From Mutual Aid to the Welfare State - Skydd för barnen

En sorts försäkring som mutual aid-sällskapen erbjöd var för ens barn. Alltså att om en eller båda av föräldrarna skulle dö, så skulle sällskapet kunna hjälpa de överlevande barnen. Den vanligaste tjänsten de erbjöd verkar ha varit fosterhem.

Fraternal societies founded seventy-one orphanages between 1890 and 1922, almost all without governmental subsidy.

De två största organisationerna som upprätthöll barnhem var IOOF och frimurarna, som tillsammans skötte 64 barnhem 1933. Där bodde ungefär hälften av alla barn som mutual aid-sällskapen hjälpte.

I boken beskriver David Beito hur ett sådant här barnhem, Mooseheart, fungerade, och vilka som togs hand om där.

The admission procedure for children was fairly straightforward. The local lodge helped fill out the paperwork. Each application had to provide confirmation that the child’s father had been a member for five years before his death, a certificate of the child’s good health from a doctor, a statement by a schoolteacher, and details about the family’s economic condition. A final stipulation was that the guardian sign a contract ceding day-to-day control of the child. In exchange the board of governors provided free room and board, medical care, and education. This was a conditional promise. Mooseheart did not make a formal adoption and reserved the right to return the child at any time to the legal guardian. (s. 66)

Själva hemmet blev väldigt stort, över 1 000 barn bodde där, så att det blev en ”barnstad”. De som drev stället var noga med att skapa en trevlig miljö.

Throughout its history Mooseheart represented a self-conscious rejection of the orphanage stereotype as popularized in the writings of Charles Dickens. It banished or radically modi?ed such obvious badges of institutional life as uniforms, factory-like dormitories, corporal punishment, and military regimentation. In this way Mooseheart followed the model of the “anti-institution institution.” Matthew P. Adams, superintendent from 1916 to 1927, drew a contrast between Mooseheart and the “cruel old-fashioned institution.” In his view Mooseheart more closely approximated a loving family, or “National School Home,” than an orphanage. Similarly, another official declared that “real homes, the genuine affection and the spirit of a home, can be found all over our Child City.” (s. 72)

Hur gick det då för barnen som bodde där? Två mått som undersökare har kollat på i efterhand var deras utbildning och lön relativt andra amerikanare. I båda områden verkar det ha gått relativt bra för barnen.

The most compelling evidence appeared in a study conducted by Martin Reymert of 402 graduates between 1919 and 1929. The response rate, 77.6 percent, was unusually high. The results point to a record of achievement. The male respondents (see table 4.5) earned weekly wages that exceeded the national average by 70.9 percent; the wages of the females were 62.5 percent higher than those of other American women.

The gap was even wider when measured by standards of educational progress. Ironically, an institution founded to demonstrate the superiority of manual education turned out a bumper crop of college students. Moosehearts alumni were four times more likely than other Americans (ages 18-24) to have attended institutions of higher learning. More than 34 percent of the graduates (female and male) went to college, compared with a U.S. Average in 1930 of 7.6 percent for males and 4.8 percent for females. (s. 85-86)

Barnhemmet Mooseheart som kapitlet beskriver verkar ha varit ett framgångsställe för sin tid. Målet var att skapa ett hem åt alla föräldralösa barn, och det verkar de ha lyckats med; barnen kände gemenskap och tillit med varandra och sina många olika (surrogat) föräldrar. På hemmet tilläts ingen aga och man lärde ut ansvarstagande och självbestämmande.

Alla barnhem var dock inte lika bra, och i ett senare kapitel kollar Beito på hur det fungerade för ett barnhem som SBA skapat. Den här föreningen verkar annars ha varit det första mutual aid-sällskapet som ville erbjuda trygghet ”från vaggan till graven”. Det hade de bestämt sig för att göra 1916 när de planerade att bygga ett äldrevårdshem, ett barnhem och ett sjukhus. 1925 var de färdiga med sitt mål. De fick pengar för detta både genom en avgift för alla medlemmar, men också genom donationer från dem. De första fyra åren fick de in $131 000 till barnhemmet. Donationerna spelade en viktig roll ända in på 1930-talet. 1925 skaffade barnhemmet även en grundskola.

The early 1930s represented the height of the SBA's effort to provide cradle-to-grave protection. SBA Hill was now the site of a substantial farm (complete with hogs, chickens, and fifty Holsteins), a separate water supply, and a power plant. In 1933 the population of the Old Folk's Home increased to eighty-six; sixty-five children lived in the Children's Home. The boys and girls had moved into separate halls, with about two children per room. Each building had a live-in matron or a married couple; a trained dietitian prepared all the meals. The annual per-child cost was $480. … Once admitted [to the Children's Home], the child obtained free room and board, medical and dental care, and a full high-school education. (s. 89)

Till skillnad från Mooseheart var detta dock ett mindre intimt barnhem, och de hade viss kroppsbestraffning ifall man bröt mot deras regler. Skolan de erbjöd erkändes dock som “Superior” enligt en statlig kontrollant. Och med tiden förbättrades de stränga reglerna.

Man kan fråga sig hur väl barnen hade det i USA för drygt 90 år sedan i dessa privata barnhem, och hur väl föräldralösa barn hade det när staten tog hand om barnen istället. Det skulle vara en intressant jämförelse.

From Mutual Aid to the Welfare State - Att minska problemet med moral hazard

Den ekonomiska funktionen bakom systemet med ömsesidig hjälp, det som troligtvis gjorde den så populär, var att den försäkrade individer från osäkerheter. Den ”poolade”, samlade ihop, folks risker så att om en enskild person drabbas hjälps alla till att lindra skadan. Men detta var inte det enda systemet gjorde. Genom sin struktur gav de folk starka incitament att uppföra sig bättre än annars; de var ett sätt för folk att verifiera andras trovärdighet; och det gav en formell struktur för att människor skulle kunna uttrycka sin empati med andra.

Det skapade även en sammansvetsande, eller samhällsbevarande, funktion, som David Beito tar upp:

For many who joined, a lodge affiliation was a means to enhance older and more stable forms of mutual aid based on blood ties, geography, and religions. Hence, according to Don Harrison Doyle, fraternal orders “acted to reinforce, rather than to supplant, the family as a social institution. They also supplemented the extended kinship networks that supported the nuclear family.” Similarly, Mary Ann Clawson stresses that “fraternal association provided the ritualized means by which their members could define one another as brothers; biologically unrelated individuals thus used kinship to construct the solidarity necessary to accomplish a variety of tasks.” (s. 8)

The societies showed striking similarities in outlook. With perhaps a slight change in wording, the following statement, penned by a member of the SBA, was suitable to each: “Its prime object is to promote the brotherhood of man, teach fidelity to home and loved ones, loyalty to country and respect of law, to establish a system for the care of the widows and orphans, the aged and disabled, and enable every worthy member to protect himself from the ills of life and make substantial provision through co-operation with our members, for those who are nearest and dearest.” (s. 28)

The theme of the loving and extended family found universal fraternal appeal. According to the ritual of the IOSL, all initiates were "members of the same family" pledged to "stand by one another at all hazards." It specified that what "[we] lack by the sacred ties of blood we make up by a solemn oath-bound obligation, declaring ourselves sisters and brothers, children of the same Father." The Loyal Order of Moose promoted its orphanage by vowing that "this Order comes as a Mother to her children to help them in their hour of trial." (s. 28-29)

Nedan går jag igenom hur mutual aid-systemet minskade problemen med moral hazard. Innan dess får jag nämna att systemet hade sina brister – det uppmuntrade inte till fullständigt rationellt tänkande, tyvärr – vilket går att se på hur de uppmuntrade nationalism, att följa lagen och att i allmänhet se staten som en bra institution. Hade de kunnat se in i framtiden och märkt hur det var staten (ledd av dem själva, ironiskt nog) som förstörde grunden för deras verksamhet hade de säkert haft en annan inställning. Men, nog om det, nu skall vi kolla lite på den incitamentstruktur som systemet hjälpte att skapa.

Incitament för att inte utsätta sig själv för risker
När man köpt en försäkring uppstår något som ekonomer kallar för moral hazard. Det är när man vet om att konsekvenserna av ens misstag kommer att dämpas av någon annan, vilket medför att man inte kommer att vara lika försiktig som annars. Problemet med moral hazard finns med som en del i alla sorters försäkringar, men de försäkringssystem som finns har olika sätt att hantera det här problemet. Folket som arbetade i de vänliga sällskapen insåg detta problem och satte upp regler för deras klubb, för att minska folks benägenhet att ta risker. Alla av dessa regler har inte varit direkt förknippade med folk som tar överdrivna risker, men flertalet verkar ha varit det. Jag skulle gissa att de andra reglerna kom till genom en form av statistisk diskriminering.

Americans may have been informal in matters of money [in the early 19th century], but they were models of clarity in formulating sanctions for misconduct. The Boston Marine Society imposed fines and other punishments for a multitude of offenses, including failure to attend members' funerals, blaspheming “the Name of Almighty GOD,” and promoting at monthly meetings “the playing of any Cards, Dice, or other Gaming whatsoever.” It provided the ultimate punishment of expulsion for the “common Drunkard”. (s. 8-9)

The Odd Fellows followed in the footsteps of colonial fraternal societies in vowing to withhold aid for habitual drunkenness, profanity, adultery, or disruptive behavior. (s. 10)

In 1892, for example, the Connecticut Bureau of Labor Statistics found that societies followed the "invarable rule" of denying benefits "for any sickness or other disability originating from intemperance, vicious or immoral conduct." A study by the Illinois Health Insurance Commission twenty years later reported the same finding. ... The regulation of sexual behavior also arose from a combinatino of health and actuarial motivations. The rules almost always denied benefits for venereal diseases or any ailment caused by "immoral conduct," but the specifics varied. ... [The SBA] refused payment for any injury caused during participation in "a mob, riot or insurrection, or as a result of being engaged in committing any offense against the laws of any State or of the Nation". It suspended benefits for members serving prison time. (s. 45)

The IOSL denied benefits for false statements, participation in mobs or riots, illnesses caused by intemperance or other “vicious or immoral” acts. (s. 53)

Även de klubbar som hade en socialistisk ideologi hade liknande krav på sina medlemmars beteende.

The WC expected a good deal of its members. It rigorously enforced rules against false claims and laid out strict guidelines for personal, moral, and political behavior. Punishments for violations ranged from fines to outright expulsion. Throughout the 1920s the wc had a substantial yearly expulsion rate of between 7 and 15 percent of the total national membership. Punishable offenses included working during (or otherwise impeding) a strike, charging “usurious interest rates,” or supporting candidates of the “capitalistic” parties, the Republicans or the Democrats. The fines averaged a staggering $99.00 per individual found guilty. 39 The restrictions of the wc were not exceptional. The International Worker’s Order, a fraternal society aligned closely with the Communist Party, denied benefits for disabilities caused by venereal disease, alcohol, and narcotics. The National Slovak Society, the United Societies of the U.S.A. (Russian Slovak), and the Croatian Fraternal Union added adultery and divorce to the list of unworthy behavior. The Greek Catholic Union voided benefits not only for adultery and profanity but also for failure to observe Easter confession. Among Jews many regional associations (or landsmanshaftn) and family circles expelled members who married gentiles. Fines for failure to attend funerals were common. Signifcantly, while only a handful of historians emphasize these exacting fraternal behavioral restrictions, many others castigate as moralistic analogous efforts by charity and welfare agencies to enforce (often less demanding) requirements. (s. 56)

När folk organiserade sig med andra ville de alltså vara säkra på att de andra inte fick pengar genom beteende som de orsakat själva. Därför satte de upp förbud mot, eller vägrade ge ut pengar till de som söp, slogs eller visade tecken på vad som var, för dem, anti-socialt beteende (som att använda narkotika, ha sex utanför äktenskapet eller svära). Vissa regler verkar ha varit för att skapa en gemenskap – som påbudet att bevittna en annan medlems begravning – och vissa passade bara ideologin – som socialisternas regler mot svartfötter.

Vad detta visar är att det, i viss mån, går att ordna institutioner för att minska problemen med moral hazard. Det verkar som att dagens statliga institutioner inte alls är speciellt bra på det här området, så att när de ger bort pengar ökar risken för riskfyllt beteende. (Kolla även in Russel Roberts intervju med Gary Stern om de liknande problemen med Too big to fail-politiken.)

From mutual aid to the welfare state - Introduktion

I ett tidigare inlägg tog jag upp frågan om att ha helt privata socialförsäkringar; att privatisera välfärdsstaten, ungefär. Där nämnde jag att det funnits historiska exempel på privata lösningar på det generella problemet med osäkerhet för alla i samhället. Och i det här inlägget inlägget tänkte jag diskutera ett sådant privat alternativ för att en individ skall kunna skydda sig själv, och sin familj, mot oförutsedda händelser (olyckor, sjukdomar och kraftiga marknadssvängningar).

Det system jag skall ta upp kallades för ”mutual aid” i de engelsktalande länderna och dess amerikanska version beskrivs utförligt av historieprofessorn David T. Beito i hans verk From Mutual Aid to the Welfare State - Fraternal Societies and Social Services, 1890-1967. Det är svårt att säga vilket system som skulle uppstå i ett framtida fritt samhälle; kanske skulle något som mutual aid bli populärt, kanske inte. Men oavsett vad som uppstår, så kan vara värt att känna till hur det har fungerat förr. Om så bara för att se att det faktiskt är möjligt.

Mutual aid-systemet / Sällskapssystemet
Tanken bakom mutual aid-systemet är rätt enkel. Som enskild individ kan man lätt hamna i oförutsedd knipa, även om man är försiktig. Så för att skydda sig mot detta gick folk med i olika sällskap vilka tog ut en viss avgift och gav sedan ut pengar till de som drabbades av olika besvär. Som Beito beskriver dem:

During the late nineteenth and early twentieth centuries, millions of Americans received social welfare benefits from their fraternal societies. The defining characteristics of these organizations usually included the following: an autonomous system of lodges, a democratic form of internal government, a ritual, and the provision of mutual aid for members and their families. An organization of females that also met these criteria generally embraced the label of “fraternal” rather than “sororal”.

By the late nineteenth century three fraternal types dominated: secret societies, sick and funeral benefit societies, and life insurance societies. (s. 1)

Så, likt dagens välfärdsstater hjälpte dessa organisationer folk som blivit sjuka och familjer vars löntagare dött. Tjänsterna som erbjöds blev dock fler med tiden och verkar ha varit mer nischad för olika grupper och vad de behövde:

As a spokesman for the Modern Woodmen of America (MWA) (which called its members “neighbors” and its lodges “camps”) wrote in 1934, a “few dollars giver here, a small sum there to help a stricken member back on his feet or keep his protection in force during a crisis in his financial affairs; a sick Neighbor's wheat harvested, his grain hauled to market, his winter's fuel cut or a home built to replace one destroyed by a midnight fire – thus has fraternity been at work among a million members in 14,000 camps.” (s. 2)

Från början sågs det som att dessa klubbar gav ut välgörenhet till sina medlemmar, men med tiden skiftade språket och uppfattningen till att man, som medlem, hade rätt till hjälp. Det var The Independent Order of Odd Fellows som pionerade den här inställningen, och de var även först med att ge ut regelbundna betalningar till de som var sjuka, vilket gjorde processen mer förutsägbar.

Det här systemet blev väldigt stort i USA. 1920 hade de olika sällskapen $9 miljarder i värde att betala ut i livsförsäkring. Ett flertal organisationer erbjöd läkarhjälp till mycket lägre priser än de vanliga sjukhusen, genom att kunna köpa en läkares tjänst för en längre tid, som då får sin inkomst garanterad av att ha många och stadiga kunder. Några byggde sina egna sjukhus och även några kliniker för de som drabbats av tuberkolos. Ett antal klubbar expanderade till att erbjuda ett fullständigt kit av tjänster ”från vaggan till graven”; från vaggan då för barnen till föräldrarna som köpte dessa tjänster.

Att människor organiserade sig i dessa grupper för att lösa en viss typ av välfärdsproblem var inget speciellt nytt för amerikanarna. Denna vilja att organisera sig för att tillhandahålla alla möjliga tjänster stötte Alex de Tocqueville på under mitten av 1800-talet.

