Doktorsavhandlingen ”Så gör vi inte här i Sverige. Vi brukar göra så här.” som jag kikade på igår har lite mer information om LO, staten och invandring.
Bland annat tar boken upp en händelse som visar hur LO:s beteende är beroende av allmänna uppfattningar om vad dess politik har för konsekvenser. Händelsen var att LO lobbade staten för att få igenom en lagstadgad rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare. Det var inte givet att alla invandrare pratade svenska, även när de arbetade i landet. Det var inte heller nödvändigt för dem att faktiskt lära sig språket, då företagen som anställde dem hade chefer som pratade både det utländska och infödda språket.
Iaf började lagen gälla från och med 1 juli 1973. Den hade effekten att ”arbetsgivarna blev skyldiga att ge varje anställd som saknade kunskaper i svenska betald ledighet för 240 timmars språkundervisning, även om undervisningen ägde rum utanför ordinarie arbetstid” (s.233). Alltså, företagare som anställde invandrare blev tvungna att betala språkundervisning för dem. Eller, ännu lättare, det blev dyrare att anställa invandrare. Detta är vad man borde ha förväntat sig av en organisation som vill minska konkurrensen från utländsk arbetskraft, då den borde göra att efterfrågan för invandrare som inte kan svenska minskar. Det borde i sin tur höja efterfrågan på all svensk arbetskraft som inte behöver utbildas.
Som man kan förvänta sig steg arbetslösheten bland invandrare (som också har andra orsaker, men det här är en potentiell förklaring), men vad som förvånade mig var fackets reaktion. De märkte också att lagen ”indirekt försvårat för många invandrare att få arbete” (s. 248), vilket de såg att det till viss del berodde på den utökade kostnaden för att anställa invandrare. Fast de såg ju inte det som deras problem från början:
Den här händelsen visar möjligtvis att LO inte enbart agerar som en vinstmaximerande förening. Eller så beräknade de att de arbetslösa invandrarna innebar minskat bidrag till deras förening. Lite svårt att säga, men det verkar rimligt att utgå från att facket, om än att de ser till sina medlemmars intressen, nog är begränsade av vad den allmänna uppfattningen är. Likt andra politiska föreningar.
Det andra intressanta från boken berör hur illa svenska staten behandlat invandrare. Jag tog upp i förra inlägget hur staten förhindrade judar från att fly till landet, men de tvingade även de som kom hit under andra världskriget - de öppnade för invandring efter ett tag - att jobba ute i skogen. Staten dirigerade alltså var invandrarna skulle arbeta, och det var visst inte uppskattat.
Bland annat tar boken upp en händelse som visar hur LO:s beteende är beroende av allmänna uppfattningar om vad dess politik har för konsekvenser. Händelsen var att LO lobbade staten för att få igenom en lagstadgad rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare. Det var inte givet att alla invandrare pratade svenska, även när de arbetade i landet. Det var inte heller nödvändigt för dem att faktiskt lära sig språket, då företagen som anställde dem hade chefer som pratade både det utländska och infödda språket.
Iaf började lagen gälla från och med 1 juli 1973. Den hade effekten att ”arbetsgivarna blev skyldiga att ge varje anställd som saknade kunskaper i svenska betald ledighet för 240 timmars språkundervisning, även om undervisningen ägde rum utanför ordinarie arbetstid” (s.233). Alltså, företagare som anställde invandrare blev tvungna att betala språkundervisning för dem. Eller, ännu lättare, det blev dyrare att anställa invandrare. Detta är vad man borde ha förväntat sig av en organisation som vill minska konkurrensen från utländsk arbetskraft, då den borde göra att efterfrågan för invandrare som inte kan svenska minskar. Det borde i sin tur höja efterfrågan på all svensk arbetskraft som inte behöver utbildas.
Som man kan förvänta sig steg arbetslösheten bland invandrare (som också har andra orsaker, men det här är en potentiell förklaring), men vad som förvånade mig var fackets reaktion. De märkte också att lagen ”indirekt försvårat för många invandrare att få arbete” (s. 248), vilket de såg att det till viss del berodde på den utökade kostnaden för att anställa invandrare. Fast de såg ju inte det som deras problem från början:Det visade sig dock att förekomsten av en lagstiftning långt ifrån innebar att alla som var berättigade till undervisning verkligen fick det. Relativt snart efter lagens införande väcktes kritik från LO-håll mot bristerna i det praktiska genomförandet av lagen. Redan i november 1973 klagade LO hos AMS över att vissa arbetsgivare, som sökte arbetskraft via arbetsförmedlingen, gav utländska medborgare som ej behärskade svenska språket besked om att de inte kunde få anställning om de inte kunde uppvisa intyg på kunskaper i svenska eller att de genomgått det stadgade antalet timmar. LO ansåg det diskriminerande och krävde att AMS, länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna skulle överlägga med och tillrättavisa arbetsgivare som agerade på ett sådant sätt. (s. 235-236)Alltså, de kunde inte se det som att det är deras fel att företagarna fick det dyrare att anställa utlänningar som inte kunde språket. Istället var det företagarna som diskriminerade. Men, det verkar som att 1981, eller tidigare, hade lagen ändrats så att staten skulle betala för invandrarnas utbildning. Fördelen med det var att invandrare inte automatiskt blev dyrare att anställa. Möjligtvis blev det nu lättare för staten att få fram sin propaganda till invandrare.
Den här händelsen visar möjligtvis att LO inte enbart agerar som en vinstmaximerande förening. Eller så beräknade de att de arbetslösa invandrarna innebar minskat bidrag till deras förening. Lite svårt att säga, men det verkar rimligt att utgå från att facket, om än att de ser till sina medlemmars intressen, nog är begränsade av vad den allmänna uppfattningen är. Likt andra politiska föreningar.
Det andra intressanta från boken berör hur illa svenska staten behandlat invandrare. Jag tog upp i förra inlägget hur staten förhindrade judar från att fly till landet, men de tvingade även de som kom hit under andra världskriget - de öppnade för invandring efter ett tag - att jobba ute i skogen. Staten dirigerade alltså var invandrarna skulle arbeta, och det var visst inte uppskattat.
Alla flyktingar som slussades ut till skogs- eller jordbruksarbete upplevde inte arbetet som tillfredställande, och både norska och polska flyktingar strejkade i protest mot skogsarbetet som de ansåg vara en bestraffning. De ansvariga myndigheterna utformade dock sanktionsåtgärder riktade mot flyktingar som arbetsvägrade och olika former av disciplineringsförläggningar och interneringsläger upprättades på ett antal platser runt om i landet, där arbetsvägrande och vad som i samtiden benämndes som ”odisciplinerade” flyktingar placerades. (s. 116)Eller, i klartext; staten satte flyktingar i arbetsläger för att de inte gillade att bli beordrade om var de skall arbeta. Annars hade utländska arbetare inga större rättigheter i Sverige efter kriget.
Utländska medborgare kunde inte, i motsats till svenska medborgare, hävda någon ovillkorlig rätt att vistas och arbeta i Sverige. Vid 1960-talets mitt hade invandrade utländska medborgare inte heller rättighet att driva näring, förvärva fast egendom eller inneha statstjänst (med vissa undantag). (s. 151)Jag gissar att dessa förtryckande lagar kom till efter första världskriget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar