lika mycket.

Det här skulle kräva internationella avtal, en världsstat eller en internationell rörelse för att vara effektiv (om det inte finns överallt kommer produktionen att flytta till de länder som inte sätter upp begränsningar på att släppa ut CO2). Det skulle också fungera ifall det blev billigare med kärnkraftverk och man kunde ha väte till flygmotorer (men det verkar inte komma i rätt tid). Det första har visat sig vara för svårt att uppnå. Nästan alla världens länder skrev under Kyotoprotokollet i ett led att minska ländernas utsläpp, men bara drygt en sjundedel skrev på det bindande (de andra skrev att de skulle försöka minska utsläppen). Det finns helt enkelt inget intresse i utvecklingsländerna att minska sin konsumtion av fossila bränslen (och därmed minska möjligheten att utvecklas). Av de länder som skrev på bindande avtal så har Kanada och Ryssland valt att inte fortsätta. Så, idag står de europeiska länderna, Kazakstan och Australien för protokollet. Och av dessa så är det inte alla som nått upp till de krav som de ställt upp på (om än att utsläppen generellt minskat under perioden för de flesta av dessa länder - totalt sett har utsläppen ökat rejält). En världsstat skulle nog vara minst lika besvärlig att uppnå (och skulle leda till katastrofala följder eftersom det blir helt omöjligt att rösta med fötterna). Och en internationell rörelse skulle nog också vara omöjlig, då det finns bättre sätt att lösa det här problemet på.

Så, troligtvis kan inte världen gå mot den nivån av CO2-koncentration i atmosfären som bara skulle leda till att världstemperaturen år 2090 går upp ca 1 grad celsius (jämfört med referenstiden 1986-2005). Istället för denna koncentrationsnivå så lär vi uppnå en högre nivå vilket skall leda till att temperaturen höjs med 1,8 till 3,7 grader. Givet att inget annat händer.

Men, skulle inte något annat kunna hända? Jo, och det är ett av de stora problemen med den här ansatsen. För, säg att världen minskar utsläppen till IPCC:s RPC6-scenario men att solen påverkar klimatet så att temperaturen inte bara går upp ca 2,2 grader utan 3,0 grader till slutet av århundradet. Det är ganska rimligt att IPCC inte kan göra bra prognoser över hur solen utvecklas, då de 1990 inte kunde vara säkra på att den temperaturförändring som redan varit inte var en del av den naturliga variationen. Därmed innebär den här "lösningen" att vi vaggas in i en falsk trygghet och att vi inte förbereder oss på att möta andra, liknande hot.

Slutligen, den här metoden har gigantiska kostnader, speciellt för utvecklingsländer. Kina har utvecklats tack vare sina industrier, vilket har lett till att de släppt ut ca fem gånger så mycket mer koldioxid sedan 1980. Kärnkraftverk skulle kunna lösa det problemet, men gissningsvis kommer kol och olja att ändå spela stor roll några decennier framåt. Så alla länder som kommer att industrialiseras skulle få göra det i långsammare takt.

• Geoengineering - några tar och kontrollerar temperaturen på jorden så att den inte kan bli för varm.

Det här forskningsfältet är ganska osäkert för mig. Jag vet bara att det finns ett antal föreslagna tekniker - vissa skapar naturen naturligt, som genom vulkanutbrott - för att kontrollera hur mycket energi som kommer in och ut ur atmosfären. Det fina med det är att det skulle kunna leda till samma temperatureffekt som mitigation, men till en avsevärt lägre kostnad. En annan fördel är att vi inte behöver göra något nu utan vänta ett decennie eller två med någon teknik som då kan se ut att vara bättre - kanske även med modeller av klimatet som tar med alla interdependenser.

Det stora problemet med denna lösning är att det i sig är att försöka påverka en del av klimatet, ett väldigt komplext system och det kan komma många oförutsedda sidoeffekter av det.

Något som talar för det här är att människan nog kommer att göra något liknande oavsett vad. För, tänk på vinsten Disney World skulle kunna ha av att kunna garantera att det inte kommer regna ett visst datum? När det då blir vanligt att folk ändrar sitt lokala väder - och därmed alla andras - kommer det att utvecklas till en konst och sedan en vetenskap där vi får bättre förståelse av klimatet. Gissningsvis kommer det finnas något sätt som man kan förändra klimatet på som inte ändrar dess variation så ofantligt mycket. Då, eller innan, kommer kanske landägarna till Maldiverna gå samman och minska jordens medeltemperatur en grad. (Det här borde förresten ge upphov till ett nytt juridiskt område - väderlag, om hur man homesteadar väder och avgränsar det på något vettigt sätt.)

• Anpassning - alla får vänja sig vid att temperaturen blir högre på många ställen på jorden. Vissa flyttar, andra skaffar 

Det här är den allra viktigaste lösningen, för lösningen här är att vi måste hitta bättre sätt på att utöka vårt välstånd på. Vi människor måste bli rikare. Inte då främst för att undvika de relativt sätt få extra individer som skulle dö vid en ökning av medeltemperaturen, utan för att mljarder människor dör i förtid - relativt om de haft en industrialiserad livsstil. Och alla dör i förtid idag för att vi inte har en überindustrialiserad livsstil! Folk i rikare samhällen har generellt sett längre livslängd, lever friskare och har bättre miljö.

Okaj, ett högre välstånd är bra....men vad har det med global uppvärmning att göra? Jo, ju rikare ett samhälle är, desto bättre kommer folk att vara på att ställa om sig till eventuella förändringar. Det är exempelvis mycket enklare för Nederländerna eller Bangladesh att anpassa sig till en högre vattennivå än vad det var för hundra år sedan. Ju mer avancerat ett samhälle är, desto mindre spelar klimatet någon roll. Det är kanske en kostnad (snöoväder) eller fördel (sol och varmt väder), men de styr inte människors beteende som de gjorde för. Som under den neolitiska perioden då klimatet kan ha styrt om människorna över huvud taget skulle ha lyckats med att bli jordbrukare eller inte. Idag innebär de skillnaderna att fler måste arbeta med jordbruket, men civilisationen som helhet förändras inte mycket av det. Och, som vissa är inne på (med geoengineering och liknande), till slut, när vi är tillräckligt rika, kommer vi att kunna göra oss oberoende av klimatet helt.

Vad behöver då göras för att öka välståndet? Mer frihet. Som, frihet från godtyckliga skatter, att kunna få konkurrera fritt inom vilken bransch som helst och frihet att emigrera. Såväl teoretisk som empirisk forskning visar att frihet är det bästa systemet för människor att samarbeta i för att producera välstånd.

Och den här utvecklingen kan gå väldigt snabbt. 1960 var Sydkorea lika fattigt som Afghanistan och Indien - idag är det lika rikt som Spanien. 1965 hade Singapore samma BNP/Capita som Sverige hade 1925 - tjugo år senare var Singapore ikapp Sverige. Shenzhen lyftes från en fiskeby med 300 000 invånare till en metropol med 4 50 000 invånare på femton år!

Men, måste man fråga sig, är det möjligt att skapa förutsättningarna för att alla samhällen på jorden skall bli så rika att klimatförändringarna bara blir en liten kostnad? Antingen måste det uppstå ett tillräckligt stort område - där folk är tillåtna att skapa välstånd i största möjliga takt - dit alla fattiga kan flytta. Eller så måste det uppstå sådana områden i alla fattiga länder. Det förra kräver inte att politiken måste förändras, utan bara att det blir billigt nog att skapa nya städer på haven. Det senare kräver dock politisk förändring, vilket verkar svårt, men inte helt omöjligt (se utvecklingen av speciella ekonomiska zoner världen över). Världen överlag håller också på att bli friare - och därmed rikare. Så, det här lär kunna fungera och skulle kunna skyndas på mycket snabbare om fler såg fördelarna med ett rikt samhälle.

Vilken lösning är då bäst?

Jag lutar åt geoengineering och anpassning snarare än geoengineering och mitigation. Geoengineering ser ut att vara kompatibel med båda, men passar bättre ihop med anpassning eftersom den metoden innebär att vi försöker maximera produktionen och kunskapen på jorden. Samtidigt så är det bättre att kunna anpassa sig till helt okända problem och rätt dåligt att snäva in politiken för att uppnå ett enskilt problem. Den internationella politiken som krävs för det kommer dessutom dels användas för att gynna särintressen ("Ingen handel med länder som inte kontrollerar sina utsläpp!") och den kommer att ge upphov till en byråkrati (som har sina egna intressen) och skulle kunna börja ägna sig åt nya saker (mission creep - som ex. EPA har gjort). En värld där varje individ och grupp som drabbas av ökad temperatur själva utformar planer för att lösa det kan å andra sidan vara helt decentraliserad.

Kan skadliga aggregerade handlingar förbjudas enligt naturrätten?

En aggregerad handling (eller aggregationshandling) är när flera personer gör något som var för sig inte leder till något särskilt men som leder till något speciellt när alla (eller rätt många av dem) utför handlingen. Kan man då förbjuda eller kräva skadestånd för dessa om de skadar andra eller deras egendom? I det här inlägget argumenterar jag för att det är möjligt såvida inte restitut är inblandade. I slutet kollar jag om klimatpåverkan är ett sådant aggregerat brott, vilket det verkar vara. Om det stämmer så kräver det att det blir ännu viktigare att hitta en fungerande lösning i den här frågan - var och en av oss har ett individuellt ansvar för att göra det.

Låt mig börja med att ge ett exempel på en aggregerad (kanske skall kallas aggregerande?) handling:

Längs en stig finns det några hål i marken som till viss del är fyllda med vatten. Ett stort antal personer går på stigen och var och en sparkar till en småsten som hamnar i just ett hål. När någon sparkar i en sten hamnar den på bottnen och vattnet flyttas uppåt minimalt. Efter att alla gått förbi och sparkat i var sin småsten har allt vatten tryckts bort ur hålet.

Alltså, den enskilda handlingen ledde inte till något stort men när den slogs samman med andras handlingar gav den ett mer speciellt resultat. Vem var det som fyllde upp hålet? Alla fotgängare som sparkat till någon sten gjorde det tillsammans. Inte så intressant utifrån ett politiskt perspektiv; ingen skadas och ingens vilja kränks så det finns ingen egentlig grund alls för att förbjuda det här beteendet. Låt mig komma med ett annat exempel:

Stigen ovan går längsmed en ravin och när fotgängarna sparkar eller sprätter till stenar så åker de ibland över kanten. Läget i ravinen är sådant att om tusen personer råkar sparka till rätt sorts stenar så kommer de att leda om en liten ström med vatten som rinner nedför berget. När det sker kommer vattnet att knuffa undan grunden som håller en riktigt stor sten fast. När det försvinner accelererar stenen ned för berget och kommer upp i 25 km/h. Ifall den får rulla obehindrat kommer den komma ut på en äng där den till sist stannar till.

Även i det här fallet har ingen skadats och det finns inget direkt problem att hantera. Men låt mig göra en liten ändring i exemplet:

På ängen har en vandrare slagit sig ned för att ta en rast. Solen skiner, det är blå himmel och utsikten över berget och dalen nedanför gör honom så trött att han tar en tupplur.

Samtidigt går den tusende fotgängaren på stigen ovanför och är påväg att sprätta till den sista ödesdigra stenen som kommer leda till den kedjereaktion som leder till att den stora stenen rullar ned i en snabb takt. Om den gör det kommer den nu att rulla över vandrarens fot, så att han bryter den.

Om den tusende fotgängaren visste om detta och ser stenen, vore det då rättfärdigt enligt naturrätten att hindra denne från att sparka till den?

Berget och ängen är för övrigt oägda, så situationen påverkas inte av servitut (jag tar upp den frågan längre ned).

I detta (väldigt hypotetiska) fall verkar det uppenbarligen gå emot naturrätten för fotgängaren att sparka till stenen. Det är kanske inte kriminellt, för han har ingen avsikt att skada någon, men väl vårdslöst. Det vore det även ifall det inte varit människor som legat bakom de tidigare stegen för att leda om vattendraget. Men att det var människor leder till en annan intressant slutsats, som man kan se om vi ändrar exemplet igen:

Den första fotgängaren är på väg att gå över stigen. Anta att denne måste gå till en by som ligger längre fram samt att liv och död står på spel så denne även måste lägga all sin energi på att springa. Det är alltså inte möjligt för henne att lämna kvar ett meddelande eller något sådant.

Ponera nu att hon också kan se den sten som, om hon sparkar till den, kommer, tillsammans med de 999 andra stenarna, leda till att vattendraget skiftas så mycket att den stora stenen börjar rulla nedför berget. Alltså, ifall hon vore ensam skulle inget hända ifall hon sparkade till stenen, men tillsammans med de andra så får det en effekt.

Men, varjes sten har lika stor effekt på vattendraget och det är bara om varje individ sparkar till "sin" sten som något händer. Alltså, om hon låter bli att sparka till stenen, så kommer inte att vandraren få sin fot krossad. Är det då ett brott enligt naturrätten för henne att sparka till den (hon har så mycket tid att hon kan ta en kurs några cm till vänster/höger)?

Ja, hon är lika skyldig till att det här inträffar som alla andra är och hon har en skyldighet att låta bli att sparka till stenen. Den skyldigheten har alla andra - eftersom alla har en exakt lika stor del i att förändra världen till det sämre som alla andra - men i just det här exemplet är det bara hon som kan agera på den skyldigheten. Återigen, det är kanske inte kriminellt, men väl vårdslöst beteende. Detsamma skulle då gällt ifall det var den andra, tredje eller 998:e fotgängaren som varit medveten om situationen (men oförmögen att berätta om den för andra) - alla har en skyldighet att undvika sin del i den.

Den sorts aggregerade handling som jag tagit upp hittills hade den väldigt speciella karaktären att allas handlingar var nödvändiga för att få stenen i rullning. Men hur skulle det fungera ifall bara ett väldigt stort antal av fotgängarna behövde göra något? Som såhär:

Alla tusen fotgängare går på stigen samtidigt och alla sparkar till var sin sten samtidigt. Detta skapar kedjereaktionen som slutar med att vandrarens fot krossas.

Men, det räcker med att runt fem hundra personer får ut var sin sten nedför ravinen. Ifall sex hundra gör det får det samma effekt som om tusen gör det.

692 fotgängare sprätter iväg var sin sten. Begår var och en då ett brott?

Ja, för var och en av dem medverkade till att händelsen skulle ske. Ett motargument mot detta är att en individ skulle kunna se det såhär: "Om jag inte sprätter ned en sten så kommer de andra ändå att göra det, så jag påverkar inte om vandraren dör eller inte." Enligt Douglas Hofstadter så finns det en möjlighet att man gör det, men det argumentet är jag inte hundra på. Så, säg att argumentets premisser verkar stämma, de fotgängare som stöter ned en sten gör det oberoende av varandra och för en individ så spelar det ingen roll om denne sparkar till en sten eller inte. Enligt den store ekonomen George Reisman vore det då lika orättvist att kalla det för ett brott som att straffa någon för något som denne inte gjort - i båda fall leder det till att man använder våld mot någon som själv inte använt våld mot andra.[1]

För att stärka det - som jag ser det iaf - intuitiva argumentet för att det är ett brott, tänk att de 692 fotgängarna tittade på varandra innan. Och log. I det fallet skulle det vara planerat att alla gjorde det; alla gör det med full vetskap om att alla har en önskan om att krossa vandrarens fot. Innan visste de bara om att foten skulle krossas och de kunde bara spekulera om alla verkligen ville det. Det verkar rimligt att om ett överenskommet brott, där varje individs påverkan är negligerbar, skall vara olagligt så borde det även gå att förbjuda det när det bara finns en förståelse om det.

Dessutom, låt säga att 193 av Rothbards skyddsänglar[2] skulle se på den här situationen. Skulle det vara berättigat för dem att använda (minsta nödvändiga) våld för att förhindra 193 fotgängare från att sprätta iväg en sten?[1] Definitivt. Det innebär dock inte att handlingen de gör är ett brott, för vid nöd är det berättigat att använda minimalt våld för att förhindra en olycka. Men, går det att beskriva deras medvetna handling som en olyckshändelse? Det ser det inte ut att vara och då måste det vara någon form av kränkning, vilket passar ihop med att handlingen borde kunna få förbjudas.

Så, vi har rätt att hindra fotgängarna. Skulle det här förändras något ifall det vore väldigt dyrt för fotgängarna att undvika stenen? Jag tror inte det. Tillräckligt dyrt så skulle ju folk dock gjort det och betalat böter till vandraren.

Ett sista scenario:

Vandraren är egentligen en villaägare. Han har byggt sitt hus nära berget för att kunna vara nära en åkersmark som han plöjer. All annan ekonomiskt värdefull mark är upptagen. Han är väldigt bekant med landskapet och vet om att det då och tå rullar ned en sten ifrån berget, men det leder inte till några större skador för honom. Faktum är att han ibland får nytta av det, då stenarna ibland rullar ned så att de plöjer upp åkern åt honom.

En dag tar han och scannar berget, mäter vindhastigheten och gör en massa beräkningar och kommer fram till att stenen som nämnts ovan skulle komma att gå mot hans hus, vilket skulle förstöra en liten del av det. Detta kommer att ske om ett antal decennier och han vet nästan det exakta klockslaget det kommer att ske.

Han märker att det endast skulle ske ifall fotgängarna fortsätter gå på stigen. Dessa (och han själv, för han tar också den vägen ibland) har gjort det i hundra år, vilket varit till viss fördel och någon nackdel till honom. Men nu kommer varje individ som går där, om än så litet, att sätta alla stenar i rätta så att de till slut kommer ändra vattendragets riktning, vilket gör att stenen rullar mot villaägarens hus. Det skulle vara ett problem för villaägaren som han helst vill undvika - han hade behövt köpa en mur för att skydda sig mot den och det hade kostat lite.

Dessutom så märker han att folk i ett annan hus också skulle kunna drabbas av en likadan sten. Dessa skulle kunna drabbas ännu värre än honom, för den galne idioten som styr över huset knäcker benen på alla sina gästarbetare. Några av dessa skulle inte hinna springa ifrån om stenar kom mot dem.

Så, för att förhindra detta sätter villaägaren upp en skylt och säger åt folk att de (och han) måste ta en annan väg över bergskedjan, samt pekar ut några andra lämpliga vägar. Eller så måste de alla bygga skydd där stenar kan rulla ned. Är alla då skyldiga att göra något av detta?

Här så har situationen blivit mycket mer komplex, men det absolut viktigaste att hålla koll utifrån en rättighetsperspektiv är ifall det faktum att det redan rullar ned stenar gör att andra tappar ansvar för att rulla ned en till? Varför skulle det göra det? Bara för att ett område kan drabbas av olyckor borde inte det ge ett frikort till andra att skapa fler olyckor där.

Allt annat är relevant för att tänka på hur man skall agera på situationen men jag tror inte det påverkar rättighetsproblemet. Att folk har svårt att värja sig ifrån hotet för att de är skadade av någon annan borde inte minska fotgängarnas ansvar.

Det finns dock en möjlighet att det här skulle kunna förändras ifall vi lägger in restitut i bilden. Kan det vara så att fotgängarna skaffat sig rätten att påverka berget så mycket att alla som bor nedanför det måste förvänta sig att det kommer ned fler stenbumlingar per år, än om människorna inte fanns där? Ponera föjande situation:

Långt innan någon byggde ett hus nära berget så bodde och vandrade människor runtomkring det. Genom helt naturliga handlingar, vilka är en nödvändig del för att de skall kunna överleva, lyckades de se till att berget blev annorlunda. D.v.s. de jagade djur, de skrämde till fåglar och de eldade nära berget. Vissa som levde uppströms påverkade också situationen genom hur de levde, vilket påverkade vattnet som kom nedför berget. Alla dessa handlingar var detsamma som deras förfäder alltid gjort.

En briljant seismolog gjorde beräkningen att om inga människor hade funnits så hade det rullat ned 5 stenar per år, men eftersom människorna fanns där så skulle nu 6 stenar rulla ned per år, enbart tack vare deras naturliga handlingar. Det skulle dock röra sig om olika sorters stenbumlingar - de som skulle åkt ned utan människor var inte detsamma som de som gjorde det när människorna bara funnits.

När sedan seismologen undersökte effekten som fotgängarna hade så slog denne fast att de ökade stenbumlingarnas antal med fyra per år. De blir också något värre i styrka. Det var klart att alla individer som påverkat berget tidigare, vardera med 0,9*10^-19 ökade procentenheter att få en stenbumling att trilla ned hade haft rätt att göra det. En enskild fotgängare ökar sannolikheten för att en sten rullar ned med 0,5*10^-12 procentenheter.

Hade verkligen de tidigare individerna haft rätt att påverka berget? Och har de därmed gett alla individer samma rätt att påverka berget, även om, som med fotgängarna, ens påverkan är en miljon gånger större?

Här verkar det som om problemet blev mycket besvärligare. För egen del så verkar det rimligt att om folk alltid påverkat berget, och att det påverkat när och hur snabbt vissa stenar rullat nedför berget, så har de skaffat sig en rätt att göra det. Om man obönhörligen kommer att påverka andra miljöer genom att bara försöka överleva, då har man skaffat sig rätten att göra det.

Men har man verkligen den rättigheten för alla möjliga effekter? Någon sten per år är en sak, men tänk om det ledde till en jordbävning om året? Som utgångspunkt torde det bero på om det kommer av att man påverkar berget mer eller om det finns fler människor som påverkar det. Om man har en individuell rätt att göra X, vilket skulle kunna påverka Y om hundra gör samma sak, så har man fortfarande rätt att göra det även om tusen personer börjar göra samma sak.

Mot det resonemanget står den potentiella styrkan i aggregerade handlingar. (Dessa kan nog bara bli stora genom att de ackumuleras i naturen (den del av världen som ingen individ har direkt kontroll över); varje individuellt ägd zon är ganska kontrollerad av ägaren eftersom denne vill ha den på ett visst sätt. När väl 99% av jorden är helt styrd av mänskliga önskemål så kommer inte det här vara ett problem längre.) Jag är osäker men lutar åt att storleken på effekten av de aggregerade handlingarna inte spelar någon roll.

Men, säg att inte antalet människor ändras, utan att varje individ gör mycket mer än tidigare. Frågan här är, om en individ skaffat restitut för de "naturliga handlingarnas" effekt, varför inte andra saker? För att man har bara rätt att påverka berget så mycket, men inte mer? Ja. För varför skulle man ha fått rätt till restitut för något som ingen tidigare gjort? I det läget borde situationen vara ett naturtillstånd.

Sammanfattning samt tankar om klimatförändringen

Vad är då slutsatsen av allt detta? Jo, det visar sig att i nästan alla fall så har de som drabbas av negativa konsekvenser av andras aggregerade handlingar en rätt att hindra dem från att utföra den handlingen. Det enda fallet då folk helt obehindrat har rätt att göra aggregerade handlingar som skadar andra är ifall de (eller andra) gjort den typen av handling förut och därmed har ett restitut på att fortsätta kunna göra det.

Vad finns det då för praktiska implikationer av allt detta? Den främsta applikationen jag kan tänka mig - då det är skälet till att jag först skrev om detta - är om klimatet. Situationen där är att nästan alla människor på jorden hjälper till - i olika mån - med att släppa ut koldioxid i luften. Koldioxiden går till atmosfären där den i sin tur hindrar strålning från jorden att gå rakt ut i rymden utan istället stannar där och blir värme. 