“Americans of all ages, all conditions, and all dispositions constantly form associations. … The Americans make associations to give entertainment, to found seminaries, to build inns, to construct churches, to diffuse books. … Wherever at the end of some new undertaking you see the government in France, or a man of rank in England, in the United States, you will be sure to find an association.”

- Democracy in America

Hur många var med i en sådan här förening? Det finns inga exakta uppgifter och klubbarnas egna siffror ger inte en ensam bild eftersom många valde att gå med i fler än en klubb. En statlig rapport från New Hampshire tänker sig att nästan alla är med i iaf en klubb:

The tendency to join fraternal organizations for the purpose of obtaining care and relief in the event of sickness and insurance for the family in case of death is well-neigh universal. To the laboring classes and those of moderate means they offer many advantages not to be had elsewhere. - New Hampshire Bureau of Labor, Report (1894) (s. 1)

Den här uppskattningen verkar dock ha varit för stor (eller så var det fler som var medlemmar i NH). Beito tror mer på andra källor som uppskattar graden av anslutning för män över 19 år att vara en tredjedel, konservativt uppskattat.

The precise extent of fraternal organizations in the United States during this period will never be known. The fraternal life insurance societies had at least 1.3 million members by 1890, and by 1910 they had grown to 8.5 million. That year the combined membership of all types of fraternal societies was at least 13 million. The proportion of Americans who were lodge members is more dificult to gauge. Many individuals belonged to more than one society, and large segments of the fraternal population, such as blacks and immigrants, were often undercounted. A conservative estimate would be that one-third of all adult males over age nineteen were members in 1910. (s. 14)

Det bör påpekas att det även fanns vanliga försäkringar som folk kunde köpa och det verkar ha varit många som var med i det.

Fraternal hegemony in insurance did not go unchallenged. Commercial industrial insurance (small burial policies paid on a weekly basis) spread rapidly among the poor. Significantly, two of the three largest companies in this feld, Prudential and Metropolitan Life, had evolved from fraternalism. Prudential was originally chartered as a friendly society, while Metropolitan Life initially relied on the Hildise Bund, a German mutual aid association, to collect its premiums. 22 The rivalry between fraternal and commercial insurance was complicated. The competition was not a simple zero-sum game in which increases in the one led, perforce, to diminutions in the other. Wage earners did not necessarily think in terms of an either/or choice. Many carried some combination of both industrial and fraternal insurance. Black families were particularly noted for relying on private companies for industrial policies and fraternal societies for sick benefits. In Chicago 9 of 10 black families had life insurance (table 2.4), but only 1 in 10 (table 2.3) had fraternal life policies. By the same token, more than 4 in 10 blacks in Chicago carried sick benefits. This ratio was higher than that of any other group except Lithuanians, and twice that of native-born whites. (s. 24-25)

Sedan kan jag nämna att många av de som varken skaffade en försäkring eller gick med i en mutual aid-klubb gjorde det för att de ansåg sig klara sig på sina besparingar eller var unga och inte särskilt sannolika att bli sjuka, och inte för att de inte hade råd till det.

Som jag tog upp ovan är det inte säkert att folk i ett framtida fritt samhälle skulle organisera sig i denna föreningsform för att kunna säkra sig mot diverse olyckor och bekymmer. Beito lägger till att den specifika formen som mutual aid-systemet då hade troligtvis inte skulle uppstå igen.

It would be foolish, and probably impossible, to try and recreate the fraternal social welfare world of [the early 20th century]. Ritualistic societies thrived in specific historical contexts that have long since disappeared. Nevertheless, it would be equally foolish to dismiss societies as the quaint curiosities of a bygone era. Despite continuing efforts, Americans have yet to find a successful modern analogue to the lodge, either as a provider of services, such as low-cost medical care, or as a means to impart such survival values as thrift, mutualism, and individual responsibility. (s. 4)

När det gäller den rituella delen kan Beito mycket väl ha rätt, men, vem vet, det kanske blir populärt.

EDIT: En lista på alla inlägg som hör till den här boken finns här.

Istället för välfärdsstaten

Hur skulle folk skydda sig mot oförutsedda olyckor och sjukdomar, samt ha tillräckligt med pengar när de blir äldre, om inte välfärdsstaten fanns? Hur skulle skolor och sjukhus fungera och vem skulle finansiera det? I det här inlägget tänkte jag ta upp det generella svaret på den här frågan, och senare tänkte jag ta upp specifika system som funnits och som helt skulle kunna ersätta välfärdsstaten för att uppnå dess mål (och på ett mer effektivt sätt).

