Den nationella pensionen

Det statliga pensionssystemet befriar inte människor, utan det knyter oss närmre till den svenska staten, gör oss mer beroende av den. Detta ser inte alla etatister som något negativt, uppenbarligen. Så här skriver sossen Lena Andersson om hur bra det är med en stat som man blir beroende av:

Det unika med svensk socialdemokrati var brytningen med alla former av klantänkande. Individerna erbjöds ett band till staten, lika starkt för var och en, på det att andra beroenden kunde avta.

Så istället för att ha privat pension, exempelvis, vilken gör en beroende främst av ekonomiskt välstånd, föredrar Andersson ett system där man är beroende av folkets vilja och politikernas kvalitet. Ett problem med detta har blivit uppmärksammat de senaste dagarna efter att det visade sig att Eva Bergdahl, en pensionär som flyttat till Thailand, inte får ut sin fulla pension från staten. Staten har nämligen begränsat var man får bo för att få ut sin pension; man får bara behålla den statliga garantipensionen om man flyttar "till ett land inom EU/EES, Schweiz och i vissa fall Kanada." Flyttar man till andra länder, då får man visst inget.

Gissningsvis var det svenska systemet ännu sämre förr, när sverige inte var med i eu och den individuella "spararen" inte hade viss kontroll över vart pengarna skall gå.

Det är inte bara på pensionsområdet som staten binder individen till en viss geografisk yta. Detta görs även för den nationella A-kassan och för andra social"försäkringar". Det är rätt tragiskt att en uttalat internationell rörelse som socialdemokratin utvecklade ett nationellt system för folkets behov. Speciellt när ett internationellt system uppstår spontant.