Såvitt jag förstått diskussionen om klimatfrågan så är alla som är införstådda i frågan överens om att växthuseffekten är definitiv, så att det är möjligt att ändra jordens temperatur genom att få ut fler växthusgaser. Men där folk är oense är i hur mycket koldioxiden (och andra växthusgaser) påverkar temperaturen (tillsammans med andra feedback-effekter). Tvisteområdena blir då (1) hur mycket av den värme som skett är orsakade av människor och av natur, (2) hur mycket temperaturen förväntas öka p.g.a. förändringar i koldioxidnivån och (3) hur en ökad temperatur påverkar jorden (ex. höjd havsnivå). Enligt Wikipedias sida om undersökningar av forskares syn på klimatet så är 82-98% av alla forskare överens om att människor haft en signifikant påverkan på klimatet. Undersökningarna frågar inte alltid hur stor del av uppvärmningen som människor skall ha haft eller vad vi förväntas ha i framtiden, men i en undersökning så sa 82% av de tillfrågade att de trodde att människor påverkat klimatet mest. De flesta undersökningar verkar bara ha kollat ifall forskare trodde att vi påverkar temperaturen positivt.

Så, var och en av oss ser ut att tillsammans göra jorden varmare. Nu är frågan, har vi haft en obehindrad rätt att göra det eller har någon av oss (som drabbas av en temperaturökning) rätt att hindra oss eller att få kompensation för skadorna? Detta kan endast ha skett ifall alla människor haft restitut att vara med och förändra klimatet, vilket de kan ha fått om det var en effekt av naturliga handlingar.

Det främsta argumentet jag kan komma på till försvar att vi har en sådan rätt är att de som var med och investerade i de nya fabrikerna räddade livet på ofantligt många människor. Det verkar ha varit en nödvändig del av utvecklingen - kol gjorde att mycket mer energi kunde användas till produktion än vad som var möjligt ifrån dåtidens vatten- och vindkraftverk. Att folk senare fick tillgång till bilar och andra kommunikationsmedel utökade produktionen, dels genom att folk kunde komma till bättre betalda arbetsplatser och genom att man kunde handla på distans (vilket gav fördel till mer effektiva företag). Användningen av fossila bränslen har varit en viktig del av att utöka civilisationen (och kanske även fått långsiktig tillväxt öht till stånd enligt Ridley) och öka levnadsstandarden.

Det här argumentet hänger på att det utsläpp som gjordes då var lika okej som när jägar- och samlare eldade för att tillaga sin mat. Det finns två problem med den här liknelsen - utsläppen var mycket större senare och det kan ha varit möjligt för dem att bygga skorstenarna på något sätt att inte släppa ut så mycket. 

Sedan så var det nog ingen - inte ens de som kände till växthuseffekten - som kunde gissat att mänskligheten skulle påverkat klimatet. Och om någon gissat skulle det inte finnas bevis - IPCC menade i sin första rapport, från 1990, att temperaturökningen tills då kunde ha varit inom världens naturliga variation och att de inte visste säkert hur läget låg till förrän efter ett decennium eller mer. Men, innebär okunskap om effekten av ens handlingar att man kan undslippa ansvar? Om jag slänger iväg en burk gift på en åker, och giftet hälls ut där, medan burken försvinner, slipper jag ansvar bara för att ingen visste om hur det åkermarken försämrats? Nope. Däremot förmildras omständigheterna av att ingen visste om det förr.

Ett annat försvar är att även om det här var känt så skulle det kanske ses som lagligt. Det traditionella common law-systemet förbjöd folk att stämma flera individer som tillsammans orsakat någon skada om dessa inte samordnat sina aktiviteter. Detta kan dock ha berott på att lagen förr föreskrev att alla involverade var lika skyldiga till händelsen, medan en stämning av alla utsläppare skulle kräva olika mycket i skadestånd från var och en. Men i vilket fall så är det här en ny sorts lag och det verkar rimligt att när folk inte haft alltför goda anledningar att tro att den kunnat vara sann så borde den inte kuna appliceras retroaktivt. Men, om det här resonemanget stämmer (vilket jag inte är ensam om att ta upp - Roderick Long och Dan C. Shahar har liknande resonemang), så skulle det kunna börja appliceras idag (efter att det bevisats ordentligt).

Så, just nu ser det ut som om det idag skulle kunna vara tillåtet att hindra en individ från att släppa ut mer än X kg CO2 och andra växthusgaser eller kräva kompensation för det. Var skulle då gränsen gå, om resonemanget stämmer? Jag har ingen aning. En sak som är värd att poängtera är att man kan överskrida gränsen men ändå ha rätt att göra det då man kan plantera träd, förstöra CO2-molekyler i atmosfären eller minska temperaturen på något sätt. Det finns alltså lite komplikationer i vad andra har rätt att kräva av en när det gäller en sådan indirekt skada. I nästa inlägg skall jag skriva vad vi borde göra åt den här frågan, vilket är mer intressant än något annat. Det här var mest ett utforskande inlägg för att försöka få ett tydligt svar i en komplicerad fråga. Slutligen får jag säga att frågan har varit något jobbig för mig, då jag varit osäker på om det här borde vara ett brott eller inte. Det är ju lite jobbigt att vara en del av ett system som skadar andra, men nu så känns det lättare när jag har en lösning på hand. Och det är att försöka inkorporera det här i vårt lagsystem och, sedan, hitta vägar för att lösa själva huvudproblemet.

[1] Reisman skriver om detta i Capitalism s. 92 när han diskuterar fenomen som global uppvärmning och uttunningen av ozonskiktet:

In their treatment of all such cases, the ecologists show themselves to be collectivists. They are prepared to hold individuals responsible for negative effects that are not the responsibility of individuals qua individuals, that is, for negative effects which are not caused by any individual, but which are the result of the combined actions of the members of the group to which the individual belongs. Such negative effects, not being the responsibility of any individual, should properly be re- garded as the equivalent of acts of nature, and individuals should be left free to respond to them in the way most to their advantage. ...

In such cases, the ecologists mistakenly assume that they have the right to prohibit the actions they find displeasing. Actually, however, they do not. The fact that the separate, independent actions of vast numbers of people may result in significant negative consequences to someone by virtue of their cumulative effect is simply not the responsibility of any of the individuals concerned. It should not be a basis for prohibiting his actions. To prohibit the action of an individual in such a case is to hold him responsible for something for which he is simply not in fact responsible. It is exactly the same in principle as punishing him for something he did not do.

[2] Dessa fiktiva varelser används i filosofiska situationer där änglarna enbart kan skydda andras rättigheter. De behöver inte agera gott - som att ge mat till de svältande - utan de förhindrar bara att andras rättigheter kränks. De är inte heller nödvändighet i närheten av att vara allsmäktiga, i det här fallet är de hindrade från att bara plocka upp stenarna och lösa problemet på det sättet.

Kan man sitta i riksdagen som libertarian?

 

En fråga som är med i många libertarianska diskussioner om val är: "Är det rätt att delta och rösta i demokratiska val?". Den här frågan är intressant då den undersöker vad som är moraliskt tillåtet och otillåtet i den politiska sfären. Jag tror dock att frågan inte är rätt utgångspunkt för att komma fram till det moraliska i saken. Den första frågan borde vara om det är rätt att delta i riksdagen. Meningen med att rösta är ju, allt som oftast, att vara med i en grupp som tillsammans får in en massa personer i riksdagen som sedan skall fatta beslut där.

Är det då fel att ägna sig åt den här sortens politiska liv? I det här inlägget tänkte jag visa att vissa aktiviteter i riksdagen är det, att vissa frågor kan vara tveksamma och att vissa uppenbarligen borde vara förbjudna.

Fast först, vad är det man har rätt att göra, enligt en libertariansk värdegrund? Den utgår först ifrån att varje individ har rätt att leva som denne vill utan att bli inskränkt av andras hot eller handlingar, så länge som man respekterar alla andras rätt att också få leva som de vill. För det andra utgår den ifrån att var och en kan börja äga land (och berg, mineraler, skogar, vattendrag o.s.v.) genom att arbeta med det och att det land som man gjort privat senare går att byta med andra individer enligt frivilliga överenskommelser. Det här är åtminstone sättet som man kan presentera det på efter Murray Rothbards politiska filosofi - det finns andra utgångspunkter som skiljer sig lite i utgångspunkterna men kommer fram till liknande slutsatser. Det skulle också gå att säga att vi libertarianer är emot att folk mördar, stjäl, våldtar, förskingrar ifrån, bedrar, lurar i ett köp, misshandlar, kidnappar, frihetsberövar eller något liknande (alla är exempel på  att kränka individens rättigheter, som vi ser dem). Utöver alla de här förbuden är individen fri att göra vad denne vill.[1]

Så, problemet är om en person som medverkar i riksdagen och röstar på olika förslag, som senare blir lagar, kränker någons rättigheter eller inte.

Det finns de som menar att inget man gör i ett parlament kränker andras rättigheter. För, som riksdagsledamot går man inte ut och spärrar in folk för att de sålt droger, man beslagtar inte folks egendom ifall de låtit bli att betala skatt och man hotar inte sveriges befolkning med straff ifall de går emot statens rättvisa. Det är nämligen inte politikerna som gör detta, det är polisen (eller, i krig, militären) som utför kränkningarna. Om det här argumentet stämmer skulle det inte innebära någon rättighetskränkning att föra fram och rösta igenom ett förslag om att förbjuda yttrandefriheten eller  brandbomba städer.

Kränker man då andras rättigheter genom att skicka order till andra om att göra det? Det borde bero på. Ifall jag skriver ett brev till landets poliser och förklarar att jag kommit fram till att det vore bäst att förbjuda Kajsa Ekis Ekman eller Göran Greider (den grå) från att uttala sig offentligt och att jag bemyndigar polisen att sätta dit dessa brottslingar, är den handlingen ekvivalent med när USA:s president Woodrow Wilson beordrade att folk som kritiserade hans intåg i första världskrig skulle frihetsberövas? Finns det någon skillnad mellan de båda handlingarna?

Ja, skillnaden består i att det finns en överenskommelse mellan poliserna i USA och landets ledare om att de förra skulle lyda den senare. Presidenten förstod att genom att komma ut med en sådan här order så kommer andra människor, som har gått med på att följa de order som han ger, också att utföra orderna. Alltså, ledarna för en stat och de som jobbar inom den samarbetar med varandra. När de då kränker människors rättigheter gör de det som en enhet. Och som sådan verkar det inte mer än rimligt att de båda har ansvar för deras gemensamma handlingar.

Om då samarbete med andra där man ger andra order om att kränka andras rättigheter, i sig själv innebär en rättighetskränkning, finns det något annat sätt som man, som just riksdagsledamot, skulle kunna kränka andras rättigheter? Det specifika med att vara i en lagstiftande församling verkar vara just att man kan ge ut order till resten av folket i staten. Dock kan ju andra saker följa med på köpet som riksdagsledamot, som att man tar en lön ifrån staten. Det är i sig ett särskilt problem som diskuteras på nätet, och borde hanteras som en separat fråga (det går ju alltid för en riksdagsledamot att ge bort pengarna till skatteproducenter, eller själv ha varit en och ta dem). Att också delta i arbetet med att få fram lagstiftning som kränker andras rättigheter vore också problematisk, men det borde en riksdagsledamot kunna undvika eller dra ned på takten.

Så, om det stora problemet med att sitta i riksdagen, utifrån ett rättighetsperspektiv, är att man beordrar andra att kränka folks rättigheter, då borde det vara klart vad som gäller för en riksdagsledamot: stifta inte några sådana lagar!

Är det då möjligt att undvika att stifta sådana här lagar som en riksdagsledamot? Ja. Även om det vore så att det fanns en lag som tvingade en riksdagsledamot att rösta som dennes parti vill (och det finns inte en sådan lag såvitt jag vet) så kan denne bara välja att bli åtalad av domstolen.

Alltså, libertarianismen sätter upp gränser för ens beteende. Så länge man inte går över de gränserna har man rätt (om än inte andras eller ens samvetes uppskattning) att göra precis vad man vill. Att sitta i riksdagen innebär inte nödvändigtvis att man kränker någons rättigheter och därför har man all rätt att vara en ledamot där.

Då kommer en annan fråga, vad för saker kan en libertariansk politiker rösta på i ett parlament? Det finns en möjlighet att vissa saker som man röstar på inte kränker andras rättigheter. Vilka kan det då vara?

Jag kan tänka mig två kategorier av röster som en politiker kan göra. Den ena sorten är att förklara vissa privata rättighetskränkande handlingar, som tidigare inte var förklarade som brott, som brott. Som exempel, att rösta för att det inte längre skall vara lagligt att slå barn.

Den andra sortens förslag en politiker kan rösta på är de som minskar statens rättighetskränkande handlingar. Som att legalisera, avkriminalisera eller sänka straffen för statens brott utan offer; att minska utgifterna som staten har; att sänka en skatt; eller att beordra lagens långa arm att inte lägga ned resurser på rättighetskränkande aktiviteter.

Båda sorters handlingar skulle man kunna kalla för pareto-förbättrande frihetsdrag och är en av de rätta vägarna framåt för att nå ett fritt samhälle. Däremot är det kanske inte det mest effektiva, men jag tror att alla vägar som går framåt är bra.[2]

Nu kanske någon undrar, men har någon politiker någonsin gjort detta? Enligt George Charles Roches III:s biografi om Frederic Bastiat så skall han aldrig ha röstat mot friheten:

Bastiat never voted with blocs. Thus, he voted sometimes with the Left and sometimes with the Right. In fact, the one consistent feature of Bastiat's voting record was that he always voted with the minority. In every sense, Bastiat was indeed the man alone, standing against the tide of socialism and against the corrupt and demagogic politics of his times. Principle was proving a lonely pinnacle, but the man from Mugron pursued his ideas with a deep concern for their truth, not their popularity.

- Frederic Bastiat: A Man Alone, s. 111

Enligt det här citatet så skall Bastiat aldrig fått igenom en enda motion. Däremot är det många politiker som såg upp till honom och fick igenom en hel del lättnader av tullar och importförbud efter hans död. Det var alltså via hans skrivande som han påverkade politiken. Att "bara" påverka vad andra tror är rätt och fel samt vad som stämmer och vad som är falskt, är också något som alla libertarianska politiker kan göra. Det går då både att sprida idéer som riksdagsledamot men också att bjuda in respekterade talare för att påpeka statens tvång och problem.

Målet, i slutändan, är ju dock att förändra staten och för att göra det inifrån behövs det nog fler än en libertarian eller starkt frihetslutande individ i riksdagen. Ett större antal personer, som har lika stor integritet som Bastiat, skulle kunna montera ned staten. Vilket vore rätt.

[1] Det finns dock vissa undantag som många libertarianer håller med om. Som att det är okej att bryta sig in i någons hus ifall man gott vilse ute i skogen och behöver mat eller en telefon för att kunna klara sig. De här undantagen har olika teoretiker försökt lösa genom att förfina teorin om absoluta rättigheter så att de täcker även de här fallen, men det ser inte ut som om de lyckats. Jag utgår istället ifrån att rättigheter inte är  det utan att de är kontextuella absoluta. Jag ser det som att de individuella rättigheterna är en första approximation på vad som är rätt att göra. Vid vissa speciella fall finns det andra värderingar som väger tyngre och därför har man rätt att göra det. Dessa fall uppstår dock inte i något parlamentariskt arbete, men jag tänkte ändå det var passande att nämna det.

[2] Jag tror även att det finns en till sorts politik som är tillåtet att satsa på, nämligen väldigt bra kohandel i den politiska sfären, som följer ifrån min generella syn på moral och frihet. Men jag har inte någon genomarbetad teori om när det är rimligt, så jag väntar med att föra fram den.

Har vi frivilligt gått med på att inskränka invandringen?

Det pågår en debatt på nätet om svenska staten är, på något sätt, en frivillig förening av landägare som gått samman och gemensamt kan besluta över politiken i landet på ett rättmätigt sätt. Här går jag igenom två debattörers åsikter i frågan (Lena Anderssons och Tino Sanandajis) och sedan argumenterar jag för att den förras frihetliga perspektiv överlag är korrekt och att den senare har fel.

I helgen skrev Lena Andersson en kolumn för DN där hon kritiserade tanken att svenska staten har rätt att begränsa invandringen för att medborgarna i landet skulle äga det geografiska området Sverige. Tanken bakom det resonemanget är att vi frihetsvänner som erkänner individens rätt att äga markområden och har rätt att hindra folk från att bosätta sig där borde inse att det är okej för staten att också besluta om vilka som får bo eller inte på sin mark. Utgångspunkten är alltså att medborgarna äger marken och därför får staten bestämma vilka regler som gäller på folkets mark; staten agerar då som en sorts sammanslutning åt individerna och för ut deras vilja. Lena antar att den här medborgarägarsynen bygger på att staten ses som en individ "med ett gemensamt förnuft (i så fall en legitimt självägande enhet)" och hävdar att den idén står i konflikt med individuellt självägande och individuellt ägande till land. Tanken är där att om det finns en stat som säger åt folk vad de kan göra så förtar det individens rätt att själv bestämma över sin egen kropp eller landområde. Dessutom menar hon att själva idén med att vi alla gemensamt äger landet är falsk då det inte finns några kontrakt som reglerar hur man kan sälja sin andel i det här ägandet eller bara gå ur det. Alltså, om det fanns ett sådant här ägande borde vi förvänta oss att det finns ett visst antal institutioner i samhället som reglerar det här ägandet, men de institutionerna finns inte.

Lenas artikel blev dagen efter kritiserad av Tino Sanandaji. Tina hävdar att svenska folket äger svenska staten genom sitt medborgarskap och att detta får viss legitimitet utifrån av att det dels är nedskrivet i svenska statens grundlag. Han menar även att staten har rätt att reglera invandringen eftersom väljarna i Sverige frivilligt gått med på den politiska ordning som finns; folk har frivilligt skapat demokratier och även stater. Den svenska staten är enligt honom ett uttryck av organisationsfrihet; folk har valt att ansluta sig till staten. Att folk frivilligt gått med på den verkar även vara något som ger grundlagen viss legitimitet. Vidare poängterar han att demokratin innebär att man kan använda våld och tvång mot sina medmänniskor och att de som är med i föreningen borde ha rätt att inskränka vilka som får vara med och rösta - och han menar att det är omöjligt att få in invandrare utan att göra dem till medborgare i en liberal demokrati. Alltså, eftersom svenska staten är en frivillig förening kan väljarna/ägarna välja att inte ta in fler deltagare i den (vilket måste ske om demokratin skall fortsätta låta alla myndiga i samhället ha rösträtt).

Båda författare tar upp fler argument som jag inte kommer gå igenom i det här inlägget, särskilt Tino. I det här inlägget kommer jag fokusera på frågan om vi äger det geografiska området Sverige och ifall staten är något som folk gått med på frivilligt, vilket är Tinos främsta motargument samt något som är intressant i sig att fundera på. Först kommer jag att skissa på hur en frivilligt ingången landägarförening skulle kunna se ut och sedan ifall den svenska staten uppfyller de kraven.

Hur ser en frivillig landägarförening ut?
Är det möjligt för några individer att frivilligt skapa en organisation som äger ett visst område och bestämmer över vilka som får komma in i det? Det verkar som att en sådan organisation kan skapas på två sätt: antingen genom att folk ingår ett kontrakt med andra i en förening där de tar med sig sin ägda mark och låter föreningen besluta om hur den skall skötas eller genom att folk säljer eller ger bort den mark de har till en förening (som då sedan äger marken). I den förra konstruktionen har ägaren fortfarande viss möjlighet att gå ur föreningen men i den andra har ägaren gett upp marken fullständigt. Jag kommer gå igenom hur den första organisationen skulle se ut och sedan den andra.

Det första är möjligt; en person kan bli ägare till tidigare oägd mark (genom att använda det enligt en liberal tradition), någon annan kan börja äga en annan bit mark och de båda kan skriva ett avtal där de båda skriver ett avtal om hur de gemensamt skall besluta hur båda landområden skall hanteras. Det här avtalet kommer då innehålla vissa klausuler om vilken beslutsordningen då båda skall använda sig av för att komma fram till vad som kan göras med områdena, vilka områden det handlar om och under vilka omständigheter som avtalet kan avbrytas. Tino hävdar helt rätt att den här ägar-föreningen kan innebära att båda begränsar vad de kan få göra på sitt tidigare enskilt ägda land, som att om de bygger ett bostadsområde och att de förbinder sig att inte bygga skrymmande byggnader eller fula fabriker eller att inte låta vissa människor bo där. Det är precis vad en person kunde gjort på sitt eget område och det är inget fel i att två personer då gör det.*

Skulle deltagarna i den här föreningen kunna skriva ett avtal där de avsäger sig rätten att gå ur landägarföreningen, så att de inte kan få tillbaka landområdet i sin egen ägo? Inom vissa gränser borde det helt klart vara tillåtet, men utifrån ett kontraktsperspektiv borde individer alltid kunna gå ur kontrakt som går emot de syften som kontrakten var till för. Och sådana här kontrakt som verkar ha potentialen att involvera jättemånga människor borde kunna leda till negativa konsekvenser som en individ inte kan förutse av att folk följer vissa beslutsregler; reglerna kommer kunna utnyttjas på något sätt så att de involverade förlorar någon kontroll över föreningen och att föreningen går i motsatt riktning än vad de vill ha. Så, i de fall där föreningen blir destruktiv för de syften för vilken den skapades, har man rätt att gå ur den. Ett exempel: om fem landägare går med på att använda sina landområden för att bygga ett nöjesfält, säg, men att en ägare utnyttjar reglerna för föreningen till att ge sig själv kontroll över den och sedan lägga ned nöjesfältet för att ruinera en annan i föreningen så har denne rätt att gå ur föreningen även om det inte står så i kontraktet. Ett annat tillfälle vore ifall den ena parten lurat till sig kontrollen för att agera disutilitaristiskt (maximera lidandet i världen); ingen borde behöva hjälpa en sådan person oavsett löften som getts. Att åberopa en sådan här klausul skulle kanske bara göras i undantagsfall i de flesta kontrakt, men det finns en möjlighet att de skulle vara särskilt intressanta för de föreningar som kan påverka hela samhällen, vilket landägarföreningar som tillåter/inte tillåter invandring gör. Detta för att det rör en samhällsfråga och där individerna som ingår kontraktet gör det för att uppnå ett visst mål och det kan ju lätt vara hänt att man tror att medlet man använder sig av leder till fel resultat eller att målet i sig är omoraliskt. Säg att jag ingår ett kontrakt om min mark tillsammans med andra för att stänga ute invandrare och att jag senare blir övertygad om att målet går emot silverregeln. Om det då finns en grund för det borde jag ju ha rätt att ta tillbaka landområdet för att använda det på något annat sätt.

Det var det om den första typen av förening. Den andra sorten är snarlik. I det fallet skapar några en förening, med givna regler och hur man kan gå ur den och så vidare. Sedan ger alla landägare bort sitt landområde till den här föreningen, som då styr området enligt de regler som fanns när folk skapade den (vilket inkluderar regler för hur man skall ändra på reglerna). Ett aktiebolag skulle vara något som liknar den här föreningen.

Så, en frivillig landägarförening kan skapas på två sätt. Antingen sker det mellan individer som (1) var för sig äger en bit mark, (2) skriver ett kontrakt där de avsäger sig rätten till att själv bestämma över sitt landområde och (3) istället låter det ske genom gemensamma beslut enligt en viss beslutsordning. Samtidigt måste den här föreningen (4) ha (implicita/explicita) klausuler för hur man kan gå ur föreningen. Eller så sker det genom att de inte bara skriver av sig rätten att bestämma över området utan också avsäger sig ägandet av det. Oavsett vad, ifall ett av kraven inte gäller är föreningen inte i linje med frihetliga normer. I första fallet skulle det inte ens finnas något landområde som kontraktet kan gälla för. I andra fallet har föreningen inte fått någon ensamrätt till området. I det tredje fallet så finns det inga tydliga regler för hur konflikter skall lösas och då finns det ingen av landägarna som kan säga att de hade bestämt att i just det här fallet skulle de originella landägarna ha en veto-rätt, vilket i praktiken innebär att de ursprungliga landägarna altid har veto-rätt. Och utan den fjärde punkten finns det inget sätt att hindra individer från att sluta stötta en förening som blivit destruktiv, ett nödvändigt krav som alla rationella individer har på ett kontrakt (jämför med tankegångarna i den amerikanska självständighetsförklaringen).