I några tidigare inlägg har jag diskuterat frågan om vad som skulle hända med de allra fattigaste i ett fritt samhälle. Poängen där var att dessa skulle behöva förlita sig på välgörenhet, men att det skulle finnas tillräckligt många människor som vill hjälpa de som har det allra värst. Men dessa individer är en minoritet i samhället, och det är inte tänkt bland libertarianer att skola, vård och sjukvård skall skötas som välgörenheter i regel. Istället drivs de efter andra principer. Hur då?

Den viktigaste poängen man kan ta upp är att utan en välfärdsstat så kommer den överväldigande majoriteten att betala för sjukhusoperationer, a-kassa och sin pension direkt med ens egna pengar. Istället för att det betalas (eller subventioneras, som med A-kassan och sjukhusbesök) via allas skatter. För de som inte har råd med detta måste man förlita sig på sin familjs, vänners eller främlingars hjälp; d.v.s. välgörenhet i någon form.

Vad finns det då för system i ett fritt samhälle som en slumpmässig individ kan använda sig av, för att dels säkra sin möjlighet att betala oförutsedda kostnader och ha tillräckligt med pengar?

Det främsta "systemet" är förstås att man sparar sina pengar för allt som är inom ens budget. Det inkluderar allt från att skicka ens barn till skolor, till att köpa hostmedicin och även ens pension. Men, att spara pengar kan vara besvärligt för vissa, då man är kortsiktig. Det skulle även finnas kortsiktiga individer i fria samhällen, men överlag (och det ger jag bevis på senare) verkar de ha varit mer långsiktigt beräknande i ett fritt och kapitalistiskt samhälle.

Men, även om man själv inte gillar att planera långsiktigt, kan man se till att göra det genom att säga till ens bank att låsa en del av ens inkomst till ett speciellt konto man inte kan ta ut ifrån. Eller gå med i en förening som gör samma sak. Det verkar som att även de kortsiktiga vill tänka långsiktigt, fast bara inte idag, utan imorgon. Det skulle då vara en enkel sak att säga till ens bank att låsa pengarna i framtiden, om ett år kanske.

Ett annat viktigt system är försäkringar. För alla utgifter som är större än ens normala budget men som det är ganska osäkert att man utsätts för är det rimligt att skaffa en försäkring till. Det innebär att det inte blir en själv som enskild individ som betalar för kostnaden, utan den delas mellan alla som köpt en försäkring. Så, om man hamnar i en olycka i trafiken har man redan på förhand betalat in, tillsammans med en massa andra, pengarna för att lösa det problemet. Försäkringar kan skötas av bolag eller genom föreningar. Hans-Hermann Hoppe har en väldigt bra föreläsning om ekonomin bakom försäkringar, om än att jag tror att han överdriver problemen som finns med försäkringar för sjukdomar.

Slutligen, om man inte har sparat eller skaffat en försäkring, och inte vill förlita sig på välgörenhet, kan man alltid ta ett lån.

Det finns några generella fördelar med privata framför statliga socialförsäkringar. Framförallt två:

1. Privata system är internationella, till skillnad från de statliga som är nationella - som med pensionen. Det innebär att man kan spara till sin pension var man än är, och njuta av den var som helst.
2. Privata företag utsätts för konkurrens och får inte mer pengar för att de missköter sitt jobb och gjort slut på budgeten, vilket är regeln för statliga byråkratier. Så, det privata systemet lär kosta mindre än det statliga.

Inom någon vecka kommer jag att gå igenom lite hur ett sådant här privat socialförsäkringssystem fungerade, nämligen mutual aid-systemet som var dominant i USA runt år 1900. Det blir en genomgång av boken From Mutual Aid To The Welfare State av David T. Beito.

• Introduktion
• Att minska problemet med moral hazard
• Sprida normer och företagsamhet
• Signalering för pålitlighet
• Empati genom samhörighet
• Skydd för barnen
• Vårdtjänster
• Systemets kollaps och annat intressant