Jag tror annars att de här kraven var vad Lena letade efter när hon skrev vilka krav som behövs för att en sådan här förening skulle kunna vara frivillig:

(A) Först måste det i så fall vara möjligt att gå ur detta kollektiv utan att tvingas in i ett annat likadant. (B) Utöver det måste kontrakt över delägandet upprättas och delägarna kunna sälja sin andel. ... (C) Därtill måste, om ägandet vore det som avgjorde migrationsfrågan, ägarna av privat mark på svenskt territorium kunna ingå vilka avtal och förbindelser de vill med utlänningar utan att det lagstiftande röstkollektivet, som ju inte äger den marken, avgör dessa mellanhavanden.

Är de krav hon sätter på en frivillig landägarförening rimliga? Ja, om det är den första sortens förening som togs upp ovan; vilket dock inte är den enda frihetliga landägarförening. (A) är rimlig ifall det är, som jag skrev ovan, så att man funnit en annan åsikt om lämpligheten med målet eller medlet som föreningen pushar för - eller ifall föreningen pushar för ett annat mål eller olämpliga medel än de man utgick från i början. (B) följer ifrån (A); kan man gå ut ur föreningen kan man också sälja sin del av det. (C) gäller nog genom att (A) åberopas; en individ kan inte göra det genom att vara kvar i föreningen utan måste gå ur den. Tino hävdar att alla dessa inte stämmer och han verkar ge exempel på dagens äganderätt som går emot detta, hur går det ihop?

Tinos första argument, att det finns stiftelser som innehar ägodelar som styrelsen av stiftelsen inte kan sälja, utgår ifrån att det är stiftesens styre som är den rättmätige ägaren av stiftelsens ägodelar. Därför är det rimligt att det går att säga att ägodelar ibland inte går att sälja. Men den rättmätige ägaren av stiftelsen verkar istället vara den som grundade den, den som beslutade vad dess uppdrag skulle vara. Att andra kan använda dennes egendom (men inte sälja den) är för att den bara tillhandahåller den. Alltså, det Tino pekar på skulle kunna vara ett exempel på hur finurliga kontrakt är (så att de tillhandahåller en död persons vilja) och inte hur äganderätt leder till att man inte kan sälja den. Annars kritiserar Tino Lenas argument utifrån synen att det är den andra sortens landägarförening som äger landet. Den skulle kunna vara legitim - och där blir Lenas invändningar inte rätt anpassade, eftersom det inte längre finns några enskilda ägare av marken, utan allt ägs av föreningen.

För att gå tillbaka till mitt perspektiv. Den här föreningen, oavsett vilken av de två metoderna som användes för att skapa den, skulle ha rätt att bestämma vilka som får vistas på dess område**, så att den skulle kunna exkludera invandrare från det - ifall det är medlemmarnas vilja (enligt den beslutsprocess de frivilligt gått med på). Finns det något annat sätt som den skulle ha kunnat skapats på? Det verkar som att partiellt eller fullständigt överlåtande av ens egendom är de enda två sätten som det kan göras på och jag tror det är just vad jag beskrivit. Om så, kommer nu frågan: är svenska staten en sådan här frivillig förening - antingen en aktiv klubb eller en förvaltare av egendomar som folk gett upp? Om det inte finns bevis för att svenska staten har fått den kontroll den har idag på ett rättmätigt sätt har den fått det på ett annat sätt.

Är svenska staten en frivillig landägarförening?
Oavsett om svenska staten skulle vara en aktiv klubb eller en markförvaltare måste det finnas bevis för att folk frivilligt gått samman och gett över mark till den (på ett av de två sätten som beskrivs ovan). Och för att deras situation skall ha varit frivillig skall det inte ha funnits någon som helst hot inblandat; folk skall inte ha blivit rädda för att bli inlåsta om de gav upp marken eller sade att den tillhörde staten.

Finns det några sådana bevis? Inte såvitt jag vet. Och jag skulle gissa att varken Tino eller någon annan vill hävda att det finns det. Jag har aldrig stött på någon som hävdat att någon landägare vid något tillfälle gett bort sitt landområde till staten, på ett frivilligt sätt. Det finns de som hävdar att landägare har gjort det implicit när de röstat. För, lyder tankegången, om man röstar då går man ju med på att de som får makten får lov att föra en politik ungefär i den linje som de gick på val med.

Det tänket skjuter bara tillbaka frågan till om staten är en frivillig förening, liksom om det var en frivillig landägarförening. I båda fallen krävs det dock att folk går med i den utan något hot bakom. En individ som står inför en valurna har inget frivilligt val om att lyda statens order eller inte. Säg att du står och röstar år 1914 - du är en stor landägare så du har rätt att göra det - och frågan för dagen är om staten skall få rätt till allas landområden (så att de kan införa en begränsning på invandring, för tillfället fanns det inget passtvång). En stor majoritet av alla svenskar är för idén, säger vi, men du är av någon anledning emot den. Nåja, du går och röstar, och du röstar för ditt eget parti (som är det enda partiet emot förstatligandet av all mark). Oturligt nog får du bara en röst i valet och din sak går förlorad. Men, gick du frivilligt med på det? Inte på något sätt.

Men, kanske du säger, tänk på alla de som röstat för de partier som stått för den här åsikten, gick inte de frivilligt med på att lämna över makten till staten? Det låter på förhand som en rimlig tanke, men även där har de som röstar inte ett verkligt val i frågan. För var och en som röstar kan inte bara säga "Nej tack, jag vill inte vara med i den här föreningen eller låta dess besluta påverka mig eller min egendom". Men val fungerar inte på det sättet - oavsett hur du röstar kommer röstresultatet ändå att bli detsamma och en viss politik kommer att föras igenom, oavsett hur mycket du säger emot det. Det som behövs för att göra valet legitimt är minst att var och en kan säga nej till medlemskap i den svenska staten eller till att omfattas av dess beslut. Den möjligheten har aldrig funnits i de nästan fem hundra år som självaste idén, att staten äger marken i Sverige, funnits.***

Alltså, det finns inga bevis för att svenska staten startats frivilligt av landägare som vill få igenom en gemensam politik. Inte heller att folk som varit med och röstat om statens politik haft en möjlighet att slippa styras av den. Än mindre några välformulerade kontrakt som går in på hur folk binder sig till att följa några av statens regler.

Detta innebär inte att invandring inte kan ha några negativa konsekvenser. Det innebär att ett argument för att inskränka invandringen (eller för den delen, att göra vad som helst som staten säger är rätt) inte gäller. Hur skulle vi då kunna gå tillväga med att införa en verkligt frivillig invandring? Det går jag igenom här.

Kolla även in George Ought to Help, You Can Always Leave och Huemer on the psychology of authority.

Noter
* Man kan ju tänka sig att det kan bli problem av att väldigt många gör något sådant här och utesluter en grupp människor från att bo på ett visst område. Det är ett problem som nog Lockes proviso löser, men för att inte komplicera bilden ytterligare kan man utgå ifrån att området inte blir större; att en person gav bort en del sitt område till en annan och att denne nu tar det området och skapar en förening med den förstes land.

** Det finns ingen riktig enighet om gränserna för landägande inom den frihetliga traditionen. Enligt vissa har en landägare rätt till fullständig kontroll över sitt område, men enligt andra har landägaren inte alls rätt till att utesluta andra från området ifall personen som är på landet inte stör landägarens användning av marken. En person som bara promenerar genom skogen stör inte skogsägarens rätt att driva skogsbruk och därför får denne göra detta, enligt den senare teorin (som kallas för Flashback-teorin av landägande). Ett sådant landägande skulle bara kunna sätta upp gränser för invandring inom bara bebyggda områden, vilket sätter hinder för generella förbud av invandring till Sverige (då den överväldigande marken är obebyggd). Jag vet inte vilken syn Lena och Tino utgår ifrån - en där landägande är exklusivt direkt eller ett där landägande är exklusivt genom att någon har "homesteadat" ett användningsområde som utesluter all annan användning, men inte om man homesteadat ett användningsområde som inte utesluter att andra använder det - men mitt resonemang utgår ifrån den traditionella synen (där allt landägande innebär att man har rätt att utesluta andra ifrån området). Den här noten skulle alltså kunna bortses ifrån, det är bara för att jag noterar att det finns olika syner på landägande och att jag inte delar den som debatten verkar föras ifrån men att jag ändå utnyttjar den för att visa att den traditionella teorin inte skänker staten legitimitet som landägare.

*** Såvitt jag vet så härstammar själva idén att svenska staten äger all mark ifrån kung Gustav Eriksson Vasa. Denne skall ha tänkt ut det 1542 då han hävdade att all oägd mark tillhörde kronan. Senare hittade han även på att den mark som bönderna använde egentligen inte var deras, de bara skötte den åt kronan, som var den egentliga ägaren. Det här tänket skall ha haft sitt ursprung bland de tyska härskarna. Uppenbarligen var det en ideologi som härskarna gillade att föra fram eftersom det gav staten ett sken av legitimitet, vilket nog också är varför doktrinen fick en renässans bland socialdemokratiska författare under slutet av 1800-talet.

En tanke om testamente och arv

Den traditionella libertarianska ståndpunkten om arvsrätt är att den inte finns; ingen individ har rätt till någon annans egendom bara för att man är besläktad eller gift med personen. Istället är det testamentet som vanligtvis är grunden för ett frihetligt perspektiv på vad man kan få göra med en död persons ägodelar. Jag har kommit på ett argument för varför en sorts testamente även bör gälla när inget sådant är skrivet, och det resonemanget har även en intressant konsekvenser i andra frågor.

Min tanke här är följande:

Det är rimligt att när en människa dör, så bör den personens ägodelar användas för att föra vidare eller uppnå den livsgärning eller mål som individen strävade efter.

Jag fick den här tanken i en debatt om abort, som är lite för krånglig att ta upp här, så jag diskuterar bara det här påståendet. Varför är det rimligt? Jo, för att testamenten är rimliga. Dessa är i sin tur rimliga för att frihet är rimligt, och fria personer får lov att göra vad de vill med sin egendom när de dör. Det är en viss skillnad i att man ger bort saker efter att man dött, men det är rent praktiskt ingen större skillnad mellan (1) att skapa en stiftelse som förvaltar alla ens pengar och ägodelar medan man lever och har order att ge bort pengarna på ett speciellt sätt när en viss person (en själv) dör, och (2) att skapa en stiftelse som får alla ens pengar och ägodelar efter att man dött och delar ut dessa enligt ett speciellt mönster. Rent praktiskt finns det inga problem med att ha det ena eller andra i ett libertarianskt samhälle, så även om det finns överstigande filosofiska problem går dessa att komma över rent praktiskt.

Så, fria individer har rätt att disponera sin egendom efter sitt behag efter att de dör. Default-läget för dödsbon är att de skall hanteras efter ett testamentes önskemål. Men, säg att det inte finns ett testamente? Det är här det borde vara lämpligt att hantera ägodelarna efter vad man tror skulle varit den dödes önskemål, om denne haft tid att uttrycka den. Rent kulturellt skulle idén även varit normen - ett testamente är just att föra vidare en persons önskemål efter döden. Det är vad folk skulle ha förväntat sig är vad man borde göra. Det leder till att man får göra en kvalificerad gissning om den dödes önskemål och försöka föra dessa vidare.

Men, vad händer ifall man inte kan komma med någon specifik gissning alls om vad den döde hade önskat att man gjorde med dennes ägor? Vem får pengarna då? Jo, rimligtvis borde pengarna gå till de som personen troligtvis värderat högst av alla. Vilket man av evolutionärpsykologiska, intuitiva och kulturella anledningar har goda skäl att tro är just de i ens familj.

Om kollektiva rättighetskriterier och djurrätt

Det finns ett stort problem för libertarianer som står för att man har rättigheter enbart p.g.a. att man är förnuftig (har tillräckligt med intellektuell kapacitet att reflektera över sina egna handlingar, förstå språk, möjlighet att argumentera, eller något sådant), samtidigt som man vill hävda att djur saknar några rättigheter, för att de saknar ett lika välutvecklat intellekt som de flesta människor. Enligt dessa har man rätt att döda en gris, men inte en grovt handikappad människa som, kort och gott, helt förlorat förståndet.

Vari ligger problemet? Jo, problemet är att det argument man använder för att rättfärdiga att kunna döda djur, lika väl går att använda för att rättfärdiga att man skall kunna döda människor som är dummare än djur. Grisar kan jag flika in här verkar vara ganska intelligenta. Ett antal studier har funnit dessa beteenden hos grisar, vilka tyder på en rätt utvecklad hjärna:

• Pigs lead complex social lives that behaviorists once believed to be true only of primates.
• Mother pigs sing to their piglets while they are nursing.
• They excel at video games that would be hard for a young child, and sometimes better than the primates.
• Pigs dream.
• Pigs have a good sense of direction, and can find their way home from long distances.
• They learn from watching one another.
• Pigs outsmart each other. One will often follow another pig to food before grabbing it away from him, and the pig who was tricked will change behaviors to reduce how many times it is tricked.

Så, vad gör då de som förespråkar rättigheter för människor, men inte för grisar? Jo, de säger att man får rättigheter för att man tillhör en viss art, inte för att man besitter några unika egenskaper. De säger att rättigheter får man efter vilket kollektiv man tillhör, inte efter något eget, inneboende moraliskt värde. Som Niclas Wennerdal uttrycker det, förespråkar dessa libertarianer kollektiva rättighetskriterier.

Varför är detta principiellt problematiskt? Jo, därför att det inte följer logiskt att bara för att 99,99% av alla individer av en viss grupp uppfyller kriteriet för att få rättigheter, så skall de resterande 0,01% också ha dessa rättigheter.

Den här frågan diskuteras just nu på Liberala partiets diskussionsforum på facebook, och just nu verkar det inte ha kommit upp några principiella försvar av att ha kollektiva rättighetskriterier. Däremot har det kommit upp praktiska invändningar mot att ha individuella kriterier. Det skall vara alldeles för svårt att tillämpa; hur vet man när vissa varelser är medvetna eller inte?

Jag tror att den här invändningen är något överdriven; det går uppenbarligen att göra enkla mätningar av hur smarta djur är. Men låt oss säga att det är lite besvärligt att mäta ändå. Jag tror att om det verkligen är svårt, om vi verkligen har problem med att veta ifall någon varelse är intelligent eller inte, då borde vi undvika, i största mån möjligt, att inte använda tvång mot varelsen. Den grundläggande moraliska principen borde ju vara att först inte skada någon.

Tänk dig att vi stötte på en ny djurart. Djuren äter enbart växter och har ett någorlunda utvecklat socialt system så att de känner igen varandra som enskilda individer och klarar av att kommunicera enkla saker till varandra. Vad i detta skulle ge dig rätt att bestämma över dessa och döda dem för att äta? Skulle du få rätt att göra det för att du är osäker över hur intelligenta varelserna är? Skulle filosofiska skeptiker då få lov att mörda människor, för att de vägrar erkänna sig ha någon kunskap alls? Knappast.

När man är osäker, då är det en grund för att vara försiktig. Och om det är så att man verkligen bryr sig om att inte riskera skada någon som uppfyller ett visst kriterium, då gäller det att utforska frågan närmre. Att verkligen undersöka hur intelligenta alla varelser är. Men innan dess borde man utgå från att de som verkar relativt intelligenta bör man också behandla väl. Att ta hänsyn till ens osäkerhet borde göra en mindre benägen att använda våld.